Saknad

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Corona... 😞

FÖRFÄRAN, SKAM och LÄTTNAD

SE och LÄS de här skärmdumparna av en FÖRFÄRLIG DEBATTARTIKEL av Centerpartiets Ungdomsförbund!!!
 
(eller klicka på länken till originalsidan -- kanske är den inte låst?)
 
 
Det CUF skriver är så dumt och hårresande att jag tappar ord.
 
SOM OM det skulle funka att SAMHÄLLSKONTRAKTET ÄR FRIVILLIGT.
DET är nämligen vad CUF vill och lobbar för.
 
Om detta skulle fungera, så skulle väl inte välbärgade skattesmitare ständigt försöka undanhålla pengar..? De har ju pengar att bidra med utan att själva känna av den försumbara "förlusten". Så om de inte vill bidra ens när det är lagstadgat -- varför i allsindar skulle de vilja bidra om det vore frivilligt? Exakt VAD får CUF att tro något så dumt? 
 
CUF skriver:
"Det sociala kontraktet är nämligen inte bara ett lurendrejeri för min unga generation, det är dessutom ett kontrakt jag aldrig har skrivit på. Jag har aldrig fått frågan om jag vill vara med i välfärdsstaten, jag har aldrig bett om att det offentliga ska ta hand om min sjukvård och min äldreomsorg, jag har aldrig skrivit på något papper som innebär medlemskap i denna förening. Det har tvingats på mig av staten."
 
Men CUF glömmer, eller utelämnar medvetet, att nämna alla FÖRMÅNER och all TRYGGHET det sociala kontraktet och välfärden har gett dem! T.ex. barnomsorg, skola, sjukvård, infrastruktur och mycket mer än jag kan räkna upp här. Ni vet och förstår vad jag menar.
 
 
DETTA är alltså vad det har blivit av det parti jag växte upp inom, tillhörde och var aktiv inom... FY SJUTTON!
Detta cyniska, egocentrerade och elitistiska parti är INTE det min farfar, mina släktingar eller jag själv stod för under alla våra år inom Centerpartiet.
 
Min farfar var stor hemmansägare, kyrkvärd och häradsdomare i tinget som det hette på den tiden.
Han var en oerhört klok, empatisk och varmhjärtad man.
 
Hans kloka, fina och generösa sätt har präglats in i mig sedan jag föddes. Farfar dog tyvärr tidigt, men det har förts vidare till mig via min pappa och mamma, som haft samma fina värderingar och omtanke om människorna.
 
 
2012/2013 gick jag på goda grunder ur partiet lokalt och avsade mig alla mina politiska uppdrag. Detta eftersom just denna enorma brist på empati, omtanke, lojalitet och ärlighet börjat vara alltför tongivande och tydlig, och det var/är ingenting jag kan stå för eller leva med. Jag skämdes för alltför mycket och alltför många inom partiet. Till sist klarade jag inte mer. 
 
 
När jag nu ser den här förfärliga debattartikeln så känner jag:
"Att gå ur Centerpartiet var HELT RÄTT!"
 
 
Jag känner lättnad över att inte längre vara en del av varken Centerpartiets eller de övriga borgerliga partiernas politik. De har nämligen utvecklats till något brunt som jag skäms för.
 
 
 
 
 
LÄNK: https://www.expressen.se/debatt/lat-valfardsstaten-falla-det-ar-det-enda-ratta/

En lyckliggörande garderob

Jag är så glad, så nöjd och så tacksam över den här garderoben. 🙏🏼🥰❤️☝🏼

Min mångåriga önskan och längtan efter denna är till ända. 

Äntligen har den blivit verklighet. 😍

Mitt sovrum blev ännu ljusare och ännu luftigare än jag hade trott var möjligt. Såååå fantastiskt och underbart. 🤗🤩👌🏼

Tack vare min måg Stefan blev detta möjligt. Det var med hans hjälp som jag fick hem garderoben från IKEA och de tunga spegeldörrarna på plats. Detta hade jag aldrig klarat själv. 

Jag känner mig så tacksam och så välsignad. 🙏🏼❤️🥰😍🌻

(null)

(null)



Vaccinerad

(null)

För första gången nånsin har jag tagit den årliga influensavaccinationen. 
Jag tog också vaccination mot pneumokocker. 

(null)


Att jag gjorde detta har flera olika orsaker. 

