Ny bild... eller inte?
Hur ska man göra? Måste man uppdatera och byta bilden på sin blogg? Måste det vara en nutidsbild? Alltså, profilbilden? Eller är det okej att låta bloggen se ut så som den gjort sedan min dotter skapade den åt mig? Jag funderar ofta på det...
På sociala medier, kontaktforum o.dyl. förstår jag att det kan vara viktigt att ha en aktuell profilbild, men här på min privata blogg..? Njae... här kan jag väl få slippa det..? Jag menar, exakt HUR aktuell behöver den vara här? Det har ju liksom hänt en del med utseendet genom åren...
Här är ett axplock av de få foton som finns på mig -- det brukar nämligen vara jag som håller i kameran -- och man kan knappt tro att det är samma person på alla bilderna...
Som liten var jag blond eller mörkblond...
Som vuxen har jag oftast haft hennafärgat hår. Jag är nämligen den enda i vår familj som har råttfärgat hår.
Mina föräldrar och bröder har alla röda pigment i sina hår, men mig hoppade detta arv liksom över. Jag har fräknarna och hyn för en rödhårig person, men håret... nej, det har alltid varit lika råttbeige. Därför färgade jag det, så att det skulle stämma med resten av utseendet.
Ibland hade jag ingen henna, och använde då hårfärg istället... Då hände det stundom att färgningen misslyckades och det blev mörkbrunt. Verkligen inte klädsamt på mig, men så var det...
Under senare år valde jag en stillsammare hårfärg med bara en aning koppar i. Dels för att jag inte orkade hålla på med den ständiga färgningen av utväxten, dels för att värk, ålder och sjukdomstillstånd tärde hårt på mig och sög musten ur mig... Det pigga röda håret passade mig liksom inte längre.
Så småningom la jag av färgandet och fönandet helt och hållet. Håret fick vara naturligt skruvlockigt och tantigt gråbeige.
Det gråbeiga håret känns ovant och inte som jag, men det är ju just det det egentligen är...
Nuförtiden sitter håret nästan alltid i en tofs uppe på huvudet. Skönt att slippa ha det hängande i ansiktet och mot nacken. Klädsamt..? Njae, kanske inte, men utseendet är numera inte så viktigt som förr. Idag fokuserar jag mer på funktion, bekvämlighet och passform. En mycket positiv effekt av att bli äldre.
Idag är mitt hår en lockig blandning av råttfärgat, grått och mörk cendré. Det är vad det är, det visar mitt ärliga sanna jag, och jag har äntligen accepterat det. Kilona har smugit sig på genom åren... och jag har accepterat även det, om än det är motvilligt och med så stort motstånd jag förmår uppbåda.
När jag tittar på de äldre bilderna av mig, så känner jag en vemodig blandning av sorg, förundran och indignation.
Hur kunde jag tycka att jag inte dög? Hur kunde jag tycka att jag var tjock och oattraktiv? Varför såg jag aldrig att mitt lockiga hår faktiskt var fint? För det kan jag ju se idag att det var. Men jag tittade alltid med beundran och ledset avund på dem med rakt hår. Jag slet och ansträngde mig för att göra det så rakt det gick, men vid minsta fukt så lockade det förstås upp sig till sitt vanliga korkskruviga utseende.
Jag tyckte också alltid att jag var tjock och våndades över mina kilon. Hela mitt liv har jag sett mig själv som överviktig, knubbig, satt, korpulent... och som jag har kämpat mot kilona! Så länge jag minns har jag hemligen hållit koll på vad jag äter och balanserat det mot rörelse och aktivitet.
Jag tyckte också alltid att jag var tjock och våndades över mina kilon. Hela mitt liv har jag sett mig själv som överviktig, knubbig, satt, korpulent... och som jag har kämpat mot kilona! Så länge jag minns har jag hemligen hållit koll på vad jag äter och balanserat det mot rörelse och aktivitet.
Idag ser jag helt annorlunda på mitt dåvarande jag. Nu tycker jag att jag var fin. Faktiskt en riktigt vacker ung kvinna, mamma och mormor.
Jag sörjer alla år av viktvånda och fixering på min kropp som fel, ful, oattraktiv och för tjock. Så mycken förlorad tid. Så många år av förlorad livsglädje, njutning och själsro. Varför? Hur kunde jag tillåta mig själv och/eller andra att förvränga min självbild så?
Nej, det blir inget bloggbildsbyte för mig! Verkligen inte!
