UK and Lib Dems -- here I come!!
Ja, nu börjar det närma sig... Biljetterna är bokade, passet framtaget och imorgon ska jag hämta upp resväskan, så att jag kan börja lägga i sånt jag inte får glömma.
På söndag förmiddag bär det äntligen iväg -- då reser jag över till UK, för att delta i Liberal Democrats' valarbete. Jag kan fortfarande bara inte fatta, att jag verkligen kommer att få göra det här... att jag -- petit moi -- är en av de få centerpartister i Sverige som fått det här stipendiet. Det känns fortfarande alltför fantastiskt, för att kunna vara sant! Jag nyper mig i armen och fortsätter förbereda mig genom att lyssna och läsa allt jag kommer över om Liberal Democrats' ledare Nick Clegg.
För er som är nyfikna på vem jag ska jobba för -- se följande klipp:
Visst ger han ett vederhäftigt, naturligt och pojkcharmigt intryck? Jag tror att han kommer att vara framgångsrik i valet. Jag ska i alla fall göra mitt allra bästa för att hjälpa till och jobba så hårt jag nånsin kan och orkar.
Det här ska bli så himla roligt, intressant och lärorikt!!! Jag är så innerligt tacksam och glad åt att just jag är en av de få, som fått det här stipendiet!! :o)
Inkvartering och stram budget tar mig till Storbritannien!! :o)
Jag har tidigare bloggat om det fantastiska stipendium jag fått -- alltså, att åka över till Storbritannien och delta i deras valrörelse -- och hur ekonomin satt käppar i hjulet för mig.
I sådana här fall har nöden ingen lag, känner jag. Därför lade jag idag all personlig stolthet åt sidan och kontaktade Victoria Marsam, som är Deputy Director of Campaigns i London och South East & East of England. Det var en pinsam fråga jag hade att ställa, men på generad och rostig engelska ställde jag den ändå:
- I am one of the very lucky seven from Sweden, that are chosen to visit you during your campaign. However, as being unemployed at the moment, I find it very difficult to raise money for a hotel or B&B. I therefore wish to ask you if there is a possibility that someone, for a small amount of money, would consider having me staying at their house for two - three nights and also giving me breakfast. For me personally, it would of course also be a possibility to spend more time talking to British people, learning more about the system, people's thoughts and points of view and just enjoying chatting in English. I know this is a lot to ask, but I'd rather put the awkward question than not having asked at all, and forever wonder if it might had been possible after all.
Lätt skamsen har jag hållit andan hela dagen...
Vad i allsindar ska hon tänka om mig..? har jag tänkt... Men samtidigt har jag intalat mig, att de ju har arbetslösa i England också. Och hur som helst, så är den här resan så himla viktig för mig att jag måste strunta i vad hon tänker om mig. Huvudsaken är att jag får åka!!
Efter att säkert 30 gånger ha loggat in på Centernätet för att kolla om hon svarat, fanns det så äntligen där. Och det var positivt besked!!!!!! Happy-happy-happy!!!!!!!!!!!!!!!!
Hello Asa,
I am sure I can find someone to host you for free, with breakfast, for the time you are helping their local party in the campaign
We are organising this for some young people who are coming from Latvia, and it is something we do very often for helpers in our campaign.
When will you be arriving?
Thanks, Victoria
Detta innebär, att det ser enormt mycket ljusare ut på resfronten!!! Nu ska här bokas resa, så det så!!!
UK and Liberal Democrats --- I'm so looking forward to working with you!!!!!!!
Vilken härlig kväll i kyrkan!
Ska man hitta nåt enda litet att anmärka på, så skulle det möjligen kunna vara att vi velat ha fler sånger med körerna och Cindee tillsammans, för det var så mäktigt och underbart att man inte kunde hålla händerna nere eller tårarna tillbaka.
Jag lyckades filma ett par låtar med min enkla lilla kamera. Inget vidare kvalitet på varken ljud eller bild, men det kan måhända ändå ge en bild av stämningen i kyrkan. Bortsett från stela svenskar, som knappt vågar klappa händerna, var det som att sitta i en amerikansk metodistkyrka och delta i deras medryckande gospelsång. Helt fantastiskt!!!
Hade vi insett hur mycket folk som skulle komma dit, så hade vi förstås åkt dit ännu tidigare, för visst hade det varit roligt att ha fått sitta så att man såg körerna och Cindee. När vi kom dit 35 minuter före starttid, så var kyrkan redan nästan fullsatt. Nu smet jag ju fram och filmade lite, så mor o far kan ju få se det här på bloggen istället, men nästa gång ska vi vara mycket, mycket tidigare -- det är ett som är säkert.
