Struts på nätet?
Tillhör du dem, som tror att du är anonym och osynlig på nätet? Think again, säger jag!
Jag upphör aldrig att förvånas över folks obetänksamhet -- eller är det ren stupiditet? -- när de vistas på nätet. De tror liksom att de inte syns...
- Jag kom inte hem från jobbet förrän jättesent... klockan var över halv elva, så jag ville inte ringa.
- Jaha'ru, då var det nån av grannarna som loggade in på FB i ditt namn vid nio, då...eller?
- Jag ska på födelsedagsmiddag hos en polare... det kommer att bli sent, men vi hörs en annan dag.
- Jamen sure!!! Och vem var det som var online hela kvällen under ditt namn, då...?
Många är dumma som strutsar och tror att om de bara stoppar huvudet i sanden, så ser ingen dem. *ruskar på huvudet och ler snett*
Internet är fantastiskt på många sätt ---- och tämligen transparent...allt man gör syns!!
Jag upphör aldrig att förvånas över folks obetänksamhet -- eller är det ren stupiditet? -- när de vistas på nätet. De tror liksom att de inte syns...
- Jag kom inte hem från jobbet förrän jättesent... klockan var över halv elva, så jag ville inte ringa.
- Jaha'ru, då var det nån av grannarna som loggade in på FB i ditt namn vid nio, då...eller?
- Jag ska på födelsedagsmiddag hos en polare... det kommer att bli sent, men vi hörs en annan dag.
- Jamen sure!!! Och vem var det som var online hela kvällen under ditt namn, då...?
Många är dumma som strutsar och tror att om de bara stoppar huvudet i sanden, så ser ingen dem. *ruskar på huvudet och ler snett*
Internet är fantastiskt på många sätt ---- och tämligen transparent...allt man gör syns!!
Mysigt eftermiddagsfika
Häromdagen kom små söta kusinbarn och deras mamma på besök. Då blev det mysfika med hembakebröd, te, saft och Monsters Inc. :o) Efter en stund anslöt sig också Wilhelm. Mysig och trevlig eftermiddag!
Jag är ju ingen kaffebrödsmänniska, utan grova mackor, ägg, ost, lingondricka o te vankas det vid mitt bord. Förmodligen också nyttigare för hungriga småttisar, än bullar o saft. Och kanske barmhärtigare för föräldrarna, än att få med sig sockerhöga barn hem till kvällningen. Jag är ju så klok, så klok... eller hur? ;o)
Märtis ska träna, så hon laddar kostsmart med äggmackor.
Svårt att få en skarp bild då rummet ligger i halvmörker och småttisarna inte är stilla mer än 5 sekunder i stöten. ;o)
Det kusinbarn jag känner bäst -- hittills alltså -- eftersom det är henne jag haft mest att göra med... hon är ju äldst av de två. Mycket omtyckt och trevligt charmtroll, ska jag säga!!
Lillasyster har vuxit enormt på bara det senaste halvåret, så nu lär man nog känna henne också. En riktig liten pratkvarn och hur söt som helst!
(Av säkerhetsskäl låter jag de kära kusinbarnen vara anonyma -- man vet ju liksom aldrig... )
Djup koncentration -- alla ser ju så konstiga ut med ett öga, tre huvuden, många armar, rosarandig päls etc. och det är sannerligen inte lätt för en 3-åring att ta in.
Den storvuxne, blårandige Sulley är ju hur snäll som helst, men det tar ju ett tag att förstå det, eftersom han är så framgångsrik i att skrämma barnen, som finns i sovrummen bakom "hans" dörrar.
- Åsa, varför är monstren rädda för barnen?
Jaa, det är spännande, men svårt att förstå. Jag förklarar så gott jag kan och tänker att jag ska skaffa "Madicken", så att jag har en film som lämpar sig för mindre barn. Monsters Inc och Nemo har jag ju köpt för att jag själv älskar dem - de är ju alls inte avsedda för så små tittare.
Här rakar de, under stort rabalder, ett stort monster, som råkat få med sig en barnstrumpa ut genom dörren... och tjejerna är som synes fascinerade.
Här är munterheten stor, för Sulley har råkat få med sig en liten tjej ut till "sin värld" och han är ju livrädd för henne. Flickorna tycker att detta är hejdlöst roligt!
- Jag är inte alls så säker på att barn är farliga! säger Sulley till den tvivlande Mike... och tjejerna skrattar. Vadå "farliga barn"..? :o)
Wilhelm koncentrerar sig på tekoppen.
... och Märtis på mackan.
Men vips kom pappan och hämtade kusin och småttisar, Märtis o Wilhelm for åt sitt håll och för mig var det dags för årets första kretsstyrelsemöte. Trivsamt, trevligt och lärorikt, som jag ser fram emot varje gång! :o)
Jag är ju ingen kaffebrödsmänniska, utan grova mackor, ägg, ost, lingondricka o te vankas det vid mitt bord. Förmodligen också nyttigare för hungriga småttisar, än bullar o saft. Och kanske barmhärtigare för föräldrarna, än att få med sig sockerhöga barn hem till kvällningen. Jag är ju så klok, så klok... eller hur? ;o)
Märtis ska träna, så hon laddar kostsmart med äggmackor.
Svårt att få en skarp bild då rummet ligger i halvmörker och småttisarna inte är stilla mer än 5 sekunder i stöten. ;o)
Det kusinbarn jag känner bäst -- hittills alltså -- eftersom det är henne jag haft mest att göra med... hon är ju äldst av de två. Mycket omtyckt och trevligt charmtroll, ska jag säga!!
Lillasyster har vuxit enormt på bara det senaste halvåret, så nu lär man nog känna henne också. En riktig liten pratkvarn och hur söt som helst!
(Av säkerhetsskäl låter jag de kära kusinbarnen vara anonyma -- man vet ju liksom aldrig... )
Djup koncentration -- alla ser ju så konstiga ut med ett öga, tre huvuden, många armar, rosarandig päls etc. och det är sannerligen inte lätt för en 3-åring att ta in.
Den storvuxne, blårandige Sulley är ju hur snäll som helst, men det tar ju ett tag att förstå det, eftersom han är så framgångsrik i att skrämma barnen, som finns i sovrummen bakom "hans" dörrar.
- Åsa, varför är monstren rädda för barnen?
Jaa, det är spännande, men svårt att förstå. Jag förklarar så gott jag kan och tänker att jag ska skaffa "Madicken", så att jag har en film som lämpar sig för mindre barn. Monsters Inc och Nemo har jag ju köpt för att jag själv älskar dem - de är ju alls inte avsedda för så små tittare.
Här rakar de, under stort rabalder, ett stort monster, som råkat få med sig en barnstrumpa ut genom dörren... och tjejerna är som synes fascinerade.
Här är munterheten stor, för Sulley har råkat få med sig en liten tjej ut till "sin värld" och han är ju livrädd för henne. Flickorna tycker att detta är hejdlöst roligt!
- Jag är inte alls så säker på att barn är farliga! säger Sulley till den tvivlande Mike... och tjejerna skrattar. Vadå "farliga barn"..? :o)
Wilhelm koncentrerar sig på tekoppen.
... och Märtis på mackan.
Men vips kom pappan och hämtade kusin och småttisar, Märtis o Wilhelm for åt sitt håll och för mig var det dags för årets första kretsstyrelsemöte. Trivsamt, trevligt och lärorikt, som jag ser fram emot varje gång! :o)
En vän...?
Nu har jag under en rätt lång period funderat över följande:
Vad är egentligen "en vän"..? Jag menar, vad kännetecknar en vän?... Hur är en vän? Eller snarare, hur ska en vän vara? Vad kan man förvänta sig av en vän...? Hur märkligt det än kan låta, så har jag uppriktigt sagt inte en aning... Nu borde det ju inte vara en särskilt svår sak att definiera, men ta mig sjutton om jag kan det... Jag trodde tidigare att jag visste, men faktum är att jag inte längre gör det... Saker och ting förändras... Man inser att inte mycket är som man trott... man har levt i nån slags drömbubbla och gått omkring och inbillat sig saker... Jag har varit förfärligt naiv och gräsligt lättlurad, vilket känns pinsamt att erkänna och smärtsamt att acceptera, men det är bara att svälja den beska medicinen och gå vidare.
Tidigare tänkte jag, att en vän är någon som man kan lita på. Någon som är lojal och pålitlig. En vän, tänkte jag, skulle vara ärlig och aldrig lura en eller ljuga för en... Jag tänkte, att en riktig vän var en person som man kunde känna tillit till och förtroende för. Tillsammans med en god vän skulle man inte behöva vara på sin vakt. En vän skulle man nämligen kunna vara sig själv med. En riktig vän, tänkte jag att man skulle kunna prata med om bra precis allt -- och aldrig skulle man behöva oroa sig över att det man pratade om fördes vidare... eller förvanskades så att man framstod i dålig dager för andra. Vänner, tänkte jag, månar om varandra och vill varandra väl. De skulle inte förtiga eller undanhålla saker, som är viktiga för motparten att veta. Vänner, antog jag, skulle ställa upp för varandra och finnas där för varandra. De skulle vara varandras stöd i vardagen...
Nåja... eftersom mycket av det jag tidigare i livet trott var sant och riktigt, senare har visat sig vara fel, litar jag inte längre på min egen uppfattning om ditten och datten. Jag satte mig därför häromkvällen och slog upp orden vän och vänskap. Så här stod det:
Vän: person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.
Vänskap: det att två (eller fler) personer tycker om varandra, litar på varandra, mår bra av varandras sällskap och kanske också gör saker tillsammans; det att två eller fler personer är vänner
Tja, ordbokens definition verkar ju stämma tämligen väl överens med min egen ...
Sålunda är det inte jag som har fel eller som agerat fel. Det är ju inte jag som ljugit, lurat eller medvetet förtigit saker för att komma i åtnjutande av saker och situationer, som jag annars inte skulle ha gjort. Mina föräldrar har alltså fostrat mig helt rätt och präglat mig med ett rättspatos, som stämmer väl överens med övriga gängse uppfattningar om rätt och fel. Det är alltså precis det som ordboken säger, som en vän ska vara... det är detta som ska utmärka vänskap.
Slutsatsen jag drar, är att livet och böckerna inte har särskilt mycket gemensamt.
De senaste halvåret har lärt mig, att vänskap och tillit inte per automatik följs åt. My mistake...
Jag har också kommit att förstå, att en vän varken behöver vara lojal eller ärlig. Det var verkligen dåraktigt och naivt av mig att tro det...
Hädanefter ska jag ta mig sjutton leasa vänner. Det är i alla fall ärligt och man vet precis vad man får.
Tack, f.d. nära vän, för den beska lektionen i livskunskap -- den var mycket lärorik.
Nu går jag vidare och du är historia.
Har ni sett att det snöar?
Min mycket kreativa dotter Märta-Li, pysslar, som ni vet, om den här bloggen. Det är hon som är min "webdesigner" och den uppgiften sköter hon utan min inblandning eller medverkan. Ibland går hon, utan att säga nåt, helt sonika in och ändrar utseendet på den, vilket, för en rutinsökande människa som mig, väl snarast är att betrakta som terapi. Hon -- och alla andra som känner mig -- vet att jag har synnerligen svårt för överraskningar och plötsliga förändringar av sånt jag älskar och känner mig trygg i. Det är liksom common knowledge att jag trivs allra bäst då jag får göra samma, samma, samma... De flesta vet, att jag kan äta samma maträtt hur många dagar som helst i rad, utan att bli less, att jag helst går till samma restaurang/pub varenda gång jag går ut, att jag på semestern gång efter annan återvänder till samma älskade resmål, att jag väljer samma slags mat varenda gång jag köper hem färdigmat eller går på restaurang... och de vet, att jag ständigt går samma promenadstråk, att jag kan se samma film hur många gånger som helst och aldrig möblerar om hemma. När jag hittat nåt jag trivs med, så håller jag mig till det.
Why change what's perfect? är liksom min devis och den lever jag efter. Jag har, i motsats till de flesta andra människor, inget som helst behov av förändring eller "kickar" för att trivas med mitt liv. Det är inte så att jag motsätter mig eller vantrivs med nya rutiner eller saker -- det är bara det att jag inte har behov av dem, och i de fall då jag väljer själv, sker det alltså enligt minsta motståndet lag... det blir automatiskt det jag känner mig trygg med. Jag är väl som tjuren Ferdinand, antar jag -- jag trivs liksom bäst under min korkek...
Nu är min webdesignardotter, på den punkten, lite annorlunda än jag; hon pysslar, ändrar och stökar mest hela tiden -- såväl i datorn, som i hemmet, hon provar nya saker, känner efter ett tag, förkastar och provar ytterligare nåt nytt. Inte alls som jag, alltså... Och när hon märker att jag
t ex börjat "boa in mig" i min gröna blogg, överraskar hon mig genom att gå in och ändra dess utseende. Ena dagen är där gröna löv och en grön bakgrund, nästa är där en ny header med helt ny bild och olivkvistar i bakgrunden. När detta börjat kännas vardagstryggt, har jag en morgon plötsligt orkidéer och en brun blogg. Snyggt och sobert blir det -- hon har nämligen mycket god smak, min dotter!
