Dessa ständiga avgöranden och beslut
Mina döttrar har genom hela sin uppväxt, sett en rätt stor kurbitsmålad furuklocka på vår köksvägg. Jag förstår, att den i deras ögon liksom "hör till" och att den måhända borde få fortsätta att göra det, även här i mitt nya hem...
Nu förhåller det sig emellertid så, att jag aldrig tyckt om den klockan -- den råkade bara följa med på köpet, då jag köpte Moraklockan till vårt nybyggda hus hemma på Bondevägen, och sen har den liksom bara hängt med. Nu känner jag, att den gjort sitt. Jag vill helt enkelt inte ha den i mitt kök, så det så. I väntan på att hitta nåt jag gillar och som jag känner passar, har jag haft en 19 kronors Ikeaklocka i plast, och det har fungerat alldeles utmärkt.
- Den kan jag ha inne på muggen sen, så att man har koll på tiden även där, har jag tänkt.
Inne på Vackra hem har jag under det gångna året, åtrått en liten grön väggklocka med rar målning på urtavlan. Den är så mycket "jag" det går att få en klocka. Tina och jag har många gånger botaniserat runt bland butikens alla vackra saker, och varenda gång har jag sagt att "den där ska jag köpa till mitt kök". Emellertid gick det som det så ofta gör: Man längtar och suktar och vill, men när det väl blir skarpt läge, så känns det inte rätt.
Häromdagen slank så jag och Tina in på Vackra hem igen. Julen var över och det var därmed riskfritt att köpa sig de saker man önskat sig. Det är hos oss en helig regel, att inte handla saker till sig själv under månaderna före jul, för nån med mindre god ekonomi, kan ju ha tvingats börja köpa sina julklappar i mycket god tid. (Eftersom jag varit den fattigaste av oss i släkt o familj, gissar jag att regeln kan ha tillkommit av hänsyn till just mig, men den lever kvar och ska därför respekteras.) Jag hade länge planerat att "i mellandagarna ska jag gå in och köpa den lilla gröna klockan", och nu skulle det alltså äntligen bli av. Vi klev in i butiken bland alla dess ljuvligheter och vackra ting. Jag fick syn på klockan... och kände mig plötsligt så väldigt osäker. Frågetecknen radade upp sig i mitt huvud.
- Blir det verkligen rätt..? Ska jag verkligen köpa just den? Blir den inte för liten? Borde jag inte tänka om? Kan jag ens se vad klockan är, på den där lilla urtavlan? Måste jag inte ha glasögon på mig för att kunna se tiden? Så kan jag ju inte ha det!! Jag måste väl kunna vimsa ut i köket och ta mig ett glas vatten mitt i natten, utan att måsta leta rätt på glasögonen för att kunna se vad klockan är.
Usch, jag är verkligen ingen lätt kund, då jag ska köpa nåt jag inte är helt säker på... Mina stackars döttrar har oändligt många gånger tvingats utstå min obeslutsamhet, då jag varit i jeansköpartagen, så de vet precis vad jag pratar om. (Jag kan förresten passa på att be er, mina kära barn, om ursäkt, för alla de provrumssituationer jag utsatt er för, och samtidigt tacka för allt ert fantastiska tålamod i dessa situationer.) Jag har så otroligt svårt att bestämma mig, när det handlar om större summor som ska spenderas på saker till mig själv. Det går liksom bara inte. Allt låser sig.
Nu hade jag emellertid den räddande ängeln, Tina, med mig. Hon formulerade i ord, exakt de osäkra frågetecken, som for runt, runt inne i mitt huvud:
- Den där passar ju inte. Den är alldeles för pyttig! sa hon resolut och jag andades ut av lättnad. Den fixering jag så länge känt när det gällde den lilla gröna skönheten, släppte och jag kände mig härligt nollställd. Nu kunde jag ju istället rikta in mig på den stora, buktiga, gräddvita, som jag länge på avstånd beundrat. Den blev det också, för den kändes helt rätt precis på en gång! Och se så perfekt den passar in i mitt ljusa nygamla hem! 
En buktig gammeldags klocka i metall. 
Stor, tydlig och charmigt skotsk. 
Ja, som genom en osynlig drivkraft, har jag valt en klocka med anknytning till Skottland. Härligt, va?
Namnet på urtavlan -- Walt R Scott -- syftar på Sir Walter Scott och Lauder är en gammal pittoresk by i Skottland. Scott var/är en av Skottlands mest kända författare och han skrev böckerna, som två av mina absoluta favofilmer är baserade på: Rob Roy (1817) och Ivanhoe (1819).
Lite för bra för att vara en slump, va? Och vem tror f.ö. på slumpen..?
Då Märta bodde i Stockholm, visade hon mig en helt underbar butik i Gamla stan -- den heter Sirlig. Varenda gång jag var nere hos henne, travade vi iväg till Sirlig för att ögonshoppa. Handla var det i princip inte tal om -- möjligen bara nån enda pytteliten grej -- för hujedamej vilka priser! Men njöt, drömde och åtrådde gjorde vi.
Så bar det sig inte bättre än att Tina och jag en gång var ute på en tröst-och-förlustar-tur. Livet hade varit lite för ovarsamt med en av oss och då behövs det positiva vibbar, vackra saker att vila ögonen på och en trösterik ljuvlig fikastund i god väns sällskap. Hon tog mig då med till en helt fantastisk butik, som var ännu ljuvligare än Sirlig i Gamla stan. Vackra ting i skön atmosfär, supertrevlig personal, en fullständigt underbar blandning av gammalt och nyproducerat. Suckande, åh-ande och men-oh-ande plockade och lyfte jag på nästan varenda sak i butiken. Vackra hem - en sån ljuvlig lokal pärla!!! Och döm om min förvåning, när jag fick veta att det var/är just den här butiken, som mina kusinbarns mor är delägare i. Nog hade jag hört talas om att Ingrid förverkligat sin dröm att starta en inredningsbutik, men var och vad butiken hette, hade jag ingen aning om. En "slump" igen..? Nej, det tror jag verkligen inte. Hur som helst, har jag nu låtit rätt många saker från Vackra hem förgylla och pryda mitt hem -- och många fler kommer det att bli. Jag säger bara:
Har ni ännu inte varit in på Vackra hem, så gå genast dit!!! Unna er en god stund i butikens avslappnade atmosfär och låt er gärna förledas att lägga en slant på nåt ljuvligt som ni känner att öga och själ mår gott av.
Jag avslutar med att förnya fjolårets nyårslöfte, vilket var att träna upp min unna-mig-själv-saker-kompetens:
Eftersom jag är så irriterande obeslutsam, då jag ska köpa saker till mig själv, är jag sannerligen ingen lätt kund. Jag är emellertid medveten om svagheten och har lovat mig själv, att, då jag inte har något smakråd med mig, försöka hålla mig till följande strategi:
Om någon expedit vill hjälpa mig, förvarnar jag genom att säga: Njae, jag har verkligen ingen aning om vad jag söker, så jag ska nog bara kika runt. Och råkar jag ändå måla in mig i ett hörn, säger jag mycket bestämt till mig själv: Walk away!!
Till den, som anfäktas av samma obeslutsamhet som jag och känner att min strategi skulle kunna vara en väg ut, säger jag: Använd mitt nyårslöfte, vet jag! It's yours if you want it! Även nyårslöften kan funka i bättre begagnade och recyclade.
Till er alla: Tusen tack för kärleksfull läsarsupport, ett gott slut och ett riktigt fint och bra 2010!