Cindee har en sån stark, härlig röst och med sin karisma drar hon både körer och publik med sig, så att hela kyrkan vibrerar av underbar stämning och starka känslor.
Två saker, som publiken gjorde, störde mig dock enormt -- och inte bara mig, utan många andra också:
* Föräldrar lät sina små barn springa omkring --- och då menar jag verkligen springa --- under själva konserten. Fram och åter, upp och ner längs gångarna sprang de och busade. Deras utomhusskor/stövlar dundrade mot kyrkans trägolv och störde alla oss som satt i den bakre delen av kyrkan --- i synnerhet oss, som satt på platserna ut mot kanterna.
Det är hänsynslöst och respektlöst av föräldrar, att inte hålla ordning på sina barn -- det är inte snällt mot varken barn eller omgivning, för barnen blir illa omtyckta och de känner folks reaktioner. Och det är verkligen inte barnens fel!!
* När körerna och Cindee hade sjungit sista numret, gav de förstås efter för publikens enträgna applåder och skulle ge ett extranummer. Då reste sig folk och drog på sig kappor och jackor, trots att sången återupptagits!!! Något så oförskämt har jag nog aldrig varit med om!!! Och medan de klädde på sig, stod de där och pratade högt i bänkraderna och brydde sig inte det minsta om att andra hade satt sig igen och ville lyssna på det extranummer som gavs. Fy sjutton, säger jag!!!
Om man verkligen måste åka -- om man verkligen har en tid att passa -- jamen, fine!! Åk då, men gör det diskret!!! Förstör inte för alla oss övriga, som vill njuuuuuta av konserten ända in i det sista.
Men som helhet --- om man låter bli att tänka på dessa två saker --- wow, vilken höjdarkväll!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag hittade förresten en jätteintressant och vacker sak i kyrkan -- en slags "moraklocka", som emellertid inte visar bara timmar och minuter som vanliga klockor, utan månader, veckodagar, stjärntecken, planeternas positioner och en hel del annat, som jag inte förstår.
Jag lägger ut lite bilder på den här och hoppas att någon av er läsare kan berätta för mig vad en sån här sak kallas, vad den visar och hur den funkar.
Som sagt: Är det nån som kan förklara, så är jag och mina föräldrar jättenyfikna på den här underliga "moraklockan" i Njurunda kyrka.
Höga Kustendag som gav hopp, förklaringar och insikter
Igår var jag på fantastiska Hotell Höga Kusten för allra första gången i mitt liv.
Tidigare har jag ju tyckt att bron varit imponerande och vacker, men hemskt läskig -- så förfärligt lång och hög.
Idag, när jag på tryggt avstånd från konferenssalen, kunde iaktta den, kändes den mycket mindre otäck.
Men visst ser vägbanan oroväckande pyttig och bräcklig ut...? Min höjdrädsla vill inte riktigt ge sig, ens på det här avståndet.
Jag har googlat och funnit att brons pyloner är hela 182 meter höga. Hujedamej!!
Calle, som ordnat den här underbara, lärorika och givande föreläsningsdagen, presenterade dagens föreläsare: Gunilla Persson.
Gunilla, som är språkvetare och retoriklärare vid Stockholms universitet, har under många år kombinerat forskning och undervisning med föreläsningar, kurser och coachning i näringslivet och inom offentliga och statliga organisationer. På senare år har dock hon arbetat alltmer med individuell talarträning och coaching.
Om jag skulle sammanfatta föreläsningen i ett enda ord, så skulle det bli: PERFEKT!!!
Gunilla var verkligen allt man vill att en föredragshållare ska vara och hon gav också allt man önskar att en sådan ska ge. Hon berättade, visade, gav exempel och förklarade på ett härligt levande och tydligt sätt -- min hjärna och mitt hjärta kändes som belagt med nåt självhäftande; allt hon sa fastnade i mig! Och mycket av det hon sa stärkte mig och fick mig att förstå saker jag tidigare tyckt varit obegripliga!!
En av de viktigaste och mest förlösande saker jag lärde mig idag var följande:
Vi människor är funtade på olika sätt, när det gäller hur vi ser på saker. Vissa ser alltid saker ur ett helikopterperspektiv där helheten är det dominerande - s.k. top-down, medan andra alltid ser detaljerna före helheten - s.k. bottom-up.
Det ligger tyvärr en viss värdering i hur man funkar; män är oftast s.k. top-down-personer och män med makt, är det i mycket högre grad än andra.
Om man är en bottom-up-person, blir man ofta lite klappad på axeln och förlöjligad.