Jag har aldrig tagit influensavaccin förut, för jag har inte tänkt på mig själv som nån som ingår i nån riskgrupp. Nu har jag emellertid insett att jag gör det. 

Jag tog den också av hänsyn till andra. 
Dels för att jag inte ska smitta andra, om jag skulle ha oturen att drabbas, dels för att mina barn inte ska behöva ta hand om mig ifall jag skulle bli sjuk. De har fullt tillräckligt med sina egna liv. 
Och så tänker jag förstås att jag vill hålla mig frisk för att kunna träffa mina barnbarn och hjälpa till med skjuts, hämtning eller annat om det skulle behövas. 
(null)



Oh detta oförutsägbara tillstånd

Det har varit lite för mycket för mig de senaste dagarna. 
Inga värsta-aktiviteter eller betungande saker — bara fler moment och intryck än min UMS-fibrohjärna klarar av utan att ställa till problem på det ena eller andra sättet. 
... och då händer det sånt här. 😖🙈😢


Jag fick hjälp av min snälle måg att ordna hem en garderob ifrån IKEA. Han erbjöd sig också att skruva ihop och montera fast den i väggen. Det avböjde jag av flera orsaker — dels för att han jobbar så hårt och är så sliten, dels för att jag kände att om jag gjorde det själv så skulle det göra mig gott. 
Däremot tackade jag ja till att han kommer imorgon och sätter fast den i väggen och monterar fast spegeldörrarna, för det klarar jag absolut inte själv. 

Nog borde jag väl klara det, tänkte jag... och tänkte då inte in de senaste årens försämrade hälsa och förmågor. 

Att sätta ihop en garderobsstomme är lätt och borde gå fort. Förr gjorde det det för mig. 
Idag kravlade jag omkring på golvet halva dagen, och lyckades dessutom göra sönder den i framkant. Jag tappade balansen — händer mig väldigt ofta — och råkade ta emot mig på listen i garderobens framkant... som gick av. 😳😖🙈

(null)

(null)


Alltså känslan när man hör ljudet av trä som trasas sönder och insikten når en att man förstört den dyra nya garderoben. 😱😣😩

(null)

(null)

(null)

(null)


Så här i efterhand — när jag lyckats laga den hjälpligt från insidan och den nu står på plats — så känner jag en märklig mix av sorg, indignation, saknad, frustration, acceptans, nöjdhet och glädje. 

Livet med fibro är en fysisk, mental och emotionell berg-och-dalbana, som jag har jättesvårt att förhålla mig till. 😞 
Fibron ställer såååå ofta till det för mig — verkligen en såååå oförutsägbar sjukdom. 😖



R.I.P.

(null)

R.I.P. 💻⚰️🕯
Min mycket gamla laptop har hastigt insomnat. Den bara tvärdog. 
😞Och med den allt det senaste materialet i den. 😖 D v s det som fyllts på sedan min senaste backup gjordes, vilket var några månader sedan. 😢🥀

Det mesta finns på mina externa hårddiskar, MEN dessa kan inte öppnas med en Mac-dator och det är just en sån som jag sitter vid just nu. 

Oåtkomligt är sålunda allt material jag behöver i form av musik och listor till mitt seniorpass på gymmet, och allt #sickasFK-material med sändlistor och kontaktuppgifter m m. 
😫😭😩


Eftersom min mobil är nästan lika gammal som datorn, så är det sannolikt klokt om jag sparar allt i den upp i molnet varenda dag, oavsett ökad kostnad. 

Stolt, glad och tacksam

Så här fin blev min tatuering. 🥰🙏🏼😍 Jag är så otrooooooligt nöjd och lycklig, och så ofantligt imponerad av Ernie och Sundsvall Tattoo Studio. 👏🏼🙏🏼❤️❤️❤️❤️👌🏼



Tatueringen är en summerande kombo av stora delar av och händelser i mitt liv. 

(null)

Jag är en mjukstark, kristen, skörtålig fighter — en survivor — en person som kan växa, förändras, utvecklas och "blomma" vackert precis som en fjäril. Och nu har det satts samman i en bekräftande tatuering. 

Tack min älskade dotter Ziri för den här gåvan. 🙏🏼💝

Färdig och slut

Mission almost accomplished. 

Det värsta och mest iögonfallande kaoset och röran är nu nästan åtgärdat. 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Det har tagit mig hela långa dagen att göra detta lilla. Frustrerande, men det är bara så det är. 