Jag väljer att ha kvar den väldigt inaktuella profilbilden, just för att påminna mig själv om dessa nya insikter. Jag behöver påminna mig själv om att jag faktiskt var en attraktiv, normalviktig kvinna. Och när jag har lärt mig att se och acceptera detta, så ska jag ta itu med att förlåta mig själv.
När detta börjar kännas okej, ska jag försöka lära mig att känna, att jag nog också idag, som 60-åring, ser rätt okej ut.
När detta börjar kännas okej, ska jag försöka lära mig att känna, att jag nog också idag, som 60-åring, ser rätt okej ut.
Att behålla min gamla inaktuella profilbild är nu min lektionsplanering för ämnet självinsikt och självbild.
Välsignad och tacksam
Jag sitter i solen på min altan med ett glas kall lättöl, en tallrik matjessill, kokt ägg, stekt potatis, laktosfri gräddfil och massor av klippt gräslök från min balkonglåda.
Solen steker och värmer.
Vinden svalkar lagom.
Maten både doftar gott och ser jättegod ut.
Just nu i denna stund känner jag mig välsignad och tacksam.
Välsignad som har ekonomisk trygghet ytterligare nån vecka.
Tacksam över att
- jag överlevt ekonomiskt tills nu
- jag inte har tvingats sälja och flytta
- jag har mat att äta
- jag har mina älskade barn och barnbarn
- jag har mina kära gamla föräldrar i livet
Det finns såklart såååååå många fler saker som jag är lycklig och tacksam över. Det här var bara ett spontant axplock av det som dök upp främst i mina tankar, innan jag ägnade mig åt den goda maten och därefter en stunds slummer i eftermiddagssolen.
Det gäller att fånga och fokusera på de goda, uppbyggliga och välgörande sakerna när de dyker upp.
Samband som är viktiga
Väder, temperatur, dagsform, livet och dess innehåll påverkar mina sjukdomstillstånd och förvärrar symptomen avsevärt.
Det är nästan ofattbart hur mycket värk, problem och nedsättningar som kan skapas genom små förändringar, spänningar och belastningar.
Min nacke och rygg, mina öron, rumpan och baksidan av mina lår värker, stramar, "dorrar" och strålar smärtsamt. Det begränsar mig på alla möjliga sätt. Det påverkar både mitt vakna tillstånd och min sömn.
Jag förstår att jag behöver röra igång cirkulation och stretcha stramande muskulatur.
Googlar för att hitta nåt färdigt att följa, så att jag inte behöver lägga ork eller förmåga på att hålla ordning på det jag gör. Hittar en väldigt bra sida med mycket användbar
information.
Här är det de skriver angående främst nacke, huvud, axlar och käke.
"Tungbenet är det enda benet i kroppen som inte ledar till något annat ben utan helt och hållet bärs upp av muskler och ligament som är förbundna med tungbenet. Det "hänger" alltså i ligament fästa i tinningbenet. Det kallas tungbenet för att det bär roten av tungan.
Ovanför tungbenet finns fyra muskler och under benet finns ytterligare fyra andra muskler. Tungbenet kan liknas vid ett vattenpass då det är del av att reglera hållningen i kroppen. Den övre delen av tungbenet är genom musklerna förbundet med käkarna. En snedställning av underkäken orsakar en ojämn spänning av musklerna som leder till tungbenet. Detta kan i sig skapa en ojämn belastning av muskulaturen."
Himla tydligt och bra förklarat, eller hur?
Jag är smärtsamt medveten om att jag pressar både tunga och tänder. Och det både när jag sover och när jag är vaken. Jag försöker verkligen att tänka på det och fokuserar på att undvika det, men det funkar ju bara när jag inte sover.
Men vad är då sambandet mellan nack- och käkproblematik?
Så här skriver terapeuterna på Atlaskotan.net:
Den gemensamma snedbelastningen orsakad av en obalanserad atlaskota och tungben har i vissa fall visat sig kunna orsaka exempelvis en ojämn hållning och ett snedställt bäcken och/eller att ena axeln är högre än den andra.
Musklerna som är förbundna med atlaskotan i nackleden, nackrosetten, är via nervtrådar förbundna med musklerna som styr käkleden. Spända nackmuskler har visat sig kunna orsaka spända käkledsmuskler, och omvänt.
Ja, jag har ett snedställt bäcken. Rätt rejält dessutom. Och mina axlar är olika höga.
Att detta skulle påverkas av eller hänga ihop med käken, nacken och huvudet har jag märkligt nog inte tänkt så mycket på... Det är ju ingen ny kunskap eller information för mig. Det här vet jag ju - det ingick ju i min utbildning. Det som är anmärkningsvärt
är att jag inte reflekterat över det förrän jag läste det nu.