- Vi måste först koncentrera oss på formen, innan vi kan gå in på detaljerna, förstår du väl? kan det låta. Men Gunilla förklarade allvarligt att formen verkligen kunde bli helt fel, om man i skapandet av denna inte också tar hänsyn till detaljerna. Om man som politiker t ex ska planera och fatta beslut om nåt, är det viktigt att bägge typerna av personer finns representerade i gruppen. Några måste se till helheten, medan andra behöver få lägga fram synpunkter på detaljer som kan vara avgörande.
Eftersom jag själv är en utpräglad bottom-up-person, upplever jag väldigt ofta problematiken kring dessa bägge synsätt och jag har, genom åren, tagit oerhört illa vid mig av reaktioner och kommentarer. De har fått mig att känna mig dum och ointelligent, som om jag vore mindre vetande. Ofta har jag varit både ledsen och frustrerad, då jag kommit hem efter ett möte - ibland har jag t o m gråtit i bilen på vägen hem - men aldrig har jag kunnat sätta fingret på vad det berott på. Jag har bara förstått, att jag på nåt sätt varit otillräcklig eller oförmögen att förklara min ståndpunkt eller mina åsikter, eftersom de andra (oftast män) inte velat lyssna eller ens beakta det jag sagt. Flera veckor senare, då ärendet kommit längre (förening, skolstyrelse, politik etc.), har helt plötsligt mina åsikter och tankar kommit upp på bordet igen -- fast ur någon annans mun. Förbluffad, sårad och kränkt har jag suttit där och tänkt: Men herregud, det var ju det jag sa!! Och nu har jag alltså fått en förklaring till fenomenet. Den lär inte ändra mitt sätt att funka, men den gör i alla fall att jag förstår.
Genom sitt varierande sätt att presentera fakta och information, gav Gunilla nåt för alla lärstilar. Vi fick lyssna, läsa, skriva, prata, göra övningar, ta korta bensträckare för att piggna till och "ruska ner kunskap och insikt".
Precis så här vill jag att föreläsningar ska vara! Precis så här behöver jag att de är, för att jag ska förstå, lära och minnas.
Jag är ofantligt glad över att jag fick förmånen att delta!!
Gunilla avslutade dagens föreläsning med en liten kul grej, som förklarade hur vi ska lägga upp ett anförande eller speach.
Hon tömde ut en burk stenar i en lång rad på bordet. Dessa var en metafor eller symbol för vårt tal / det vi ville ha sagt. Så här förklarade hon:
Man inleder med en intresseväckande go'bit, sen matar man på information och fakta en stund. För att lätta upp det hela, kan man sedan lägga in nåt kul -- kanske en rolig historia eller ett skämt - och sen är det bara att tuta o köra en stund igen. För att få variation och lite nytt perspektiv, kan man lägga in nåt lite andligt eller nåt lite djupare, innan man åter matar på med fakta. Och sen kanske man behöver lägga in nåt ögonbrynshöjande för att, när det lider mot slutet, öka uppmärksamheten -- som lärare kan man ju t ex säga: Och det här kommer på tentan! Och sen avslutar man som man började: Alltså med en go'bit!
Ett fantastiskt pedagogiskt och härligt minnestriggande sätt att runda av en föreläsning --- en föreläsning, som faktiskt till punkt och pricka följde den förklarande och åtskådliggörande lilla stenraden.
Tusen varma tack, Gunilla, för den underbara dagen!!
Föräldrar utan folkvett
Jag bor alldeles intill en skola för årskurserna F-6. När det gäller det yngre årskurserna har skolan en regel, som säger att föräldrarna om morgonarna måste följa barnet in, så att personalen får pricka av, och även att de måste komma upp till skolan, då de på eftermiddagarna hämtar sina telningar - också det för att personalen ska kunna pricka av. Helt förståeligt vill personalen, av säkerhetsmässiga skäl, ha detta system. Det är lovvärt och bra, att de månar om säkerheten och de sköter det hela mycket bra... Det är alltså inte skolan eller systemet, som är problemet -- nej, det är FÖRÄLDRARNA!!
Varje morgon och varje eftermiddag råder totalt kaos på parkeringen utanför vårt hus.
Då kommer nämligen massor av skolans föräldrar, för att endera parkera och sedan följa sitt/sina barn upp till skolan eller släppa av ett eller flera barn nere på parkeringen.
