Skenbart slumpvis är arkitektritat
Nytt o fräscht - jaa! - men mycket märkligt rutigt
Härlig kväll under Piccolos 25-årsjubileum
Igår kväll var jag återigen på Piccolo - de firar nämligen 25-årsjubileum, så jag har varit en extra flitig gäst där denna vecka.
Just igår var det Spectra Gospel som uppträdde. Helt fantastisk kör!! 
Trots att uppträdandet inte började förrän kl. 20:30, var Annikas charmige lille John både vaken och glad. Vilken fantastisk liten kille! När de började sjunga blev han helt betagen och stod sedan där, guppande o knixande, i sin mors knä. Den här killen har helt tydligt ärvt sin mors musikaliska ådra. :D
Tyvärr tar min kamera urdåliga bilder då det är otillräckligt med ljus, men nog ser man ändå hur han totalt hänger sig och njuter av den härliga sången o musiken?
Under Earth Hour sjöng Spectra Gospel till levande ljus. Mycket stämningsfullt och känsloladdat.
Här ett par klipp från kvällen. Förvisso ingen kvalitetsinspelning, men ger ändå en liten glimt av hur härlig kvällen med Spectra var.
Borren Åsa
BORREN ÅSA TAR SIG AN NY TUNNEL
Östra tunnelröret är klart, nu startar borrningen av det västra. Bygget av två parallella, 8,6 kilometer långa järnvägstunnlar genom Hallandsåsen går därmed in i en ny fas. I ett bergrum 1 700 meter in i berget har tunnelborrmaskinen Åsa monterats upp igen, med nytt borrhuvud och 5 000 delar renoverade eller utbytta.
Någon gång vid årsskiftet 2013-14 ska borren vara framme i den norra delen och 2015 är det dags för första tåget genom åsen.
Jojo, vid dryga 50 är jag minsann rätt lik den nämnda borren Åsa:
Beprövad och erfaren.
Nedplockad och flyttad efter lång tids användning.
Uppfräschad och åtgärdad.
Starkare och effektivare än tidigare.
Duglig och pålitlig.
Lyckas och tar sig igenom, där andra inte varit framgångsrika.
Inte dåligt att ha en succéborr som namne, eller hur? ;D
Härlig dag med Nike och Maria!
Istället för att gå in någonstans och fika, köpte vi med oss från McDonald's och satte oss i parken bakom Stadshuset. Skitmysigt!!!
Pappa Peter passade på att komma o prata en stund -- och pussa på Nike förstås. :o)
- Vatten! säger Nike. Hon har fått syn på....
Just det!! Fontänen! :o)
Maria njuter i solen.
Som synes: En riktigt trevlig och mysig lunch utomhus!!! :o)
Det här gör vi om, Maria, eller hur?? :o)
Bosvedjans kyrka annonserar med mitt foto
Tro det eller ej, men av helt outgrundlig anledning, har Bosvedjans kyrka valt att annonsera sina onsdagskonserter med ett foto, som jag knäppt --- och fotot föreställer dessutom inte kyrkan eller nåt annat, som har anknytning till kyrkan, utan med en bild av min och mina grannars altaner. Bilden publicerade jag här på min blogg i augusti 2009. Så här ser den ut!
... och här nedan...
... en print-screen-bild av bilden på min blogg. Att det är samma bild råder det inga tvivel om, eller hur? Även om den blåmarkerade texten i adressfältet är så liten att det nästan inte går att läsa, kan den med skarpa ögon kanske urskilja adressen till min blogg och årtalet då det publicerades. För oss med normalsyn länkar jag till inlägget här. ;o)
Min första spontana fråga är varför i allsindar kyrkan väljer min bild på våra altaner, för att annonsera sina konserter??? Det ena har ju liksom ingenting alls att göra med det andra! Helt obegripligt!
Min andra fråga blir förstås, hur i hela världen de hittat till just min blogg?? Det är emellertid mycket smickrande, att någon utanför min vänkrets och familj, tydligen ägnar tid till att läsa mitt anspråkslösa och oproffsiga bloggande.
Ännu mer smickrande är, att denna någon visar en så ohöljd uppskattning av min fotokonst, att man nyttjar mitt foto till sin affisch för sommarens onsdagskonserter i kyrkan.
Så här med facit på hand funderar jag, om jag kanske ändå borde ha firat min 50-årsdag och då önskat mig bidrag till en bättre kamera -- jag menar, ska mina amatörbilder sättas upp på kyrkdörren, så bör de kanske vara av en bättre kvalitet. Möjligen borde jag också anmäla mig till en fotokurs..?
Nej, skämt åsido -- det var bara så väldigt överraskande, att finna mitt foto uppklistrat på dörren till Bosvedjans kyrka. Och vem som än "lånat" min bild, är mer än välkommen att "låna" fler!! Feel free!! :o)
Man trodde att man löst problemet, men....
Jag har tidigare bloggat om parkeringskaoset här utanför -- om hur bilister, företrädesvis skolans föräldrar, inte visar något som helst sunt förnuft på vår parkeringsplats. Där de för övrigt faktiskt inte ens har att göra, eftersom denna ju inte är avsedd för dem, utan för oss boende och våra gäster.
Bl.a. har gräsmattan helt körts sönder, då bilar -- och det ska erkännas att det gäller både föräldrar, boendes gäster och boende själva -- istället för att köra ut från parkeringen via härför avsedd utfart, valt att ta vägen ut över vår gräsmatta. Även en lägre trappa med låga och långa trappsteg, har mer eller mindre körts sönder.
Detta kostar förstås vår bostadsrättsförening en hel del pengar -- dels kostar arbetet med att återställa det förstörda, dels kostar materialet. En kostnad, som jag gissar, att varken skolans föräldrar eller andra gästande bilister delar med oss.
Nu har HSB kostat på vår parkering en liten, men välkommen och välbehövlig åtgärd:
Man har skapat ytterligare en bilplats, genom att gräva ur gräsmattekanten för en sådan och sen ska såväl kantsten, som asfalt läggas dit.
Man har också lagt upp stenar, för att förhindra att bilar kör över gräsmattan. En mycket skicklig traktorförare, var här och placerade ut stenarna symmetriskt på vardera sidan om den låga trappan.
Man tror förstås att detta ska lösa problemet, eller hur? Man inbillar sig förstås att folk ska uppfatta signalen. Två stenar på vardera sidan om en trappa... detta borde glasklart signalera, att man inte ska köra bil där, tycker ni inte? Sunt förnuft är emellertid en uppenbar bristvara.
Bara under gårdagens frukost iakttog jag följande:
* En bil kommer körande in på parkeringen. Den kör fram till gästparkeringsplatserna och finner dem samtliga upptagna. Föraren väljer då inte att backa eller vända, utan lägger istället i 1:an och kör uppför trappan mellan stenarna. Utrymmet mellan dessa är trångt och föraren har uppenbara svårigheter att inte nudda någon av dem, men framhärdar ändå i sitt krypkörande uppför trappan. Då den tagit sig förbi de hindrande stenbumlingarna, svänger den åt höger in på gården. Enklare, mycket säkrare och normalare hade varit, att vända och köra runt huset.