Och idag upptäckte jag plötsligt, att det snöar i min blogg!! Små söta flingor dalar sakta ned över skärmen. Precis hur rart som helst! Eftersom jag ogillar vinter, kyla och snö, passar dessutom detta mig utmärkt; skön lägenhetsvärme, varm dator i knät, mjukt soffhörn, en stor kopp ångande te -- och en vintrig blogg, där det snöar, utan att jag varken fryser eller tvingas skotta. Perfekt, var?
Tusen tack, älskade Märtis, för att du pysslar om din mamma!
Why change what's perfect? är liksom min devis och den lever jag efter. Jag har, i motsats till de flesta andra människor, inget som helst behov av förändring eller "kickar" för att trivas med mitt liv. Det är inte så att jag motsätter mig eller vantrivs med nya rutiner eller saker -- det är bara det att jag inte har behov av dem, och i de fall då jag väljer själv, sker det alltså enligt minsta motståndet lag... det blir automatiskt det jag känner mig trygg med. Jag är väl som tjuren Ferdinand, antar jag -- jag trivs liksom bäst under min korkek...
Nu är min webdesignardotter, på den punkten, lite annorlunda än jag; hon pysslar, ändrar och stökar mest hela tiden -- såväl i datorn, som i hemmet, hon provar nya saker, känner efter ett tag, förkastar och provar ytterligare nåt nytt. Inte alls som jag, alltså... Och när hon märker att jag
t ex börjat "boa in mig" i min gröna blogg, överraskar hon mig genom att gå in och ändra dess utseende. Ena dagen är där gröna löv och en grön bakgrund, nästa är där en ny header med helt ny bild och olivkvistar i bakgrunden. När detta börjat kännas vardagstryggt, har jag en morgon plötsligt orkidéer och en brun blogg. Snyggt och sobert blir det -- hon har nämligen mycket god smak, min dotter!
Och idag upptäckte jag plötsligt, att det snöar i min blogg!! Små söta flingor dalar sakta ned över skärmen. Precis hur rart som helst! Eftersom jag ogillar vinter, kyla och snö, passar dessutom detta mig utmärkt; skön lägenhetsvärme, varm dator i knät, mjukt soffhörn, en stor kopp ångande te -- och en vintrig blogg, där det snöar, utan att jag varken fryser eller tvingas skotta. Perfekt, var?
Tusen tack, älskade Märtis, för att du pysslar om din mamma!
Tjejkväll
I lördags var Tinas make bortrest nånstans för att åka skidor. Då tog hon tillfället i akt att fixa en tjejkväll och bjöd sålunda hem oss "tjejer" på middag. Vi blev en munter liten skara om fyra kvinnor: Tina själv, mor Gunnel, grannen Karin och undertecknad. Sönerna Simon och Wilhelm var också med, men bara då vi åt -- sen var de barmhärtigt entledigade. Man kan ju inte kräva, att män ska orka sitta med vinglada och muntert pladdrande kvinnor, hur länge som helst.
Här är några bilder ifrån den synnerligen trevliga kvällen. Tyvärr är min kamera inget vidare, när det gäller att få skarpa bilder i mysbelysning, men dåliga bilder är bättre än inga, tycker jag, så håll tillgodo!
Tinas kök med allt minutiöst förberett för mumsig middag.
Min rara och mycket tekniskt experimentella dotter, Märta-Li, hade kvällen före trixat med min kamera och fått till svartvitt... Uttrycket nöden är uppfinningsrikedomens moder stämmer verkligen exakt in på mig, för det där med instruktionsbok är inget för mig. I rådande situation var jag sålunda bara tvungen att på nåt sätt lista ut, hur man ändrar inställningen för detta på min kamera. Och jajamensan, mamsen fixade biffen! ;o)
Mamma Gunnel pysslar med telefonen i väntan på maten. Tar fram kamerafunktionen, kanske...? Äh, jag vet inte. ;o)
Bakom henne syns i alla fall Tinas helt nymålade vita och fräscha kök.
Den mysiga Roganderska TV-hörnan.
Här väntar det vackert dukade bordet på oss hungriga gäster.
Grabbarna Rogander (Wilhelm och Simon) deltog glatt småpratande i middagen, men valde sedan att gå undan. Förmodligen lite väl mycket tjejsnack. Det får ju finnas gränser för vad karlar ska måsta stå ut med. ;o)
Först fick vi en skål kanongod fänkålssoppa med gyllene krutonger i varsitt litet porslinstråg. Mumsigt som sjutton!
Därefter serverades en jättegod och matig sallad, med kyckling, avocado, kidney beans, spenatblad, apelsin, kikärtor och mycket annat smarrigt. Perfekt pratmat för långsamt ätande!
(I synnerhet för mig, som ju äter förfärligt långsamt och ständigt är sist klar.)
Till efterrätt hade Tina bakat en mycket god chokladkaka, som serverades florsockerpudrad och effektfullt dekorerad med små silverkulor och physalis. Mor Gunnels supersmaskiga fruktsallad med likörmarinad passade verkligen perfekt till.
Grabbarna var denna afton mycket gentlemannamässiga, och skötte in- och utbärande av mat och porslin, åt sin mor. Mycket tjusigt! :o)
Ja, detta var verkligen en mycket lyckad afton. God mat, gott vin och kanontrevlig stämning. Vi skrattade så mycket att vi nästan kiknade och hade ont i magmusklerna efteråt.
Tusen tack, Tina, för en mycket trevlig kväll!
Här är några bilder ifrån den synnerligen trevliga kvällen. Tyvärr är min kamera inget vidare, när det gäller att få skarpa bilder i mysbelysning, men dåliga bilder är bättre än inga, tycker jag, så håll tillgodo!
Tinas kök med allt minutiöst förberett för mumsig middag.
Min rara och mycket tekniskt experimentella dotter, Märta-Li, hade kvällen före trixat med min kamera och fått till svartvitt... Uttrycket nöden är uppfinningsrikedomens moder stämmer verkligen exakt in på mig, för det där med instruktionsbok är inget för mig. I rådande situation var jag sålunda bara tvungen att på nåt sätt lista ut, hur man ändrar inställningen för detta på min kamera. Och jajamensan, mamsen fixade biffen! ;o)
Mamma Gunnel pysslar med telefonen i väntan på maten. Tar fram kamerafunktionen, kanske...? Äh, jag vet inte. ;o)
Bakom henne syns i alla fall Tinas helt nymålade vita och fräscha kök.
Den mysiga Roganderska TV-hörnan.
Här väntar det vackert dukade bordet på oss hungriga gäster.
Grabbarna Rogander (Wilhelm och Simon) deltog glatt småpratande i middagen, men valde sedan att gå undan. Förmodligen lite väl mycket tjejsnack. Det får ju finnas gränser för vad karlar ska måsta stå ut med. ;o)
Först fick vi en skål kanongod fänkålssoppa med gyllene krutonger i varsitt litet porslinstråg. Mumsigt som sjutton!
Därefter serverades en jättegod och matig sallad, med kyckling, avocado, kidney beans, spenatblad, apelsin, kikärtor och mycket annat smarrigt. Perfekt pratmat för långsamt ätande!
(I synnerhet för mig, som ju äter förfärligt långsamt och ständigt är sist klar.)
Till efterrätt hade Tina bakat en mycket god chokladkaka, som serverades florsockerpudrad och effektfullt dekorerad med små silverkulor och physalis. Mor Gunnels supersmaskiga fruktsallad med likörmarinad passade verkligen perfekt till.
Grabbarna var denna afton mycket gentlemannamässiga, och skötte in- och utbärande av mat och porslin, åt sin mor. Mycket tjusigt! :o)
Ja, detta var verkligen en mycket lyckad afton. God mat, gott vin och kanontrevlig stämning. Vi skrattade så mycket att vi nästan kiknade och hade ont i magmusklerna efteråt.
Tusen tack, Tina, för en mycket trevlig kväll!
Rättelse
Mamsen vill ha teckensnittet Vivaldi istället för det andra, som jag inte kommer ihåg vad det heter.
Men. MEN, ska namnet gå lite över axeln och ska brunfärgen vara varm eller kall?
Stor text, varm färg:
Liten text, kall färg:
Va va va!
Hur?
Yours truly,
Märta-Li
Men. MEN, ska namnet gå lite över axeln och ska brunfärgen vara varm eller kall?
Stor text, varm färg:
Liten text, kall färg:
Va va va!
Hur?
Yours truly,
Märta-Li
Gästbloggerska
Tjoho allesammans, Märta-Li här!
Jag är inne och pillar på min mammas design, men SÄG INGET TILL NA!
Vad tycker ni om orkidéerna i bakgrunden? Det är nämligen min mammas favoritblomma.
Och den här headern då?
LÄCKER VA!?
Men fasen, nu måste jag sova.
HÅNGEL!
Jag är inne och pillar på min mammas design, men SÄG INGET TILL NA!
Vad tycker ni om orkidéerna i bakgrunden? Det är nämligen min mammas favoritblomma.
Och den här headern då?
LÄCKER VA!?
Men fasen, nu måste jag sova.
HÅNGEL!
Första morgonen på det nya goda året
Årets allra första morgon. Snön faller ymnigt i muntra lätta flingor och bäddar in allt i sitt vackra fluffiga täcke. Mycket vintrigt och effektfullt. Väldigt julkortskt. Knappt en mänska syns till. Hela världen tycks ha tagit sovmorgon. Själv sitter jag länge vid bordet med min mugg kaffe och njuter av köksvärmen, med den blåsiga snövädersutsikten utanför fönstret.
Snön har drivit upp och lagt sig i en mer än 50 cm hög fäll mot mitt ena vardagsrumsfönster. Fluffigt, vitt och vackert.
Gårdagen -- alltså nyårsafton -- blev en mycket trivsam och trevlig sådan. Efter en skönt lugn plock- och sorterardag här hemma, svidade jag om och följde mina föräldrar på nyårsrevyn i Skönsberg, dit de bjudit med mig. Det visade sig vara en mycket trevlig uppsättning, som lockade till många fniss och skratt. Tusen tack, kära mor och far, för den glada och trevliga erfarenheten!! Det var nämligen allra första gången jag var på en nyårsrevy, men det kommer absolut inte att ha varit den sista, för det där gav mersmak.
Efter revybesöket hastade vi, med hungern rivande i magen, hem till mig, där Märtis och prins Tobias av Stenstaden väntade med förvärmd ugn.
Mor och far är ju av den gamla stammen, som minsann inte går bort en nyårsafton utan handblomma. Inte ens till sin dotter, som bott ett år i deras gästrum och för blott ett par veckor sedan flyttat till eget boende. Sålunda fick jag en mycket vacker orkidékvist i vas. Tjusigt!
Medan jag fortast möjligt fick in potatisgratängen i ugnen, satt mor, far, Märta och Tobias med en fördrink och såg Skenet bedrar -- en ljuvlig och jätterolig brittisk serie, som vi alla älskar -- och ca 45 minuter senare
(kl. 21:45) kunde vi alla sätta oss till bords. Nyårsmenyn bestod av oxfilé, potatisgratäng, tomater, varm grönsaksblandning, bearnaisesås och Tobias goda röda vin. Mumsigt för morrande tomma magar!
Efteråt avnjöt vi uppträdandet på Skansen, medan vi drack kaffe och åt av den kanongoda Butterkaka, som Märta ägnat en god stund av självaste nyårsafton åt att baka. Smarrigt som sjutton!
Men tiden flyger ju iväg, då man har trevligt, så vips var klockan tio i tolv och det var hög tid att hälla upp champagnen -- fast vi har i ärlighetens namn aldrig riktig champagne, för det är det ingen av oss som gillar; vi brukar välja nån av Asti Martini, Asti Araldica eller Asti Cinzano, som är mycket, mycket godare.
Vi lyssnade på Lord Alfred Tennyson's dikt, Nyårsklocka, som även i år, högtidligt och med stor inlevelse, lästes av Jan Malmsjö, och sen skålade vi in det nya året.
Bilder från kvällen...? Nja, hur fånigt det än låter, så är den nakna sanningen faktiskt denna:
Jag glömde knäppa.
Jag tog några bilder medan jag gick runt och tände ljus i stakar och lyktor, men resten av kvällen låg min kamera sorgligt bortglömd på kistan i vardagsrummet. Bilden av gästerna, som sitter i soffan och väntar på välkomstdrink och mat, är sålunda den enda jag har. Ni får hålla till godo med några bilder av mitt hem i nyårsfeststämning istället:
(Försök filtrera bort de gräsliga mattorna och soppåsen innanför dörren, och se istället hur trivsamt och fint det är! Jag ska köpa mig en hallmatta och en matchande dörrmatta bara jag hittar ett tillfälle då plånboksinnehåll och inspiration sammanfaller. Rom byggdes inte på en dag, ni vet... )
Äntligen är hyllskrället vitt. Käre far har också satt upp min nattduksbordshylla ovanför huvudänden av sängen. På den tronar - och har så gjort i många, många år - farfar Bengts gamla verkstadslampa (numera inte svart, utan ommålad i guld), vilken är min läslampa. Det började med att jag inte hade råd med nån, men nu tycker jag att den dels är charmig, dels liksom hör till inredningen.
Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att med glimten i ögat dementera mångåriga nedsättande, om än erfarenhetsbaserade, rykten om mina ogröna fingrar. Kolla in den här Amaryllisen!! Va' säger ni nu då???!!!