Grejen är att det är VÅR parkering och INTE SKOLANS! Skolan har en helt egen parkering något längre ner på gatan, men då måste föräldrarna GÅ några meter längre, än om de åker in på vår parkering, som ju ligger lite, lite nämre. Till sak hör, att vi har tre gästparkeringsplatser -- TRE! -- och det begriper ju var och en att det inte räcker ens till de som gästar oss boende. Längst ned på parkeringen finns förvisso två gästplatser till, men dessa använder föräldrarna aldrig, för de anses ligga för långt bort ifrån gångvägen upp till skolan. Det blir liksom för långt att gå. Sålunda är det de förstnämnda tre, som det krigas om. Dessa är alltid -- ALLTID!! -- upptagna nattetid. Då står boende i området på dem -- det är de, som inte hyr en egen parkering. Om morgonarna åker några av dessa iväg till jobbet, varvid en eller ett par av gästparkeringarna blir lediga, så att föräldrarna kan ställa sig där. Emellertid finns i alla fall sällan någon ledig, eftersom de hela tiden upptas av någon förälder, som är uppe och lämnar sitt barn på skolan. Därför uppstår kaos ute på parkeringen. Föräldrar köar på den trånga parkeringen, i väntan på att nån ska komma ner från skolan och åka iväg. Då detta händer ska samtliga bereda plats åt den, som ska ut. Det backas, rattas, trängs och trixas, för att möjliggöra detta. Som jag sa, så är oftast gästparkeringarna upptagna -- då ställer sig föräldrarna helt sonika på de förhyrda parkeringar, som är tomma, för att den som hyr parkeringen för tillfället inte står där (kanske har de redan åkt till jobbet) eller så kör föräldrarna helt fräckt upp på våra gräsbeklädda ytor och parkerar sönder dessa. VARJE DAG!!! Om det står för många bilar ivägen på själva parkeringen eller om de bara har bråttom eller inte ids försöka vända, så kör de rakt uppför de låga trappstegen och tvärs över gräsmattan. Man baxnar!! De har skapat sig en bekväm utfart från vår parkeringsplats -- en utfart som aldrig tidigare funnits och som verkligen inte ska vara där. Av en helt vanlig lägenhetsparkering har dessa fräcka föräldrar ordnat sig en drive-in för sig och sina barn... de har helt oförskämt bara beslutat att vi som bor här stillatigande ska acceptera detta. Det är så makalöst att man blir stum!
Grässlänten och trappan ser i skrivande stund ut som en veritabel leråker och jag gissar att inga av dessa nonchalanta föräldrar tänker komma hit och återställa detta inför sommaren. Inte heller lär de ersätta bostadsrättsföreningen vad det kostar att åtgärda.
När alla barn lämnats, lägrar sig i och för sig ron, MEN det är bara lugnet före stormen, för på eftermiddagarna ska ju samtliga barn hämtas och då börjar det eländiga kaoset igen. Och då är det om möjligt ÄNNU VÄRRE!! Då är samtliga stressade och otåliga, de ställer sig precis var som helst -- det är som om ingenting spelar nån roll. Huvudsaken är att de får hämta sitt barn. Alla regler, alla lagar, allt förnuft och folkvett är som bortblåst. Det råder total j-kla parkeringsanarki! OCH mitt i detta börjar de, som hyr sina parkeringar komma hem, så då ska även DE trängas och försöka ta sig fram. Är det dåligt väder -- regn, blåst, kyla -- verkar precis allt sunt bondförnuft vara som bortblåst. Då beter sig föräldrarna så skamlöst att man knappt tror det är sant.
Här är några bilder, helt utan inbördes ordning, bara för att visa ungefär hur det kan se ut...
Obs! Jag har suddat ut folks ansikten och bilnummer, för att de inte ska kunna kännas igen, men gissa vad jag har lust att kolla upp vilka de är och var de bor. De gör sig ju faktiskt skyldiga till skadegörelse och brott mot bostadsrättsföreningens regler -- men för dagen nöjer jag mig med att hänga ut dem här och på så sätt avreagera mig lite. 
Här har en mamma helt fräckt ställt sig mitt på både trappan upp från vår parkering och den intilliggande gräsmattan, medan hon säger "hejdå" till sitt barn och släpper iväg honom. Jag ser henne göra samma sak i princip varje morgon... 
Notera hur det som tidigare var gräsmatta bortanför bilen, nu är en sönderkörd leråker, utan ett enda grässtrå. Se också hur sönderkörd trappan och dess kantstenar blivit.
Jag undrar vad de här oförskämt nonchalanta människorna skulle säga, om vi började köra sönder gräsmattorna hemma i deras villaträdgårdar. Det skulle nog INTE accepteras, men åt andra hållet ska det tydligen vara helt okej. De tycker väl att de äger sina gårdar och det är ju skillnad mot detta "ingenmansland", som ingen tycks äga, varför det på nåt sätt är okej för dem att köra sönder det. Korkat? Jaa, verkligen!!! Bostadsrättsföreningen ÄGER ju marken och BETALAR för skötsel av denna, och det fattar alla sunt funtade människor. 