* En yrkesbil från en elfirma kommer körade in på parkeringen. Föraren finner, precis som tidigare nämnd förare, att gästparkeringarna är upptagna. (Så är det i princip alltid här, eftersom vissa boende i området hellre nyttjar dessa, än betalar för att hyra en egen p-plats. Gästplatser finns oftast bara under de tider, då dessa är på jobbet.) Elektrikerbilen vänder emellertid inte, utan tänker sig att parkera på den lilla halva p-platsen. Detta har tidigare gått alldeles utmärkt -- då med vänstra hjulparet på asfalten och det högra på den leriga, sönderkörda gräsmattan. Nu är det dock en halvmetershög kant där, eftersom man grävt ur för att bredda parkeringen. Elektrikerbilen väjer dock inte för den mycket tydliga och tämligen höga jordkanten, utan tvingar upp sin bil med höger hjulpar på gräset. Bilens framkant (spoiler?) skrapar högt och gnisslande i, då dess högra hjulpar körs upp på slänten och bilen kränger oroväckande. Föraren tvingar, trots att bilens plåtdelar protesterar mot den omilda behandlingen, in hela bilen. Denna lutar starkt åt vänster och det ser inte ut som om föraren ska kunna ta sig ur bilen, utan att krypa ur på passagerarsidan, vars dörr nu mer vätter mot himlen, än åt höger. Förardörren skulle p.g.a. lutningen slå i asfalten, om den öppnades. Föraren sitter orörlig kvar i bilen några sekunder. Verkar sedan inse det omöjliga i situationen (varför han inte gjorde det redan innan är en gåta) och väljer att backa bilen. Att få ned bilen från gräskanten, är dock inte det lättaste. Bilen skrapar i lika mycket på ut/nedvägen, som den gjorde på ditvägen. Det gnisslar och låter nåt förfärligt. Den unge bilföraren lyckas dock få ned bilen från kanten och backar sedan förbi alla parkerade bilar nedför parkeringsplatsen, vänder på ett par lediga platser och försvinner raskt från området. Min gissning är, att han åkte iväg för att kolla skadorna på firmabilen.
Hur HSB ska få bukt med människors bristande folkvett, övergår mitt förstånd.
Det verkar lönlöst att "hinta" eller "tydligt signalera". Att folk ska tänka själva
eller sluta att bryta mot regler, bara för att man upprepade gånger lyckas komma undan
med det, verkar sorgligt uteslutet. Jag kan inte annat än leende skaka på huvudet åt eländet.
I rest my case.
Förutsägbart..?
- Platsbrist! hävdar man.
Jag tror emellertid inte alls att det är så nu under sommaren!! Jag tror nämligen, att man nu över sommaren har rätt lite material till Ordet Fritt och Debatt, och att man har svårt att fylla dessa sidor. Man vittjar därför sin hemsida på insändare med tillhörande kommentarer, vilket i sig självklart är helt i sin ordning, men man publicerar dem med några dagars mellanrum för att det ska se ut som om svaren/kommentarerna är inkomna efter insändarens publicering i tidningen. Man liksom låtsas att man har en pågående debatt om nånting i papperstidningen -- att folk skriver, läser och svarar -- när den nämnda diskussionen egentligen pågått på nätet. En slags cover-up för nåt helt annat... för ett helt annat problem.
Förvisso har ST ofta under resten av året, trångt om utrymme på tidningens insändarsidor, men just nu över sommaren borde de sannerligen kunna ta in folks texter -- både kortare och längre. Just nu tror jag, som sagt, att de har rejäl ebb i insändar- och debattartikelflödet. Och ändå får folk vänta - ibland helt utan framgång - på publicering. Ändå är det besvärligt för folk att få in texter. Varför? Jaa... det undrar jag också. Passar innehållet inte ansvarig redaktör? Eller är det vissa skribenter som inte passar?
Jag har nu, vilket är rätt ovanligt för att vara mig, svarat på en insändare på ST:s hemsida. Jag för normalt debatt i själva tidningen, men då det där är svårt att få in sina texter och just denna låg på ST:s hemsida, fanns inte mycket val. Jag tyckte nämligen att insändarskribenten hade en mycket good point och kände att jag ville både svara och backa upp denne. Min kommentar låg sedan där några dagar, utan att någon fler uttryckte någon åsikt i frågan. Jag har kikat in där med jämna mellanrum, för att se så att det inte är något ytterligare i detta, som jag borde svara på. Har jag inlett en dialog, så vill jag ju inte nonchalera eventuella svar. Nu rådde dock total stiltje.
Jag filosoferade:
- Om ST har ebb, så publicerar de det här i tidningen, men då kommer de först att publicera hans insändare... och sedan en eller ett par dagar senare, som om mitt svar kommit in först då, kommer de att publicera det jag skrivit.
Och idag, måndag 28 juni 2010, publicerade ST i papperstidningen, den insändare som skribenten lade in på ST:s hemsida den 25:e juni.
Jag kommenterade/besvarade den samma dag, alltså den 25:e.
Och nu får vi se vilken dag mitt svar publiceras. (Om det publiceras, vill säga!) Man väntar väl en eller ett par dagar, så att det ska verka trovärdigt. Eller kanske kommer mitt svar, efter detta inläggs publicerande, överhuvudtaget aldrig att komma i tryck? Jag hade tidigare svårt att tro att mediaanställda hade en sådan makt eller att de ohejdat kunde bete sig så maktfullkomligt som jag hört talas om, men idag vet jag bättre. Det är alltså en kalkylerad risk jag tar, då jag lägger ut det här, men jag tänker inte låta mig styras av rädsla för repressalier. Aldrig!!!
Min fundering är varför man, vid lågt flöde av insändare och debattartiklar, inte publicerar på en gång? Varför låta insändarna ligga på nätet och liksom vänta in kommentarer, innan man väljer att publicera? Fejkdebatt? Makt- och/eller kontrollbehov?
Att på detta sätt hindra vissa att yttra sig eller främja en viss klick skribenter, hindrar och underminerar demokratin. Alla har rätt att uttala sig och ingen tidningsanställd har rätt att sätta sig över yttrandefriheten!
De har förvisso rätt att välja bort olämpliga texter, inaktuella sådana och även att, vid platsbrist, förkorta texter. Men att medvetet, och på helt andra grunder, välja bort vissas insändare eller debattartiklar, är såväl omoraliskt, som fel. Mina insända texter behandlas, som ni vet, mycket styvmoderligt --- lika ohöljt gement och orättvist som sagans Askungen. Men precis som hon, är jag en obotlig optimist, som med humor och glatt humör vägrar låta sig nedslås eller kuvas. Vad är väl en bal på slottet...? suckade Askungen, men minsann fick hon inte sin prins och ett lyckligt liv till slut, medan styvmodern och systrarna avundsjukt stod där med lång näsa? Svinhugg går igen, säger ordspråket och det brukar stämma. Jag kommer också att dansa på bal! Och akta're vad jag kommer att dansa!!
Och nu när jag skrivit av mig min irritation och frustration kring detta -- större än så var den inte och så funkar jag -- så nu kan jag gå och lägga mig o sova gott.
Natti-natti! :o)
Ventilationsrengöring...? Näe, men en ofrivillig storstädning!!!!!!
Det ringde på dörren. Jag var rätt nyss inflyttad och stod precis i startgroparna med en inflyttningsfest. Kyl och frys fylld av diverse nylagade läckerheter, plockmat och gott dryckjom. Lägenheten nystädad och fin.
När jag öppnade dörren, fann jag två rejält smutsiga karlar med ännu smutsigare hinkar och andra tillbehör. Vid första anblicken trodde jag att de var lejda murare eller kakelsättare, som råkat gå till fel lägenhet. Vi stirrade på varandra någon sekund... Jag var lite stressad och upptagen av annat, men fann mig till slut, sa "hej" och frågade, om jag kunde hjälpa dem på nåt sätt. Den ene satt ned på en skitig hink, medan den andre flyttade sig närmare mig i dörröppningen.