Konsekvenserna av att jag tagit ut några plagg och galgar ur garderoben och lagt dem på sängen, sorterat och vikt in ren tvätt och tyger i skåpen, och lagt lite saker till Erikshjälpen i en kasse är att jag nu är värkstel och totalt slut. 

(null)

(null)

(null)

(null)


Middagsmat idag fick bli en av de matlådor jag gjort till min dotter, för att laga mat är bara helt out of the question. 
(null)

En värktablett och lite mat — hoppas det gör susen. 

Jag är emellertid trots värken och det knappa resultatet alldeles väldigt nöjd med att ha lyckats göra detta, för det har legat över mig i månader. 


Röjning och rensning FAS 1

Högeligen välbehövlig rensning och röjning har hittills dröjt och dröjt, skjutits upp, fått olika slags förhinder och avbrott. Men IDAG bara SKA den sjösättas, för nu bara MÅSTE jag få ordning omkring mig. 

Jag står bara inte ut längre. Min bortre gräns för oreda är nådd och passerad. Jag kan inte längre övertyga mig själv om att jag, vilket läkarna hävdar, för min hälsas och återhämtnings skull, behöver sänka mitt behov av ordning och struktur. 

The bottom is nådd... 😖... och nu ryker alla möjliga saker mellan golv och tak, både i och utanför skåp och hyllor.
 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)



Sjukförsäkringens offer


(null)

JAG TÄNDER LJUS FÖR ATT: 

¤ HEDRA ALLA SOM TAGIT SJÄLVMORD efter avslag från Försäkringskassan.

 ¤ HEDRA ALLA SOM DÖTT av sina sjukdomar trots att Försäkringskassans handläggare bedömt att de hade 100% arbetsförmåga.

¤ UPPMÄRKSAMMA och UPPLYSA MÄNNISKOR om den sjuka  SJUKFÖRSÄKRINGEN som INTE GER SJUKA    MÄNNISKOR EKONOMISK TRYGGHET.



Hur tänker du att ett avslag från Försäkringskassan påverkar en redan sjuk och arbetsoförmögen individ?
Vilken effekt tror du att avslaget har på personens mående, rehabilitering och livssituation?

För de allra flesta kommer avslaget som en chock. Det skapar stor panik, rädsla och ångest, eftersom avslaget innebär enorma ekonomiska konsekvenser och svårigheter.

Hur ska man kunna betala hyra, mat, mediciner etc.? Kommer man att bli vräkt och hemlös?

För personer som drabbats av svåra och långvariga sjukdomar - t.ex. cancer, utmattningssyndrom, fibromyalgi eller andra kroniska sjukdomar med värkproblematik, psykiska och fysiska problem - kan ett avslag orsaka ett så mycket sämre mående att de t.ex. får ännu mer värk, inte kan sova, tappar aptiten och/eller hamnar i en Försäkringskasseutlöst depression. De har alltså blivit sjukare än de initialt var och de allra flesta behöver då lång medicinering och psykologstöd. Hos många uppstår suicidtankar, dödslängtan
och planer på att avsluta sitt liv, för att man inte orkar kämpa mot Försäkringskassan. 

Tyvärr har varken myndigheter eller politiker tagit detta på allvar. Man har valt att förhärdat blunda med både ögon och öron, och låtit Försäkringskassan fortsätta att utförsäkra sjuka människor. Dessa drabbas då, utöver sjukdomar och förlorad arbetsförmåga, även av ekonomiska svårigheter, skuldsatthet, fattigdom och vräkning. Därför har flera drabbade till slut gett upp och begått självmord. Dessas liv är redan tragiskt förlorade. Deras anhöriga kan aldrig få tillbaka sina döda familjemedlemmar. 

MEN den cyniska sjukförsäkringen kan ÄNDRAS, så att den åter blir TRYGG, och därigenom förhindra att den skördar ÄNNU FLER LIV.

🙏🏼 Delta i den här ljusaktionen, så bidrar du till att sätta press på politikerna att ändra vår sjukförsäkring, så att den åter blir trygg för människor som behöver den. 


🙏🏼 Gör så här:

1. Tänd ett ljus! Hemma, ute på stan, utanför Försäkringskassan eller någon annanstans. 
.
2. Fotografera ljuset! 
.
3. Publicera ditt foto och några rader om DEN SJUKA SJUKFÖRSÄKRINGEN på sociala medier. 
.
.
Skicka också gärna en skärmdump i ett PM till #sickasFK-sidan, så publiceras ditt bidrag på sidans tidslinje

#sickasFK

LÄNK till aktionen på Facebook:
https://www.facebook.com/events/357318275579546/

Kan fyra räknas som en..?