Här är en lite tidigare bild, medan snöslasket fortfarande fanns kvar. Jättebilen i bakgrunden-- nån slags cityjeep -- kommer hit precis varenda morgon. Finns ingen parkering att baxa in åbäket på, så ställer hon sig helt enkelt bara på gräsmattan eller i trappan. Den person, som hyr parkeringen närmast kameran, har det verkligen inte lätt, då hon ska försöka ta sig ut bland alla föräldrabilar. Parkeringen är egentligen trång nog som den är och hennes p-plats ligger vrångt till. Att det ställer sig en massa korttänkta föräldrar ivägen, gör det absolut inte lättare... 
Här trixar hon sig ut, den stora cityjeepen står fortfarande i lervällingen på grässlänten och längre ned längs parkeringen väntar bilar på att kunna "låna" hennes p-plats.
(De bägge gästparkeringarna är för tillfället upptagna -- den ena av en boende, som inte idats köra upp sin bil till sitt hyrda garage och den andra av en boende, som inte hyr nån egen parkering. Detta och det faktum att även de, som gästar radhusen tvärs över gatan, ockuperar de få gästplatserna, är problem som vi måste ta tag i, för det gör att det i princip ALDRIG finns en gästplats ledig, då boende här får gäster.) 
Här är en senare bild, då, som synes, en främmande bil parkerat på en förhyrd parkeringsplats (jag har suddat personernas ansikten). Gästparkeringen är nämligen för tillfället full av andra föräldrars bilar. 
Mera trängsel...
Märk väl att detta är NORMALA dagar. De dagar skolan har utflykt, skidor, skridskor eller annat, som kräver att barnen har med sig mer packning än den vanliga lilla ryggsäcken -- ja, DÅ är här verkligen helt hysteriskt. Ni kan aldrig ana, hur folk bär sig åt. Som jag ser det, kan de bara inte vara så otroligt stupida -- alltså kan fenomenet bara förklaras på två sätt: endera bryr de sig inte eller så tänker de inte.
Vid några få tillfällen har jag försiktigt påpekat eller markerat för de parkerande föräldrarna, att de står på en gräsmatta eller i en trappa... man kan säga att jag fått mycket varierande reaktioner.
- En kvinna hävdade att hon visste det, men att detta ju inte gjorde nåt, eftersom hon inte skulle stå särskilt länge.
- En annan kvinna såg urblåst på mig och svarade "ja", då jag frågade ifall hon var medveten om att hon parkerat tvärsöver det som i våras var en fin gräsmatta. Jag påpekade då syrligt att hon väl kanske då borde flytta bilen till en parkeringsplats. Hon hade då faktiskt den goda smaken, att gå tillbaka till bilen och sedan drypa av. Var hon sedan ställde bilen för att hämta sitt barn, har jag ingen aning om.
- En kvinna, som jag ser här ofta, öppnade bilfönstret några centimeter och tittade frågande på mig genom glipan. Jag pekade ner på leran och trappan hon stod i, varvid hon svarade:
Oj, står jag på kanten?
Nej, du står på trappan och det som i våras var en gräsmatta, svarade jag.
Jag har i alla fall inte förstört den! försvarade hon sig.
Nej, din bil är nog säkert både mjukare och lättare än andras, så det måste förstås vara alla de andra föräldrarna som kört sönder den, svarade jag mjukt, men syrligt. Hon backade då ned så att hon stod nere på själva asfalten.
Detta parkeringskaos är just nu bara irriterande... men tänk hur det ska bli SEN, då det blir varmare och man har balkongdörren öppen -- eller t.o.m. sitter ute och fikar. Det kommer att kännas som att sitta mitt i korsningen Storgatan - Skolhusallen och dricka kaffe. Nån konversation lär det ju inte kunna bli tal om i allt motorbuller och allt man stoppar i munnen lär ju smaka vägdamm o avgaser. Och dammtrasa och skurhink lär jag få god användning för...
Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig, då jag köpte den här härliga lägenheten i söderläge. Hur f-n tänker folk? Har de verkligen varken folkhyfs eller sunt förnuft???
JAG har fått stipendium --- men har inte råd att ta emot det.... :o(
Som en av en handfull människor i hela Sverige, har jag lyckats bli utvald att få ett stipendium. Det innebär att jag får 7000 kr, som ska användas till att åka över och delta några dagar i Storbritanniens valrörelse, och efteråt ska jag skriva en kortare rapport om mina iakttagelser och upplevelser. Otroligt, eller hur? Jag!!!
Det är så roligt, så stort och så uppmuntrande!! Jag har knappt vågat tro att det är sant... inte vågat släppa efter för den bubblande glädjeyrseln. Långt inne i mig har en liten tvivlande röst gnytt:
Nej, det här är alldeles för bra för att kunna vara sant... Såna här bra saker händer inte mig...