Då mina rara föräldrar kom med den, var den blott två stycken knappt decimeterhöga knoppliknande små saker och jag minns att jag förskräckt tänkte:
- Kära nån! Dessa knoppar kommer aldrig att hinna slå ut, för jag kommer att ha haft ihjäl den långt innan dess!
Men mina farhågor visade sig komma på skam. Och hörnini -- helt ärligt... har ni nånsin sett maken till praktfull Amaryllis?? Jag är vanvettigt stolt över den! Och över att den lever!! En kombination av mina ömma omsorger och en obändigt stark livsvilja. En tankeväckande erfarenhet, tycker jag... Lärorik och uppbygglig. Som om den ville säga mig:
- Se bara vilka mirakulösa resultat en närvarande och engagerad omvårdare kan åstadkomma, om bara den omhuldade samarbetar och bidrar lite själv. I och med att vi dragit åt samma håll, har våra gemensamma ansträngningar varit fruktsamma och tillsammans har vi lyckats få skapelsen att blommande visa sin allra vackraste sida.
Med en positiv attityd och lite samarbete kan vi alltså åstadkomma mycket! Och lyckan tvingar sig ju liksom inte på nån -- man måste ju vilja vara lycklig också, eller hur? Man har ju ett eget ansvar och kan inte bara skylla ifrån sig eller lägga skulden för sin egen otrivsel eller olycka på andra, utan att söka åtminstone lite av skulden hos sig själv. Dr Phil summerar detta på ett så himla klokt sätt, tycker jag:
- Do you want to be right... or do you want to be happy?
Snön har drivit upp och lagt sig i en mer än 50 cm hög fäll mot mitt ena vardagsrumsfönster. Fluffigt, vitt och vackert.
Gårdagen -- alltså nyårsafton -- blev en mycket trivsam och trevlig sådan. Efter en skönt lugn plock- och sorterardag här hemma, svidade jag om och följde mina föräldrar på nyårsrevyn i Skönsberg, dit de bjudit med mig. Det visade sig vara en mycket trevlig uppsättning, som lockade till många fniss och skratt. Tusen tack, kära mor och far, för den glada och trevliga erfarenheten!! Det var nämligen allra första gången jag var på en nyårsrevy, men det kommer absolut inte att ha varit den sista, för det där gav mersmak.
Efter revybesöket hastade vi, med hungern rivande i magen, hem till mig, där Märtis och prins Tobias av Stenstaden väntade med förvärmd ugn.
Mor och far är ju av den gamla stammen, som minsann inte går bort en nyårsafton utan handblomma. Inte ens till sin dotter, som bott ett år i deras gästrum och för blott ett par veckor sedan flyttat till eget boende. Sålunda fick jag en mycket vacker orkidékvist i vas. Tjusigt!
Medan jag fortast möjligt fick in potatisgratängen i ugnen, satt mor, far, Märta och Tobias med en fördrink och såg Skenet bedrar -- en ljuvlig och jätterolig brittisk serie, som vi alla älskar -- och ca 45 minuter senare
(kl. 21:45) kunde vi alla sätta oss till bords. Nyårsmenyn bestod av oxfilé, potatisgratäng, tomater, varm grönsaksblandning, bearnaisesås och Tobias goda röda vin. Mumsigt för morrande tomma magar!
Efteråt avnjöt vi uppträdandet på Skansen, medan vi drack kaffe och åt av den kanongoda Butterkaka, som Märta ägnat en god stund av självaste nyårsafton åt att baka. Smarrigt som sjutton!
Men tiden flyger ju iväg, då man har trevligt, så vips var klockan tio i tolv och det var hög tid att hälla upp champagnen -- fast vi har i ärlighetens namn aldrig riktig champagne, för det är det ingen av oss som gillar; vi brukar välja nån av Asti Martini, Asti Araldica eller Asti Cinzano, som är mycket, mycket godare.
Vi lyssnade på Lord Alfred Tennyson's dikt, Nyårsklocka, som även i år, högtidligt och med stor inlevelse, lästes av Jan Malmsjö, och sen skålade vi in det nya året.
Bilder från kvällen...? Nja, hur fånigt det än låter, så är den nakna sanningen faktiskt denna:
Jag glömde knäppa.
Jag tog några bilder medan jag gick runt och tände ljus i stakar och lyktor, men resten av kvällen låg min kamera sorgligt bortglömd på kistan i vardagsrummet. Bilden av gästerna, som sitter i soffan och väntar på välkomstdrink och mat, är sålunda den enda jag har. Ni får hålla till godo med några bilder av mitt hem i nyårsfeststämning istället:
(Försök filtrera bort de gräsliga mattorna och soppåsen innanför dörren, och se istället hur trivsamt och fint det är! Jag ska köpa mig en hallmatta och en matchande dörrmatta bara jag hittar ett tillfälle då plånboksinnehåll och inspiration sammanfaller. Rom byggdes inte på en dag, ni vet... )
Äntligen är hyllskrället vitt. Käre far har också satt upp min nattduksbordshylla ovanför huvudänden av sängen. På den tronar - och har så gjort i många, många år - farfar Bengts gamla verkstadslampa (numera inte svart, utan ommålad i guld), vilken är min läslampa. Det började med att jag inte hade råd med nån, men nu tycker jag att den dels är charmig, dels liksom hör till inredningen.
Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att med glimten i ögat dementera mångåriga nedsättande, om än erfarenhetsbaserade, rykten om mina ogröna fingrar. Kolla in den här Amaryllisen!! Va' säger ni nu då???!!!
Då mina rara föräldrar kom med den, var den blott två stycken knappt decimeterhöga knoppliknande små saker och jag minns att jag förskräckt tänkte:
- Kära nån! Dessa knoppar kommer aldrig att hinna slå ut, för jag kommer att ha haft ihjäl den långt innan dess!
Men mina farhågor visade sig komma på skam. Och hörnini -- helt ärligt... har ni nånsin sett maken till praktfull Amaryllis?? Jag är vanvettigt stolt över den! Och över att den lever!! En kombination av mina ömma omsorger och en obändigt stark livsvilja. En tankeväckande erfarenhet, tycker jag... Lärorik och uppbygglig. Som om den ville säga mig:
- Se bara vilka mirakulösa resultat en närvarande och engagerad omvårdare kan åstadkomma, om bara den omhuldade samarbetar och bidrar lite själv. I och med att vi dragit åt samma håll, har våra gemensamma ansträngningar varit fruktsamma och tillsammans har vi lyckats få skapelsen att blommande visa sin allra vackraste sida.
Med en positiv attityd och lite samarbete kan vi alltså åstadkomma mycket! Och lyckan tvingar sig ju liksom inte på nån -- man måste ju vilja vara lycklig också, eller hur? Man har ju ett eget ansvar och kan inte bara skylla ifrån sig eller lägga skulden för sin egen otrivsel eller olycka på andra, utan att söka åtminstone lite av skulden hos sig själv. Dr Phil summerar detta på ett så himla klokt sätt, tycker jag:
- Do you want to be right... or do you want to be happy?
Mobilbilder
Jag vet inte hur det funkar för er, men jag lyckas alltid spara en massa bilder i mina mobiler. Dessa blir vid övergång till ny mobil, inlagda i datorn och sedan aldrig använda. Nu tömde jag min förra mobil på bilder, innan jag bytte upp mig till min nuvarande Samsung, och häromdagen råkade jag bläddra runt i mappen "Mobilbilder". Där har nu genom flera mobiler samlats många roliga, trevliga, härliga bilder och minnen -- och så ligger de bara där i en mapp.
- Näe! tänkte jag. Så här kan vi inte ha det! Nu lägger jag ut dem på bloggen, så att fler än jag får se dem.
Sagt och gjort: Här är de, utan annan inbördes ordning, än bokstavsordning i mappen. Se själva vilken blandad kompott små pärlor.
Håll till godo! :o)
Lillebrors charmiga lilla jänta fikar hos farmor och farfar (sommaren 09).
Hennes lillasyster, som föddes 17/8 2009.
Lillebrors charmiga lilla jänta fikar hos farmor och farfar (sommaren 09).
Hennes lillasyster, som föddes 17/8 2009.
Det här är mobilbilden, som mms:ades ut av den stolte fadern.
Lillebrors två urgulliga Lucior -- (2009) - förevigade med min mobil, eftersom jag glömt ta med kameran.
När jag var hos Ida och tapetserade hennes sovrum på Riddargatan, passade jag på att knäppa en länge önskad bild på hennes lilla söta Carola.
Visst är hon vacker, kissen?? En riktig skönhet! :o)
Nu har jag oerhört svårt att se skillnad på katt och katt, men jag tror med rätt stor bestämdhet, att det här är Skrufvan då hon fick sin senaste kull ungar. Jag var nere i Stockholm på besök, då de var en liten aning större än på bilden, så den här bilden har jag nog fått mms:ad till mig av matte Märta.
Lillebrors två urgulliga Lucior -- (2009) - förevigade med min mobil, eftersom jag glömt ta med kameran.
När jag var hos Ida och tapetserade hennes sovrum på Riddargatan, passade jag på att knäppa en länge önskad bild på hennes lilla söta Carola.
Visst är hon vacker, kissen?? En riktig skönhet! :o)
Nu har jag oerhört svårt att se skillnad på katt och katt, men jag tror med rätt stor bestämdhet, att det här är Skrufvan då hon fick sin senaste kull ungar. Jag var nere i Stockholm på besök, då de var en liten aning större än på bilden, så den här bilden har jag nog fått mms:ad till mig av matte Märta.
Det kan emellertid också vara Idas Carola, då hon fick sina ungar.
Nu förstår jag att mina döttrar blir lätt upprörda över att jag inte kan se skillnad på deras katter, och jag ber om ursäkt för det, men i mina amatörögon är faktiskt Carola och Skrufvan svåra att skilja åt, så här på bild.
(Märta berättade i en kommentar, att detta är Carola med sin allra första kull ungar. Förlåt, att jag tog miste... Bilden har sålunda mms:ats till mig av stolta matten Ida.)
Käre goe Kalle på vår fantastiskt trevliga skolresa till Helsingfors. Här sitter han i båtens restaurang i väntan på att vi ska få ta för oss av buffén. Eftersom vi så sorgligt hade tre elever, som inte kunde följa med på resan, passade jag på att mms:a hem bilder till dem med jämna mellanrum -- så att de skulle känna sig delaktiga och liksom känna att de ändå fanns med på resan... för i hjärtat var de minsann med på varenda grej vi gjorde! Vi saknade dem rejält!
Kalle och jag på glad mms-bild, som skickades hem till killarna.
Här sitter nästan hela goa gänget i vårt lyxiga hotells foajé och vinkar till mobilkameran -- vi skulle ut på nåt äventyr och jag passade på att mms:a en glad gruppbild till grabbarna därhemma.
Här en mms:ad bild av en otroligt vacker ortodox kyrka, som vi besökte. Mycket udda att det inte fanns några bänkar, tyckte jag -- i ortodoxa kyrkor står man hela långa gudstjänsterna, fick jag lära mig.
Och denna mms:bild visar Helsingfors vackra och ståtliga domkyrka. Här på trappan satt vi flera gånger, i den nästan tropiska värmen, och njöt av glass och annat gott. Vi hade det så himla trevligt och jag kommer aldrig att glömma varken resan eller de fantastiska ungdomar, som var med på den.
En mms-bild från Borgbackens största attraktion. Oj, vad ungdomarna åkte den här hemska saken, medan jag, Kalle och Adams pappa satt i solen och gottade oss på en bänk precis intill. Där satt vi i princip hela dagen, medan ungdomarna åkte allt de ville och orkade, till det var nästan stängningsdags. Den kvällen somnade nog de flesta av oss rätt ovaggade.
Så här såg det ut hemma hos Märta, då de sommaren 2009 bytte fönster i hela Bosvedjan. Bilden mms:ade jag till Tina och Wilhelm, som en liten förströelse -- de åkte nämligen rätt ofta buss i somras och då kan man behöva lite annat att tänka på.
Den här bilden misstänker jag att Märta tagit med min mobil, för att jag ska ha en trevlig bild av min goe vän Jesper i mobilen, så att det kommer upp en bild i displayen då han ringer. Märta känner sin mor och vet att jag gärna vill ha bilder på mina nära och kära, så att jag lätt kan se då de ringer, och då ordnar hon det så fint i min mobil.
Här har Märta knäppt på lille vackre Justus, som vilar en stund på soffans ryggstöd.
Och här poserar han i mattes säng. Han vet minsann att visa sin vackraste sida, då kameran kommer fram.
Den här bilden tog jag, då jag var "barnvakt". Märta och Prinsen var bortresta, så jag medicinerade och sov över hos kissarna i renbäddad säng.
Nu förstår jag att mina döttrar blir lätt upprörda över att jag inte kan se skillnad på deras katter, och jag ber om ursäkt för det, men i mina amatörögon är faktiskt Carola och Skrufvan svåra att skilja åt, så här på bild.
(Märta berättade i en kommentar, att detta är Carola med sin allra första kull ungar. Förlåt, att jag tog miste... Bilden har sålunda mms:ats till mig av stolta matten Ida.)