- Vi ska in och göra rent ventilationen! sa denne.
Jag såg förbluffat på dem. Osökt kom jag att tänka på den renklädde och prydlige man i jeans och tenniströja, som i början av 90-talet gjorde kanalrengöringen åt oss i vår villa -- han var verkligen långt ifrån dessa überdyngiga karlar. Ingen likhet alls!
Jag förstod direkt att dessa lortiga herrar inte skulle göra en lika smutsfri och diskret insats som han gjort. Visst har deras långa motordrivna "flaskborste" en dammsugfunktion, men det hjälper ju föga, då karlarna själva är så skitiga att man tror de kommit direkt från ett murardagsverke på ett bygge. Allt detta for blixtsnabbt genom mitt huvud, innan jag öppnade munnen för att svara.
- Tack, men nej tack! svarade jag artigt och glatt. Jag ska inte ha någon sån gjord nu idag - i synnerhet inte så här oförberett. Jag kan inte med så kort varsel, tyvärr... Inget sånt för mig idag, alltså.
En lång tystnad följer, innan karlarna säger nåt.
- Eeeh....va? kom det från bägge karlarna.
Med öppna munnar stirrade de oförstående, först på varandra, sen på mig... Tålmodigt och vänligt upprepade jag det jag nyss sagt. De rynkade sina pannor och ruskade på huvudena, samtidigt som de lyfte sina grejor och närmade sig dörren.
- Men... joo, vi ska dä'! framhärdade de med lite mer pondus i tonen.
- Men nääe! svarade jag med ett tålmodigt leende, som inte längre kändes naturligt.
Ena handen stadigt på dörrkarmen och den andra på dörrhandtaget. Jag förklarade - fortfarande artigt - att jag helt nyss flyttat in efter en mycket omfattande renovering, i vilken hela lägenheten strippats ned på bara betongen och sedan åter försetts med inredning och ytmaterial. Jag berättade att jag köpt nya ventilationsdon och gjort rent in i ventilationsrören så långt dammsugaren och mina flaskborstar nått, innan jag satte dit donen. Jag avslutade min förklaring med att jag precis avslutat flyttstädningen och just nu inte ville ha lägenheten nedsmutsad igen - i synnerhet inte oanmält.
- Men ventilationen ska rengöras överallt och nu ä're hos dig vi göra're! envisades de.
- Nähä, det ska ni inte! Mitt tålamod var slut. Jag fortsatte:
- Jag har precis tömt de sista flyttkartongerna, städat och lagat mat i flera dagar, för jag ska ha inflyttningsfest här och då vill jag faktiskt inte ha in er här nu. Både ni och era attiraljer är jättesmutsiga. Jag fattar att det kommer att bli skitigt och jag har verkligen ingen lust att börja om från början med städningen. Ska här kanalrengöras, så ska jag veta om det i mycket god tid. Ni kan inte bara dyka upp så här och förvänta er att folk ska säga "ja" och släppa in er!
Jag ansträngde mig att förklara så artigt som möjligt, trots att jag nu närmade mig kokpunkten. Maken till stupida och oförstående karlar! Man kan ju inte bara dyka upp på tröskeln hemma hos folk och kräva att få komma in och skita ned! Lite bättre planering och framförhållning kunde man väl ändå ha rätt att kräva.
Hur jag än förklarade, lyckades jag inte få dem att förstå. Till sist orkade jag inte idissla detta mer, utan ursäktade mig och sa adjö. Medan jag drog igen dörren såg jag hur de oförstående och med gapande munnar ruskade på huvudet.
Det gick en tid, kanske några veckor, inte vet jag. Jag minns faktiskt inte. Det var en hektisk tid med mycket att göra - det kändes som om jag aldrig var hemma, annat än för att sova. I april och maj var jag mycket bortrest, men mot slutet av maj, var jag äntligen på hemmaplan igen. Jag var ledig och beslöt att ägna tid åt mitt hem.
Under många veckors brist på pyssel och omvårdnad, hade dammet lägrat sig - mitt hem behövde definitivt en rejäl storstädning. Sagt och gjort - jag började med badrummet, så att jag skulle kunna hänga alla kläder jag tvättade, i ett rent och fräscht badrum.
Under två dagar tvättade, hängde och vek jag kläder i en, som det verkade, aldrig sinande ström. En snabb sväng ut på Ica för att fylla på kyl och skafferi, som var gapande tomma eftersom jag varit bortrest. En liten sväng förbi mor och far på vägen hem -- man saknar de sina då man är ute och reser.
Till sist var de två sista vittvättarna hängda och hela lägenheten luktade rentvätt och nystädat. Trivselfaktorn var på topp. Men så kom aftonen och det var dags att krypa i säng.
Inne i badrummet tog jag, som vanligt av mig glasögonen och lade dem i sitt fodral i översta trådbacken. Då jag tvättat av make-up, borstat tänder och fått på mig sovtröjan, var det bara kissa kvar... men då såg jag nåt konstigt på toalettstolen och toasitsen... nåt mörkt småprickigt. Vad i allsin dagar var det? Jag fattade ingenting. På med glasögonen igen. Det tog flera sekunder innan jag förstod vad jag såg. 
Toalettstolen, sitsen, flaskorna med rengöringsmedel på golvet bredvid och själva golvet var täckta med smutsigt damm, finkornig sand och betongdamm. Jag förstod på en gång vad som hänt. Kanalrengörarkarlarna hade varit i farten -- hos nån granne! De må ju totalt ha missat, att de har en dammsugarfunktion på sin borste och att denna ska användas.
Eller kan de vara så stupida, att de inte fattar vad som händer med damm och smuts i ett ventilationsrör, när man kör in borsten där utan att sugfunktionen är igång? I så fall kan jag berätta, att skiten som rörs upp trycks in till grannarna!!! Och det genom alla till röret anslutna ventilationsdon!!!!!!!
Med en trött suck klev jag upp på toalettstolen och inspekterade ventilationsdonet ovanför -- inte för att jag egentligen undrade, utan mer bara för att få min misstanke bekräftad. Mycket riktigt - detta var källan till eländet. Dammet och smutsen hade kommit rasande ned ur detta don. När jag stod däruppe såg jag plötsligt badrummet och den intilliggande hallen ur en helt ny synvinkel och sakta gick vidden av förödelsen upp för mig: Precis hela badrummet var täckt i ett fint lager betongdamm. Ren och väldoftande tvätt, make-up-saker, flaskor, handdukar, tandborstar, tops, bomull och you name it -- allt, precis allt, var täckt av smutsigt och sandigt damm. Och det värsta av allt: Jag hade såklart lämnat dörren till badrummet öppen, för att släppa ut fukten från all den blöta tvätten. Det förfärliga dammet hade sålunda spridits ut i lägenheten och låg överallt!!!!!! På golv, möbler, bänkar, prydnadssaker, tv, dator, blommor -- ja överallt! Orken bara gick ur mig. Indignationens och uppgivenhetens tårar flödade över. Gråtande sjönk jag ned på närmaste stol och tillät mig en stunds intensiv självömkan, innan det var dags att ta tag i eländet. Efter en stund tog jag mig dock samman. Fram med städgrejorna igen. Tillbaka på ruta 1.