Jag har värk bl.a. på utsidan och ovansidan huvudet. Detta begriper jag ju att det hänger ihop med käken och munnen, men exakt hur, vad musklerna heter och på vilket sätt muskulaturen är fäst hade jag inte koll på. Min hjärna har sorterat bort
mycket sånt, sedan jag för massor av år sedan gick utbildningen till gruppträningsinstruktör.
Så här skriver Atlaskotan på sin sida:
SUBOCCIPITALIS – EN MUSKELGRUPP LÄNGST UPP I NACKEN
Suboccipitalisgruppen är en muskelgrupp på undersidan och baksidan av skallen. Suboccipitalisgruppen urspringer från de två översta kotorna i kotpelaren. De löper sedan på dess baksida innan den fäster in på skallens baksida. Suboccipitalisgruppen ansvarar främst för att stabilisera vårt huvud samt att hålla det horisontellt. Smärta från dysfunktioner eller triggerpunkter i muskeln kan kännas som smärta på baksidan och utsidan av huvudet.
Triggerpunkter är en del av en muskel som befinner sig i spasm och till följd av detta så stryper fibrerna i muskeln sin egen syretillförsel och ett förändrat pH-värde uppstår. Det i sin tur leder till aktivering av nervfibrer i muskulaturen som kallas nociceptorer, det är de nervfibrerna som leder information till hjärnan som sedan kan uppfattas som smärta. Dessa punkter skapar oftast en djup, irriterande, molande smärta som ibland är väldigt diffus och kan sprida sig över stora områden.
Ja, triggerpunkter och smärta från dessa är jag ju mycket bekant med, eftersom jag har fibromyalgi.
Men jag har också ont ovanpå huvudet och bakom ena ögat. Oftast det högra, men ibland överraskar eländet mig med att byta öga.
Året om kör jag ett helkropps styrka, kondition och rörlighetspass en gång i veckan och då stretchar jag långsamt och rejält alla muskelgrupper.
Nu har vi emellertid några veckors sommaruppehåll och i kombination med ökad belastning på livsinnehållet, så kommer förstås nackvärken som ett brev på posten...
Brukar du också ha ont ovanpå huvudet? Då kanske du har nytta av att veta det här:
SPLENIUS – EN MUSKEL I NACKEN
Splenius är en nackmuskel som urspringer i två delar, en från kotsegmenten i bröstryggen och den andra från kotsegment i nacken. Den nedre fäster in på kotsegmenten i nacken, den övre på baksidan av skallen. Splenius ansvarar främst för att rotera vårt huvud samt för att böja nacken bakåt. Smärta från dysfunktioner eller triggerpunkter i muskeln kan kännas i nacken, på toppen av huvudet eller bakom ögat.
Här är en bra övning med rörelser för nacken.
De töjer och lindrar.
Lustigt att de har spaltat upp just dessa rörelser på Atlaskotans sida. Det är ju nämligen precis det här jag brukar göra som avslutande stretch på mitt seniorpass. Då hade jag alltså inte behövt googla...
På passet är vi redan uppvärmda och kör de här stretchrörelserna 30 sekunder till en minut per muskel.
När jag som nu är stel och har onda muskler, så gör jag den istället som en uppmjukande rörelse -- alltså, många gånger och håller bara några få sekunder per rörelse.
Obs! Det är viktigt att göra den här övningen långsamt och att inte pressa nacken om det tar emot eller gör ont.
Vedervärdig kommentar
Människors inneboende och oftast dolda elakhet och gemenhet, har alltid förbluffat mig. Nuförtiden är den tämligen oförblommerad och chockerande på bloggar och sociala medier, vilket är djupt oroande och skrämmande.
Eftersom jag verkligen inte är nån bloggare av stora mått, så har jag varit mer eller mindre förskonad från dylikt. Jag skriver inte särskilt ofta i min oansenliga lilla blogg och den har bara ett fåtal läsare, vilket känns bra för mig, eftersom jag inte
har någon önskan eller målsättning att ha många följare. Min blogg är mest bara något för mig själv och mina behov av att skriva och uttrycka mig, mina tankar och upplevelser... ofta bara en slags dokumentation (minnesanteckning med bilder) av något
jag gjort eller upplevt.
Nu har jag emellertid fått nån slags ilskeladdad hatkommentar från någon med hotmailadressen jossan23. Varför? Tja, det kan man undra... Jag förstår aldrig vad som får människor att
skriva såna här saker.
Här följer två skärmdumpar på hennes kommentar på min blogg.
