Mina två äldsta döttrar har valt ett vegetariskt liv. Den äldsta sedan flera år och den näst äldsta gradvis och successivt under det senaste året. 

Eftersom jag själv aldrig varit nån köttälskare, så passar det här mig utmärkt. Det underlättar också min vardag, eftersom jag är dagmatte till näst äldsta dotterns lilla chihuahua och därför passar på att laga matlådor till henne. Det ger mig motivation att ha nån slags ordning på måltider och kosthållning. 

 

Jag är dessutom fortfarande lika fattig som jag var när barnen växte upp. Det är bara orsakerna och omständigheterna som nu är lite annorlunda, men plånboken är lika mager som då. Därför lagar jag fortfarande mat på samma sätt som då. Alltså, det som mina barn brukar beskriva som:

Jag lagar alltså mat på det som finns hemma och skapar nya rätter utifrån vad dessa ingredienser råkar vara. Jag bara addar det jag råkar ha hemma lite så där på känn och smakar av allteftersom...  

 

Denna gång råkade jag ha pastaskruvar i frysen. De blev över när vi var i fjällen och jag tog såklart hem dem och fryste in dem för att ha till ett senare tillfälle -- som t.ex. nu. 

Jag råkade också ha en påse grönkål i frysen. Nyttigt, näringsrikt och vackert grönt. 

I frysen hittade jag också en påse riven Västerbottenost, vilket är något jag absolut inte gillar. Ida kom med den nån gång för länge sedan och sa att den skulle mögla hemma hos henne, eftersom hon nästan aldrig åt hemma -- bara på jobbet och här hos mig. Kunde jag ta den och använda den till nåt? Jomen absolut! Jag rev den och stoppade den i frysen. Och idag kom den till användning. 

I kylen hade jag en liten bit kvar av en "burkost". Alltså, en mjuk vit ost som ligger i saltlake. Den kom väl till pass i den här pastalådan. 

 

Här är bilder på det jag gjorde. 

 

 

 

 

 

 

 

 

• Ägg (5 ägg till den här formen)
• Riven ost
• Ärtmjölk (6 dl till den här formen)
• Herbamare örtsalt ( smaka av)

• Purjolök
• Hackad vitlök
• Fryst hackad grönkål 
• Salt och peppar

 

Lördag morgon och det surrar till i min mobil.
Inkommande FaceTime-samtal. 

Först med två av mina döttrar - äldst och yngst - alltså, Märta-Li och Ziri. 

 

- Titta här! sa Märta-Li och riktade kameralinsen mot badkaret. 

Jag förstod först inte alls vad jag såg. 

- Den badar! Den har haft lite ont i ett ben och behöver få röra sig i vatten, förklarade hon, och DÅ såg jag att det ju inte var toalettstolen hon filmade utan badkaret. Och i badkarets smutsiga vatten simmade EN ANKA. 

 

Så, jaa, du ser helt rätt. Det ÄR en anka, som simmar i lerigt vatten i min dotters badkar. 

Mina döttrar är ju vuxna och utflugna sedan många år, och ändå upphör deras upptåg och förehavanden aldrig att förvåna, överraska och göra mig paff på ett sätt som jag tror att de flesta tänker ska tillhöra småbarnsårens uppfinningsrikedom. Men se inte mina döttrar - nejdå! Och jag ÄLSKAR att de är så äkta och vågar göra det de vill, behöver och mår bra av. 

 

 

 

 

Här har Ida anslutit till samtalet. Hon har precis vaknat och ligger fortfarande... 
Vi är alla lika fascinerade och förtjusade av Märta-Lis lilla anka. 

 

 

 

Och precis då jag tänker att detta var den här dagens härliga upplevelse... så utropar Ida plötsligt: 

Genom fönstret har hon fått syn på en grupp kossor (Highland Cattle) som våldgästar hennes trädgård och låter sig väl smaka av bärbuskar, gräs och annat gott. Med sig har gruppen sina kalvar, varav en är pytteliten. 

Det här är förvisso ingen ovanlig företeelse. Granngårdens kossor dyker nämligen ofta upp på Idas gård, men just idag var de extra många och så hade de ju de söta kalvarna med sig. 