Tycker ni att jag överreagerar? Det tyckte nämligen områdets förvaltare, då jag ringde honom för att höra vad som gått snett i kanalrengöringsarbetet. Min tanke var att karlarna endera inte förstått att korrekt använda "flaskborsten" eller att denna inte fungerar som den ska. Oavsett vilket, så vore det bra, om de blev upplysta om effekterna av sin framfart. Jag ska inte trötta er med detaljer, utan kan nöja mig med att berätta att samtalet med förvaltaren inte var givande eller framgångsrikt. Det enda det mynnade ut i, var att jag erhöll den vanliga arroganta avhyvlingen -- det är nämligen samma sak i princip varenda gång, oavsett orsak till kontakten med honom. Denna gång fick jag bassning för att jag inte släppt in karlarna, då de ringde på hos mig. Min respons var spontant att jag dels tyckte mig ha rätt till en viss framförhållning om HSB vill att jag släpper in sina hantverkare i mitt hem, dels var jag, med facit på hand, glad att jag inte gjort det -- annars hade jag ju fått göra denna grundliga storstädning minst en gång till. Alltså först städa efter de dyngiga herrarnas framfart inne hos mig och sen städa igen, då de varit inne hos grannarna. Detta påpekade jag syrligt för snorkherrn och tillade, att vi kanske kunde få meddelande om när de avser att göra rent i nästa lägenhet här i huset -- så att man hinner tejpa för sina ventilationsdon och därmed slipper få sin lägenhet nedsmutsad igen. 
Skitar de ned mitt hem igen, så ska de banne mig få skicka hit en trivseltekniker, som får städa och ta rätt på eländet, så det så!!!
Rolig och skön Motion hela sommaren!!
Jag har förvisso rört mycket på mig under både veckan i London och tiden i Turkiet, men det är inte riktigt samma sak som att få gå ett härligt, roligt, svettigt och medryckande motionspass. Jag har saknat mitt gym och mina motionspass så himla mycket. Kroppen har stelnat till av brist på rejäl motion och det har liksom saknats nåt viktigt i min vardag... Man blir så glad av att röra sig och svettas till musik, och den biten har jag också saknat jättemycket!
När jag håller mitt eget gruppträningspass får jag ju dessutom motionera på ett helt självvalt sätt till min egen favvomusik och i sällskap av mängder av trevliga människor -- inte mycket kan mäta sig med det!!!
I år blir det också en alldeles extra speciell och härlig sommar:
I år har mitt gym - Helex - nämligen valt att behålla mitt Motion Bas, ett basic motionspass som passar alla, under precis hela sommaren!!! Yippeee!!!!!!
Den här sommaren blir det inga trista semesterkilon och inte heller blir det tungt o motigt att komma igång efter sommaren, när det är dags att dra igång höstschemats alla pass.
Nej, med Helex två gånger i veckan -- alltså, ett pass Motion och ett pass i gymmet -- kommer jag att må lika bra efter sommaren, som jag gör nu.
Härliga, härliga Helex!!! Va' ja' gillar mitt gym!!!!!!!!!! :o)
Ska det vara så jädra svårt att kommunicera med lite respekt och hänsyn?
Detta med kommunikation är svårt... ibland stört omöjligt, känns det som...
Engelsmännen säger ibland att de har en miscommunication med någon - alltså, ett bristfälligt, icke-fungerande och missförståndsfyllt samtal eller diskussion med en person, som de bara inte lyckas kommunicera med. Jag saknar ett motsvarande uttryck i svenskan... eller har vi måhända ett sånt, utan att jag vet om det? Jag har emellertid inget ord i mitt vokabulär, som beskriver eller täcker in den haltande icke-fungerande situation jag ibland upplever, då jag försöker nå fram med en idé, tanke eller åsikt till vissa personer ("kamrater" av motsatt kön).
Ofta är det som om jag talade nån slags obegripligt och främmande språk... jag når liksom bara inte fram och det jag säger mottas och bemöts som om det är både felaktigt och dumt. John Gray's resonemang om Venus och Mars börjar få en helt ny innebörd för mig. Det är väldigt många år sen jag läste hans böcker, men jag minns tydligt deras innehåll och hur jag tyckte att han i mångt och mycket hade rätt i det han sa, även om det presenterades onödigt omständigt och med mängder av tröttsamma upprepningar. Det var liksom sånt jag läste, log bekräftande åt och sedan lade på en av de mer undanskymda medvetandehyllorna. Att vi fungerar olika är ju liksom ingen nyhet och ingenting jag normalt ägnar särskilt mycket tankemöda -- det är ju ett naturligt faktum, som man bara lever med och utan att tänka mycket på, faktiskt bara förhåller sig till. Emellertid har jag nu en längre period upplevt, att dessa olikheter emellanåt accentueras rejält och då starkt underminerar min självkänsla och mitt självförtroende.
Jag inser och accepterar att detta med manligt - kvinnligt utgör en del av problematiken. Jag förstår också till fullo, att män på vissa positioner vänjer sig vid att diskutera på ett visst sätt -- lite hårdhänt och utan pardon för motparten -- det ingår ju liksom ibland i chefs- och talarstolsspråket, att med emfas och styrka slå hål på den andres argument. Jag både vet och förstår också helt och fullt, att män på chefsposter och inom t ex politiken nästan uteslutande är s.k. top-down-människor (se tidigare inlägg om Höga Kusten-föreläsning) som inte ser saker ur samma perspektiv som jag ur mitt bottom-up-perspektiv. Men... all denna intellektualiserade insikt och förståelse hjälper faktiskt inte. Jag blir ändå ledsen. För varje ny småtaskig kommentar tystnar jag alltmer. Varenda gång jag bemöts med hånfullt tonfall och tydligt nedsättande minspel, krymper jag invärtes. För varje gång jag i förväg vet att jag kommer att befinna mig där jag möter det här, knyter det sig allt värre i magen. Jag som normalt är den som alltid sprudlar av energi, idéer, förslag och arbetslust -- var har detta jag tagit vägen? Den bubbliga, arbetsivriga och entusiasmerande person som var jag, finns nästan inte mer -- inte ens i min trygga familjemiljö. Istället finns en räddhågad, osäker, otrygg, lättsårad, desillusionerad person, som inte vågar ställa frågor och liksom får ta sats för att våga yttra sig på möten. Denna nya hudlösa, lätt nojiga personlighet är ett jag, som jag verkligen inte trivs med och sannerligen inte är stolt över -- det är så långt från den person jag vill vara, så väsensskilt från hur jag vill leva..... från hur jag brukar vara och hur jag brukar leva.
Frågan är om detta överhuvudtaget går att göra något åt... alltså, utan att behöva helt dra sig tillbaka ur de sammanhang, där det inträffar? Jag vet inte ifall jag har kraft att försöka fler gånger eller i högre utsträckning, än jag hittills gjort. Det känns bara omöjligt och utsiktslöst. Det känns också så fel att man ska måsta skaffa sig häl-hård hud invärtes.
Varför kan folk inte bara respektera andras olika åsikter och sätt att vara? Ska det verkligen vara så svårt?
Att håna medmänniskor av motsatt kön, för att de ser saker och situationer ur ett annat perspektiv och på ett annat sätt, är inte bara respektlöst och gement -- det hämmar dessutom framgångsrikt samarbete och utveckling, samt drar fram det allra sämsta i den som blir utsatt/drabbad. Frågan är vad man tror sig uppnå genom detta... och vilken effekt man vill ha på sin nästa... Min målsättning har alltid varit, att få människor omkring mig att må gott -- något jag uppenbarligen inte delar med alla i min omgivning... sorgligt.
Va' bli're för väder?