Men mailen från riksdagskansliet och internationella kommittén har varit otvetydiga --
det gäller faktiskt mig! Det är faktiskt jag, som fått det här stipendiet!! Låååångsamt har jag släppt efter för den varma tacksamheten och glädjen i att vara utvald till detta!!
Nu har det emellertid börjat närma sig och det är dags att boka biljetter och boende... och då växer sakta en svart och kall klump av insikt i min maggrop:
Stipendiet kommer inte att täcka kostnaderna! :o( :o( :o(
Hur skulle väl jag, som är arbetslös, kunna få ihop pengar till detta?? Sorg och uppgivenhet lägger sig som en blöt, kall filt över mig. Varför?????? Förtvivlans och indignationens tårar bränner heta... min besvikelse vet inga gränser......
Orättvist ensamt på toppen
Visst har hon sagt eller gjort saker, som varit mindre lämpliga. Ibland t.o.m. mycket olämpliga! Men handen på hjärtat -- vem gör inte sånt? I synnerhet när man är i en pressad situation? Jag är absolut den första att erkänna, att jag emellanåt gör eller hasplar ur mig saker, som jag sen ångrar djupt. Ibland för att jag är trängd, ibland bara ogenomtänkt...
Och visst målar och klär hon sig synnerligen udda. Det var något jag själv reagerade på första gången jag såg henne. Jag har oerhört svårt att förstå, varför hon väljer att göra sig mer utsatt än hon skulle behöva vara. Varför hon valt att ge folk extra saker att kritisera henne för. Det ger nämligen ett felaktigt sken av att hon skulle vara mindre smart...
Men - oavsett orsak, så är det ju hennes ensak. Vill hon se ut som en clown, så är det ju hennes val. Och det har verkligen inget med hennes kompetens eller jobb som politiker att göra.
Allt det här visste de ju dessutom redan, då de valde och tillsatte henne. Att hon har udda klädsmak, pratar bonnigt eller målar sig som en make-up-ovan 12-åring, kan de ju verkligen inte använda emot henne nu!!!
Det sätt, på vilket sossarna använt henne som murbräcka och sedan bara backat och låtit henne ta hela smällen själv, är förfärligt!!! Det är ovärdigt och förkastligt!!! Så behandlar man bara inte människor!! Även om jag inte tycker som hon - och det gör jag verkligen inte - så tycker jag inte illa om henne (varför i hela världen skulle jag göra det?) och det berör mig oerhört illa, när de människor, som är hennes partikamrater behandlar henne på ett så här dåligt sätt. Det är ju inte så att hon suttit ensam och fattat alla beslut, eller hur? Nej, då har partikamraterna deltagit, men då snålblåsten börjar vina och man anar nederlag... då hänger man ut henne och ställer sig att peka finger. Fy, så dåligt!
Anita är ju en påläst, kunnig och erfaren politiker, och vad jag hört är hon också en mycket sympatisk person. Vad i allsindar får hennes egna att agera så lågt?? Min spontana reflektion blir, att ett stort antal av de socialdemokratiska medlemmarna, är falska fair-weather friends. Osökt kommer också tanken:
Hade det inte varit annorlunda, om hon varit man?
Mjölk eller minkpäls?
Mina föräldrar har alltid varit goda förebilder och tydligt visat, hur man, på ett moraliskt riktigt sätt, hanterar pengar och ekonomi. FÖRST betala alla räkningar, sätta undan pengar till bensin, mat, övriga utgifter och sparande -- SEN kan man lägga pengar på onödigheter... om man har råd till det, vill säga. Jag har alltså fått lära mig, att man inte kan lägga alla sina pengar på en lyxgrej och sen inte ha råd att köpa mat.
Sunt förnuft, tycker ni, eller hur? Jajamen! Och det tycker jag också! Men så ser inte alla det...
T ex satsar man nu en ansenlig summa pengar på Gatufesten -- pengar som är öronmärkta för marknadsföring, vilken i förlängningen är tänkt att gagna Sundsvall. Enligt media fick Gatufesten ifjol 100 000 kr -- eftersom ingen ansvarig kommenterat det, kan man anta att summan som anges är korrekt. De 600 000 som arrangemanget får i år, tycker jag mig däremot få lite dubbla signaler kring. Om jag inte missförstått helt, går 200 000 till att ge fri entré på onsdagskvällen och 100 000 är öronmärkta för marknadsföring. Det kan vara så att media valt att inte nämna de 200 000 onsdagskvällen kostar, för då blir ju hoppet upp till årets 600 000 desto större och än mer anmärkningsvärt. Skulle kunna vara en mediafint, alltså. Nåja, dessa 300 000 vet vi i alla fall vad de ska gå till... Men de resterande 300 000 är tänkta som en punktinsats, för att ytterligare marknadsföra Sundsvall på Gatufesten under den vecka den pågår.