Vi ses igen i det nya året!!
Bäckeboutveckling
En älskad handmålad skärbräda i porslin, som alltid hängt framme året runt hemma hos mig.
- Det är ju sommar på bilden, så varför inte? har jag resonerat.
Mitt kök känns mer mitt, nu när den kommit fram och hängts upp.
Kokböcker!! Mina härliga Jamie Oliver-böcker!
De får mig att känna hemtrevnad och trivsel -- som om Jamie's avslappnade köksstil och förhållningssätt, via hans böcker, fortplantar sig in i mitt kök.
The Jamie Oliver, som jag burit under armen, ända ifrån Largs och hem till Sundsvall. Älsklingsbok!!
Och så här fint blev det, när sakerna kommit på plats. Lyckliga, lyckliga jag, som har ett så här vackert och härligt hem!!!
Mina kära föräldrar var här och hjälpte till -- för att få upp tavlor, behöver man nämligen borra och plugga, och då vill jag gärna ha hjälp av pappsen, för väggarna här är mycket opålitliga, ska jag säga.
Här har vi fått upp min stora fyrtavla. Ni vet -- jag och fyrar... ;o)
Och så har telefonen, som jag fick av lillebror i julklapp för några år sedan, nu hittat sin plats på en vägg helt lagom nära hallen, men också så nära sovrummet att man kan nå in till garderoberna eller till bordet framför tv:n i vardagsrummet. Det gäller att tänka till innan man placerar telefoner, tycker jag, för jag avskyr att begränsas av korta sladdar eller malplacerade telefoner. Tänk bara om det råkar ringa, då jag precis ska ut genom dörren -- ska jag då måsta ta av mig skorna och trava längst in i köket för att svara? Eller om det råkar ringa en länge saknad kompis, då jag håller på att vika undan tvätt för att jag ska få gäster om en stund. Jag kan lugnt fortsätta med tvätten, medan jag samtidigt får ägna en vänskaplig stund åt kompisen, och detta utan att känna stress över att tvingas välja. En god planering och lite lagom koll minskar stress och obehag -- åtminstone för mig. Mitt sätt att leva gör kanske inte alla andra saliga, men det funkar för mig och det räcker väl? :o)
Mobilbilder
- Näe! tänkte jag. Så här kan vi inte ha det! Nu lägger jag ut dem på bloggen, så att fler än jag får se dem.
Sagt och gjort: Här är de, utan annan inbördes ordning, än bokstavsordning i mappen. Se själva vilken blandad kompott små pärlor.
Lillebrors charmiga lilla jänta fikar hos farmor och farfar (sommaren 09).
Hennes lillasyster, som föddes 17/8 2009.
Lillebrors två urgulliga Lucior -- (2009) - förevigade med min mobil, eftersom jag glömt ta med kameran.
När jag var hos Ida och tapetserade hennes sovrum på Riddargatan, passade jag på att knäppa en länge önskad bild på hennes lilla söta Carola.
Visst är hon vacker, kissen?? En riktig skönhet! :o)
Nu har jag oerhört svårt att se skillnad på katt och katt, men jag tror med rätt stor bestämdhet, att det här är Skrufvan då hon fick sin senaste kull ungar. Jag var nere i Stockholm på besök, då de var en liten aning större än på bilden, så den här bilden har jag nog fått mms:ad till mig av matte Märta.
Nu förstår jag att mina döttrar blir lätt upprörda över att jag inte kan se skillnad på deras katter, och jag ber om ursäkt för det, men i mina amatörögon är faktiskt Carola och Skrufvan svåra att skilja åt, så här på bild.
(Märta berättade i en kommentar, att detta är Carola med sin allra första kull ungar. Förlåt, att jag tog miste... Bilden har sålunda mms:ats till mig av stolta matten Ida.)
Käre goe Kalle på vår fantastiskt trevliga skolresa till Helsingfors. Här sitter han i båtens restaurang i väntan på att vi ska få ta för oss av buffén. Eftersom vi så sorgligt hade tre elever, som inte kunde följa med på resan, passade jag på att mms:a hem bilder till dem med jämna mellanrum -- så att de skulle känna sig delaktiga och liksom känna att de ändå fanns med på resan... för i hjärtat var de minsann med på varenda grej vi gjorde! Vi saknade dem rejält!
Kalle och jag på glad mms-bild, som skickades hem till killarna.
Här sitter nästan hela goa gänget i vårt lyxiga hotells foajé och vinkar till mobilkameran -- vi skulle ut på nåt äventyr och jag passade på att mms:a en glad gruppbild till grabbarna därhemma.
Här en mms:ad bild av en otroligt vacker ortodox kyrka, som vi besökte. Mycket udda att det inte fanns några bänkar, tyckte jag -- i ortodoxa kyrkor står man hela långa gudstjänsterna, fick jag lära mig.
Och denna mms:bild visar Helsingfors vackra och ståtliga domkyrka. Här på trappan satt vi flera gånger, i den nästan tropiska värmen, och njöt av glass och annat gott. Vi hade det så himla trevligt och jag kommer aldrig att glömma varken resan eller de fantastiska ungdomar, som var med på den.
En mms-bild från Borgbackens största attraktion. Oj, vad ungdomarna åkte den här hemska saken, medan jag, Kalle och Adams pappa satt i solen och gottade oss på en bänk precis intill. Där satt vi i princip hela dagen, medan ungdomarna åkte allt de ville och orkade, till det var nästan stängningsdags. Den kvällen somnade nog de flesta av oss rätt ovaggade.
Så här såg det ut hemma hos Märta, då de sommaren 2009 bytte fönster i hela Bosvedjan. Bilden mms:ade jag till Tina och Wilhelm, som en liten förströelse -- de åkte nämligen rätt ofta buss i somras och då kan man behöva lite annat att tänka på.
Den här bilden misstänker jag att Märta tagit med min mobil, för att jag ska ha en trevlig bild av min goe vän Jesper i mobilen, så att det kommer upp en bild i displayen då han ringer. Märta känner sin mor och vet att jag gärna vill ha bilder på mina nära och kära, så att jag lätt kan se då de ringer, och då ordnar hon det så fint i min mobil.
Här har Märta knäppt på lille vackre Justus, som vilar en stund på soffans ryggstöd.
Och här poserar han i mattes säng. Han vet minsann att visa sin vackraste sida, då kameran kommer fram.
Den här bilden tog jag, då jag var "barnvakt". Märta och Prinsen var bortresta, så jag medicinerade och sov över hos kissarna i renbäddad säng.
Om jag inte tar fel på den här ståtliga profilen, så är det här Jörgen Jönsson. Och råkar detta nu vara Tuss, så ber jag om ursäkt. Det vore inte första gången jag tar blandar ihop dem på bild, men det bjuder jag på. ;o)
(Tusseloobäbis har i en kommentar bekräftat att detta är Jörgen och inte hon. Jag ber ödmjukast om ursäkt över att jag inte direkt såg skillnaden mellan en äldre ståtlig kattherre och en ung vacker kattfröken. Jag ska försöka undvika dylika misstag igen.... men jag kan verkligen inte lova att det blir någon bättring.)
Här en mms-bild till Tina och Wilhelm, för att de skulle få se hur långt vi kommit med utrivningen av köket här på Bäckebo 22. (De var ju inte hemma så mycket under renoveringstiden.)
Kan ni tänka er att det såg ut så här för bara nån månad sen??? Kommer ni ihåg?? När jag i skrivande stund sitter i just detta kök, kan jag knappt förstå att det är samma lokal som på bilden. Det är totalt väsensskilt och endast planlösningen visar, att det faktiskt är samma lägenhet.