Käre goe Kalle på vår fantastiskt trevliga skolresa till Helsingfors. Här sitter han i båtens restaurang i väntan på att vi ska få ta för oss av buffén. Eftersom vi så sorgligt hade tre elever, som inte kunde följa med på resan, passade jag på att mms:a hem bilder till dem med jämna mellanrum -- så att de skulle känna sig delaktiga och liksom känna att de ändå fanns med på resan... för i hjärtat var de minsann med på varenda grej vi gjorde! Vi saknade dem rejält!
Kalle och jag på glad mms-bild, som skickades hem till killarna.
Här sitter nästan hela goa gänget i vårt lyxiga hotells foajé och vinkar till mobilkameran -- vi skulle ut på nåt äventyr och jag passade på att mms:a en glad gruppbild till grabbarna därhemma.
Här en mms:ad bild av en otroligt vacker ortodox kyrka, som vi besökte. Mycket udda att det inte fanns några bänkar, tyckte jag -- i ortodoxa kyrkor står man hela långa gudstjänsterna, fick jag lära mig.
Och denna mms:bild visar Helsingfors vackra och ståtliga domkyrka. Här på trappan satt vi flera gånger, i den nästan tropiska värmen, och njöt av glass och annat gott. Vi hade det så himla trevligt och jag kommer aldrig att glömma varken resan eller de fantastiska ungdomar, som var med på den.
En mms-bild från Borgbackens största attraktion. Oj, vad ungdomarna åkte den här hemska saken, medan jag, Kalle och Adams pappa satt i solen och gottade oss på en bänk precis intill. Där satt vi i princip hela dagen, medan ungdomarna åkte allt de ville och orkade, till det var nästan stängningsdags. Den kvällen somnade nog de flesta av oss rätt ovaggade.
Så här såg det ut hemma hos Märta, då de sommaren 2009 bytte fönster i hela Bosvedjan. Bilden mms:ade jag till Tina och Wilhelm, som en liten förströelse -- de åkte nämligen rätt ofta buss i somras och då kan man behöva lite annat att tänka på.
Den här bilden misstänker jag att Märta tagit med min mobil, för att jag ska ha en trevlig bild av min goe vän Jesper i mobilen, så att det kommer upp en bild i displayen då han ringer. Märta känner sin mor och vet att jag gärna vill ha bilder på mina nära och kära, så att jag lätt kan se då de ringer, och då ordnar hon det så fint i min mobil.
Här har Märta knäppt på lille vackre Justus, som vilar en stund på soffans ryggstöd.
Och här poserar han i mattes säng. Han vet minsann att visa sin vackraste sida, då kameran kommer fram.
Den här bilden tog jag, då jag var "barnvakt". Märta och Prinsen var bortresta, så jag medicinerade och sov över hos kissarna i renbäddad säng.
Det gick så himla bra och kissarna var så samarbetsvilliga och gulliga. Här hade jag satt mig i soffan för att se tv och vips hade jag en liten kurrande Justus bakom mig.
Eftersom jag är så ovan vid djur (pälsdjursallergiker), blir jag ju så rörd och glad då de söker sig till mig.
Att jag numera klarar just katter så bra, är enormt glädjande och jag är noga att inte överdriva umgänget med dem -- jag vill ju inte utmana ödet, för jag är så otroligt glad över att jag kan vara flera timmar med dem, utan att bli tvärsjuk. Något som inte gick för bara nåt år sedan. En god och välbalanserad kost, mycket vitaminer och regelbunden motion, har byggt upp min fysik och motståndskraft, vilket minskat mina allergier enormt. Än klarar jag inte hundar eller släthåriga djur som hästar o dyl, men vem vet -- på sikt kanske...? Mirakel kan hända.
Om jag inte tar fel på den här ståtliga profilen, så är det här Jörgen Jönsson. Och råkar detta nu vara Tuss, så ber jag om ursäkt. Det vore inte första gången jag tar blandar ihop dem på bild, men det bjuder jag på. ;o)
(Tusseloobäbis har i en kommentar bekräftat att detta är Jörgen och inte hon. Jag ber ödmjukast om ursäkt över att jag inte direkt såg skillnaden mellan en äldre ståtlig kattherre och en ung vacker kattfröken. Jag ska försöka undvika dylika misstag igen.... men jag kan verkligen inte lova att det blir någon bättring.)
Här en mms-bild till Tina och Wilhelm, för att de skulle få se hur långt vi kommit med utrivningen av köket här på Bäckebo 22. (De var ju inte hemma så mycket under renoveringstiden.)
Kan ni tänka er att det såg ut så här för bara nån månad sen??? Kommer ni ihåg?? När jag i skrivande stund sitter i just detta kök, kan jag knappt förstå att det är samma lokal som på bilden. Det är totalt väsensskilt och endast planlösningen visar, att det faktiskt är samma lägenhet.
Mms-bild till Tina och Wilhelm igen -- de måste ju få se hur det mörkgröna sovrummet förändrats och hur väl mitt "tapetserarbord" på golvet funkade.
Här en mms-bild för att säga "natti-natti" till nära och kära, inför min allra första natt i mitt nya vackra boende.
Märta och jag såg en liten affisch om Luciafirande på Träffpunkten, som samlingslokalen här i området heter. Vi beslöt att gå dit, för man ska stötta initiativ till aktiviteter och trevligheter, annars försvinner ju sånt -- utan uppslutning, vill ju ingen längre ställa upp och anordna nåt. Döm om vår glada förvåning, då det som vi trott skulle bli lussande av det intilliggande dagiset, istället visade sig vara Medelpads synnerligen skönsjungande Lucia och tärnor. Oj, va bra de var!!! En mycket glad och trevlig överraskning!
Sällan har jag hört ett mer vältränat Luciatåg. Tonrätt och vackert sjöng de, utan fusklappar, många fina sånger för oss.
Min mamma på en härligt livfull bild, som hon emellertid själv inte är särskilt förtjust i, men Märta och jag älskar bilden.
Mor och far julen 2008. Det råkar jag veta trots att köket ser ungefär likadant ut som föregående år, eftersom det var den julen jag envisades med att göra julklappskakfat i våningar. Börsen fick, som så ofta genom åren, styra mitt julklappande.
Bruna och solbrända mor och far en lördag i adventstid 2009. De var ju i Turkiet i slutet av september och förnyade solbrännan.
Här följer en serie bilder på mig och Jörgen, under våra 40 mil från Bagarmossen hem till Sundsvall. Det blev ingen kattkorg över till honom, så vi valde att ha honom med oss lös i lastbilshytten. Nog hade jag trott att han skulle ligga på golvet eller i mattes knä, men nejdå! Han skulle prompt ligga i mitt knä, nedklämd mellan min runda mage och ratten. Där låg eller satt han sedan som ett varmt element precis alla långa 40 milen. Mysigt, mysigt!!! Den resan kommer jag, av flera orsaker, aldrig att glömma. Dels var jag så himla glad åt att Märta äntligen skulle flytta hem till Sundsvall igen, dels var jag lite spänd, eftersom jag var ovan vid att köra en så stor och fullastad bil (fast det varken visade eller sa jag). Jag var också lite oroad över hur kissarna hade det därbak i lastutrymmet, men ett varmt och totalt oförglömligt minne blev Jörgens kärvänliga kurrande i mitt knä. Det får mig att le, varje gång jag tänker på det och den kissen har för evigt ett stort eget utrymme i mitt hjärta.
Den här bilden är så fin, så den brukar jag ha som bakgrundsbild på mobilen. Nu har jag emellertid bara en del av den, för jag råkade redigera den, så att det är en närbild på Jörgen, och jag lyckades inte redigera tillbaka så som den var innan. Det som var ett misstag blev dock så himla fint, att jag nu kommer att behålla den så.
Mysig katt vill bli kliad på magen. Att jag har en stor tung lastbil full med möbler, människor och katter, och kör i 100 km/h, ser han förstås inte som nåt hinder. Och jag är ju kvinna, så jag klarar ju att göra flera saker samtidigt. ;o)
Frukostbild på Märtis -- i sitt fina nattlinne sitter hon med det vackra blå skafferiet och spetsgardindraperiet i bakgrunden.
Märtis på besök hemma i Sundsvall. Någon lustigkurre till syster, har knäppt bilden med min mobil.
Märtis provar fina örhängen i sitt badrum hemma på Bågevägen. Hur eller varför den hamnat i min mobil, vet jag inte, och det gäller också de följande tre bilderna.
Märtis poserar inför egen mobilkamera i soffan hos mormor o morfar.
Liggande i samma soffa, förevigar hon här sina hakor.
Och här en vacker posebild, även den i samma soffa.
Här sitter Märtis vid mitt köksbord. Bilden är knäppt med min nyköpta mobil, så att jag ska ha en aktuell bild som visar då hon ringer.
Här poserar tjejerna från Oasen, då jag och kära Anna, en dag under HT08 tog dem med upp på Södra berget, för en akvarellnovelldag. Det blev en fullständigt ljuvlig dag, med många vackra alster i både färg och ord.
Här följer nu en rad mobilbilder från Oasens brännbollsdag -- det var lärarna mot 9:orna och resten av skolan agerade hejaklack. Jag är som bekant inte särskilt duktig med bollar, så jag lät de andra hållas och ägnade mig åt att ta lite bilder istället.
Här är en mms-bild av den väntande tacosbuffén i Oasens matsal -- bilden var tänkt att locka en ännu ej kommen gäst till att skynda sig dit.
Här en tackbild, som jag mms:ade ut till de av Oasens elever och föräldrar, som jag hade i min telefonbok. På bilden syns alla vackra blommor, fina gåvor och hjärtknipsrörande skrivna kort, som jag fick på skolavslutningen VT09. Jag grät floder, kan jag säga.
Lillebror är här mobilfotograferad... Vad han gör? Jag har ärligt talat ingen aning.
Gullige Prins Tobias av Stenstaden ställde upp med både bil och bärhjälp, då jag flyttade de sista av mina saker (möblerna) från garaget upp till lägenheten. Här tjyvfotad av Märtis, medan vi håller på att montera ihop min soffa.
Här har han blivit varse, att Märta fått tag i min mobil.
Mindre smickrande mobilbild på mig, i färd med att klura ut hur jag skulle placera soffans olika delar, för att den bäst skulle passa i rummet.
Mobilbild av glade broder Pär hemma hos mor och far.
Vacker dotter förevigad med min mobil hemma i sin hall.
Samma söta dotter mobilplåtad hemma på mormor och morfars baksida. Jag gissar att vi grillat och att det blivit lite kyligt, för hon ser ut att ha min fleecetröja på sig.
Här en bild jag mms:ade till Siri, för att signalera att hon måste skaffa en Sundsvalls Tidning. Hon fyllde 20 och jag hade satt in en annons med ett foto och en liten rimmad vers.
Mobilbild på min vackra dotter Ida, som poserar. Var eller när, har jag ingen som helst aning om.
På den här bilden tror jag mig vara rätt säker på att det är Siris ena kattherre, Fredrik, som poserar.
Och allra sist en mobilbild på mig själv. Bilden knäppt av Märtis, för att jag skulle kunna skicka den till käre Jesper, som tack för det jättefina julklappssmycket (2009).
Ja, det var mina gamla mobilbilder det... Hur ser det ut i era mobiler? Får man se era bilder snart kanske..? :o)
Om jag inte tar fel på den här ståtliga profilen, så är det här Jörgen Jönsson. Och råkar detta nu vara Tuss, så ber jag om ursäkt. Det vore inte första gången jag tar blandar ihop dem på bild, men det bjuder jag på. ;o)
(Tusseloobäbis har i en kommentar bekräftat att detta är Jörgen och inte hon. Jag ber ödmjukast om ursäkt över att jag inte direkt såg skillnaden mellan en äldre ståtlig kattherre och en ung vacker kattfröken. Jag ska försöka undvika dylika misstag igen.... men jag kan verkligen inte lova att det blir någon bättring.)
Här en mms-bild till Tina och Wilhelm, för att de skulle få se hur långt vi kommit med utrivningen av köket här på Bäckebo 22. (De var ju inte hemma så mycket under renoveringstiden.)
Kan ni tänka er att det såg ut så här för bara nån månad sen??? Kommer ni ihåg?? När jag i skrivande stund sitter i just detta kök, kan jag knappt förstå att det är samma lokal som på bilden. Det är totalt väsensskilt och endast planlösningen visar, att det faktiskt är samma lägenhet.
Mms-bild till Tina och Wilhelm igen -- de måste ju få se hur det mörkgröna sovrummet förändrats och hur väl mitt "tapetserarbord" på golvet funkade.
Här en mms-bild för att säga "natti-natti" till nära och kära, inför min allra första natt i mitt nya vackra boende.
Märta och jag såg en liten affisch om Luciafirande på Träffpunkten, som samlingslokalen här i området heter. Vi beslöt att gå dit, för man ska stötta initiativ till aktiviteter och trevligheter, annars försvinner ju sånt -- utan uppslutning, vill ju ingen längre ställa upp och anordna nåt. Döm om vår glada förvåning, då det som vi trott skulle bli lussande av det intilliggande dagiset, istället visade sig vara Medelpads synnerligen skönsjungande Lucia och tärnor. Oj, va bra de var!!! En mycket glad och trevlig överraskning!
Sällan har jag hört ett mer vältränat Luciatåg. Tonrätt och vackert sjöng de, utan fusklappar, många fina sånger för oss.