Liten väska? Hur mycket kan man klämma ner i en kabinväska? Lite större väska kanske? Hur mycket kläder behöver jag ha med mig? Och av vilka sorter? Vad kommer det att bli för väder? Hur många ombyten av varma/kalla kläder kommer jag att behöva? Vad i allsindar har man på sig på en brittisk valvaka? Hur prydlig bör man vara då? Och hur prydlig bör man vara till vardags, då man går runt och pratar med folk? Är det olämpligt att ha blåjeans? Vad har de för dress code?
Det är ju inga direkt besvärliga frågor eller avgöranden, men så här är jag alltid, då jag ska iväg nånstans på nånting som jag aldrig gjort förut. Bollar frågor med mig själv och försöker täcka in alla eventualiteter.
När jag åker till t ex vår fjällstuga, har jag inga som helst problem med packningen. Då vet jag precis vad jag behöver ha med. Enda kruxet då brukar vara att jag kanske har lite för lite kläder med mig. Måhända lite ovanligt för en kvinna, men sån är jag.
När jag däremot ska iväg på såna här okända äventyr, krånglar jag till det lite, genom att vilja ha alla alternativ och sorter med mig. Det blir alltså med både hängslen och svångrem, jag imorgon ger mig iväg. ;o)
Vilken härlig kväll i kyrkan!
Ska man hitta nåt enda litet att anmärka på, så skulle det möjligen kunna vara att vi velat ha fler sånger med körerna och Cindee tillsammans, för det var så mäktigt och underbart att man inte kunde hålla händerna nere eller tårarna tillbaka.
Jag lyckades filma ett par låtar med min enkla lilla kamera. Inget vidare kvalitet på varken ljud eller bild, men det kan måhända ändå ge en bild av stämningen i kyrkan. Bortsett från stela svenskar, som knappt vågar klappa händerna, var det som att sitta i en amerikansk metodistkyrka och delta i deras medryckande gospelsång. Helt fantastiskt!!!
Hade vi insett hur mycket folk som skulle komma dit, så hade vi förstås åkt dit ännu tidigare, för visst hade det varit roligt att ha fått sitta så att man såg körerna och Cindee. När vi kom dit 35 minuter före starttid, så var kyrkan redan nästan fullsatt. Nu smet jag ju fram och filmade lite, så mor o far kan ju få se det här på bloggen istället, men nästa gång ska vi vara mycket, mycket tidigare -- det är ett som är säkert.
Cindee har en sån stark, härlig röst och med sin karisma drar hon både körer och publik med sig, så att hela kyrkan vibrerar av underbar stämning och starka känslor.
Två saker, som publiken gjorde, störde mig dock enormt -- och inte bara mig, utan många andra också:
* Föräldrar lät sina små barn springa omkring --- och då menar jag verkligen springa --- under själva konserten. Fram och åter, upp och ner längs gångarna sprang de och busade. Deras utomhusskor/stövlar dundrade mot kyrkans trägolv och störde alla oss som satt i den bakre delen av kyrkan --- i synnerhet oss, som satt på platserna ut mot kanterna.
Det är hänsynslöst och respektlöst av föräldrar, att inte hålla ordning på sina barn -- det är inte snällt mot varken barn eller omgivning, för barnen blir illa omtyckta och de känner folks reaktioner. Och det är verkligen inte barnens fel!!
* När körerna och Cindee hade sjungit sista numret, gav de förstås efter för publikens enträgna applåder och skulle ge ett extranummer. Då reste sig folk och drog på sig kappor och jackor, trots att sången återupptagits!!! Något så oförskämt har jag nog aldrig varit med om!!! Och medan de klädde på sig, stod de där och pratade högt i bänkraderna och brydde sig inte det minsta om att andra hade satt sig igen och ville lyssna på det extranummer som gavs. Fy sjutton, säger jag!!!
Om man verkligen måste åka -- om man verkligen har en tid att passa -- jamen, fine!! Åk då, men gör det diskret!!! Förstör inte för alla oss övriga, som vill njuuuuuta av konserten ända in i det sista.
Men som helhet --- om man låter bli att tänka på dessa två saker --- wow, vilken höjdarkväll!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag hittade förresten en jätteintressant och vacker sak i kyrkan -- en slags "moraklocka", som emellertid inte visar bara timmar och minuter som vanliga klockor, utan månader, veckodagar, stjärntecken, planeternas positioner och en hel del annat, som jag inte förstår.
Jag lägger ut lite bilder på den här och hoppas att någon av er läsare kan berätta för mig vad en sån här sak kallas, vad den visar och hur den funkar.
Som sagt: Är det nån som kan förklara, så är jag och mina föräldrar jättenyfikna på den här underliga "moraklockan" i Njurunda kyrka.
JAG har fått stipendium --- men har inte råd att ta emot det.... :o(
Som en av en handfull människor i hela Sverige, har jag lyckats bli utvald att få ett stipendium. Det innebär att jag får 7000 kr, som ska användas till att åka över och delta några dagar i Storbritanniens valrörelse, och efteråt ska jag skriva en kortare rapport om mina iakttagelser och upplevelser. Otroligt, eller hur? Jag!!!
Det är så roligt, så stort och så uppmuntrande!! Jag har knappt vågat tro att det är sant... inte vågat släppa efter för den bubblande glädjeyrseln. Långt inne i mig har en liten tvivlande röst gnytt:
Nej, det här är alldeles för bra för att kunna vara sant... Såna här bra saker händer inte mig...
Men mailen från riksdagskansliet och internationella kommittén har varit otvetydiga --
det gäller faktiskt mig! Det är faktiskt jag, som fått det här stipendiet!! Låååångsamt har jag släppt efter för den varma tacksamheten och glädjen i att vara utvald till detta!!
Nu har det emellertid börjat närma sig och det är dags att boka biljetter och boende... och då växer sakta en svart och kall klump av insikt i min maggrop:
Stipendiet kommer inte att täcka kostnaderna! :o( :o( :o(
Hur skulle väl jag, som är arbetslös, kunna få ihop pengar till detta?? Sorg och uppgivenhet lägger sig som en blöt, kall filt över mig. Varför?????? Förtvivlans och indignationens tårar bränner heta... min besvikelse vet inga gränser......
Festresan till Playa del Svedlunda
Playa del Svedlunda.
Väl framme på resmålet välkomnades resenärerna av Festresor AB's reseledare --- d.v.s. mig.
Allt eftersom de anlände samlade jag gruppen vid "poolen", där de fick avnjuta en "välmatad" välkomstdrink, medan de minglade lite och jag informerade om hur deras vistelse på Playa del Svedlunda skulle komma att se ut.
(Tyvärr, är min kamera och jag inte de bästa vänner, så bilderna från kvällen blev inget vidare, men det är de som finns, så ni får hålla tillgodo.)
I bakgrunden rullade ett bildspel, som jag satt ihop med släktbilder från förr och nu.
Alla tillresande familjer fick förstås med sig en egen DVD med bildspelet hem, annars skulle ju ingen ha umgåtts med nån, utan bara suttit och stirrat på de roliga och överraskande släktbilderna.
(Asta, som inte har någon DVD, fick istället bilderna utskrivna och insatta i en pärm, så att hon kan bläddra och njuta av bilderna så ofta hon vill.)
Här lät Ida, Märta och Siri sig roas av bilderna. Jag hann sedan inte se så mycket av mina fantastiska döttrar, för de lyckades hinna med att både sköta markservicen på resmålet och minglande småprata med resenärerna. Duktiga underbara flinka döttrar -- de skulle verkligen passa utmärkt i reseledaryrket!