Mms-bild till Tina och Wilhelm igen -- de måste ju få se hur det mörkgröna sovrummet förändrats och hur väl mitt "tapetserarbord" på golvet funkade.
Här en mms-bild för att säga "natti-natti" till nära och kära, inför min allra första natt i mitt nya vackra boende.
Märta och jag såg en liten affisch om Luciafirande på Träffpunkten, som samlingslokalen här i området heter. Vi beslöt att gå dit, för man ska stötta initiativ till aktiviteter och trevligheter, annars försvinner ju sånt -- utan uppslutning, vill ju ingen längre ställa upp och anordna nåt. Döm om vår glada förvåning, då det som vi trott skulle bli lussande av det intilliggande dagiset, istället visade sig vara Medelpads synnerligen skönsjungande Lucia och tärnor. Oj, va bra de var!!! En mycket glad och trevlig överraskning!
Sällan har jag hört ett mer vältränat Luciatåg. Tonrätt och vackert sjöng de, utan fusklappar, många fina sånger för oss.
Min mamma på en härligt livfull bild, som hon emellertid själv inte är särskilt förtjust i, men Märta och jag älskar bilden.
Mor och far julen 2008. Det råkar jag veta trots att köket ser ungefär likadant ut som föregående år, eftersom det var den julen jag envisades med att göra julklappskakfat i våningar. Börsen fick, som så ofta genom åren, styra mitt julklappande.
Bruna och solbrända mor och far en lördag i adventstid 2009. De var ju i Turkiet i slutet av september och förnyade solbrännan.
Här följer en serie bilder på mig och Jörgen, under våra 40 mil från Bagarmossen hem till Sundsvall. Det blev ingen kattkorg över till honom, så vi valde att ha honom med oss lös i lastbilshytten. Nog hade jag trott att han skulle ligga på golvet eller i mattes knä, men nejdå! Han skulle prompt ligga i mitt knä, nedklämd mellan min runda mage och ratten. Där låg eller satt han sedan som ett varmt element precis alla långa 40 milen. Mysigt, mysigt!!! Den resan kommer jag, av flera orsaker, aldrig att glömma. Dels var jag så himla glad åt att Märta äntligen skulle flytta hem till Sundsvall igen, dels var jag lite spänd, eftersom jag var ovan vid att köra en så stor och fullastad bil (fast det varken visade eller sa jag). Jag var också lite oroad över hur kissarna hade det därbak i lastutrymmet, men ett varmt och totalt oförglömligt minne blev Jörgens kärvänliga kurrande i mitt knä. Det får mig att le, varje gång jag tänker på det och den kissen har för evigt ett stort eget utrymme i mitt hjärta.
Den här bilden är så fin, så den brukar jag ha som bakgrundsbild på mobilen. Nu har jag emellertid bara en del av den, för jag råkade redigera den, så att det är en närbild på Jörgen, och jag lyckades inte redigera tillbaka så som den var innan. Det som var ett misstag blev dock så himla fint, att jag nu kommer att behålla den så.
Mysig katt vill bli kliad på magen. Att jag har en stor tung lastbil full med möbler, människor och katter, och kör i 100 km/h, ser han förstås inte som nåt hinder. Och jag är ju kvinna, så jag klarar ju att göra flera saker samtidigt. ;o)
Frukostbild på Märtis -- i sitt fina nattlinne sitter hon med det vackra blå skafferiet och spetsgardindraperiet i bakgrunden.
Märtis på besök hemma i Sundsvall. Någon lustigkurre till syster, har knäppt bilden med min mobil.
Märtis provar fina örhängen i sitt badrum hemma på Bågevägen. Hur eller varför den hamnat i min mobil, vet jag inte, och det gäller också de följande tre bilderna.
Märtis poserar inför egen mobilkamera i soffan hos mormor o morfar.
Liggande i samma soffa, förevigar hon här sina hakor.
Och här en vacker posebild, även den i samma soffa.
Här sitter Märtis vid mitt köksbord. Bilden är knäppt med min nyköpta mobil, så att jag ska ha en aktuell bild som visar då hon ringer.
Här poserar tjejerna från Oasen, då jag och kära Anna, en dag under HT08 tog dem med upp på Södra berget, för en akvarellnovelldag. Det blev en fullständigt ljuvlig dag, med många vackra alster i både färg och ord.
Här följer nu en rad mobilbilder från Oasens brännbollsdag -- det var lärarna mot 9:orna och resten av skolan agerade hejaklack. Jag är som bekant inte särskilt duktig med bollar, så jag lät de andra hållas och ägnade mig åt att ta lite bilder istället.
Här är en mms-bild av den väntande tacosbuffén i Oasens matsal -- bilden var tänkt att locka en ännu ej kommen gäst till att skynda sig dit.
Här en tackbild, som jag mms:ade ut till de av Oasens elever och föräldrar, som jag hade i min telefonbok. På bilden syns alla vackra blommor, fina gåvor och hjärtknipsrörande skrivna kort, som jag fick på skolavslutningen VT09. Jag grät floder, kan jag säga.
Lillebror är här mobilfotograferad... Vad han gör? Jag har ärligt talat ingen aning.
Gullige Prins Tobias av Stenstaden ställde upp med både bil och bärhjälp, då jag flyttade de sista av mina saker (möblerna) från garaget upp till lägenheten. Här tjyvfotad av Märtis, medan vi håller på att montera ihop min soffa.
Här har han blivit varse, att Märta fått tag i min mobil.
Mindre smickrande mobilbild på mig, i färd med att klura ut hur jag skulle placera soffans olika delar, för att den bäst skulle passa i rummet.
Mobilbild av glade broder Pär hemma hos mor och far.
Vacker dotter förevigad med min mobil hemma i sin hall.
Samma söta dotter mobilplåtad hemma på mormor och morfars baksida. Jag gissar att vi grillat och att det blivit lite kyligt, för hon ser ut att ha min fleecetröja på sig.
Här en bild jag mms:ade till Siri, för att signalera att hon måste skaffa en Sundsvalls Tidning. Hon fyllde 20 och jag hade satt in en annons med ett foto och en liten rimmad vers.
Mobilbild på min vackra dotter Ida, som poserar. Var eller när, har jag ingen som helst aning om.
På den här bilden tror jag mig vara rätt säker på att det är Siris ena kattherre, Fredrik, som poserar.
Och allra sist en mobilbild på mig själv. Bilden knäppt av Märtis, för att jag skulle kunna skicka den till käre Jesper, som tack för det jättefina julklappssmycket (2009).
Ja, det var mina gamla mobilbilder det... Hur ser det ut i era mobiler? Får man se era bilder snart kanske..? :o)
Saker, som sätter guldkant på mitt hem
Jag har i tio år, ända sedan vi flyttade till Hagavägen, haft en takplafond i frigolit -- en slags stuckatur, som ska sitta mellan kristallkronan och taket. Det har emellertid aldrig blivit av att jag satt upp den. Den har liksom bara legat där i sin förpackning och följt med i flyttarna.
Nu har jag i alla fall fått fingrarna ur... ja, ni vet... och målat den och fått upp den på plats. Jättefint, tycker jag såklart att det blev. Och dödsenkelt!! Jag fattar inte att jag inte kommit mig för, att göra det tidigare. Vad tycks?