Frågan jag nu ställer mig är, om de extra 300 000 kronorna man satsar i år, verkligen är nödvändiga? Kan dessa pengar verkligen marknadsföra Sundsvall på ett så framgångsrikt sätt, att den här satsningen är försvarbar? Jag menar, vi pratar Gatufesten...!!! Vem - jag menar vem sitter där i ett öltält eller står i öronbedövande musik framför stora scenen och tänker på reklam för Sundsvall eller vad Sundsvalls kommun har att erbjuda? Jag tvivlar på att det är många Gatufestbesökare som bryr sig om annat än musik, artister, öl och mat. Handen på hjärtat -- gör ni det? Skulle ni det? Nej, det trodde jag inte heller... Jag skulle tro att de allra flesta Gatufestbesökare har annat för sig, än att gå in i nåt tält och prata med politiker. Och inte tror jag att de tittar på gatupratare, skyltar eller affischer heller. Folk är där för att se artister, njuta av musik, dricka öl, äta och umgås. De 300 000 av skattebetalarnas pengar, som man nu lägger i marknadsföring är, som jag ser det, en felsatsning, som dessutom är som ett slag i ansiktet på alla, som fått tvingats till åtstramningar, blivit varslade eller uppsagda.
Det är lika mycket summan som principen!
Verksamhet bantas. Personal sägs upp. Skolor stängs. Lokala bad läggs ned. Äldreboenden tvingas begränsa antalet koppar kaffe per person och dag. Åtstramningar och sparbeting haglar tätt inom snart när alla områden och verksamheter...... och då satsar man på marknadsföring!!!
God marknadsföring för Sundsvalls kommun är för mig inte ett Gatufesttält med politiska representanter eller affischer längs Storgatan. Nej, jag tror att Sundsvall skulle marknadsföra sig själv ganska väl utanför Gatufesten, om det bara hade t ex
- en trygg o stabil sjukvård
- väl fungerande skolor, som ligger där eleverna bor
- en värdig och god äldreomsorg
- bra möjligheter till fritidssysselsättningar och då helst i närområdet
Man måste göra sunda och kloka val. Mjölk eller minkpäls? Mjölk och ha det hyfsat bra eller lyxig minkpäls och knorrande mage?
Personligen tror jag att de flesta med mig, skulle föredra mjölk.
Festresan till Playa del Svedlunda
Playa del Svedlunda.
Väl framme på resmålet välkomnades resenärerna av Festresor AB's reseledare --- d.v.s. mig.
Allt eftersom de anlände samlade jag gruppen vid "poolen", där de fick avnjuta en "välmatad" välkomstdrink, medan de minglade lite och jag informerade om hur deras vistelse på Playa del Svedlunda skulle komma att se ut.
(Tyvärr, är min kamera och jag inte de bästa vänner, så bilderna från kvällen blev inget vidare, men det är de som finns, så ni får hålla tillgodo.)
I bakgrunden rullade ett bildspel, som jag satt ihop med släktbilder från förr och nu.
Alla tillresande familjer fick förstås med sig en egen DVD med bildspelet hem, annars skulle ju ingen ha umgåtts med nån, utan bara suttit och stirrat på de roliga och överraskande släktbilderna.
(Asta, som inte har någon DVD, fick istället bilderna utskrivna och insatta i en pärm, så att hon kan bläddra och njuta av bilderna så ofta hon vill.)
Här lät Ida, Märta och Siri sig roas av bilderna. Jag hann sedan inte se så mycket av mina fantastiska döttrar, för de lyckades hinna med att både sköta markservicen på resmålet och minglande småprata med resenärerna. Duktiga underbara flinka döttrar -- de skulle verkligen passa utmärkt i reseledaryrket!
Mina vackra döttrar var för kvällen passande "solbrända" (puder).
Några tidigt anlända resenärer fastnade omedelbart i bildspelet...
... och sedan ytterligare några...
Ida var den perfekta festresenären och lät kameran jobba.
När samtliga resenärer anlänt och välkomstdrinkarna urdruckna, fick alla, genom en enkel liten aktivitet, varsin bordskavaljer/bordsdam. Sen bjöds de att sitta ned inne i
Resturante Casa Svedlunda.
Ida och Siri, som var Festresors trubadurer på Playa del Svedlunda, underhöll med ett par inledande nummer. Mycket uppskattat av övriga resenärer!
Tyvärr, fick jag inte någon bild av husbandet Far & Son, som till allas stora uppskattning ackompanjerade såväl snapsvisor, som allsång.