Jag har ju lovat mig själv att INTE INTE INTE göra fler än en "vanlig" eller två "små" aktiviteter per dag. Och jag är verkligen en person som håller styvt på att ALLTID HÅLLA DET JAG LOVAT. Man sviker inte ett löfte. Det är en av mina tabun och livsdeviser. 

Men det här lyckas jag bara med gentemot andra. 
Varför är det så himla svårt att behandla mig själv på samma sätt som jag behandlar andra? 
Varför lyckas jag inte prioritera mig själv och det som är viktigt för mig och min hälsa, när det går så bra att göra det när det gäller andra? 

(null)
Först imorse blev det en stunds gympa. Inte tillsammans med seniorgruppen så som bilden visar. Nej, det är en gammal bild, men jag hade ingen annan tillgänglig just nu, så det fick bli den. 
Det är ju jag på bilden och jag var ju faktiskt där för att träna lite på de jullåtar som jag ska ha till seniorpasset om några veckor, så helt fel är bilden ju inte ändå... 

(null)
Jag har mognat tomater i transparenta plastburkar på fönsterbrädan i köket ända sedan jag var tvungen att tömma lådorna ute på altanen inför höst och vinter. 
De senaste dagarna har det varit sååååå mycket småflugor här inne, så idag bestämde jag mig för att nu var det dags att göra något åt det. Sålunda mixade jag alla tomaterna till en "soppa" som jag sedan kokade fräsch marmelad av. Mycket gott, vill jag lova. Jag smaksatte den med kardemumma och citron. 

(null)
Och så snodde jag ihop ett par Noon Barbari — persiska / afghanska bröd. 


(null)
Och om en liten stund kommer en fin väninna som behöver lite hjälp att förstå hur man ansöker till universitetet. Verkligen inte min starkaste gren just nu, men kanske kan jag åtminstone styra henne rätt. 

Idag blev det alltså inte en utan fyra aktiviteter. Och då har jag inte räknat in lille Alvin (mitt fyrbenta lilla barnbarn), som sover här på dagarna medan matte är på jobbet. Även om han sover nästan hela dagen, så behöver han ju sällskap, kärlek, mat, vatten och promenad. 

Så härav min fråga om fyra kan räknas som en... men det fattar jag såklart att det inte går. 
Det här kommer att straffa sig och jag har bara mig själv att skylla. 


Slut men mycket nöjd

Nuförtiden räcker jag till en aktivitet per dag — inte mer, förutsatt att det inte är två väldigt "lätta" aktiviteter. 
D v s utan alltför mycket intryck eller upplevelser, utan tidspress eller jäkt, utan krav på prestation eller resultat, utan alltför mycket ljud eller stoj, och utan alltför mycket fysisk ansträngning. 

Och hur tror du det här funkar för mig? 
Nej just det. Inte särskilt bra alls. 
Oftast går det rakt åt pipsvängen...

... och dagen idag utgör inget undantag. 

Planen var att "bara" packa ihop utemöblerna och de andra altangrejorna under presenningen, hämta upp snöskyffeln från källaren och se till att det är klart för vintern ute på altanen. 
Men innan dagen var till ända hade jag också hastat iväg och lånat mina föräldrars bil för att åka iväg och transportera hem två karmstolar som jag fyndat på Marketplace idag på morgonen, hämtat stolarna, burit in dem här hemma, åkt tillbaka med bilen, fikat med mina föräldrar, åkt hem igen, satt upp en uteljusslinga ovanför köksfönstret, stöttat en vän som råkat trassla till det för sig och behövde hjälp att veta hur hon skulle ställa allt tillrätta igen, och kört en diskmaskin. 

Nu sitter jag här i min fåtölj — mätt av rester från gårdagens middag, värkbruten och fullständigt slut i både huvud och kropp. 

Men jag är ändå väldigt väldigt nöjd, och jag väljer att tänka att det är värt den jäkla värken och hjärntröttheten. 