Försök se förbi den störande lilla detaljen, som den öppna kedjelänken utgör. Se istället den jättefina stuckaturen!! Enkel och billig, men visst ger den ett fint och gammaldags intryck?
Jag ska be far ta med en platt-tång, för själv äger jag ingen, och hjälpa mig med denna lilla, men ögonstörande, detalj. Bortsett från den lilla pyttesaken, så tycker jag dock att det blev kanonfint! Mitt kök måste vara Bosvedjans trivsammaste, så är det bara!!
Underbar och inte alls kostsam lyx, är dessa ljusmanschetter från Vackra hem. Har ni inte varit dit och botaniserat bland de bedårande, underbara saker de säljer, så vill jag varmt rekommendera er att göra det -- å det snaraste!!! De har verkligen allt och i alla prisklasser. Vill man slå på stort, finns det sånt, och har man behov av att bara få pyttelyxa lite så där i slutet av lönen, så finns det massor av sånt också. Jag säger bara: Besök Vackra hem!!!
Se så vacker min kristallkrona är, med de vackra, skira ljusmanschetterna och tomtarna. Man blir nästan andäktig!
Mitt fönster, som nu blivit riktigt juligt. Jag har lyckats laga mina glittriga gamla 3D-stjärnor (Rusta), så nu hänger de som synes där. Den vita hängande ljuslyktan, som jag älskar, har jag fått av Ewa -- min mammas sladdsyster, som för mig var den storasyster jag inte hade. Vi var nämligen nästan jämnåriga. Tyvärr dog hon 2004. Ljuslyktan är, som ni säkert förstår, efter det ännu mer värdefull för mig. Den syns emellertid mycket bättre några bilder längre ned.
Jag har nu köpt och satt upp en tredje gardinlängd, vilket gör att det känns mer ombonat. De här vita gardinerna med öglor upptill, är från Ikea och kostar bara 79 kr för två längder. Jag är otroligt nöjd med dem! De är precis lagom ljusgenomsläppliga och hindrar lagom med insyn.
Den stora vita pomlan, som hänger i rött sidenband, är den enda som idag finns kvar. Ursprungligen fanns tre, men två har tyvärr gått i kras. Jag kan dock inte låta bli att hänga upp den, för jag tycker att den är så himla fin!
Min fina, fina julblomma, som jag fick av Prins Tobias av Stenstaden. Visst är den jättefin? Den läckra zinkkrukan med snöflingor på, kommer jag såklart att ta fram varje år. Jag ska jag försöka ordna nåt fint arrangemang i den nästa år, men jag har, som bekant, inga gröna fingrar, så sannolikt kommer jag att få be Tina om hjälp.
Andra saker som jag älskar, har nu börjat titta fram ur kartonger och flyttlådor. Bland annat har mina kära änglar plockats upp. Tillåt mig presentera dem för er.
Den här stora, bedårande ängeln fick jag av Jonas Lindh, som då var mycket högt älskad måg i huset. Jag tänker varma tankar om honom, varje gång jag dammar den. Den slumrande ängeln ligger på mitt skåp året runt och är mycket omhuldad. Ve den som lyfter den!! Jag är nämligen vanvettigt rädd om den!
Denna vackra gräddfärgade madonna, köpte jag i Largs. Även den tillhör det som är s.k. no-no! hemma hos mig, för jag är jätterädd om henne. Hon är viktig för mig.
Dessa två små raringar, är egentligen inte mina -- de tillhör två av mina döttrar (vilka vet jag inte). De fick alla tre nån gång i början av 2000-talet, varsin ängel av mormor och morfar i julklapp. Endast en har vid flytten hemifrån tagit sin ängel med sig. På mitt skåp sitter de emellertid fint och pryder väl sin plats, tills nån dotter vill ha sin ängel åter.
Min Jesusfigurin är enormt vacker, tycker jag! Den är gjord av nån slags matt keramik/porslin. Jag har haft den i många, många år och min ängelsamling skulle inte kännas komplett utan den.
Den här trinda och roliga ängeln med gloria och guldlockigt hår, har jag fått av min kusin Linda. Jag tycker att den är helt bedårande! Den kompletterar min ängelsamling på ett härligt sätt och gör den allsidig. I love it!!
Den här otroligt vackra ängeln ifrån Goebel, har jag fått av lillebror Olof. Visst är hon jättefin? En av mina dyrgripar!
En takplatta av skiffer, som skotske Ron Bisset målat ett jättefint keltiskt kors på.
Ett änglahuvud, som jag fick av mina döttrar för många år sen. Det får mig alltid att tänka på filmen Phantom of the Opera, som ju är min favvofilm alla kategorier. Operahuset i filmen är smyckat med mängder av såna här små barnaänglar. Jag är helt såld på det här lilla ansiktet. Visst är det vackert???
En ängel, som jag unnade mig själv för många år sedan. Nån slags fuskporslin, men jag älskar den ändå.
En otroligt vacker fiolspelande ängel, som jag fått av mina föräldrar. Visst är den bedårande?? Tyvärr har stråken förkommit, men vad gör väl det? Den är lika intagande för det.
Den här rara lilla ängeln fick jag av Marie Sörberg, en klassmamma, då mina barn gick på Hagaskolan -- alltså för många, många år sedan. Den var en av de allra första jag fick och jag minns hur jätteglad jag blev över den söta gåvan.
Den här lilla pytteängeln är blott 6-7 cm, fast den ser större ut på bilden. Och dess dräkt är också grönare än bilden visar. Den är en av de änglar jag unnat mig själv genom åren, och jag är mycket förtjust i den.
Den här fina guldängeln i gips, fick jag av en teckenspråkselev, som jag hade i slutet av 90-talet. Hon heter Chris och gick KomVux på Timrå norra gymnasieskola, där jag jobbade på den tiden.
Den ängel som inte presenterats, ligger i skåpet i väntan på att hängas upp. Hon är nämligen en flygande ängel, som ska hänga fritt. I de här väggarna borrar man emellertid inte utan att ha en kunnig pappa närvarande, så hon får ligga där hon ligger ett tag till.
Ja, det var lite av de saker som skänker mitt hem guldkant och känsla av hemtrevnad. Några nya och många gamla. Men det är ju så jag älskar och vill ha mitt hem -- en skön blandning av gammalt och nytt.
Julafton 2009
Som alla tidigare år, är också granen något alldeles extra -- fast i år var den faktiskt ett snäpp värre. När de hade köpt den och pappa skulle berätta för mig hur den såg ut, skrattade han så han knappt kunde prata... Och när jag själv fick se den -- ja, jag kan ju säga att jag skrattade en god stund och blev sen påtagligt munter varenda gång jag råkade kasta en blick på den.
För varje år har deras gran blivit tanigare och tanigare, magrare och magrare -- kort sagt, sett mer och mer märklig ut i formen. I år hade den långa grenar endast i toppen, en rad runt "midjan" och längst ned. Alla grenar däremellan är, som ni kan se på bilden, inte mer än 15-20 cm långa, vilket ger granen ett lätt komiskt utseende. Men pomlor, glitter och ljus förvillar ögat lite och förtar en del av det skrattretande utseendet. Vi var emellertid alla överens om att årets gran definitivt tar priset. Skojigare gran har familjen inte haft.
Vi småpratar i köket, medan pappa värmer glöggen.
Godisbordet -- i år lite mindre belamrat och överhopat, men så var vi ju inte så många heller.
Märta har flyttat över allt gotta till soffbordet, så att vi kunde snaska medan vi drack glögg.