När den fantastiska festbuffén äntligen stod uppdukad, fick gästerna hugga in, vilket de fick göra i turordning efter vilken färg deras bordsduk hade.
Det fantastiska buffébordet dignade av rätter:
gräddig Janssons frestelse med knäckebröd, smaskiga pajer med tzatzikiliknande sås,
läcker rostbiff, god potatissallad, matig och fräsch sallad, inkokt lax med romsås, ostbricka med kex och frukt, brödkrutonger med smak av vitlök, färskt bröd och många andra läckerheter.
Lillebror Olof alias Sivan i D-kupa. Otroligt skojigt -- jag minns inte när jag skrattade så mycket sist! Min lillebror, hans fru och dotter var sååååå proffsigt utklädda!!!
Kusin Peter i perfekt beachutstyrsel -- Tre Kronor t-shirt, keps och trendiga solbrillor med praktisk belysning.
Kusin Lena tillsammans med andra resenärer.
Moster Gun och moster Monika väntade på sin tur att få hämta av den goda buffématen. Under tiden kikade de lite i Casa Svedlundas sånghäfte.
Tova och Sanna väntade också hungrigt på maten.
Suddiga Svedlundaättlingar i glatt samspråk. Kusin Markus kan jag urskilja... tror jag. ;o)
Robert, Ida och Tomas har riktigt kul vid bordet.
Katarina alias "turkktanten" med dottern i knät. Hon har redan fattat galoppen -- nej, f'låt gaffeln, menar jag ju. ;o)
Lilla brorsdottern i sin pappas hatt och hår.
Kusinbarnet ser fascinerat på.
Britt-Inger i sombrero hade det trevligt tillsammans med Birgitta, Anders och Ann-Christin.
Min mycket vackra, "solbrända" och semestrande dotter Märta-Li har trevligt tillsammans med sin morbror (?) Sivan och Ann-Christin.
Jag berättade en anekdot om en förra seklets resenär, som missförståtts och därför fått ett mycket svårförstått brev tillbaka från semesterorten.
Moster Asta - kvällens hedersgäst - är det äldsta av Ingeborg och Teodors barn. Trots smärtsam reumatism, hjärtproblem och sina 90 år, följde hon glatt med på vår låtsasresa. Här hade vi precis druckit kaffe och ätit av en fantastisk mörk chokladkaka med jordgubbar till och en jättesmarrig mörk chokladruta med cocos på.
En tyvärr mycket suddig bild över Resturante Casa Svedlundas pratglada gäster.
Resenärerna umgicks, pratade och verkade ha det trevligt o trivsamt, medan barnen skuttade, dansade och lekte. De hade fått varsin välfylld godispåse och var både glada och sockerpigga. Ja, det rådde en riktigt härlig feststämning i Resturante Casa Svedlunda.
Ulf, Monika, Gun, Peter och Anders trivdes och hade det bra.
Sivan läste upp ett av "hemliskorten" som gav oss lite ny information om varandra.
Jättekul grej! Det var nästan stört omöjligt att gissa rätt person till hemlisarna.
Ann-Christin skrattade överraskat, då hon upptäckte att Sivan hade bjärt rött nagellack.
Den sura grimasen var bara på skoj! Här rådde en mycket glad och uppsluppen stämning!
Broder Pär i husbandet Far & Son, är på väg fram för att kompa -- far har nämligen kallat fram oss för att sjunga Moster Ingeborg. Pinsamt tänkte jag, eftersom barnen ju gått hem, men alla sjöng och spexade glatt med.
Anders trivs, är mätt och belåten.
Ann-Christin minglar och pratar med alla.
Robert, Jens, kusin Tomas och Krisse i glatt samspråk. Jag försökte fånga dem på bild....
... inte lätt...
Hmm... såja! :o)
Under kvällen fick resenärerna fylla i en "rese-enkät" i en lila bok, så att vi på Festresor AB skulle kunna få ta del av allas upplevelser av resan. Kommentarerna var genomgående positiva, vilket gläder mig mycket, eftersom det betyder att alla trivts och mått gott på resan. Flera hörde också av sig dagen efter för att få framföra sina superlativer och igår fann jag följande överraskning i morgontidningen:
Dagens ros till Åsa Melander
För den supertrevliga släkt- träffen (sällskapsresan)
som hon ordnat. Hon var en utmärkt reseledare
som bjöd på både musik och överaskningar.
Fam Näslund genom Gun
Jag blev förstås jätteglad, för jag har aldrig fått nån "Dagens ros" förut.
Sånt inspirerar och uppmuntrar förstås till nya stordåd. :o)
Med lite tur har någon av resenärerna både fler och bättre bilder, som jag kan få mig tillskickade och presentera här på bloggen. Någon...??