(null)

(null)

(null)


Dessvärre har sådana här energimässiga utsvävningar även andra konsekvenser... Jag får rejält ökade fibrosymptom — t ex sämre avståndsbedömning, fumlighet, ryckighet, släpphänthet etc. 
Och då kan det gå så här. 😣

Jag råkade sparka ut Alvins skål med torrfoder — små pillriga kulor i en skål som är praktiskt taget omöjlig att välta omkull, men johodå — jag kunde jag! 😆

(null)


(null)

Det är alldeles för långt ner till golvet, när jag är så här värkstel, så jag tar min dotter på orden och låter det ligga tills hon kommer hit imorgon. 😅👍🏼



Försöker downsiza kraven på mig själv

 
 
Idag har jag haft en välbehövlig hemmadag. 
Nu ser jag att det jag skrivit gör att det verkar som att jag vill säga att jag aldrig är hemma i min bostad, men det var inte alls så jag menade. 
Jag är ju nästan alltid hemma — dag som natt och morgon som kväll — men jag är långt ifrån alltid vaken då. Ofta sover jag större delen av dygnet, eftersom aktivitet av alla former gör mig utmattad efteråt. 
Det jag menar är alltså att jag idag har haft en vaken hemmadag. 
 
Jag har ägnat hela långa dagen, tiden och all min ork åt att greja med saker här hemma. 
 
När jag nu halvligger här och summerar vad jag åstadkommit idag, så känns det som vanligt nesligt och frustrerande att det är så LITE och jag ändå är SÅ SLUT, men jag försöker fokusera på det positiva, för jag jobbar på att lära känna mitt nya jag och mina nya oförmågor — och försöka känna mig nöjd med det jag lyckas med, istället för att sörja det jag inte längre kan, klarar av eller orkar. 
Sålunda försöker jag nu genom affirmation få mig själv att känna stolthet och glädje över att jag idag har lyckats göra en del av de saker som jag behöver göra. Jag ska lära mig att känna glädje, förnöjsamhet och glädje med det jag klarar och åstadkommer. Jag ska lära mig att inte känna bitterhet, besvikelse och sorg över allt jag inte längre klarar b
 
 T ex har jag idag invigt min nya dammsugare — alltså dammsugit hela lägenheten. Det tog flera timmar och krävdes flera pauser. Min tvåa är bara 69 kvm. 
 
Jag har också hängt en tvätt, som jag skäms att erkänna att jag tvingats tvätta om två gånger, eftersom jag glömt att hänga den — den har m a o legat flera dagar i maskinen. 
 
Och så har jag "putsat" utsidan av de två fönstren som vätter mot altanen. Putsat innebär i ärlighetens namn bara att jag spolat av dem med slangen, sprutat på medel, sköljt av igen med slangen och sedan dragit några drag med skrapan. Det här är nödvändigt att göra innan man kan dra ihop möbler o dyl på altanen och täcka det med presenningen, för därefter är det omöjligt att komma åt. Resultatet är inte de blanka fönster jag förr hade, men de är åtminstone inte dammgrå och dimmiga av smuts. 
 
Slutligen har jag också rivit bort sommarens insektsnät, som satt för balkongdörren och ett av fönstren i vardagsrummet. Inget märkvärdigt alltså, men en sån grej som legat över mig och liksom bara inte blivit av. Jag har liksom bara inte lyckats förmå mig att komma till skott. Fånigt att något så snabbt och enkelt kan bli till ett sånt oöverstigligt hinder. 
 
Som jag sa: Jag har inte gjort så särskilt mycket, men ändå. Det lilla jag lyckats göra är bättre än om jag inte hade lyckats få något gjort alls. 
 
(null)
 
(null)
Nu är allt i en enda röra ute på altanen och jag orkade bara inte göra ren blomlådorna.ö, så de ligger där — jordiga, smutsiga och gräsliga — men så får det bli. Jag väljer att skura dem till våren istället och hoppas att jag har mer ork och förmåga då. Och att baxa ihop och täcka alltihop med presenning och knyta fast det ordentligt, får också vänta lite tills jag får hjälp av något av mina barn. Alltså, inte ända tills till våren utan bara några dagar. Det är viktigt att ha fått detta gjort innan höststormarna, snön och kylan förlamar mig.  
 
 
(null)
Och mattorna ligger i högar lite här och var. Jag orkar bara inte ruska av dem ute på altanen. Det får bli en annan dag.  
 
(null)
Den rena tvätten har successivt hopats i sovrummet och ligger nu i en gigantisk hög på min obäddade säng. Igen! Vet inte hur många gånger jag lagt den där för insortering i skåpen och sedan på kvällen flyttat den tillbaka till stolen eller barnbarnets säng igen. 
 