Min mamma på en härligt livfull bild, som hon emellertid själv inte är särskilt förtjust i, men Märta och jag älskar bilden.
Mor och far julen 2008. Det råkar jag veta trots att köket ser ungefär likadant ut som föregående år, eftersom det var den julen jag envisades med att göra julklappskakfat i våningar. Börsen fick, som så ofta genom åren, styra mitt julklappande.
Bruna och solbrända mor och far en lördag i adventstid 2009. De var ju i Turkiet i slutet av september och förnyade solbrännan.
Här följer en serie bilder på mig och Jörgen, under våra 40 mil från Bagarmossen hem till Sundsvall. Det blev ingen kattkorg över till honom, så vi valde att ha honom med oss lös i lastbilshytten. Nog hade jag trott att han skulle ligga på golvet eller i mattes knä, men nejdå! Han skulle prompt ligga i mitt knä, nedklämd mellan min runda mage och ratten. Där låg eller satt han sedan som ett varmt element precis alla långa 40 milen. Mysigt, mysigt!!! Den resan kommer jag, av flera orsaker, aldrig att glömma. Dels var jag så himla glad åt att Märta äntligen skulle flytta hem till Sundsvall igen, dels var jag lite spänd, eftersom jag var ovan vid att köra en så stor och fullastad bil (fast det varken visade eller sa jag). Jag var också lite oroad över hur kissarna hade det därbak i lastutrymmet, men ett varmt och totalt oförglömligt minne blev Jörgens kärvänliga kurrande i mitt knä. Det får mig att le, varje gång jag tänker på det och den kissen har för evigt ett stort eget utrymme i mitt hjärta.
Den här bilden är så fin, så den brukar jag ha som bakgrundsbild på mobilen. Nu har jag emellertid bara en del av den, för jag råkade redigera den, så att det är en närbild på Jörgen, och jag lyckades inte redigera tillbaka så som den var innan. Det som var ett misstag blev dock så himla fint, att jag nu kommer att behålla den så.
Mysig katt vill bli kliad på magen. Att jag har en stor tung lastbil full med möbler, människor och katter, och kör i 100 km/h, ser han förstås inte som nåt hinder. Och jag är ju kvinna, så jag klarar ju att göra flera saker samtidigt. ;o)
Frukostbild på Märtis -- i sitt fina nattlinne sitter hon med det vackra blå skafferiet och spetsgardindraperiet i bakgrunden.
Märtis på besök hemma i Sundsvall. Någon lustigkurre till syster, har knäppt bilden med min mobil.
Märtis provar fina örhängen i sitt badrum hemma på Bågevägen. Hur eller varför den hamnat i min mobil, vet jag inte, och det gäller också de följande tre bilderna.
Märtis poserar inför egen mobilkamera i soffan hos mormor o morfar.
Liggande i samma soffa, förevigar hon här sina hakor.
Och här en vacker posebild, även den i samma soffa.
Här sitter Märtis vid mitt köksbord. Bilden är knäppt med min nyköpta mobil, så att jag ska ha en aktuell bild som visar då hon ringer.
Här poserar tjejerna från Oasen, då jag och kära Anna, en dag under HT08 tog dem med upp på Södra berget, för en akvarellnovelldag. Det blev en fullständigt ljuvlig dag, med många vackra alster i både färg och ord.
Här följer nu en rad mobilbilder från Oasens brännbollsdag -- det var lärarna mot 9:orna och resten av skolan agerade hejaklack. Jag är som bekant inte särskilt duktig med bollar, så jag lät de andra hållas och ägnade mig åt att ta lite bilder istället.
Här är en mms-bild av den väntande tacosbuffén i Oasens matsal -- bilden var tänkt att locka en ännu ej kommen gäst till att skynda sig dit.
Här en tackbild, som jag mms:ade ut till de av Oasens elever och föräldrar, som jag hade i min telefonbok. På bilden syns alla vackra blommor, fina gåvor och hjärtknipsrörande skrivna kort, som jag fick på skolavslutningen VT09. Jag grät floder, kan jag säga.
Lillebror är här mobilfotograferad... Vad han gör? Jag har ärligt talat ingen aning.
Gullige Prins Tobias av Stenstaden ställde upp med både bil och bärhjälp, då jag flyttade de sista av mina saker (möblerna) från garaget upp till lägenheten. Här tjyvfotad av Märtis, medan vi håller på att montera ihop min soffa.
Här har han blivit varse, att Märta fått tag i min mobil.
Mindre smickrande mobilbild på mig, i färd med att klura ut hur jag skulle placera soffans olika delar, för att den bäst skulle passa i rummet.
Mobilbild av glade broder Pär hemma hos mor och far.
Vacker dotter förevigad med min mobil hemma i sin hall.
Samma söta dotter mobilplåtad hemma på mormor och morfars baksida. Jag gissar att vi grillat och att det blivit lite kyligt, för hon ser ut att ha min fleecetröja på sig.
Här en bild jag mms:ade till Siri, för att signalera att hon måste skaffa en Sundsvalls Tidning. Hon fyllde 20 och jag hade satt in en annons med ett foto och en liten rimmad vers.
Mobilbild på min vackra dotter Ida, som poserar. Var eller när, har jag ingen som helst aning om.
På den här bilden tror jag mig vara rätt säker på att det är Siris ena kattherre, Fredrik, som poserar.
Och allra sist en mobilbild på mig själv. Bilden knäppt av Märtis, för att jag skulle kunna skicka den till käre Jesper, som tack för det jättefina julklappssmycket (2009).
Ja, det var mina gamla mobilbilder det... Hur ser det ut i era mobiler? Får man se era bilder snart kanske..? :o)
Julafton 2009
Hos mor och far är det som vanligt tomtigt, pyntat och pysmysigt juligt.
Som alla tidigare år, är också granen något alldeles extra -- fast i år var den faktiskt ett snäpp värre. När de hade köpt den och pappa skulle berätta för mig hur den såg ut, skrattade han så han knappt kunde prata... Och när jag själv fick se den -- ja, jag kan ju säga att jag skrattade en god stund och blev sen påtagligt munter varenda gång jag råkade kasta en blick på den.
För varje år har deras gran blivit tanigare och tanigare, magrare och magrare -- kort sagt, sett mer och mer märklig ut i formen. I år hade den långa grenar endast i toppen, en rad runt "midjan" och längst ned. Alla grenar däremellan är, som ni kan se på bilden, inte mer än 15-20 cm långa, vilket ger granen ett lätt komiskt utseende. Men pomlor, glitter och ljus förvillar ögat lite och förtar en del av det skrattretande utseendet. Vi var emellertid alla överens om att årets gran definitivt tar priset. Skojigare gran har familjen inte haft.
Vi småpratar i köket, medan pappa värmer glöggen.
Godisbordet -- i år lite mindre belamrat och överhopat, men så var vi ju inte så många heller.
Märta har flyttat över allt gotta till soffbordet, så att vi kunde snaska medan vi drack glögg.
Prins Tobias av Stenstaden kom förbi och hälsade god jul med superfina julgrupper till både mor o far och mig. Har ni sett maken till tjusig och välklädd ung man? En riktig pärla till måg, ska jag säga!! :o)
Mors och fars fina julgrupp i läcker zinkkruka.
Och min jättefina med en liten mini-en och en tomte i en julig zinkkruka. Min första och enda julblomma i år -- jag blev verkligen jätteglad!!!
"I år ska vi minska på julmaten", säger vi varje år, men vi säger varje år också, att vi inte ser nån skillnad, trots att vi tagit bort den ena överflödiga rätten efter den andra. I år var ingen skillnad mot i fjol -- lika mycket mat, trots att vi minskat. Märkligt fenomen, eller hur?
Här låter vi oss väl smaka.
Märta har fyllt tallriken med mormors läckerheter.
"Samling vid pumpen alla ni som dricka vatten!
Vi som dricka brännvin vi höja våra glas.
Vatten är till för att vattna rabatten,
brännvin ska man dricka när man är på kalas."
Ja, vi sjöng såklart de välkända gamla nubbevisorna. Ingen jul utan nubbe och absolut ingen nubbe utan sång! :o)
Pappa höjde glaset och tog ton:
"Det satt en mås på en klyvarbom och torr i krävan var kräket,
och tungan lådde i skepparns gom, där han satt uti bleket.
- Jag vill ha sill! hörtes måsen rope
och skepparn svarte: "Jag vill ha O.P,. om blott jag får, om blott jag får."
Märta försöker få en närbild på mig med det jättefina hängsmycket, som jag fick av Jesper i julklapp. Visst är det ursnyggt??!!
Stort, utsirat, i både guld och silvermetall och med stenar som glittrar och gnistrar. I love it!!!
Tusen tack, käre Jesper, för det!!
Av mor och far fick jag en superbra kastrull med kanonbra finess: locket har hål att hälla ut vattnet genom och det går att låsa fast, så att man inte riskerar att tippa ut pastan, potatisen eller grönsakerna i slasken, när man häller av. Mycket, mycket tack, kära föräldrar! Den klappen var mycket välkommen!
Av Märta och Tobias fick jag en underbar stekpanna, som jag länge kikat på och önskat att jag kunde köpa: en Jamie Oliver.
Superhärligt balanserad stekpanna med temperaturkontroll, höga kanter, skyddande gummi under handtaget och non-stick-beläggning.
Tusen varma tack, Märtis och Tobias, för den jättefina klappen!!!
Som alla tidigare år, är också granen något alldeles extra -- fast i år var den faktiskt ett snäpp värre. När de hade köpt den och pappa skulle berätta för mig hur den såg ut, skrattade han så han knappt kunde prata... Och när jag själv fick se den -- ja, jag kan ju säga att jag skrattade en god stund och blev sen påtagligt munter varenda gång jag råkade kasta en blick på den.
För varje år har deras gran blivit tanigare och tanigare, magrare och magrare -- kort sagt, sett mer och mer märklig ut i formen. I år hade den långa grenar endast i toppen, en rad runt "midjan" och längst ned. Alla grenar däremellan är, som ni kan se på bilden, inte mer än 15-20 cm långa, vilket ger granen ett lätt komiskt utseende. Men pomlor, glitter och ljus förvillar ögat lite och förtar en del av det skrattretande utseendet. Vi var emellertid alla överens om att årets gran definitivt tar priset. Skojigare gran har familjen inte haft.
Vi småpratar i köket, medan pappa värmer glöggen.
Godisbordet -- i år lite mindre belamrat och överhopat, men så var vi ju inte så många heller.
Märta har flyttat över allt gotta till soffbordet, så att vi kunde snaska medan vi drack glögg.
Prins Tobias av Stenstaden kom förbi och hälsade god jul med superfina julgrupper till både mor o far och mig. Har ni sett maken till tjusig och välklädd ung man? En riktig pärla till måg, ska jag säga!! :o)
Mors och fars fina julgrupp i läcker zinkkruka.
Och min jättefina med en liten mini-en och en tomte i en julig zinkkruka. Min första och enda julblomma i år -- jag blev verkligen jätteglad!!!
"I år ska vi minska på julmaten", säger vi varje år, men vi säger varje år också, att vi inte ser nån skillnad, trots att vi tagit bort den ena överflödiga rätten efter den andra. I år var ingen skillnad mot i fjol -- lika mycket mat, trots att vi minskat. Märkligt fenomen, eller hur?
Här låter vi oss väl smaka.
Märta har fyllt tallriken med mormors läckerheter.
"Samling vid pumpen alla ni som dricka vatten!
Vi som dricka brännvin vi höja våra glas.
Vatten är till för att vattna rabatten,
brännvin ska man dricka när man är på kalas."
Ja, vi sjöng såklart de välkända gamla nubbevisorna. Ingen jul utan nubbe och absolut ingen nubbe utan sång! :o)
Pappa höjde glaset och tog ton:
"Det satt en mås på en klyvarbom och torr i krävan var kräket,
och tungan lådde i skepparns gom, där han satt uti bleket.
- Jag vill ha sill! hörtes måsen rope
och skepparn svarte: "Jag vill ha O.P,. om blott jag får, om blott jag får."
Märta försöker få en närbild på mig med det jättefina hängsmycket, som jag fick av Jesper i julklapp. Visst är det ursnyggt??!!
Stort, utsirat, i både guld och silvermetall och med stenar som glittrar och gnistrar. I love it!!!
Tusen tack, käre Jesper, för det!!
Av mor och far fick jag en superbra kastrull med kanonbra finess: locket har hål att hälla ut vattnet genom och det går att låsa fast, så att man inte riskerar att tippa ut pastan, potatisen eller grönsakerna i slasken, när man häller av. Mycket, mycket tack, kära föräldrar! Den klappen var mycket välkommen!
Av Märta och Tobias fick jag en underbar stekpanna, som jag länge kikat på och önskat att jag kunde köpa: en Jamie Oliver.
Superhärligt balanserad stekpanna med temperaturkontroll, höga kanter, skyddande gummi under handtaget och non-stick-beläggning.
Tusen varma tack, Märtis och Tobias, för den jättefina klappen!!!
God jul...
Ja, alla ni som känner mig, vet ju att julafton är bland det allra värsta jag vet. Jag älskar jultiden med alla ljus, tomtar, pynt och tingeltangel, men just själva julafton, är så gräslig att jag inte finner ord. Jag uthärdar den stoiskt varenda år (för så gör man ju bara), men det är också bara det... nån "god jul", tycker jag inte att det är just då.