 

 

Då ansluter sig minsta barnbarnet Lykke och tittar på ankan som kvackande simmar omkring i badkaret och kossorna som strövar omkring och äter ute på Idas gård. Ena kossan glufsar i sig Idas rabarber. Uppenbarligen är det inte lika surt för kossor... 

 

 

Ziri passar också på att säga godmorgon till Fredrik - sin stora orangefärgade katt, som precis vaknat i dubbelsängen - men han far iväg ut så fort att jag inte hinner få till nån skärmdump. Mina fibro-klumpiga fingrar är både långsamma och osamarbetsvilliga när det gäller pillriga saker som att göra skärmdumpar på mobilen. 

 

 

 

Så har då ankan badat färdigt. Nu är den ren och får sitta i en handduk i Märta-Lis famn... 

... och då dyker plötsligt Idas trebenta katt, Tapper och hennes minigrisar, Titti och Torsten, upp i kameralinsen. Lille Alvin - min lilla dagmattevovve - syntes som hastigast, men när grisarna kom in gick han och la sig på sin egen plats.

 

"Kära nån så många djur av alla sorter mina barn har", tänker jag tyst för mig själv. Men jag älskar det ju. Jag ÄLSKAR att de har djur. Deras djur är ju som mina fyrbenta barnbarn. 

Jag skulle själv aldrig orka ha så där många djur, men jag älskar att de gör det och har det. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är ett s k villabarn. Född och uppvuxen med eget hus, egen tomt och möjligheter att odla. 

 

Villabarn är väl egentligen fel ord, när det gäller mig, eftersom jag föddes och bodde på en bondgård/ett jordbruk med djur tills jag var 15 år. 

 

För mig är alltså natur, markkontakt och odling något medfött och viktigt. Något som ligger djupt rotat i mig, mitt hjärta och hela den jag är.   

 

I mina egna villaträdgårdar - alltså, de jag haft och anlagt sedan jag själv blev vuxen och villaägare - har jag alltid haft kryddväxter, medicinalväxter, örter och blommor av olika slag. 

 

Sedan jag flyttade till min markplanstvåa på Bäckebo har jag haft detta i självvattnande blomlådor och balkonglådor, men jag har av flera orsaker saknat det där att kunna odla från år till år. Alltså, att ha växterna i marken och se dem komma om våren och försommaren. 

När man har balkonglådor, så måste jag ju kasta plantorna varje höst, och det känns såååå fel. Både för plånboken och för att det bara ÄR fel att kasta perenna växter. De är ju menade att få växa på ett naturligt sätt - vila på vintern och knoppas och växa om våren och sommaren. Det är ju naturens gång. Att kasta växter känns därför så fel - ett sånt oerhört slöseri. 

 

Ända sedan jag flyttade till mitt Bäckebo, har jag önskat att få anlägga en kryddväxtrabatt utanför altanen. Nästan alla altaner har rabatter med blommor eller buskar utanför, så det är tillåtet att ha rabatt, men jag vill inte ha något som bara är för syns skull. Jag vill ha något som är till nytta också -- alltså, kryddväxter och medicinalväxter.  

Det finns ju odlingslotter att hyra här i Bosvedjan, men tyvärr skulle jag inte klara att sköta en sådan. Mina nedsättningar och oförmågor är alltför stora för att jag ska våga mig på att hyra en sån. Därför är en rabatt här utanför min enda möjlighet. 

 

Eftersom jag inte har ansökt om handikappanpassning, så omfattas jag inte av regelverket som ev. skulle kunna medge en anpassning av min rabatt -- alltså med pallkragar på höjden. Jag fick nej från styrelsen när jag frågade om jag kunde få ha åtminstone två på höjden, så att jag når växterna utan att sätta mig på huk, för det är något min rygg och mina leder inte klarar av.

Sålunda har jag fått nöja mig med att få göra en "vanlig" pallkragerabatt utanför min altan - alltså, med bara en pallkrage som avgränsning. Men jag är sååååå nöjd ändå, och jag har barn som hjälper mig att gräva och göra sånt jag inte klarar själv. Jag får helt enkelt lära mig att be dem om hjälp i större utsträckning. 