(null)
Ikväll är emellertid en helt fantastisk solnedgång med en spektakulärt vacker himmel, och jag väljer att fokusera på den. 
 
Med en liten whiskydrink (faktiskt den allra första jag nånsin blandat) halvligger jag nu i min fåtölj och försöker samla ihop tillräckligt med energi att sno ihop en liten enkel och god pasta-räk-rätt till middag åt mig och morgondagens matlåda åt Ida. 
Jag siktar på att komma till skott när Doc Martin är slut. 
 
Som sagt — en lååång dags klena, men ändå glädjande resultat. 

Ingen Arla i mitt kylskåp

(null)
 
I morse, när jag som vanligt skulle ta fram mjölk till mitt kaffe, fick jag syn på den mjölk min dotter Ida köpte till mig häromdagen. 
 
Först förstod jag ingenting. Jag bara tittade på mjölkförpackningen där den stod på hyllan i kylen. 
 
Vad är det där för ny märkning? tänkte jag förbryllat. Jag fattade bara inte... 
 
Men så kopplade min morgontrötta hjärna och jag brast ut i skratt. 
 
Ser du vad hon gjort?
Hon skulle köpa laktosfri mjölk till mig, och tydligen fanns ingen annan än Arlas i den butik hon var i, så hon tog helt sonika upp sin jobbpenna och märkte om mjölken, innan hon ställde den i mitt kylskåp.
Fantastiska, gulliga, varmhjärtade och fyndiga ungen min! 
 
 
Ida vet ju min aversion mot Arla - en aversion, som hon dessutom delar, även om den för hennes del handlar om en kortare period av negativa upplevelser om Arla - d.v.s. den s.k. Arlagården i Hälsingland.
 
För min del handlar min aversion om SÅÅÅ mycket mer än "bara" Hälsingegården, som ju var horribel, vanskött och på ren svenska rena djurmisshandeln. 
Skandalrubrikerna har varit många och kritiken massiv mot Arla så länge jag kan minnas. Här är ett axplock av artiklar om saker, som fått mig att fatta beslutet, att undvika Arlas produkter så mycket jag nånsin kan:
 
Köper DU Arlas produkter? 
Kanske väljer du också att undvika dem efter att ha läst dessa exempelartiklar...?
Tro mig -- det finns såååååå mycket mer av samma kaliber att läsa. Bara Googla! 
 
När du läst och funderat, så kanske du också väljer att göra som jag. 
Alltså: Stödjer våra svenska gårdar genom att vara en medveten kund och välja rätt produkter. 
 
Jag har dessutom valt att i mycket högre grad använda vegetariska alternativ. T ex mandelmjölk o.dyl. för att jag mår så dåligt av hur våra kor och kalvar behandlas.
 
Kalvarna separeras från sina mammor nästan direkt efter födseln, för att producenterna ska kunna ta den mjölk som enligt naturen är avsedd för kalvarna. Detta är grymt och djupt upprörande. 
 
Om det funnes ett alternativ där jag kunde köpa mjölk och mejeriprodukter, där kalvarna fått gå med sina mammor under den tid de behövt, så hade jag absolut valt detta. Dessvärre finns inga sådana alternativ i våra butiker -- och därför köper jag ändå mjölk och mejeriprodukter, MEN jag väljer svenska produkter och allra helst från norrländska producenter. 
 
I den mån det finns så väljer jag alltid produkter från Norrmejerier.  
Det känns gott att välja produkter, som stödjer landsbygden och Norrland. 
Om vi inte väljer att handla produkter från gårdar i vår egen bygd, så har vi snart inga gårdar där, och det vore ett mardrömsscenario som jag bara aldrig vill behöva uppleva. 
 
Norrmejerier har dessutom himla bra gårdar, djurhållning, sortiment och produkter. 
 
Kika gärna på Norrmejeriers Youtube-klipp. Här är ett par som jag gillar extra mycket: 
 
 

Morgon-FaceTime med döttrarna

Lördag morgon och det surrar till i min mobil.
Inkommande FaceTime-samtal. 
Först med två av mina döttrar - äldst och yngst - alltså, Märta-Li och Ziri. 
 
- Titta här! sa Märta-Li och riktade kameralinsen mot badkaret. 
Jag förstod först inte alls vad jag såg. 
- Den badar! Den har haft lite ont i ett ben och behöver få röra sig i vatten, förklarade hon, och DÅ såg jag att det ju inte var toalettstolen hon filmade utan badkaret. Och i badkarets smutsiga vatten simmade EN ANKA. 
 