Självklart älskar jag mina föräldrars underbart goda julemat, som de lagt ned så mycket jobb på att tillaga -- kalvsyltan, sallaten, sillsorterna, Jansson m.m. -- men jag skulle vilja ha allt var för sig och på varsin dag.
Julbord är ingenting annat än ett enda besinningslöst frossande i smörgåsmat och sovel, tycker jag. Det blir bara för mycket! All denna överätning, detta frosseri, detta överdåd av mat får mig alltid att känna ett lätt äckel och stor olust. Samtidigt som vi vräker i oss tallrik efter tallrik av julmat, sitter mindre lyckligt lottade människor och har en ogod jul. Jag får aldrig -- har aldrig fått -- i mig mer än en helt vanlig portion av de få saker jag gillar. Det bär mig emot. Bara synen av all mat, ger mig en känsla av att ha svalt en stor gråsten. Medan alla (jag också) yvs över sillinläggningar, skinkans beskaffenhet och hur möra revbensspjällen är -- du måste smaka! -- går mina tankar till alla som inte har nån att fira jul med, alla som sitter ensamma, de som inte har råd med nån julmat, de barn som definitivt inte har någon "god jul", familjer vars juletid präglas av rädsla för en full förälder -- ofta både full och våldsam... Ja, ni märker -- mitt fokus ligger nån annanstans...jag är inte där i julmatsfrossandet, det glada festandet och uppsluppna snapssjungandet. (Jag är om sanningen ska fram, inte särskilt trakterad av smörgåsbordets läckerheter, vare sig det är på jul, påsk, midsommar eller nån annan gång på året. Det har alltid nån slags motsatteffekt på mig...)
Men - jag skjuter så gott jag kan de dystra tankarna ifrån mig och deltar, då alla mina kära, julglada familjemedlemmar och äter, skålar, sjunger och njuter... Emellertid, då tuggorna stundom tystar munnen, gnager i maggropen mitt ambivalenta hjärta, vilket tyngs av allt det tidigare nämnda... och medvetenheten om vad som komma skall:
Julklapparna -- julklappsutdelningen! -- ja, den kräver verkligen all den positivt laddade självbehärskning jag kan uppbåda. Men, samma sak där, jag uthärdar, skärper till mig, håller mentalt andan och håller masken tills det är över och jag kan andas fritt igen. (Jag minns faktiskt en julklappsbra jul för många år sedan, då allt bara råkade bli så himla bra. Så här var det: Julklappsutdelningen drog ut på tiden nånting alldeles väldigt och alla blev trötta och törstiga - vi vuxna bara önskade att den var över. Utdelningen och öppnandet speedades därför upp lite, så ingen la märke till att jag råkade bli sittande med klapp efter klapp oöppnad. Allt uppmärksamhet låg på de andra och de klappar som öppnades. Så var alla klappar utdelade och man började resa sig för att gå på toa, få sig nåt att dricka eller bara få sträcka på benen... och då upptäckte vi plötsligt -- även jag själv -- att jag på nåt märkligt sätt lyckats glömma att öppna mina paket. Nu hade ju ingen lust att sätta sig ned igen, för att artigt delta när jag öppnade, så jag fick vara helt i fred. Medan de andra gjorde annat, öppnade jag så i lugn och ro mina klappar. Det var den mest perfekta julen jag minns!!!)
Mina föräldrar har, varje år, ansträngt sig till det yttersta, för att allt ska vara så perfekt som möjligt och deras mödosamma arbete gör mig gråtfärdig av tacksamhet... och skuldmedveten. Tacksam över hur mycket tid, arbete, engagemang och pengar de lägger ned, för att jag m.fl. ska få njuta av julstämning, julmat och julklappar. Och jag tycker verkligen att hela barndomsjulkonceptet med "allt ska vara lika stämningsfyllt och härligt varenda år", är underbart juligt och komplett underbart. Det inger en sån känsla av trygghet och samhörighet. Samtidigt anfäktas jag av dåligt samvete, eftersom jag gör varken julbordet eller julklapparna rättvisa -- tvärtom är jag ju tämligen negativt inställd till bägge. Men det hör väl liksom till... det dåliga samvetet har blivit "ett" med mig, och det känns på nåt sätt rätt och riktigt. Det är som om hela världen tycker, att den som inte har vett att tindra och vara glad när det är jul, banne mig ska ha dåligt samvete. Så jag accepterar känslan av skuld som en del av julen. Jag kan nämligen inte släppa tanken på alla som inte har eller får, jag tycker inte om smörgåsbord och jag har svårt att ta emot då andra ser på.
Nu är vi emellertid där igen -- julafton kommer ju obönhörligen åter varenda år -- och imorgon är Dagen D.
Med några väl valda bilder, vill jag därför nu önska er, som uppskattar julaftonen, en riktigt god och trivsam jul!
Vår vackra stad i juleskrud. Tusen varma innerliga tack till Kate Almroth och hennes medarbetare! Det är ju dem vi har att tacka för hur bedövande vackert Sundsvall är i juletid.
En tallrik, i mitt tycke, god och vällagad julmat. Fisk, fisk, fisk! Mums!
Just den här, är från fjolårets julafton och jag tror nog att tallriken är Märtas.
Min dotter Märtas vackra skinka. ;o)
Tusseloobäbis har hittat ett paket, som hon vill öppna... eller åtminstone äta... eller kanske leka med?
Bilden är från fjolårsjulen i Bagarmossen. I år har nog Tuss växt till sig och vet, att man väntar tills klapparna ska delas ut... eller..? :o)
Vängåvan - som är bland det vackraste vår stad har - med sin vackra belysning tänd. Jag bara älskar den här fontänen och dess historia. Jag menar, säg namnet och sug på innebörden en stund -- Vängåvan. Är det inte vackert, så säg? Och det är väl ändå just det, som julen egentligen ska handla om, eller hur? Generositet!! Men inte i antalet klappar eller spenderade slantar. Nej, generositet i tid, engagemang, dela med sig, ge till sämre lottade, värme, kärlek och osjälvisk uppoffring.
Vängåva... att ge till vänner, innebär inte bara att ge till folk vi känner. Som nån klok människa en gång sa: Främlingar är ju bara vänner vi ännu inte lärt känna, och det är ju så sant det kan bli, eller hur?
Ge, men ge av rätt saker!
Ha det gott allihop och njut av er jul, så hörs vi igen när pärsen är över.
Tacksam för änglavakt!
Nu har ytterligare ett av mina älskade barn ökat på siffrorna i statistiken över trafikolyckor.
Ouppmärksamhet och för hög hastighet i förhållande till situationen, gjorde att hon bakifrån körde in i en bil, som stod parkerad vid vägkanten. Denna hade tydligen varningsblinkers på och inga människor satt i bilen. Ida, som körde, hade, enligt egen uppgift sent igår kväll, inga skador, vilket förstås är en enorm lättnad. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt, hur komplett annorlunda situationen kunde ha varit, är oerhört skrämmande. Det kunde sannerligen ha varit en mycket mindre god jul...
Jag hade, av och till, slumrat med datorn i knät, då hon halv tolv igår kväll ringde för att berätta vad som hänt. Nyvaken och lätt uppjagad av ett så sent samtal -- då tror man ju verkligen att någon dött eller så -- förstod jag först ingenting. Varför ringde hon så sent på kvällen till sin gamla mamma, tänkte jag? När jag så sakteliga började ta in vad hon berättade, fylldes jag av både rädsla och tacksamhet. Rädsla för vad som kunde ha hänt och som ju fortfarande kan hända, ifall hon inte avsevärt ändrar sin körstil. Tacksamhet av det djupaste slag, över att mitt älskade barn inte kommit till skada.
När jag imorse tittade in på hennes blogg, låg de där... bilderna, som med all oönskad tydlighet visar hur illa det hade kunnat gå... hur hemsk denna jul kunde ha blivit... hur gräsligt tomt resten av livet kunde ha tett sig.
Det är tufft att ha vuxna barn -- faktiskt mycket, mycket värre än att ha små dito och talesättet "små barn, små bekymmer -- stora barn, stora bekymmer", stämmer ruggigt väl. När de är små, har man ändå nån slags koll och möjlighet att påverka. När de är stora, lever de sina egna liv och fattar sina egna beslut, utan att man har rätt eller möjlighet att göra något åt det, hur tokigt man än kan se och tycka att det blir. Ibland är saken redan ett faktum, innan man får veta nåt, ibland måste man bara hålla sig på avstånd och låta dem göra det, som känns rätt för dem själva. Man kan inte, får inte, vill inte, lägga sig i alltför mycket. Man vill respektera deras gryende vuxenhet. Man måste låta dem växa upp och stå på egna ben. Man måste lita till deras omdöme och förmåga. Man bara måste tro på dem och sätta sin lit till att de klarar av att leva sina egna liv! .... men jag måste få säga, att det stundom är oerhört tungt och svårt, för att inte säga nästintill omöjligt. Det älskande modershjärtat fladdrar hejvilt i bröstet och vägrar låta sig tystas. Likt E.T. kupar jag handen över det pulserande hjärtljuset och hoppas att på annat sätt lyckas nå fram med mitt kärleksfulla meddelande.
Ouppmärksamhet och för hög hastighet i förhållande till situationen, gjorde att hon bakifrån körde in i en bil, som stod parkerad vid vägkanten. Denna hade tydligen varningsblinkers på och inga människor satt i bilen. Ida, som körde, hade, enligt egen uppgift sent igår kväll, inga skador, vilket förstås är en enorm lättnad. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt, hur komplett annorlunda situationen kunde ha varit, är oerhört skrämmande. Det kunde sannerligen ha varit en mycket mindre god jul...
Jag hade, av och till, slumrat med datorn i knät, då hon halv tolv igår kväll ringde för att berätta vad som hänt. Nyvaken och lätt uppjagad av ett så sent samtal -- då tror man ju verkligen att någon dött eller så -- förstod jag först ingenting. Varför ringde hon så sent på kvällen till sin gamla mamma, tänkte jag? När jag så sakteliga började ta in vad hon berättade, fylldes jag av både rädsla och tacksamhet. Rädsla för vad som kunde ha hänt och som ju fortfarande kan hända, ifall hon inte avsevärt ändrar sin körstil. Tacksamhet av det djupaste slag, över att mitt älskade barn inte kommit till skada.
När jag imorse tittade in på hennes blogg, låg de där... bilderna, som med all oönskad tydlighet visar hur illa det hade kunnat gå... hur hemsk denna jul kunde ha blivit... hur gräsligt tomt resten av livet kunde ha tett sig.
Det är tufft att ha vuxna barn -- faktiskt mycket, mycket värre än att ha små dito och talesättet "små barn, små bekymmer -- stora barn, stora bekymmer", stämmer ruggigt väl. När de är små, har man ändå nån slags koll och möjlighet att påverka. När de är stora, lever de sina egna liv och fattar sina egna beslut, utan att man har rätt eller möjlighet att göra något åt det, hur tokigt man än kan se och tycka att det blir. Ibland är saken redan ett faktum, innan man får veta nåt, ibland måste man bara hålla sig på avstånd och låta dem göra det, som känns rätt för dem själva. Man kan inte, får inte, vill inte, lägga sig i alltför mycket. Man vill respektera deras gryende vuxenhet. Man måste låta dem växa upp och stå på egna ben. Man måste lita till deras omdöme och förmåga. Man bara måste tro på dem och sätta sin lit till att de klarar av att leva sina egna liv! .... men jag måste få säga, att det stundom är oerhört tungt och svårt, för att inte säga nästintill omöjligt. Det älskande modershjärtat fladdrar hejvilt i bröstet och vägrar låta sig tystas. Likt E.T. kupar jag handen över det pulserande hjärtljuset och hoppas att på annat sätt lyckas nå fram med mitt kärleksfulla meddelande.
Den första måltiden
Förra helgen åt mor, far och jag den allra första tillagade måltiden hemma hos mig. Hemgjord pizza fick det så lov att bli, för jag har ju, än så länge, bara en kastrull. (Valda delar av min familj, blev rätt glada åt att induktionshällen inte accepterade mina gamla kastruller.) Nu blev det ju till att leta fram instruktionerna till den nya ugnen istället, vilket ju var bra, för nu vet jag ju hur den funkar. Ibland är ett "måste" den bästa drivkraften att lära bökiga och besvärliga saker -- åtminstone för mig.
Glada föräldrar på premiärmiddag hos mig.
Mumsigt!!!
En mycket trevlig afton med god pizza, vin, bearnaisesås och Santa Maria Tropical Salsa. Vi rundade av middagen med kaffe till På spåret, sen såg lite mer tv och knaprade chips o dip.
Mätta rullade mina rasande trevliga föräldrar hemåt i kalla decembernatten och jag kröp upp i min Prinsessan-på-ärten-säng för att sova min allra första natt i mitt nya hem.
Glada föräldrar på premiärmiddag hos mig.
Mumsigt!!!
En mycket trevlig afton med god pizza, vin, bearnaisesås och Santa Maria Tropical Salsa. Vi rundade av middagen med kaffe till På spåret, sen såg lite mer tv och knaprade chips o dip.
