Detta med kommunikation är svårt... ibland stört omöjligt, känns det som...

Engelsmännen säger ibland att de har en miscommunication med någon - alltså, ett bristfälligt, icke-fungerande och missförståndsfyllt samtal eller diskussion med en person, som de bara inte lyckas kommunicera med. Jag saknar ett motsvarande uttryck i svenskan... eller har vi måhända ett sånt, utan att jag vet om det? Jag har emellertid inget ord i mitt vokabulär, som beskriver eller täcker in den haltande icke-fungerande situation jag ibland upplever, då jag försöker nå fram med en idé, tanke eller åsikt till vissa personer ("kamrater" av motsatt kön). 

    
                                                                                 
Ofta är det som om jag talade nån slags obegripligt och främmande språk... jag når liksom bara inte fram och det jag säger mottas och bemöts som om det är både felaktigt och dumt. John Gray's resonemang om Venus och Mars börjar få en helt ny innebörd för mig. Det är väldigt många år sen jag läste hans böcker, men jag minns tydligt deras innehåll och hur jag tyckte att han i mångt och mycket hade rätt i det han sa, även om det presenterades onödigt omständigt och med mängder av tröttsamma upprepningar. Det var liksom sånt jag läste, log bekräftande åt och sedan lade på en av de mer undanskymda medvetandehyllorna. Att vi fungerar olika är ju liksom ingen nyhet och ingenting jag normalt ägnar särskilt mycket tankemöda -- det är ju ett naturligt faktum, som man bara lever med och utan att tänka mycket på, faktiskt bara förhåller sig till. Emellertid har jag nu en längre period upplevt, att dessa olikheter emellanåt accentueras rejält och då starkt underminerar min självkänsla och mitt självförtroende.
Jag inser och accepterar att detta med manligt - kvinnligt utgör en del av problematiken. Jag förstår också till fullo, att män på vissa positioner vänjer sig vid att diskutera på ett visst sätt -- lite hårdhänt och utan pardon för motparten -- det ingår ju liksom ibland i chefs- och talarstolsspråket, att med emfas och styrka slå hål på den andres argument. Jag både vet och förstår också helt och fullt, att män på chefsposter och inom t ex politiken nästan uteslutande är s.k. top-down-människor (se tidigare inlägg om Höga Kusten-föreläsning) som inte ser saker ur samma perspektiv som jag ur mitt bottom-up-perspektiv. Men... all denna intellektualiserade insikt och förståelse hjälper faktiskt inte. Jag blir ändå ledsen. För varje ny småtaskig kommentar tystnar jag alltmer. Varenda gång jag bemöts med hånfullt tonfall och tydligt nedsättande minspel, krymper jag invärtes. För varje gång jag i förväg vet att jag kommer att befinna mig där jag möter det här, knyter det sig allt värre i magen. Jag som normalt är den som alltid sprudlar av energi, idéer, förslag och arbetslust -- var har detta jag tagit vägen? Den bubbliga, arbetsivriga och entusiasmerande person som var jag, finns nästan inte mer -- inte ens i min trygga familjemiljö. Istället finns en räddhågad, osäker, otrygg, lättsårad, desillusionerad person, som inte vågar ställa frågor och liksom får ta sats för att våga yttra sig på möten. Denna nya hudlösa, lätt nojiga personlighet är ett jag, som jag verkligen inte trivs med och sannerligen inte är stolt över -- det är så långt från den person jag vill vara, så väsensskilt från hur jag vill leva..... från hur jag brukar vara och hur jag brukar leva.
Frågan är om detta överhuvudtaget går att göra något åt... alltså, utan att behöva helt dra sig tillbaka ur de sammanhang, där det inträffar? Jag vet inte ifall jag har kraft att försöka fler gånger eller i högre utsträckning, än jag hittills gjort. Det känns bara omöjligt och utsiktslöst. Det känns också så fel att man ska måsta skaffa sig häl-hård hud invärtes.  
Varför kan folk inte bara respektera andras olika åsikter och sätt att vara? Ska det verkligen vara så svårt?
Att håna medmänniskor av motsatt kön, för att de ser saker och situationer ur ett annat perspektiv och på ett annat sätt, är inte bara respektlöst och gement -- det hämmar dessutom framgångsrikt samarbete och utveckling, samt drar fram det allra sämsta i den som blir utsatt/drabbad. Frågan är vad man tror sig uppnå genom detta... och vilken effekt man vill ha på sin nästa... Min målsättning har alltid varit, att få människor omkring mig att må gott -- något jag uppenbarligen inte delar med alla i min omgivning... sorgligt.