(null)
Så, jaa, du ser helt rätt. Det ÄR en anka, som simmar i lerigt vatten i min dotters badkar. 
Mina döttrar är ju vuxna och utflugna sedan många år, och ändå upphör deras upptåg och förehavanden aldrig att förvåna, överraska och göra mig paff på ett sätt som jag tror att de flesta tänker ska tillhöra småbarnsårens uppfinningsrikedom. Men se inte mina döttrar - nejdå! Och jag ÄLSKAR att de är så äkta och vågar göra det de vill, behöver och mår bra av. 
 
 
 
 
(null)
Här har Ida anslutit till samtalet. Hon har precis vaknat och ligger fortfarande... 
Vi är alla lika fascinerade och förtjusade av Märta-Lis lilla anka. 
 
 
 
Och precis då jag tänker att detta var den här dagens härliga upplevelse... så utropar Ida plötsligt: 
- Nämen kolla! Oh, så många! Och en så pytteliten en! 
(null)
Genom fönstret har hon fått syn på en grupp kossor (Highland Cattle) som våldgästar hennes trädgård och låter sig väl smaka av bärbuskar, gräs och annat gott. Med sig har gruppen sina kalvar, varav en är pytteliten. 
Det här är förvisso ingen ovanlig företeelse. Granngårdens kossor dyker nämligen ofta upp på Idas gård, men just idag var de extra många och så hade de ju de söta kalvarna med sig. 
 
 
Då ansluter sig minsta barnbarnet Lykke och tittar på ankan som kvackande simmar omkring i badkaret och kossorna som strövar omkring och äter ute på Idas gård. Ena kossan glufsar i sig Idas rabarber. Uppenbarligen är det inte lika surt för kossor... 
 
(null)
 
Ziri passar också på att säga godmorgon till Fredrik - sin stora orangefärgade katt, som precis vaknat i dubbelsängen - men han far iväg ut så fort att jag inte hinner få till nån skärmdump. Mina fibro-klumpiga fingrar är både långsamma och osamarbetsvilliga när det gäller pillriga saker som att göra skärmdumpar på mobilen. 
 
 
 
Så har då ankan badat färdigt. Nu är den ren och får sitta i en handduk i Märta-Lis famn... 
(null)
... och då dyker plötsligt Idas trebenta katt, Tapper och hennes minigrisar, Titti och Torsten, upp i kameralinsen. Lille Alvin - min lilla dagmattevovve - syntes som hastigast, men när grisarna kom in gick han och la sig på sin egen plats.
 
"Kära nån så många djur av alla sorter mina barn har", tänker jag tyst för mig själv. Men jag älskar det ju. Jag ÄLSKAR att de har djur. Deras djur är ju som mina fyrbenta barnbarn. 
Jag skulle själv aldrig orka ha så där många djur, men jag älskar att de gör det och har det. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Arålundshelg

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


Läkare i app

(null)
 
Jag har känt mig lite krasslig och febrig de senaste dagarna.
I vanliga fall hade jag uppsökt en läkare för att utröna orsaken, men nu har jag blivit modern och laddat ner den nya kry-appen i mobiltelefonen. Ni vet den där appen som gör att man kan konsultera en läkare via telefonen och få en diagnos.
Jag har aldrig använt den tidigare men nu var det dags.
Sålunda tog jag fram telefonen och tryckte nyfiket på appen.
Efter en kort stund dök det upp en läkare i klassisk vit rock på skärmen.
 
Hejsan. Göran Sadelgren heter jag. Din läkare i appen. Först vill jag be dig sätta på högtalarfunktionen på din telefon. Det underlättar kommunikationen.
 
Läkaren lät glad och hurtig på rösten.
Jag slog på högtalaren.
 
Blir det bra så? frågade jag.
 
Utmärkt! Då vill jag börja med dina personuppgifter och sedan beskriver du hur du känner dig.
 
Jag lämnade dessa och en kort beskrivning av mina sjukdomssymptom.
Efter jag redogjort detta såg jag läkaren fundersamt stryka sig under hakan.
 
Hmm….ja vi börjar med en vanlig hälsoundersökning då, återtog han.
 
Eeeh…ursäkta, frågade jag försynt. Det här är första gången jag använder appen. Hur går det till?
 