Mätta rullade mina rasande trevliga föräldrar hemåt i kalla decembernatten och jag kröp upp i min Prinsessan-på-ärten-säng för att sova min allra första natt i mitt nya hem.
Den fantastiska Björkska överraskningen
Ja, alla, som känner mig, vet ju hur uruselt jag hanterar överraskningar -- och då i synnerhet uppvaktning, paket, presenter o.dyl. i samband med avslutningar, avtackningar, födelsedagar, julaftnar och liknande... Jag är fullt och pinsamt medveten om problemet, och man kan lugnt säga, att jag mött många intressanta reaktioner på det. Jag försöker - stålsätter mig - inför varje ny prövning, och ibland går det lite bättre... men paket är fortfarande förenade med ångest, stress och vånda... och jag saknar ord och förmåga, att förklara varför.
Men... just den här gåvan kom med en försiktig liten förvarning, och dessutom den största, finaste och generösaste tolerans och respekt för min "paketallergi" jag nånsin mött. Oerhört varmhjärtat och storsint -- och, för mig, fullständigt nytt och ovant. Ingen har nånsin tidigare förstått eller "låtit vara" på det sättet. Miljoner glatt häpna och varma tack för det, Björk!!!
Ett vackert, charmigt, humoristiskt paket, inslaget i ett speciellt utvalt fruktpapper i min älsklingsfärg - grönt! Denna unika givare har verkligen tänkt... brytt sig... engagerat sig... planerat..!! Hur ovanligt och speciellt är inte det?
De flesta bara köper nåt - vad som helst eller nåt som verkar passa och "annars får de väl byta". Sen slås det in i affärens gratispapper, utan att det ägnas nån större tanke åt paketets utseende.
Om det inte vore för att jag då skulle lämna ut detaljer, som är privata för både mig och givaren, skulle jag publicera alla de närbilder jag knäppt av det bedårande underbara paketet... Och jaa, jag har med närgången kamera förevigat det ljuvliga paketet och dess innehåll ur alla möjliga och omöjliga vinklar. En sån här härlig grej händer nämligen inte många gånger i en människas liv -- i synnerhet inte mitt - så det rara minnet vill jag in till evighet bevara.
Inne i paketet fann jag en hel hög av väl valda foton, på vilka älskade och saknade personer fanns förevigade i situationer jag bitterljuvt minns -- ljuvliga, minnesvärda stunder. Här syns en del av dem. Kärlek på er alla!!!!
Åh, den kära Björk hade köpt mig en burk sötsyrlig Citronmarmelad, som jag ska avnjuta med en stor kopp gott te och nybakade scones. Med lite tur kan jag kanske, av någon av er, få receptet, som ni elever bakade efter i våras. De var kanongoda!!!
Ett te med smak av jordgubbar och champagne är säkert helt rätt, att ha till scones -- bara tanken får det att vattnas i munnen på mig. Charmpluspoäng till expediten på tehandeln, för att hon stavat så himla illa. Visst är det sött? Mitt lärarhjärta rörs; jag kan inte hejda ett ömt medkännande leende och en djupt rotad impuls, att varsamt, omärkligt leda -- locka -- henne in på rätta stavningsvägar, utan att hon känner sig tillrättavisad. Den får jag av två anledningar, förstås, kväva:
1. Jag jobbar ju inte längre som lärare -- faktum är att jag inte jobbar alls. :o(
2. Flickan säljer te i en, för mig, okänd butik -- hon går inte en kurs i svenska. ;o)
Mitt jordgubbar och champagnete ska jag brygga med hjälp av den här helt bedårande Björkska tekulan!!! Visst är den otrolig!!? I totally love it!!
Jag ser redan fram emot min första tenjutarstund i soffhörnet. Tänk er in i följande:
Lägenheten är i stort sett i ordning, inga kartonger att kliva över eller manövrera runt. Mina kära gamla möbler och julsaker, skänker en skön hemtrevnad åt mitt nya hem. Levande ljus sprider milt ljus och doftvärme. Jag sitter i soffhörnet med jordgubbsdoftande te i en av de stora, vackra temuggar (Indiska), som jag för nåt år sedan fick av lillebror Olof och hans fru. Över kanten hänger min Björkska tekula och på en vacker assiett från Uppsala Ekeby (gåva från mina kära föräldrar) väntar en hårdbrödmacka med vit leverkorv. Jag har krupit upp i soffhörnet för att avnjuta Love Actually, som jag inte sett på alldeles på tok för länge.
I paketet låg också ett vackert förpackat brev, med guldsnören runt... och boken -- alltså, BOKEN!!! Nej, jag skojar inte!! Inne i paketet låg BOKEN!!!
Jag vet ärligt talat inte vilket jag ska börja med -- boken eller brevet. Jag skulle nämligen kunna skriva mängder av långa inlägg om bägge dessa. Ständigt nya valsituationer att brottas med... (funderar en stund)... Ique Pique Peu... det får bli...
... boken, som just nu ligger på mitt nattduksbord. Boken, som jag sökt i butiker, på nätet, försökt köpa via frustrerande hemska auktioner. Boken, som jag så länge velat läsa, velat ha, velat äga, velat ställa i min hylla precis intill mina kära Bodil Malmstensböcker. Jag finner inga ord, som kan beskriva hur jag kände hur jag öppnade asken och fick syn på boken. Jag äger inte språket, som rättvist kan berätta om den häpna glädjeyra, som virvlade i mitt bröst och fick mitt hjärta att nästan gå sönder av kärleksfylld tacksamhet. Jag avnjuter den bit för bit, stycke för stycke. Går tillbaka, läser igen, suger på formuleringar och sentenser. Yvs i mitt inre över att denna fantastiska unga dam, faktiskt varit min elev -- om så blott för ett enda futtigt litet läsår. Under denna, som det kändes, sekundkorta tid, satte hon ett starkt och distinkt avtryck i min själ och inmutade en rejäl bit av mitt hjärta. Hennes bok kommer för alltid att vara en högt skattad dyrgrip i min älskade-saker-samling och jag kommer alltid att känna en omåttlig stolthet över att ha fått utgöra en liten, liten allra-minsta-icke-picke-pyttedel av hennes skolgång och utbildning.
Sist, men långt ifrån minst, vill jag berätta om brevet. Egentligen skulle jag vilja publicera det i sin helhet -- varenda liten ljuv detalj -- men det skulle lämna ut både Björk och mig själv på ett sätt, som jag känner vore varken lämpligt eller önskvärt. Jag nöjer mig med några av de avslutande orden; de säger så otroligt mycket, att ni ändå förstår andemeningen och det oändligt ljuva och trösterika i att erhålla ett dylikt brev. Detta är en sådan fantastisk, glädjande uppmuntran och belöning för alla de gånger jag "walked the extra mile" för mina elever. Ett signal av det här slaget från en elev, är det som laddar ens batterier och får en att känna sig som Duracell-kaninen. Plötsligt är tröttheten som bortblåst och man skulle orka till världens ände! Jag önskar att alla lärare ville ge det där lilla extra lite oftare, måna om eleverna och försöka se klassrumssituationen genom deras ögon... för då - kanske då - skulle de ha chansen att få ett sådant uppbyggligt, kärleksfullt, välformulerat, fantastiskt brev ifrån någon av sina elever. Tyvärr har jag alltför ofta genom åren fått avundsjuka och negativa kommentarer som "du borde inte jobba så där oprofessionellt och överambitiöst" eller "ingen kommer att tacka dig, Åsa" ifrån mindre engagerade kollegor. Hur jag än försökt, har jag aldrig lyckats få dem att förstå vilken lycka det ligger i att lyckas tända ljuset i en motsträvig elevs ögon. Ty denna motsträvighet är aldrig självvald ovilja att lära -- det ligger inte i den mänskliga naturen. Nej, den bottnar i ett spektrum av andra påtvingade upplevelser, som bara förståelse, tålamod och kärlek kan läka.
Jag känner mig hedrad och stolt över att ha erhållit detta brev, och jag kommer att spara det - laminerat - för att på ålderdoms dagar, ta fram det och låta det glädja, stärka och trösta mig.
Miljoner varma tack, kära kära Björk, för din underbara gåva och ditt lyhörda varma hjärta!!
Kärlek!!!
Miljoner varma, häpna, överlyckliga, överraskade och stolta tack till Björk!
Om jag hade orden.... om jag visste hur jag skulle uttrycka min stora glädje och tacksamhet... om jag bara inte formulerade mig så in i norden tanttöntigt och beskrivningsotillräckligt... ja, OM inte allt det där, så skulle jag berätta för er om den helt fantastiska gåva jag fått.
Om min kamera inte var stendöd och dess laddare gömt sig nånstans i flyttstöket, så skulle jag knäppa bilder på den underbara, vackra, Björkska och finurligt komponerade gåva jag fått.
... men just nu -- en tidig morgon, då ryggen liksom blöder inuti, då mitt huvud ännu inte vaknat, då mina leder fortfarande värker av stelhet, då såväl fingrar som hjärna vägrar samarbeta och t.o.m. själva tingen (kameran, laddaren, datorn m.m.) stretar emot och är osamarbetsvilliga -- fungerar inte detta, så det får vänta tills senare. Jag återkommer i ärendet.
Tills dess vill jag bara säga: Miljoner, varma, häpna, överlyckliga, överraskade och stolta tack till dig, Björk! Din gåva kom så glädjande oväntat och så himlastormande överraskande. Och jag är så otroligt, vanvettigt glad och tacksam!
ST har snott Tomas P:s idé
Kolla här, Tomas Pålsson!!! ST har snott din briljanta idé att publicera önskelistan på nätet!!
Du var ju faktiskt först, så det så! :o)
Du var ju faktiskt först, så det så! :o)
Min kreativa dotter
Kolla in den här videon, som min duktiga och kreativa dotter Märta-Li har gjort! Den är så himla, himla bra!!! Snacka om starkt budskap!!! Hennes bildval tillsammans med Melissa Horns text och musik - WOW!!
Se och bli berörd!!!
Se och bli berörd!!!
Ziris 20-årsdag
Den här lilla grattisversen satte jag in i ST, som gratulationshälsning till lilla stumpan.
Här står bruna Ziri och hennes Daniel och serverar välkomstdrinkar till oss gäster.
Som sagt: Vacker som en dag och brun som en pepparkaka.
Här är mina vackra pepparkaksbarn - Ziri och Ida. Det är storasyster Ida som gett Ziri en sprutmålning (förlåt, soldusch kanske det heter), som de varit på imorse. Otroligt snygg brunfärg och det verkar dessutom sitta jättebra! Ett hett tips om man vill slippa utsätta sig för solariestrålning och dessas hälsorisker.
Vackra storasyster Märta har en, för årstiden, mer logisk och följdriktig hudfärg. Ny tjusig klänning har hon också!
Wilhelm låter sig väl smaka av den goda välkomstbålen.
Se så fint de ordnat det! Och en så vacker och välsmakande bål! Jag ska avgjort leja Ziri när jag nästa gång ska blanda bål, för mina misslyckade bålblandningsansträngningar har genom åren gett upphov till många leenden och putslustiga kommentarer om färg och tvivelaktigt innehåll.
Öl i olika styrkor och smaker, vitt vin och Coca Cola -- här fanns det för alla smaker och behov. Lyxigt och gott!
Min tjusiga dotter "förvärmer" inför den krogrunda systrarna tänkt sig längre fram på kvällen.
Vacker brun ryggtavla med läcker ödla.
Fnissiga systrar i soffan.
Olof hjälper lilla gumman av med fleecejackan.
Pär i sina nya jeans från Strömsons -- synd att han inte stod upp, för de ger verkligen bäraren en snygg bakdel.
Kid smakar på bålen medan hon kikar runt i lägenheten.
Olof småpratar med folket i soffan.
Kid i egna tankar...
Lillgumman ser fascinerat på Ziris katter på bordet ute på balkongen.
Daniels mamma Eva i samtal med Ida och Märta-Li.
Märtis småpratar med Eva, men har kameran redo, för Ziri vill såklart ha många bilder ifrån kalaset.
Wilhelm trivs i Daniels röda fåtölj.
Lillstumpan pratar med sin kusin Ida, som pedagogiskt påpekar, att hon inte kan höra vad hon säger, eftersom hon har nappen i munnen.
Eva i klädsamt grönrutig blus -- jättesnyggt!
Daniels pappa Bert lyssnar.
Märta-Li med lilla kusinen och tårtorna inne i köket...
Chokladmoussetårta med nougatpanacotta och maräng från Eclair har Ziri önskat sig, så självklart kommer mamsen med just såna.
Brun, skön och grönögd.
Ziri fixar kaffet. Hon har dunderkoll på kalaset och tågordningen -- allt går som på räls hela kvällen.
Lilla söta kusinbarnet i hallen.
Ziri tar en sista koll - Är allt klart? - innan hon bjuder in till kaffe o tårta.
Hon hänger helst i köket bland stortjejerna.
Wilhelm är sugen på tårta.
Ziri har fått väldoftande parfym av Bert och Eva.
Hon fick av dem också en rosa plattång.
Och så hade Eva stickat två söta mössor åt Ziri.
- Ä' ja'nte fin? skrattar Ziri.
Hon vill gärna hjälpa Ziri att öppna paketen.
Ziri håller lyckligt upp ett presentkort som Olof och Kattis köpt till henne på Ljuspunkten. Ett mycket välkommet bidrag till den lampa hon sett där.