Mina vackra döttrar var för kvällen passande "solbrända" (puder).
Några tidigt anlända resenärer fastnade omedelbart i bildspelet...
... och sedan ytterligare några...
Ida var den perfekta festresenären och lät kameran jobba.
När samtliga resenärer anlänt och välkomstdrinkarna urdruckna, fick alla, genom en enkel liten aktivitet, varsin bordskavaljer/bordsdam. Sen bjöds de att sitta ned inne i
Resturante Casa Svedlunda.
Ida och Siri, som var Festresors trubadurer på Playa del Svedlunda, underhöll med ett par inledande nummer. Mycket uppskattat av övriga resenärer!
Tyvärr, fick jag inte någon bild av husbandet Far & Son, som till allas stora uppskattning ackompanjerade såväl snapsvisor, som allsång.
När den fantastiska festbuffén äntligen stod uppdukad, fick gästerna hugga in, vilket de fick göra i turordning efter vilken färg deras bordsduk hade.
Det fantastiska buffébordet dignade av rätter:
gräddig Janssons frestelse med knäckebröd, smaskiga pajer med tzatzikiliknande sås,
läcker rostbiff, god potatissallad, matig och fräsch sallad, inkokt lax med romsås, ostbricka med kex och frukt, brödkrutonger med smak av vitlök, färskt bröd och många andra läckerheter.
Lillebror Olof alias Sivan i D-kupa. Otroligt skojigt -- jag minns inte när jag skrattade så mycket sist! Min lillebror, hans fru och dotter var sååååå proffsigt utklädda!!!
Kusin Peter i perfekt beachutstyrsel -- Tre Kronor t-shirt, keps och trendiga solbrillor med praktisk belysning.
Kusin Lena tillsammans med andra resenärer.
Moster Gun och moster Monika väntade på sin tur att få hämta av den goda buffématen. Under tiden kikade de lite i Casa Svedlundas sånghäfte.
Tova och Sanna väntade också hungrigt på maten.
Suddiga Svedlundaättlingar i glatt samspråk. Kusin Markus kan jag urskilja... tror jag. ;o)
Robert, Ida och Tomas har riktigt kul vid bordet.
Katarina alias "turkktanten" med dottern i knät. Hon har redan fattat galoppen -- nej, f'låt gaffeln, menar jag ju. ;o)
Lilla brorsdottern i sin pappas hatt och hår.
Kusinbarnet ser fascinerat på.
Britt-Inger i sombrero hade det trevligt tillsammans med Birgitta, Anders och Ann-Christin.
Min mycket vackra, "solbrända" och semestrande dotter Märta-Li har trevligt tillsammans med sin morbror (?) Sivan och Ann-Christin.
Jag berättade en anekdot om en förra seklets resenär, som missförståtts och därför fått ett mycket svårförstått brev tillbaka från semesterorten.
Moster Asta - kvällens hedersgäst - är det äldsta av Ingeborg och Teodors barn. Trots smärtsam reumatism, hjärtproblem och sina 90 år, följde hon glatt med på vår låtsasresa. Här hade vi precis druckit kaffe och ätit av en fantastisk mörk chokladkaka med jordgubbar till och en jättesmarrig mörk chokladruta med cocos på.
En tyvärr mycket suddig bild över Resturante Casa Svedlundas pratglada gäster.
Resenärerna umgicks, pratade och verkade ha det trevligt o trivsamt, medan barnen skuttade, dansade och lekte. De hade fått varsin välfylld godispåse och var både glada och sockerpigga. Ja, det rådde en riktigt härlig feststämning i Resturante Casa Svedlunda.
Ulf, Monika, Gun, Peter och Anders trivdes och hade det bra.
Sivan läste upp ett av "hemliskorten" som gav oss lite ny information om varandra.
Jättekul grej! Det var nästan stört omöjligt att gissa rätt person till hemlisarna.
Ann-Christin skrattade överraskat, då hon upptäckte att Sivan hade bjärt rött nagellack.
Den sura grimasen var bara på skoj! Här rådde en mycket glad och uppsluppen stämning!
Broder Pär i husbandet Far & Son, är på väg fram för att kompa -- far har nämligen kallat fram oss för att sjunga Moster Ingeborg. Pinsamt tänkte jag, eftersom barnen ju gått hem, men alla sjöng och spexade glatt med.
Anders trivs, är mätt och belåten.
Ann-Christin minglar och pratar med alla.
Robert, Jens, kusin Tomas och Krisse i glatt samspråk. Jag försökte fånga dem på bild....
... inte lätt...
Hmm... såja! :o)
Under kvällen fick resenärerna fylla i en "rese-enkät" i en lila bok, så att vi på Festresor AB skulle kunna få ta del av allas upplevelser av resan. Kommentarerna var genomgående positiva, vilket gläder mig mycket, eftersom det betyder att alla trivts och mått gott på resan. Flera hörde också av sig dagen efter för att få framföra sina superlativer och igår fann jag följande överraskning i morgontidningen:
Dagens ros till Åsa Melander
För den supertrevliga släkt- träffen (sällskapsresan)
som hon ordnat. Hon var en utmärkt reseledare
som bjöd på både musik och överaskningar.
Fam Näslund genom Gun
Jag blev förstås jätteglad, för jag har aldrig fått nån "Dagens ros" förut.
Sånt inspirerar och uppmuntrar förstås till nya stordåd. :o)
Med lite tur har någon av resenärerna både fler och bättre bilder, som jag kan få mig tillskickade och presentera här på bloggen. Någon...??
Födelsedagsmiddag med världens allra bästa föräldrar
Mina kära föräldrar bjöd ut mig på lyxmiddag igår.
Valet föll på restaurang Victoria och det visade sig vara ett lyckokast!
Lokalen var härligt lugn och utan den annars så vanligt förekommande "bakgrundsmusiken", som är allt annat än i bakgrunden och som gör att man inte kan föra ett vanligt samtal, utan tvingas läsa på läppar och höja rösten för att göra sig hörd. Det var också lagom ljust -- mysigt dämpat ljus, men tillräckligt ljust för att även äldre ögon ska kunna hitta maten på tallriken.
Här har vi precis fått in förrätten -- en kanongod och fräsch tunnbrödskorg med skagenfyllning. Mamma och jag lyxar med starköl, medan stackars pappa, som kör, får nöja sig med en "folkis".
Mamma och jag valde Oxfilé Ceasar -- blodig oxfilé med grönpepparsås och bearnaise dito serverad med pommes stripes och grönsaker. Mumma!!! Visst syns det väl hur gott det var..???
Pappa valde Scampi Provencale med potatiskroketter. Inte alls lika gott som vårt, tyckte förstås mamma o jag, men det var ju heller inte vi som skulle äta den. ;o)
Pappa åt med, som synes, god aptit och var mycket nöjd med sitt val.
Mamma och jag kämpade tappert med våra mycket väl tilltagna portioner, men tvingades till sist ge tappt -- vi hade fått två riktigt stora köttbitar var och det var mer än vi mäktade med. Pappa fick förbarma sig över det sista av vårt kött och våra pommes stripes, för så himla god mat vore en skam att kasta bort.
Vi hade en mycket trevlig kväll med kanongod mat till ett bra pris -- och dessutom jättetrevlig och serviceminded personal!! Till restaurang Victoria går jag mycket gärna igen!!!