Prins Tobias av Stenstaden kom förbi och hälsade god jul med superfina julgrupper till både mor o far och mig. Har ni sett maken till tjusig och välklädd ung man? En riktig pärla till måg, ska jag säga!! :o)
Mors och fars fina julgrupp i läcker zinkkruka.
Och min jättefina med en liten mini-en och en tomte i en julig zinkkruka. Min första och enda julblomma i år -- jag blev verkligen jätteglad!!!
"I år ska vi minska på julmaten", säger vi varje år, men vi säger varje år också, att vi inte ser nån skillnad, trots att vi tagit bort den ena överflödiga rätten efter den andra. I år var ingen skillnad mot i fjol -- lika mycket mat, trots att vi minskat. Märkligt fenomen, eller hur?
Här låter vi oss väl smaka.
Märta har fyllt tallriken med mormors läckerheter.
"Samling vid pumpen alla ni som dricka vatten!
Vi som dricka brännvin vi höja våra glas.
Vatten är till för att vattna rabatten,
brännvin ska man dricka när man är på kalas."
Ja, vi sjöng såklart de välkända gamla nubbevisorna. Ingen jul utan nubbe och absolut ingen nubbe utan sång! :o)
Pappa höjde glaset och tog ton:
"Det satt en mås på en klyvarbom och torr i krävan var kräket,
och tungan lådde i skepparns gom, där han satt uti bleket.
- Jag vill ha sill! hörtes måsen rope
och skepparn svarte: "Jag vill ha O.P,. om blott jag får, om blott jag får."
Märta försöker få en närbild på mig med det jättefina hängsmycket, som jag fick av Jesper i julklapp. Visst är det ursnyggt??!!
Stort, utsirat, i både guld och silvermetall och med stenar som glittrar och gnistrar. I love it!!!
Tusen tack, käre Jesper, för det!!
Av mor och far fick jag en superbra kastrull med kanonbra finess: locket har hål att hälla ut vattnet genom och det går att låsa fast, så att man inte riskerar att tippa ut pastan, potatisen eller grönsakerna i slasken, när man häller av. Mycket, mycket tack, kära föräldrar! Den klappen var mycket välkommen!
Av Märta och Tobias fick jag en underbar stekpanna, som jag länge kikat på och önskat att jag kunde köpa: en Jamie Oliver.
Superhärligt balanserad stekpanna med temperaturkontroll, höga kanter, skyddande gummi under handtaget och non-stick-beläggning.
Tusen varma tack, Märtis och Tobias, för den jättefina klappen!!!
God jul...
Ja, alla ni som känner mig, vet ju att julafton är bland det allra värsta jag vet. Jag älskar jultiden med alla ljus, tomtar, pynt och tingeltangel, men just själva julafton, är så gräslig att jag inte finner ord. Jag uthärdar den stoiskt varenda år (för så gör man ju bara), men det är också bara det... nån "god jul", tycker jag inte att det är just då.
Självklart älskar jag mina föräldrars underbart goda julemat, som de lagt ned så mycket jobb på att tillaga -- kalvsyltan, sallaten, sillsorterna, Jansson m.m. -- men jag skulle vilja ha allt var för sig och på varsin dag.
Julbord är ingenting annat än ett enda besinningslöst frossande i smörgåsmat och sovel, tycker jag. Det blir bara för mycket! All denna överätning, detta frosseri, detta överdåd av mat får mig alltid att känna ett lätt äckel och stor olust. Samtidigt som vi vräker i oss tallrik efter tallrik av julmat, sitter mindre lyckligt lottade människor och har en ogod jul. Jag får aldrig -- har aldrig fått -- i mig mer än en helt vanlig portion av de få saker jag gillar. Det bär mig emot. Bara synen av all mat, ger mig en känsla av att ha svalt en stor gråsten. Medan alla (jag också) yvs över sillinläggningar, skinkans beskaffenhet och hur möra revbensspjällen är -- du måste smaka! -- går mina tankar till alla som inte har nån att fira jul med, alla som sitter ensamma, de som inte har råd med nån julmat, de barn som definitivt inte har någon "god jul", familjer vars juletid präglas av rädsla för en full förälder -- ofta både full och våldsam... Ja, ni märker -- mitt fokus ligger nån annanstans...jag är inte där i julmatsfrossandet, det glada festandet och uppsluppna snapssjungandet. (Jag är om sanningen ska fram, inte särskilt trakterad av smörgåsbordets läckerheter, vare sig det är på jul, påsk, midsommar eller nån annan gång på året. Det har alltid nån slags motsatteffekt på mig...)
Men - jag skjuter så gott jag kan de dystra tankarna ifrån mig och deltar, då alla mina kära, julglada familjemedlemmar och äter, skålar, sjunger och njuter... Emellertid, då tuggorna stundom tystar munnen, gnager i maggropen mitt ambivalenta hjärta, vilket tyngs av allt det tidigare nämnda... och medvetenheten om vad som komma skall:
Julklapparna -- julklappsutdelningen! -- ja, den kräver verkligen all den positivt laddade självbehärskning jag kan uppbåda. Men, samma sak där, jag uthärdar, skärper till mig, håller mentalt andan och håller masken tills det är över och jag kan andas fritt igen. (Jag minns faktiskt en julklappsbra jul för många år sedan, då allt bara råkade bli så himla bra. Så här var det: Julklappsutdelningen drog ut på tiden nånting alldeles väldigt och alla blev trötta och törstiga - vi vuxna bara önskade att den var över. Utdelningen och öppnandet speedades därför upp lite, så ingen la märke till att jag råkade bli sittande med klapp efter klapp oöppnad. Allt uppmärksamhet låg på de andra och de klappar som öppnades. Så var alla klappar utdelade och man började resa sig för att gå på toa, få sig nåt att dricka eller bara få sträcka på benen... och då upptäckte vi plötsligt -- även jag själv -- att jag på nåt märkligt sätt lyckats glömma att öppna mina paket. Nu hade ju ingen lust att sätta sig ned igen, för att artigt delta när jag öppnade, så jag fick vara helt i fred. Medan de andra gjorde annat, öppnade jag så i lugn och ro mina klappar. Det var den mest perfekta julen jag minns!!!)
Mina föräldrar har, varje år, ansträngt sig till det yttersta, för att allt ska vara så perfekt som möjligt och deras mödosamma arbete gör mig gråtfärdig av tacksamhet... och skuldmedveten. Tacksam över hur mycket tid, arbete, engagemang och pengar de lägger ned, för att jag m.fl. ska få njuta av julstämning, julmat och julklappar. Och jag tycker verkligen att hela barndomsjulkonceptet med "allt ska vara lika stämningsfyllt och härligt varenda år", är underbart juligt och komplett underbart. Det inger en sån känsla av trygghet och samhörighet. Samtidigt anfäktas jag av dåligt samvete, eftersom jag gör varken julbordet eller julklapparna rättvisa -- tvärtom är jag ju tämligen negativt inställd till bägge. Men det hör väl liksom till... det dåliga samvetet har blivit "ett" med mig, och det känns på nåt sätt rätt och riktigt. Det är som om hela världen tycker, att den som inte har vett att tindra och vara glad när det är jul, banne mig ska ha dåligt samvete. Så jag accepterar känslan av skuld som en del av julen. Jag kan nämligen inte släppa tanken på alla som inte har eller får, jag tycker inte om smörgåsbord och jag har svårt att ta emot då andra ser på.
Nu är vi emellertid där igen -- julafton kommer ju obönhörligen åter varenda år -- och imorgon är Dagen D.