Även Mamsen ger ett presentkort på Ljuspunkten. Nu fattas bara 169 kr till lampan. :o)
Märtis, Ida och Daniel iakttar Alice när hon tillsammans med Ziri öppnar paketen.
Bert och Eva myser.
Av Pär och Kid fick Ziri en urläcker pajform i användbar och praktisk storlek.
Bert spexar med presentpapperet.
Såklart vill lillstumpan också prova...
... och även pappa Olof.
Daniel myser i knät på mamma Eva.
Ja, det var, som ni förstås själva ser på bilderna, en mycket välordnad och trevlig fest!
Ziri, Ida och Märta har handlat, städat, lagat mat och planerat allt på ett suveränt sätt -- jag är mycket, mycket stolt över mina tre döttrar, ska jag säga!! Vilka festfixare, va?!! Det är verkligen inte alla syskon som är så sams, som har en så tajt relation och som jobbar så bra ilag! Mitt mammahjärta klappar stolt och varmt för mina flickor!
(Ziri fick senare på kvällen äntligen prova på pub- och kroglivet i Sundsvall - Wilhelm och systarna tog sig en tur till The Irish Pub, där rundan inleddes. Ziri har ju tidigare fått känna av nackdelarna med att vara född sent på året -- alla kompisar har ju kunnat vara ute i nattlivet, medan hon fått avstå. Nu var de emellertid ute och provade på lite olika krogar, fast jag tror att Märta-Li och Wilhelm tidigt gav upp och promenerade hemåt, men de har ju några år till på nacken och har redan gjort den där biten... )
Här står bruna Ziri och hennes Daniel och serverar välkomstdrinkar till oss gäster.
Som sagt: Vacker som en dag och brun som en pepparkaka.
Här är mina vackra pepparkaksbarn - Ziri och Ida. Det är storasyster Ida som gett Ziri en sprutmålning (förlåt, soldusch kanske det heter), som de varit på imorse. Otroligt snygg brunfärg och det verkar dessutom sitta jättebra! Ett hett tips om man vill slippa utsätta sig för solariestrålning och dessas hälsorisker.
Vackra storasyster Märta har en, för årstiden, mer logisk och följdriktig hudfärg. Ny tjusig klänning har hon också!
Wilhelm låter sig väl smaka av den goda välkomstbålen.
Se så fint de ordnat det! Och en så vacker och välsmakande bål! Jag ska avgjort leja Ziri när jag nästa gång ska blanda bål, för mina misslyckade bålblandningsansträngningar har genom åren gett upphov till många leenden och putslustiga kommentarer om färg och tvivelaktigt innehåll.
Öl i olika styrkor och smaker, vitt vin och Coca Cola -- här fanns det för alla smaker och behov. Lyxigt och gott!
Min tjusiga dotter "förvärmer" inför den krogrunda systrarna tänkt sig längre fram på kvällen.
Vacker brun ryggtavla med läcker ödla.
Fnissiga systrar i soffan.
Olof hjälper lilla gumman av med fleecejackan.
Pär i sina nya jeans från Strömsons -- synd att han inte stod upp, för de ger verkligen bäraren en snygg bakdel.
Kid smakar på bålen medan hon kikar runt i lägenheten.
Olof småpratar med folket i soffan.
Kid i egna tankar...
Lillgumman ser fascinerat på Ziris katter på bordet ute på balkongen.
Daniels mamma Eva i samtal med Ida och Märta-Li.
Märtis småpratar med Eva, men har kameran redo, för Ziri vill såklart ha många bilder ifrån kalaset.
Wilhelm trivs i Daniels röda fåtölj.
Lillstumpan pratar med sin kusin Ida, som pedagogiskt påpekar, att hon inte kan höra vad hon säger, eftersom hon har nappen i munnen.
Eva i klädsamt grönrutig blus -- jättesnyggt!
Daniels pappa Bert lyssnar.
Märta-Li med lilla kusinen och tårtorna inne i köket...
Chokladmoussetårta med nougatpanacotta och maräng från Eclair har Ziri önskat sig, så självklart kommer mamsen med just såna.
Brun, skön och grönögd.
Ziri fixar kaffet. Hon har dunderkoll på kalaset och tågordningen -- allt går som på räls hela kvällen.
Lilla söta kusinbarnet i hallen.
Ziri tar en sista koll - Är allt klart? - innan hon bjuder in till kaffe o tårta.
Hon hänger helst i köket bland stortjejerna.
Wilhelm är sugen på tårta.
Ziri har fått väldoftande parfym av Bert och Eva.
Hon fick av dem också en rosa plattång.
Och så hade Eva stickat två söta mössor åt Ziri.
- Ä' ja'nte fin? skrattar Ziri.
Hon vill gärna hjälpa Ziri att öppna paketen.
Ziri håller lyckligt upp ett presentkort som Olof och Kattis köpt till henne på Ljuspunkten. Ett mycket välkommet bidrag till den lampa hon sett där.
Även Mamsen ger ett presentkort på Ljuspunkten. Nu fattas bara 169 kr till lampan. :o)
Märtis, Ida och Daniel iakttar Alice när hon tillsammans med Ziri öppnar paketen.
Bert och Eva myser.
Av Pär och Kid fick Ziri en urläcker pajform i användbar och praktisk storlek.
Bert spexar med presentpapperet.
Såklart vill lillstumpan också prova...
... och även pappa Olof.
Daniel myser i knät på mamma Eva.
Ja, det var, som ni förstås själva ser på bilderna, en mycket välordnad och trevlig fest!
Ziri, Ida och Märta har handlat, städat, lagat mat och planerat allt på ett suveränt sätt -- jag är mycket, mycket stolt över mina tre döttrar, ska jag säga!! Vilka festfixare, va?!! Det är verkligen inte alla syskon som är så sams, som har en så tajt relation och som jobbar så bra ilag! Mitt mammahjärta klappar stolt och varmt för mina flickor!
(Ziri fick senare på kvällen äntligen prova på pub- och kroglivet i Sundsvall - Wilhelm och systarna tog sig en tur till The Irish Pub, där rundan inleddes. Ziri har ju tidigare fått känna av nackdelarna med att vara född sent på året -- alla kompisar har ju kunnat vara ute i nattlivet, medan hon fått avstå. Nu var de emellertid ute och provade på lite olika krogar, fast jag tror att Märta-Li och Wilhelm tidigt gav upp och promenerade hemåt, men de har ju några år till på nacken och har redan gjort den där biten... )
Söndags-film-fika
Idag hade vi filmfika här hos mig. Jesper, Märta, Wilhelm och jag träffades för ett rejält fika och en bra film. Wilhelm gick emellertid hem efter en stund, för han hade ju lillebror Simon hemma över helgen och då ville de förstås träffas innan han återvände till Gävle nu frampå kvällskvisten. :o)
Jag, Märta och Jesper såg klart Wallander - Afrikanen, som var en kanonbra film. Jag gillar verkligen Wallander med Krister va-han-nu-heter-i-efternamn! Mycket trovärdig rolltolkning!! Tusen tack Jesper för att du tog med filmen!!
Wilhelm kom för att delta.
- De' här ä' filmerna ja' tog mä', säger Jesper och läser upp titlarna.
Mikropopcornpåsar blir så förfärligt heta och svåra att öppna -- men popcorn hör ju till när man ser film, så man får försöka låta bli att vara musbränd.
- Nästan vitt bröd! fnyser jag. Nåja - det är ju inte varje dag, men själv vill jag ha det mörka, för det är mycket godare.
Som synes är mysfikat nästan helt framdukat på bänken. Mycket gott att mumsa på ska de' va' på våra fikatillfällen!
Märta leker med min kamera och knäpper många, många bilder medan jag skivar, lägger upp och plockar fram. Hon och Wilhelm kom med en ost, som enligt Märta luktade nåt onämnbart. Jag kan bara säga att osten var kanongod!! Vad den luktade tänkte jag inte på, för den smakade så himla gott!
Jesper har med goda, goda arraksbollar, som jag försiktigt lägger upp på en assiett. Mums!!!
Jesper visar och förklarar hur deras skafferi fungerar -- de har ett utdragbart, där hela modulen följer med ut. Det är verkligen en sak som är värd att fundera över, nu när jag står i begrepp att köpa kök. Jag ska kika på ett sånt skåp nästa gång jag åker på IKEA.
(gulp) Usch o fy och hujedamej vilken hemsk motljusbild!!! Snacka om att den visar ALLT som hänger eller putar!! Verkligen en sån där bild, som man borde skriva ut i många förstorade exemplar och affischera bostaden med, så att man ideligen påminns om att inte äta onyttigheter och att motionera mera!!! (ryser) Jag ska i alla fall lägga den som bakgrundsbild på min dator, så att den sticker mig rejält i ögonen varenda gång jag i godan ro sätter mig ner.
... som vanligt får man fota sig själv om man ska få va' me' på bild... men nu är filmfikat klart! TV-rummet nästa, alltså!!
Som jag inledningsvis sa: Wallander - Afrikanen, var en mycket bra och spännande film!!! Har ni inte sett den, så gör det!! Återigen TACK Jesper för att du tog med den!!
Nästa mysfika blir kanske hemma i min nya bostad -- det beror lite på hur länge det blir till nästa gång och förstås hur lång tid det tar att få klart renoveringen. Eventuellt får Jesper eller Märta ta nästa gång, men ännu nästa är vi helt säkert på Bäckebo 22! Spännande..! :o)
Tusen tack kära ni för den här helgens film-mys-fika!!! Det var mycket trevligt!!!
Kärlek på er!!
Jag, Märta och Jesper såg klart Wallander - Afrikanen, som var en kanonbra film. Jag gillar verkligen Wallander med Krister va-han-nu-heter-i-efternamn! Mycket trovärdig rolltolkning!! Tusen tack Jesper för att du tog med filmen!!
Wilhelm kom för att delta.
- De' här ä' filmerna ja' tog mä', säger Jesper och läser upp titlarna.
Mikropopcornpåsar blir så förfärligt heta och svåra att öppna -- men popcorn hör ju till när man ser film, så man får försöka låta bli att vara musbränd.
- Nästan vitt bröd! fnyser jag. Nåja - det är ju inte varje dag, men själv vill jag ha det mörka, för det är mycket godare.
Som synes är mysfikat nästan helt framdukat på bänken. Mycket gott att mumsa på ska de' va' på våra fikatillfällen!
Märta leker med min kamera och knäpper många, många bilder medan jag skivar, lägger upp och plockar fram. Hon och Wilhelm kom med en ost, som enligt Märta luktade nåt onämnbart. Jag kan bara säga att osten var kanongod!! Vad den luktade tänkte jag inte på, för den smakade så himla gott!
Jesper har med goda, goda arraksbollar, som jag försiktigt lägger upp på en assiett. Mums!!!
Jesper visar och förklarar hur deras skafferi fungerar -- de har ett utdragbart, där hela modulen följer med ut. Det är verkligen en sak som är värd att fundera över, nu när jag står i begrepp att köpa kök. Jag ska kika på ett sånt skåp nästa gång jag åker på IKEA.
(gulp) Usch o fy och hujedamej vilken hemsk motljusbild!!! Snacka om att den visar ALLT som hänger eller putar!! Verkligen en sån där bild, som man borde skriva ut i många förstorade exemplar och affischera bostaden med, så att man ideligen påminns om att inte äta onyttigheter och att motionera mera!!! (ryser) Jag ska i alla fall lägga den som bakgrundsbild på min dator, så att den sticker mig rejält i ögonen varenda gång jag i godan ro sätter mig ner.
... som vanligt får man fota sig själv om man ska få va' me' på bild... men nu är filmfikat klart! TV-rummet nästa, alltså!!
Som jag inledningsvis sa: Wallander - Afrikanen, var en mycket bra och spännande film!!! Har ni inte sett den, så gör det!! Återigen TACK Jesper för att du tog med den!!
Nästa mysfika blir kanske hemma i min nya bostad -- det beror lite på hur länge det blir till nästa gång och förstås hur lång tid det tar att få klart renoveringen. Eventuellt får Jesper eller Märta ta nästa gång, men ännu nästa är vi helt säkert på Bäckebo 22! Spännande..! :o)
Tusen tack kära ni för den här helgens film-mys-fika!!! Det var mycket trevligt!!!
Kärlek på er!!
Min vackra stol
I vintras, då jag och mor var på Fyndlagret, råkade jag förälska mig i en gungstol av det ovanligare slaget. Den var så nätt, så udda och så vacker, att jag inte kunde lämna den där. 450 kr bytte ägare och gungstolen var min. Den antikgrå färgen var skavd och smutsig, men i somras sprutade pappa gungstolen med vackert gräddvit färg... och idag kom jag äntligen till skott med själva sitsen. 
Dess tyg var fortfarande både rent och helt, men skumplasten var torkad och platt. Jag köpte ett nytt, liknande tyg, men i något mindre bjärta färger. Se så fint det blev!! 
Visst är den fin? Och fantastiskt bekväm!!! I den här ska jag sitta med min strumpstickning och se ljuvliga, romantiska långfilmer. Ett riktigt fynd!!
Tusen tack kära pappa för hjälpen med att sprutmåla den!!! Jag är så lycklig över min vackra och unika stol!!