Efteråt åkte vi hem till mamma o pappa, för att dricka kaffe o äta den tårta som Ica Maxi gett mig som trogen kund i 50-årsgåva. Generöst och omtänksamt till tusen!! Egentligen var det en Princesstårta, men jag är ju laktosintolerant, så de gjorde en Bananza till mig istället. Eftersom laktosfri grädde inte funnits särskilt länge, har jag ju levt ett halvt liv utan att äta grädde -- som ovan gräddätare är det inte ett livsmedel jag uppskattar så där särskilt, måste jag säga... Princesstårta är därmed låååångt ifrån det självklara valet för mig, om jag köper en tårta -- den har så läskigt mycket grädde. Detta tog den vänliga Ica-personalen fasta på och specialgjorde en laktosfri Bananza åt mig. Är inte detta gulligt, så säg??!! Jag blev jätteglad!!
Ja, det var min lättsamt trevliga 50-årsdag det... och inte känner jag mig ett dugg äldre eller annorlunda. *skrattar*
Nu när jag är 50, är jag äntligen vuxen då...?
Förunderligt hur tiden rullar iväg, utan att man liksom märker det...
Vips är man 50 och det utan att man känner sig ett dugg annorlunda, än när man var 40...
eller 30 för den delen.
Jag kände mig lika ovuxen då som nu. Jag har inte förändrats ett dugg och är samtidigt en helt annan person.
Jag är i många avseenden mycket yngre nu, än för tio år sen. Knäppt, men så är det! Då var jag mycket mindre stark till både kropp och själ. Idag är jag lugnare, klokare, starkare, friskare än jag nånsin varit, mer vältränad, och full av härlig nyfikenhet och energi. :o)
Här är Sundsvalls Tidnings 50-årsreportage
- Fotograf: Tobias Welander
Åsa Melander är teckenspråksläraren som bara älskar att vara i klassrummet. Nu fyller hon 50 år.
Åsa Melander har alltid vetat att hon vill jobba med händerna och vara nära andra människor. Som teckenspråkslärare hittade hon ett sätt att kombinera de båda drömmarna. Möt 50-årsjubilaren som stortrivs i skolmiljö.
– Klassrumsluften är mitt livselixir, säger hon.
Åsa Melander är teckenspråksentusiasten, som älskar att vistas i skolan när hon inte tränar seniorer med tuffa fyspass. Nu fyller hon 50 år och firar med en släktfest.
Fotograf: Tobias Welander
Åsas uppväxt var allt annat än ordinär. Hennes familj bodde på Rönnlunda gård och där fanns alla möjliga djur - till och med påfåglar.
– Det var som i Emil i Lönneberga. Vi hade kokerska, dräng och piga, säger hon.
Släkten är stor och det fanns alltid någon att vända sig till hemma på gården. Dessutom är händigheten ett släktdrag, något som har märkts på senare tid. Åsa köpte en lägenhet som var helt inrökt och totalrenoverade den på egen hand med assistans av sin pappa och bror. De har dragit el, kaklat och lagt golv och resultatet är en ljus och harmonisk lägenhet med enstaka detaljer i färg.
Åsa har undervisat i teckenspråk, svenska och engelska. Karriären började med en tolkutbildning där hon hittade grundbulten till sin syn på hur man ska lära ut ett ämne.
– När man undervisar i teckenspråk måste man vara visuell och göra bort sig lite för att eleverna också ska våga ta ut rörelserna, berättar hon.
Just nu jobbar hon inte som lärare, men hon håller kontakten med flera av sina gamla elever. Dagarna är fyllda av olika uppdrag och aktiviteter. Bland annat leder hon en seniorgrupp på Helex som hon aldrig i livet skulle vilja släppa ifrån sig, är sekreterare i Centerpartiets kretsstyrelse i Västernorrland och sitter som ersättare i kyrkofullmäktige i Sköns församling.
– Jag är kristen, men det är svårt att balansera mot tanken om synd. Jag tror att man bara kan synda i hjärtat om man vill någon illa, säger hon.
Tanken om människans godhet är viktig för Åsa och nästa inredningsprojekt blir ett Gandhicitat på väggen.
– "Be the change in the world you want to see". Det är väldigt mycket "jag", säger hon.
Och här är DAGBLADETs 50-årsreportage
"För få kvinnor i min ålder syns"
”Varför får man inte vara den vackra blommande människa som man är på insidan”.
Det är dagens 50-årsjubilar, Åsa E Melander, som ställer sig den frågan som ett inlägg i debatten om dagens skönhetsideal.
Åsa är en tjej med högburet huvud och starkt rättvisepatos som aldrig har hukat för sanningen.
Hycklar inte
– Jag är brutalt uppriktig och har aldrig haft förmågan att hyckla, säger hon och berättar att hon som instruktör på Helex de senaste sex åren har kämpat för att, med sig själv som redskap, förändra det kvinnliga idealet.
– Man måste inte vara trådsmal med ”deffade” muskler för att vara okej. Nej, upp till kamp för normala kvinnor, säger Åsa, som själv försöker sätta värde på att våga ge mer uttryck för den person hon är på insidan.
Åsa har under sina yrkesår haft ett flertal olika arbeten, som kontorsbiträde, maskingravör, butiksbiträde, fritisledare och vårdbiträde, men hon har även varit studiecirkelledare och hon är utbildad teckentolk.
Lärde sig teckenspråk
– Det började i och med en granne som var cp-skadad. För att kunna kommunicera med henne behövde jag lära mig teckenspråk, säger Åsa, som började studera på ABF. Hon fortsatte sedan sina studier vid Västanviks folkhögskola i Leksand, som är de dövas egen folkhögskola.
Under några år, fram till 1991, var Åsa också körledare för en lite speciell kör.
– Det började med att jag satte mig ned och översatte svenska låtar till teckenspråk och så startade jag en teckenkör som jag drev i sex år, säger Åsa och förklarar att projektet syftade till att vara ett brobygge mellan hörande och döva.
Under de senaste åren har Åsa undervisat på högstadiet och gymnasiet som språklärare i svenska, engelska, men även i teckenspråk.
Förutom att hon ett par gånger i veckan extraknäcker som instruktör på Helex, så ägnar hon sig också åt politik.
Politiskt engagerad
– Jag är bl.a. kyrkopolitiker och det här är min andra mandatperiod i Skön, säger Åsa, som även sitter med i arbetsutskottet för Centern och som sekreterare i Sundsvallskretsens styrelse.
Självklart har även de tre barnen en stor betydelse i hennes liv.
– De har vuxit upp med en mamma, mormor och morfar, säger Åsa, som själv står sina föräldrar väldigt nära.
– Jag har världens allra bästa föräldrar, säger hon.
– Jag och pappa har renoverat hela min lägenhet, säger hon och konstaterar att hon alltid har haft mycket och sprudlande energi.
I stället för en stor 50-årsbaluns i dag så kommer Åsa i stället att dra ihop en släktträff den kommande lördagen på Träffpunkten i Bosvedjan, där hon är bosatt.
Jubilaren har också hittat på en liten överraskning till besökarna.
– Jag ska försöka sätta ihop ett litet bildspel, säger Åsa hemlighetsfullt.
____________________________________________________
Det är lite läskigt att läsa texter om sig själv, som man inte själv fått utforma eller korrigera, men det är väl bara att vänja sig, antar jag... Jag tycker, trots att det finns saker jag skulle velat ha annorlunda eller helt tagit bort, att reportagen är positivt laddade och visar en klok, dynamisk och glad person -- alltså mig!
På lörda' ä're släktfestknytis
Festen hålls för alla släktingar, som stammar från
gammelmormor Ingeborg och gammelmorfar Theodor Svedlund.