Efter att ett helt vuxet liv ha underkastat mig icke-framgångsrika utredningar, medicineringar och behandlingar för alla olika fibromyalgisymptom, utan att någon förstått att det är det jag har, så fick jag för ett drygt år sedan veta att det är just
fibromyalgi och att det inte existerar någon bot eller ens medicinering som framgångsrikt lindrar symptomen.
Samtidigt som det var en hemsk chock att få diagnosen och vetskapen att det är obotligt, så kändes det ändå bra att äntligen få veta orsaken... och så får jag då en sån här vidrig kommentar om att jag SJÄLV orsakat att jag drabbats av den här sjukdomen.
Den här jossan23 vet ingenting om mitt liv, hur jag levt, vad som hänt i mitt liv, vad jag utsatts för, vad jag tvingats klara mig och mina barn igenom etc. Ändå tycker
hon sig ha rätten att döma mig och skuldbelägga mig för att jag drabbats av fibromyalgi.
Om hon bara tyckte det och behöll det för sig själv, så vore det väl okej, för vi har ju åsiktsfrihet i vårt demokratiska land... men hon tar sig friheten att skriva detta i en kommentar på min blogg.
Och hon skriver det inte i anslutning till något av mina inlägg om just fibromyalgi -- nej, hon skriver det under mitt inlägg om en manifestation för mänskliga rättigheter på Stora torget i Sundsvall. Oerhört märkligt, tycker jag.
Det är som om hon läst mina små förtvivlade blogginlägg om den nyss fådda diagnosen fibromyalgi och hur jag känner för den, och att hon liksom retat sig och irriterat sig på dessa och byggt upp nåt slags inre ilsketryck, som hon sedan kanaliserar
och ventilerar under mitt mänskliga-rättigheter-inlägg. Det hela verkar väldigt obalanserat och jag kan inte annat än spontant fundera över hur en sån person är IRL. Jag menar, hur i allsindar klarar hon social interaktion IRL (in real life) om
hon inte ens klarar den så här online med all tid i världen att tänka över sitt yttrande, innan hon trycker på "publicera"..? Det är p.g.a. av sådana obalanserade troll-personer som hon som det blir krig och våldsamheter i världen.
Detta är hennes kommentar och syn på mina bilder från den fantastiskt fina och berörande manifestationen om mänskliga rättigheter. Ingen närvarande stod oberörd av talen, bilderna eller de förfärande upplevelser som människor vittnade om och berättade
för oss.
Jossan23 var inte där. Jag har inte skrivit eller berättat om vad som sades.
Således har jossan23
inte den blekaste aning om någonting alls kring manifestationen -- annat än att den gällde mänskliga rättigheter och hölls på Stora torget i Sundsvall. Ändå tycker hon sig ha mandatet att yttra sig och sätta sig till doms över både mig, min
intelligens, Sverige och de flyktingar som flytt krigen och söker skydd här.
Kommentarer från mig blir överflödiga... Den här korkade kvinnans kommentarer på illa skriven svenska talar sitt eget tydliga språk.
Jag väljer att bemöta hennes stupida inskränkta kommentarer med den uppmärksamhet de förtjänar -- alltså, genom att inte bemöta dem alls och jag publicerar inte hennes kommentar under mitt inlägg, för det skulle vara så ledsamt för alla involverade
i manifestationen. Jag nöjer mig med att istället bara lägga ut hennes kommentarer här.
Svårigheten att ändra sitt sätt att leva
Jädrans fibromyalgi! Så otroligt svår att lära sig att förhålla sig till.
Jag har levt med den sååå länge - hela mitt vuxna liv! - så nu lyckas jag liksom inte ändra på mitt sätt att leva och vara. Och om man inte ändrar på nåt, så får man ju samma resultat som tidigare. Det här vet jag ju och ändå lyckas jag inte. Så jädrans frustrerande. Önskar jag kunde vara LAGOM aktiv, men nähädå...
Ungefär så här blir det:
Aktivitet igår. Värk- och-sova-dag idag. 🤯🥴
Det finns alltid bara två alternativ: pest eller kolera. Alltså:
- Att alltid ha värk och inte vara aktiv -- alltså, ha ett inaktivt trist liv.
- Att alltid ha värk, vara aktiv och få värre värk och utmattning dagen/dagarna efteråt.
Jag har ju alltid varit en aktiv "doer", så för mig sker valet per automatik. Jag BEHÖVER vara aktiv, få bidra och hjälpa till -- det är ju den person jag är och alltid har varit. Det känns omöjligt att ändra på hur jag än försöker. Sålunda lever jag ett var-tredje-dags-liv. En dag aktivitet - en till två dagar sova.