Med några väl valda bilder, vill jag därför nu önska er, som uppskattar julaftonen, en riktigt god och trivsam jul!
Vår vackra stad i juleskrud. Tusen varma innerliga tack till Kate Almroth och hennes medarbetare! Det är ju dem vi har att tacka för hur bedövande vackert Sundsvall är i juletid.
En tallrik, i mitt tycke, god och vällagad julmat. Fisk, fisk, fisk! Mums!
Just den här, är från fjolårets julafton och jag tror nog att tallriken är Märtas.
Min dotter Märtas vackra skinka. ;o)
Tusseloobäbis har hittat ett paket, som hon vill öppna... eller åtminstone äta... eller kanske leka med?
Bilden är från fjolårsjulen i Bagarmossen. I år har nog Tuss växt till sig och vet, att man väntar tills klapparna ska delas ut... eller..? :o)
Vängåvan - som är bland det vackraste vår stad har - med sin vackra belysning tänd. Jag bara älskar den här fontänen och dess historia. Jag menar, säg namnet och sug på innebörden en stund -- Vängåvan. Är det inte vackert, så säg? Och det är väl ändå just det, som julen egentligen ska handla om, eller hur? Generositet!! Men inte i antalet klappar eller spenderade slantar. Nej, generositet i tid, engagemang, dela med sig, ge till sämre lottade, värme, kärlek och osjälvisk uppoffring.
Vängåva... att ge till vänner, innebär inte bara att ge till folk vi känner. Som nån klok människa en gång sa: Främlingar är ju bara vänner vi ännu inte lärt känna, och det är ju så sant det kan bli, eller hur?
Ge, men ge av rätt saker!
Ha det gott allihop och njut av er jul, så hörs vi igen när pärsen är över.
NU är det jul!
Att baka, är liksom också ett sätt att "boa in sig" -- åtminstone för mig. Jag liksom "bakar in mig" där jag flyttat in...
Idag känner jag sålunda riktigt starkt att "här bor jag!" - något som tidigare inte känts lika tydligt. Jag har pratat om mitt hem som "lägenheten" - inte "hemma hos mig". Men nu sitter jag här i soffan, med den ljuvliga saffransdoften som fortfarande hänger kvar efter dagens bak... och jag bara njuuuuter. Här, hemma hos mig, trivs jag gott!
Några bilder på mitt allra första bak, här, hemma hos mig...
Saffransgiffel med fyllning av mandelmassa och smör. Mums!
Många gula gifflar blev det -- fyra plåtar, för att vara exakt.
Här jäser de under bakduk på plåtar i plåtstället jag fått av min kära och saknade f.d. granne Ulla Lundin.
Äggpenslade ligger raringarna här i väntan på gräddning.
Runda, fluffiga och väldoftande får de här en gyllene ton. Ugnen och jag kommer numera tämligen väl överens.
Under en vacker handduk från Indiska -- såklart!! -- ligger nu....
... smarriga, gula gifflar att njuta av.
Jag är mycket nöjd med mig själv, mitt hem och den här dagen.
Nu ska jag krypa tidigt i säng, så att jag hinner läsa en lååååång stund, innan jag somnar. :o)
Tacksam för änglavakt!
Ouppmärksamhet och för hög hastighet i förhållande till situationen, gjorde att hon bakifrån körde in i en bil, som stod parkerad vid vägkanten. Denna hade tydligen varningsblinkers på och inga människor satt i bilen. Ida, som körde, hade, enligt egen uppgift sent igår kväll, inga skador, vilket förstås är en enorm lättnad. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt, hur komplett annorlunda situationen kunde ha varit, är oerhört skrämmande. Det kunde sannerligen ha varit en mycket mindre god jul...
Jag hade, av och till, slumrat med datorn i knät, då hon halv tolv igår kväll ringde för att berätta vad som hänt. Nyvaken och lätt uppjagad av ett så sent samtal -- då tror man ju verkligen att någon dött eller så -- förstod jag först ingenting. Varför ringde hon så sent på kvällen till sin gamla mamma, tänkte jag? När jag så sakteliga började ta in vad hon berättade, fylldes jag av både rädsla och tacksamhet. Rädsla för vad som kunde ha hänt och som ju fortfarande kan hända, ifall hon inte avsevärt ändrar sin körstil. Tacksamhet av det djupaste slag, över att mitt älskade barn inte kommit till skada.
När jag imorse tittade in på hennes blogg, låg de där... bilderna, som med all oönskad tydlighet visar hur illa det hade kunnat gå... hur hemsk denna jul kunde ha blivit... hur gräsligt tomt resten av livet kunde ha tett sig.
Det är tufft att ha vuxna barn -- faktiskt mycket, mycket värre än att ha små dito och talesättet "små barn, små bekymmer -- stora barn, stora bekymmer", stämmer ruggigt väl. När de är små, har man ändå nån slags koll och möjlighet att påverka. När de är stora, lever de sina egna liv och fattar sina egna beslut, utan att man har rätt eller möjlighet att göra något åt det, hur tokigt man än kan se och tycka att det blir. Ibland är saken redan ett faktum, innan man får veta nåt, ibland måste man bara hålla sig på avstånd och låta dem göra det, som känns rätt för dem själva. Man kan inte, får inte, vill inte, lägga sig i alltför mycket. Man vill respektera deras gryende vuxenhet. Man måste låta dem växa upp och stå på egna ben. Man måste lita till deras omdöme och förmåga. Man bara måste tro på dem och sätta sin lit till att de klarar av att leva sina egna liv! .... men jag måste få säga, att det stundom är oerhört tungt och svårt, för att inte säga nästintill omöjligt. Det älskande modershjärtat fladdrar hejvilt i bröstet och vägrar låta sig tystas. Likt E.T. kupar jag handen över det pulserande hjärtljuset och hoppas att på annat sätt lyckas nå fram med mitt kärleksfulla meddelande.
Mysmiddag hos mig
Idag fick jag ett spontant infall att bjuda hem mor, far, Märta och Tobias på middag. Först då jag gjort det, slog det mig att jag ju inte har nån kastrull att koka den utlovade pastan i. Sålunda fick jag ringa mina föräldrar och be dem ta med en sådan. Knasigt kan det bli ibland, men middan blev mycket god och kvällen jättetrevlig!
Här är några bilder... 
Lövbiff, kapris, grädde, mjölk, lök, vitlök, kryddor, färsk röd chili. Mumsigt värre! 
Min fina ljuslykta, som jag är enormt förtjust i... den signalerar precis det jag ofta, ofta predikar:
En för dig själv liten och till synes obetydlig sak, kan ha stor betydelse för och inverkan på andra.
(T ex med ett leende stanna och släppa fram nån i Birstas oändliga bilköer. Ett vänligt ord till nån, som står bredvid dig på busshållplatsen. Eller att ge en oväntad komplimang till någon -- kanske t o m någon okänd, som min ICA-kassörska häromkvällen, hon var så himla snygg i håret att jag bara måste få säga det till henne... och hon blev jätteglad!!!) Min ljuslykta är alltså av spegelglas, så de enda två värmeljusen, ser ut att vara många fler än de är. 
Hoppsan -- det blev visst lite över. 
Käre far... 
... och kära mor! 
Märtas prins Tobias 
Mor och far i glatt samspråk med Tobias och Märta. 
Frusen rulltårta är rulltårta, då den är som allra godast! 