 

Och nu har Ahmed varit sååååå gullig och hjälpt mig att

• planera - t.ex. lösning på inramning, hur rabatten ska se ut och hur stor den ska bli
• skjutsa mig till Byggmax och köpa pallkragar
• hitta virke på Byggmax till mellanväggarna på pallkragarna och såga till dessa
• skjutsa mig runt på Birsta och söka planteringsjord (inte lätt att hitta i slutet på säsongen, men vi lyckades till slut hitta på Granngården, där vi dessutom fick jättefin service) 
• forsla hem allt det köpta - det blev två vändor för att få med allt
• lyfta och bära alla säckar och pallkragar
• gräva bort allt gräs där pallkrage nr 1 ska vara -- den andra får vänta tills senare
• skruva fast mellanväggarna i pallkragen
• gräva ner pallkragen lagom djupt
• fylla pallkragens "fack" med planteringsjorden
• lyfta ner de tunga balkonglådorna och ta ur kryddväxterna
• plantera de perenna kryddväxterrna i pallkragen

Tack tack tack, käre snälle Ahmed, för det! Du är guld värd! <3 

 

Ida bidrog med redskap, spade och skruv. Jag har ju ingen spade kvar. Mina trädgårdsredskap gav jag bort, när jag sålde huset. 

Tack älskade stumpan för din omsorg, generositet och hjälpsamhet. <3 

 

 

 

Se så himla fint det blev! :D 

 

 

 

Ida och Ahmed hjälptes åt med det sista, och pustade sedan nöjda ut i kvällssolen på min altan. 

 

 

 

Nu har min dragon, gräslök och mynta fått flytta ner i kryddväxtrabatten. Där ska de få frodas och växa till nytta och glädje för både mig, min familj, mina vänner och mina grannar. 

 

Ja, jag låter såklart mina vänner och grannar få plocka och äta. Så har jag gjort under alla år jag bott här och haft kryddväxter på altanen, och det tänker jag fortsätta med.

En bukett mynta, persilja och gräslök är en härlig sak att få, och kostar mig så lite. Det ger mig dessutom glädje att låta andra få ta del av mina örter och kryddväxter. 

Som Jesus sa: "Det är saligare att giva än att taga". Så sant och så rätt. 

 

Tänk att jag äntligen har min ört- och kryddväxtrabatt!

Jag känner mig så välsignad och tacksam. 

Jag har verkligen inga gröna fingrar och saknar kunskap om odling - i synnerhet när det gäller grönsaker, men just i år verkar detta inte spela någon roll. Min altan grönskar så det står härliga till om det. 

 

Jag har, precis som tidigare år, mina självvattnande balkonglådor fyllda av två sorters persilja, gräslök, basilika och mynta. Fördelningen och placeringen är bara lite annorlunda. Alltså mer persilja av bägge sorterna, och alla persiljeplantor är placerade på altanräcket. Varför? Jo, det här är ju ett grönskande ätbart insynsskydd, som ger mig både nöjsamt pysslande, känsla av duktighet, en uppgift att sköta med vattning, rensning etc. och förstås massor av näringsrikt och gott att äta... MEN det ger även mina grannar och vänner möjlighet att plocka åt sig persilja, när de vill och behöver. Det finns ju ingen som helst möjlighet att jag ensam ska äta upp all denna persilja, och det säger jag till dem massor av gånger varje år. De som, liksom jag bor i markplan, brukar få besök av vänner och bekanta via sina altaningångar -- i synnerhet denna sommar, då vi mest umgås utomhus -- och då brukar jag passa på att klippa buketter av persilja åt dem, då de passerar min altan. De är också "instruerade" att själva förse sig ur mina balkonglådor närhelst de vill. De behöver inte min assistans eller tillåtelse varje gång de vill ha lite grönt att äta. Det är helt fritt för dem att själva plocka för sig ur mina lådor. 