Alla Svedlunds offspring med äkta hälfter, sambos, barn och övriga anhöriga ska alltså samlas, gammal som ung, för att ha en trivsam och rolig kväll tillsammans.
Vi ska träffas, lära känna varandra närmare och känna gemenskap inom den här falangen av släkten - det är därför jag anordnar den här lättsamma och annorlunda festkvällen.
Och för att ingen, oavsett ålder, ska behöva fundera över hur sjutton man ska klä sig till en sån här släktträff/släktfest, satte jag ett tema för kvällen. Alla ska alltså komma som om de vore på Gran Canaria nån gång i slutet av 70-talet eller början av 80-talet.
Själv ska jag vara gruppens reseledare och guida dem genom både trivsamheter på "resmålet" och diverse släktbundna skojigheter bakåt i tiden.
Vi ska samlas vid poolen för en välkomstdrink och sedan äta svenskt smörgåsbord
(läs: knytisbuffé), sjunga, prata, se uppträdanden, skratta åt gamla skojigheter och i övrigt ha en kul kväll.
För att ge en liten försmak av festens tema (speciellt för såna som inte sett filmen),
lägger jag här ut ett klipp ur filmen.
Se och låt er inspireras!!
Håll i solhatten alla Svedlundare, så ses vi på lördag! :o)
Lille Davids seger över den jättelike Goliat
Jag - den lilla människan - vann idag en stor seger över a-kassekolossen AEA!! :o)
På inrådan av en klok och kunnig vän i Centern, tog jag igår på nytt kontakt med AEA, trots att jag blivit anmodad att invänta deras handläggning och beslut.
Med artig, men myndig stämma krävde jag att få bli kopplad till min handläggares överordnande --- och det funkade!
Istället för att, som tidigare, fastna i växeln och bli vägrad att få prata med annan handläggare än min egen, kopplades jag nu raskt vidare till en mycket artig och belevad man, som är chef över a-kassehandläggarna.
Denne lyssnade tålmodigt, ställde några frågor och sa sedan att han omedelbart skulle kika på mitt ärende och återkomma till mig inom en timme. Inga 2-4 veckors väntetid, vilket jag fått acceptera tidigare -- nej, här var det omedelbar handläggning. Han höll dessutom vad han lovat och ringde upp efter 45 minuter. Han hade emellertid inget besked, utan ringde för att låta mig veta, att han behövde få prata med min handläggare och även läsa alla handlingar. Han skulle ringa mig före klockan nio i morse med ett besked....... och det gjorde han också.
Klockan 8:10 imorse ringde han och beskedet var följande:
- Mina två timmar i veckan klassas som bisyssla -- alla andra bedömningar är och var felaktiga.
- AEA kommer att återbetala de dagar man helt felaktigt dragit av.
- Han kommer att föra samtal med min a-kassehandläggare om hennes sätt att bemöta AEA:s medlemmar.
Jag började nästan gråta igen -- men denna gång inte av kall och bottenlös förtvivlan, utan av en märklig blandning av lättnad och indignation.
Lättnad över att allt löst sig, att jag slipper återbetalningskravet, att jag åter tillåts jobba på gymmet och att jag nu slipper oroa mig mer....
Indignation över hur mycket den hemska a-kassemänskan förstört!! Alla dessa månader av väntan, brist på pengar, oro, sömnlöshet och magont. Alla dessa långa och många månaders fattigdom, under vilka jag inte kunnat unna mig det minsta lilla nöje -- ingen bio, inga pubbesök, ingen sushi, inga klädköp, en förjäklig julhelg och ständigt halvtom kyl utan möjlighet att handla med gott samvete. När det gäller pengar, hör det till sak att jag sedan augusti 2009 lyckats få blott tre utbetalningar från AEA -- resterande veckor ligger på is hos dem. Hårresande, eller hur?
Hur i allsindar har a-kassehandläggaren tänkt att jag skulle överleva?? Vilka medel skulle jag använda till att betala hyra och övriga räkningar? Eller har hon ens ägnat det en tanke???? Nej, jag skulle inte tro det -- för henne är jag blott ett papper på hennes skrivbord, en fil i hennes dator. Ett kryss här, ett klick där och så läggs ärendet på is i avvaktan på komplettering och begäran om fler ifyllda blanketter från min arbetsgivare och mig, ... för henne är jag bara "jobb". Hon tänker inte, ser inte, individen bakom personnumret och ärendet... och konsekvenserna av den många, många veckor långa handläggningen drabbar mig som individ hårt och obevekligt.
Jag hoppas ärligt att mänskan blir degraderad till arkivarbete, utan kontakt med andra människor än sina kollegor!! Låter jag bitter eller hämndgirig? Tja, det är möjligt, men då bjuder jag på det, för arbetslösa människor har det tillräckligt svårt, utan att behöva konfronteras med såna som hon. Det hon utsatt mig för är oförlåtligt!!
Nu har i alla fall min situation löst sig och för det är jag innerligt lättad och glad!!
Tack käre gode Gud för att jag slipper uthärda mer av det helvete, som jag levt i de senaste sex månaderna.
Nu kan jag andas ut... nu kan jag leva.
(Denna seger kommer att glädja arbetslösa gruppträningsinstruktörer över hela Sverige, för nu finns ett prejudicerande fall för dem att hänvisa till -- även om det inte gått genom nån domstol och det inte finns nåt domslut, så kan de använda mitt fall som exempel och argument, för att få sina bisysslor korrekt bedömda.)
Ska man tvingas gå ut i media med eländet, för att lyckas få rätt mot AEA:s handläggare??
Tänk att a-kassans handläggare är så förbaskat styvnackade!! Min a-kassemänniska heter Marie och hon läser AEA:s egna regler lika illa, som fan läser Bibeln. Hon försvarar sin bedömning, genom att hänvisa till en regel, som inte ens existerar i regelverket på deras hemsida.
Jag känner mig uppgiven, men kan bara inte ge tappt.
Jag känner det som om jag sakta sjunker, men jag bara MÅSTE orka strida, så jag väljer att skjuta förtvivlan ifrån mig och istället politisera frågan.
Om jag gör som a-kassemänskan säger -- alltså, säger upp mig på Helex -- så får jag åter ersättning ifrån a-kassan. Men jag VILL INTE sluta som instruktör!!! Jag har ju haft pass där sen 2005 och jobbat oerhört hårt för att få till perfekta pass, som passar de deltagare jag har.
A-kasse-Marie vägrar se dessa två timmar i veckan, som den bisyssla det är och hon har ingen hållbar eller vettig förklaring till varför. För henne är de två timmarna en deltid och jag lyckas inte få henne att ta reson. Jag har läst deras eget regelverk högt för henne, men det är som att hälla vatten på en gås.
Den sista utvägen, som jag ser det, är att gå ut i media med hela eländet. Det är förnedrande och genant, att måsta ta till såna åtgärder, men nu får det bli så...
ST kommer nu att publicera en artikel om a-kassans obegripliga regler och deras trångsynta sätt att tolka o tillämpa dem. Jag och mitt fall, kommer att utgöra ett exempel på detta. Pinsamt, men va' sjutton ska jag ta mig till...? Nån måste våga sticka ut hakan och säga ifrån!!
Min förhoppning är att reporterns frågor och den publicerade artikeln ska ha nån slags effekt.
Jag ska orka, jag ska strida och jag ska rida ut den här kampen, för det här är bara alltför fel för att få fortgå!!!
Akta sig bara!!! Here I come!!!
Nu kallar jag in det grova artilleriet -- m.a.o. regeringen!!
Nu skriver jag till Maudan!!!