Kaffe, körsbär i choklad och mumsig rulltårta med smörkräm till På spåret. Min mamma hon kan baka kaffebröd hon...! :o)
En mycket trevlig afton, som avslutades med Kingdom of Heaven. :o)
Den första måltiden
Glada föräldrar på premiärmiddag hos mig.
Mumsigt!!!
En mycket trevlig afton med god pizza, vin, bearnaisesås och Santa Maria Tropical Salsa. Vi rundade av middagen med kaffe till På spåret, sen såg lite mer tv och knaprade chips o dip.
Mätta rullade mina rasande trevliga föräldrar hemåt i kalla decembernatten och jag kröp upp i min Prinsessan-på-ärten-säng för att sova min allra första natt i mitt nya hem.
Mitt vackra och ljuva hem
När lägenheten väl var inflyttningsklar, blev det som en slags oväntad -- och inte helt positiv -- överraskning för såväl mina föräldrar, som mig själv. Det kom på nåt sätt så plötsligt, trots att det sakta, men säkert rullat på mot sitt mål ända sedan i augusti. Och som jag längtat till den dag, då jag äntligen skulle få bo här...
Jag förstår helt att det verkar knasigt, att flytten hit kändes plötslig och på nåt märkligt sätt oväntad, men det är så det blev och var. Jag har, som vanligt, helt gått upp i det jag gjort -- anpassat mig till de förhållanden jag levde i och "boat in mig" i de rutiner som skapats hos mina föräldrar. Det är liksom mig i ett nötskal.
Nu bor jag i alla fall här i min vackra lägenhet -- om än bland ouppackade kartonger och flyttlådor -- och projektets mål har blivit verklighet. Här nedan följer ett antal bilder, som visar hur det ser ut här hemma. Jag antar att jag borde vänta med att lägga ut bilder, tills jag kommit mer i ordning, men jag vill så himla gärna visa. Jag är så nöjd, så lycklig och älskar det jag, pappa och Pär åstadkommit!
Försök alltså filtrera bort kartonger och annan röra! Försök se förbi stöket och se istället hur ljust, fint, harmoniskt och vilsamt vackert mitt hem är!
Min härliga matplats... Notera den vackra blombrädan i samma material som bänkskivan bortanför matbordet. Skärbrädan med gummifötter, som brödrosten står på, är också den i samma material.
En liten grön ljuslykta i glas, som jag fått av Oasens elever och föräldrar, pryder den vita boklisten på min köksvägg.
Den fullständigt bedårande Staffansstaken, har min pappa gjort i slöjden, då han gick i skolan. Min farmor hade den i fönstret då jag växte upp och jag minns hur fascinerad jag var av den. Numera är den min och jag bara älskar den!!!
Min härligt stora cremefärgade soffa -- lite lätt omdisponerad -- passar perfekt i mitt gräddvita vardagsrum och rymmer många sittande gäster.
De gröna höga lampfötterna från Jie, köpte jag begagnade för flera år sedan. Jätteläckra och mycket ovanliga!
Alla som känner mig väl, känner också till min vurm för speldosor. Den här ljuvliga saken, fick jag av min käre lillebror i julklapp för flera år sedan och jag älskar den!!!
Den jätteläckra chipsskålen i återvunnet glas, fick jag till sommaravslutningen av Emma och Linn Löfgren och deras föräldrar. Visst är den kanonläcker?
Urtjusig kudde från Indiska. Just nu har jag oerhört mycket saker ifrån just Indiska -- deras för säsongen gröna sortiment, har liksom passat mig perfekt!
Mitt vackra vita blombord, som jag fått av mina föräldrar. Gardinerna har min farmor gjort helt ifrån scratch -- alltså skördat linet, spunnit tråden, vävt tyget, sytt och broderat gardinerna. De är makalöst vackra!!!
Den underbara vita ljuslyktan, fick jag för många år sedan, av min älskade dotter Märta-Li. Jag är vanvettigt rädd om den!!! Är den inte vacker så säg??!!
Min läckra, vackra dörröppning, som storebror Pär designat. Visst är det snyggt?? Jag vågar slå vad om att ingen i hela världen har en likadan!
Mitt nya, vackra, gröna överkast från Indiska. Snyggt som sjutton!, eller hur?! Den förfärliga Billy-liknande hyllan ska endera bytas ut mot en vit dito, då jag får råd, eller åtminstone målas vit i väntan på att jag ska få råd.
I totally love it!!!!!!!!!
Sköna, gröna ljuslyktor... från Indiska, of course!!!
Mitt nattduksbord är en kista, som min pappa snickrade då han gick i 7:an. Han är helt otrolig med trä, min pappa!
På mitt nattduksbord ligger två böcker, som jag varvar mellan: den ena är Bumps poesi ...
och den andra är The Sheep Of His Hand, som jag köpte på The New Dawn i Greenock.
Den kära gamla Moraklockan tickar och slår precis som den ska.
I hallen är fortfarande en hel del osorterat och där står saker som väntar på att bäras ned i källarförrådet... men visst blev det kanon med skåpen, spegeldörren, hatthyllan och allt det andra..? Jag är helnöjd!!
Min vackra trymå med grön marmorskiva bryter fint mot allt det ljusa, moderna och nya. Den ger en skön blandat-känsla, tycker jag. Notera också mitt vackra, egentillverkade ljusinsläpp -- alltså, glaset ovanför dörröppningen -- och hyllan i densamma, där just nu två tomtar huserar på kökssidan om ljusinsläppet.
Mina helhöga vita Billyhyllor med glasdörrar sväljer mängder av glas, porslin och annat. Ett mycket lyckat köp!!
Ja, nu vet ni hur jag har det och då är det inte särskilt svårt att förstå varför jag är så nöjd och glad, eller hur? Ibland vill det liksom bara bli bra. ;o)
Den fantastiska Björkska överraskningen
Ja, alla, som känner mig, vet ju hur uruselt jag hanterar överraskningar -- och då i synnerhet uppvaktning, paket, presenter o.dyl. i samband med avslutningar, avtackningar, födelsedagar, julaftnar och liknande... Jag är fullt och pinsamt medveten om problemet, och man kan lugnt säga, att jag mött många intressanta reaktioner på det. Jag försöker - stålsätter mig - inför varje ny prövning, och ibland går det lite bättre... men paket är fortfarande förenade med ångest, stress och vånda... och jag saknar ord och förmåga, att förklara varför.
Men... just den här gåvan kom med en försiktig liten förvarning, och dessutom den största, finaste och generösaste tolerans och respekt för min "paketallergi" jag nånsin mött. Oerhört varmhjärtat och storsint -- och, för mig, fullständigt nytt och ovant. Ingen har nånsin tidigare förstått eller "låtit vara" på det sättet. Miljoner glatt häpna och varma tack för det, Björk!!!
Ett vackert, charmigt, humoristiskt paket, inslaget i ett speciellt utvalt fruktpapper i min älsklingsfärg - grönt! Denna unika givare har verkligen tänkt... brytt sig... engagerat sig... planerat..!! Hur ovanligt och speciellt är inte det?
De flesta bara köper nåt - vad som helst eller nåt som verkar passa och "annars får de väl byta". Sen slås det in i affärens gratispapper, utan att det ägnas nån större tanke åt paketets utseende.
Om det inte vore för att jag då skulle lämna ut detaljer, som är privata för både mig och givaren, skulle jag publicera alla de närbilder jag knäppt av det bedårande underbara paketet... Och jaa, jag har med närgången kamera förevigat det ljuvliga paketet och dess innehåll ur alla möjliga och omöjliga vinklar. En sån här härlig grej händer nämligen inte många gånger i en människas liv -- i synnerhet inte mitt - så det rara minnet vill jag in till evighet bevara.