 

 

I år har jag emellertid inte enbart färdigköpta plantor. Jag har även en grupp med tomatplantor, som jag fått av min dotter Ziri. Det är sådant som hon tillsammans med barnbarnet Lykke drivit upp från frön, och sedan upptäckt att de inte hunnit få färdigt ute på tomten till sitt nybyggda hus, och därför inte skulle kunna plantera ut någonstans under sommaren. Det blev många fler plantor än de tänkt sig -- man tror ju inte att alla satta frön ska gro och växa sig stora, men jojomensan, det gjorde de... de blev jättemånga. Sålunda fick jag överta en del av dessa plantor. 

 

Titta vilka härliga tomater! Jag är såååå stolt och fascinerad av tomaterna och tomatplantorna. Jag vet inte hur man sköter dem, men jag försöker lära mig, och Ahmed hjälper mig att förstå hur de funkar. 

 

Jag ska nyttja rean genom att köpa ett öppningsbart plastdrivhus och sätta kring dem, så att de får fortsatt värme, trots att nätterna börjar bli kyliga. Kanske kan detta ge dem den värme de behöver för att bli röda. Det skulle vara fantastiskt att få smaka egna tomater, trots att de sattes ut lite för sent. Annars får jag ta in dem och hoppas att de mognar på fönsterbrädan, eller så får jag googla reda på vad man kan göra med gröna tomater. Det har hur som helst varit fantastiskt och lärorikt att få sköta dem och se dem växa. 

 

 

 

Jag har även zucchini i år. Se så oerhört vackert den blommar. Och jag har fått såååå många goda zucchinis att både äta och ge bort. Stora, vackra, näringsrika och välsmakande zucchinis. 

 

Jag har med ofantlig fascination följt dessas tillväxt, från de fyra små frön jag fick av Tina, till de giganter de blivit i södersolen på min altan.

 

Jag kan inte beskriva hur lycklig och paff jag blev, då jag såg de första små bladen kika upp ur jorden. Det hade jag inte förväntat mig. Jag hade trott att mina ogröna fingrar skulle misslyckas med att få dem att gro. Men alla fyra fröna grodde och växte. Och SOM de växte. Kära nån så fantastiskt! Vilken lycka! 

 

 

Hela sommaren har jag följt dem, vattnat och skött dem, och för allra första gången i livet sett squasch blomma och växa till stora goda "ingredienser" för mig att skörda. Jag har lärt mig om hanblommor och honblommor, och att det inte är bägge som bär frukt. Såååå fantastiskt och fascinerande. 

 

Eftersom jag inte trodde att jag skulle lyckas med fröna och inte hade en aning om hur jättestora zucchiniplantor blir, så planterade jag även en dragonplanta i samma blomlåda. Det misstaget kommer jag inte att göra igen, kan jag lova, för den stackars dragonen har levt ett undanskymt och tillbakaträngt liv. Det är ett under att den ens överlevt. Men det har den alltså gjort, och wow vilken god kryddväxt att ha i sallad eller bara äta som den är på bröd. Det var helt nytt för mig, så även detta har jag lärt mig denna sommar. 

 

Nästa år ska dragonen få växa i en tredelad rabatt utanför min altan. Dragon, gräslök och mynta ska få varsin liten "avdelning" att växa i. Dessa tre är nämligen perenner, så jag ska få hjälp av Ida och Ahmed att gräva och anlägga en liten kryddväxtrabatt utanför min altan. Den ska få vara närmast grannen, så att också de kan ha glädje av kryddväxterna, och så att rabatten är på tryggt avstånd från gångvägen, som går förbi bortre änden av min altan. 

 

 

 

 

 

 

Kraft, fokus och kom-ihåg har emellertid inte räckt till allt som de borde. Därför har jag denna sommar glömt att lägga undan sittdynorna i dynboxen. De har legat kvar på de inre stolarna nästan hela sommaren. 

 

 

Till en början låg de emellertid kvar ute av glömska och bristande förmåga, men i slutet av sommaren har de fått ligga kvar, för att jag helt enkelt inte haft hjärta att ta undan dem. 

Varför? Jo, jag upptäckte ju att jag haft besök av en kisse, som tyckt om att ligga på dem. Därför lät jag dem ligga kvar. Jag slipper agan att ta in dem och kissen har nåt skönt att ligga på. Alla nöjda, alla glada.