Inne i paketet fann jag en hel hög av väl valda foton, på vilka älskade och saknade personer fanns förevigade i situationer jag bitterljuvt minns -- ljuvliga, minnesvärda stunder. Här syns en del av dem. Kärlek på er alla!!!!
Åh, den kära Björk hade köpt mig en burk sötsyrlig Citronmarmelad, som jag ska avnjuta med en stor kopp gott te och nybakade scones. Med lite tur kan jag kanske, av någon av er, få receptet, som ni elever bakade efter i våras. De var kanongoda!!!
Ett te med smak av jordgubbar och champagne är säkert helt rätt, att ha till scones -- bara tanken får det att vattnas i munnen på mig. Charmpluspoäng till expediten på tehandeln, för att hon stavat så himla illa. Visst är det sött? Mitt lärarhjärta rörs; jag kan inte hejda ett ömt medkännande leende och en djupt rotad impuls, att varsamt, omärkligt leda -- locka -- henne in på rätta stavningsvägar, utan att hon känner sig tillrättavisad. Den får jag av två anledningar, förstås, kväva:
1. Jag jobbar ju inte längre som lärare -- faktum är att jag inte jobbar alls. :o(
2. Flickan säljer te i en, för mig, okänd butik -- hon går inte en kurs i svenska. ;o)
Mitt jordgubbar och champagnete ska jag brygga med hjälp av den här helt bedårande Björkska tekulan!!! Visst är den otrolig!!? I totally love it!!
Jag ser redan fram emot min första tenjutarstund i soffhörnet. Tänk er in i följande:
Lägenheten är i stort sett i ordning, inga kartonger att kliva över eller manövrera runt. Mina kära gamla möbler och julsaker, skänker en skön hemtrevnad åt mitt nya hem. Levande ljus sprider milt ljus och doftvärme. Jag sitter i soffhörnet med jordgubbsdoftande te i en av de stora, vackra temuggar (Indiska), som jag för nåt år sedan fick av lillebror Olof och hans fru. Över kanten hänger min Björkska tekula och på en vacker assiett från Uppsala Ekeby (gåva från mina kära föräldrar) väntar en hårdbrödmacka med vit leverkorv. Jag har krupit upp i soffhörnet för att avnjuta Love Actually, som jag inte sett på alldeles på tok för länge.
I paketet låg också ett vackert förpackat brev, med guldsnören runt... och boken -- alltså, BOKEN!!! Nej, jag skojar inte!! Inne i paketet låg BOKEN!!!
Jag vet ärligt talat inte vilket jag ska börja med -- boken eller brevet. Jag skulle nämligen kunna skriva mängder av långa inlägg om bägge dessa. Ständigt nya valsituationer att brottas med... (funderar en stund)... Ique Pique Peu... det får bli...
... boken, som just nu ligger på mitt nattduksbord. Boken, som jag sökt i butiker, på nätet, försökt köpa via frustrerande hemska auktioner. Boken, som jag så länge velat läsa, velat ha, velat äga, velat ställa i min hylla precis intill mina kära Bodil Malmstensböcker. Jag finner inga ord, som kan beskriva hur jag kände hur jag öppnade asken och fick syn på boken. Jag äger inte språket, som rättvist kan berätta om den häpna glädjeyra, som virvlade i mitt bröst och fick mitt hjärta att nästan gå sönder av kärleksfylld tacksamhet. Jag avnjuter den bit för bit, stycke för stycke. Går tillbaka, läser igen, suger på formuleringar och sentenser. Yvs i mitt inre över att denna fantastiska unga dam, faktiskt varit min elev -- om så blott för ett enda futtigt litet läsår. Under denna, som det kändes, sekundkorta tid, satte hon ett starkt och distinkt avtryck i min själ och inmutade en rejäl bit av mitt hjärta. Hennes bok kommer för alltid att vara en högt skattad dyrgrip i min älskade-saker-samling och jag kommer alltid att känna en omåttlig stolthet över att ha fått utgöra en liten, liten allra-minsta-icke-picke-pyttedel av hennes skolgång och utbildning.
Sist, men långt ifrån minst, vill jag berätta om brevet. Egentligen skulle jag vilja publicera det i sin helhet -- varenda liten ljuv detalj -- men det skulle lämna ut både Björk och mig själv på ett sätt, som jag känner vore varken lämpligt eller önskvärt. Jag nöjer mig med några av de avslutande orden; de säger så otroligt mycket, att ni ändå förstår andemeningen och det oändligt ljuva och trösterika i att erhålla ett dylikt brev. Detta är en sådan fantastisk, glädjande uppmuntran och belöning för alla de gånger jag "walked the extra mile" för mina elever. Ett signal av det här slaget från en elev, är det som laddar ens batterier och får en att känna sig som Duracell-kaninen. Plötsligt är tröttheten som bortblåst och man skulle orka till världens ände! Jag önskar att alla lärare ville ge det där lilla extra lite oftare, måna om eleverna och försöka se klassrumssituationen genom deras ögon... för då - kanske då - skulle de ha chansen att få ett sådant uppbyggligt, kärleksfullt, välformulerat, fantastiskt brev ifrån någon av sina elever. Tyvärr har jag alltför ofta genom åren fått avundsjuka och negativa kommentarer som "du borde inte jobba så där oprofessionellt och överambitiöst" eller "ingen kommer att tacka dig, Åsa" ifrån mindre engagerade kollegor. Hur jag än försökt, har jag aldrig lyckats få dem att förstå vilken lycka det ligger i att lyckas tända ljuset i en motsträvig elevs ögon. Ty denna motsträvighet är aldrig självvald ovilja att lära -- det ligger inte i den mänskliga naturen. Nej, den bottnar i ett spektrum av andra påtvingade upplevelser, som bara förståelse, tålamod och kärlek kan läka.
Jag känner mig hedrad och stolt över att ha erhållit detta brev, och jag kommer att spara det - laminerat - för att på ålderdoms dagar, ta fram det och låta det glädja, stärka och trösta mig.
Miljoner varma tack, kära kära Björk, för din underbara gåva och ditt lyhörda varma hjärta!!
Kärlek!!!
Miljoner varma, häpna, överlyckliga, överraskade och stolta tack till Björk!
Om jag hade orden.... om jag visste hur jag skulle uttrycka min stora glädje och tacksamhet... om jag bara inte formulerade mig så in i norden tanttöntigt och beskrivningsotillräckligt... ja, OM inte allt det där, så skulle jag berätta för er om den helt fantastiska gåva jag fått.
Om min kamera inte var stendöd och dess laddare gömt sig nånstans i flyttstöket, så skulle jag knäppa bilder på den underbara, vackra, Björkska och finurligt komponerade gåva jag fått.
... men just nu -- en tidig morgon, då ryggen liksom blöder inuti, då mitt huvud ännu inte vaknat, då mina leder fortfarande värker av stelhet, då såväl fingrar som hjärna vägrar samarbeta och t.o.m. själva tingen (kameran, laddaren, datorn m.m.) stretar emot och är osamarbetsvilliga -- fungerar inte detta, så det får vänta tills senare. Jag återkommer i ärendet.
Tills dess vill jag bara säga: Miljoner, varma, häpna, överlyckliga, överraskade och stolta tack till dig, Björk! Din gåva kom så glädjande oväntat och så himlastormande överraskande. Och jag är så otroligt, vanvettigt glad och tacksam!