Ni använder mobiltelefonen hela tiden som ett instrument och gör precis som jag säger.
 
Okej…..
 
- Dåså. Då börjar vi. Först vill jag kolla ert hjärta. Stoppa in telefonen under er tröja och lägg den mot huden strax under ert vänstra bröst.
 
- Okej…..
Jag gjorde så.
Mobilen kändes kall mot skinnet.
 
- Utmärkt! mullrade läkarens röst under tröjan. Nu flyttar ni ned telefonen några centimeter och tar ett djupt andetag.
Jag gjorde så.
 
- Perfekt. Flytta över telefonen till höger sida och gör om proceduren.
Jag följde läkarens beskrivning.
 
- Utmärkt, sa läkaren. Nu tar ni ut telefonen igen och sätter på en selfiepinne.
 
- En selfievadå???...... frågade jag.
 
- Har ni ingen selfipinne? frågade läkaren förvånat.
 
- Näää…..
 
- Hmm….det var mindre bra. Jag behöver nämligen lyssna på era lungor från ryggen och dit når ni inte med era armar……hmmm…..
 
Nu är det så att uppfinningsrikedom är mitt andra namn.
Snabbt tejpade jag fast mobilen på en stekspade.
 
- Sådärja. Problemet är löst, sa jag till läkaren i luren.
 
- Vad bra. Då lägger ni telefonen mot huden strax under skulderbladet på vänster sida och hostar. Sedan byter ni till höger sida och gör om proceduren.
 
Jag gjorde så.
 
- Bra! ekade läkarens röst. Det låter okej. Nu vill jag titta er i halsen.
 
- Hur då? frågade jag nyfiket.
 
- Med mobilen så klart. Alltid mobilen! Gapa stort och för in telefonen.
 
Herregud så konstigt, men jag gjorde som läkaren bad om.
 
- Lite längre in om jag får be, hördes läkarens dämpade röst i min munhåla.
 
- Nggnufff…..goooopff….var det enda jag fick fram.
 
- STOPP DÄR! ropade läkaren mot gomseglet. Utmärkt! Ta ett foto!
 
Jag gjorde så och tog ut telefonen.
Skärmen hade blivit blöt så jag tog ett papper och torkade av den.
 
- Vad gör ni? frågade läkaren förbryllat. Bilden flimrar! 
 
- Ursäkta. Ni fick saliv i håret. Jag torkar bara av skärmen! Sådär. Klart.
 
- Bra! Har ni tagit tempen idag?
 
- Nej! 
 
- Gör det!
 
En kort stund senare hördes läkarens dämpade och avlägsna röst:
 
- Hallå.... är ni kvar? Skärmen blev alldeles svart här. 
 
Har ni en blekaste aning om hur jävla stor en Iphone7 telefon är?
 
Ambulanspersonalen som en halvtimma senare hämtade mig, bet sig frenetiskt i underläppen för att inte bryta ihop av skratt.
 
Akutläkaren höll på i en timme för att få ut mobilen ur rumpan.
 
Därför står jag just nu upp och dricker mitt kaffe och kry-appen har jag tagit bort.
Tacka vet jag live-doktorn😉
 
 
 Hehehe, det här kunde ju ha hänt för nån stackare!! 😂😂😂😂

Stolt, nöjd och matt

Sååååå nöjd med mig själv och det jag åstadkommit idag. 🤗🙏🏼👌🏼🥰💚

I andras ögon kanske inget storverk, men för mig känns det som om jag just bestigit ett berg eller genomfört ett maratonlopp. 

Vad jag gjort..? vill du veta. 
Jo, jag har vridit min säng, för det gör jag var sjätte månad så att den inte blir nedlegad på ett och samma ställe. Och så har jag dammsugit, dammtorkat och plockat i ordning i sovrummet, vikt och lagt in ren tvätt i skåpen, och lagat middag. 

Nu sitter jag med ett citronvatten, ett glas rött, kyckling, tomat, ris och currysås framför tv:n och känner mig ofantligt stolt över mig själv. 🤗🥰❤️

Sannolikt slocknar jag direkt efter maten och vaknar igen nån gång imorgon, ledbruten, värkande, yr och matt, men det är det såååååå värt.  (null)

(null)


Ny bild... eller inte?

Hur ska man göra? Måste man uppdatera och byta bilden på sin blogg? Måste det vara en nutidsbild? Alltså, profilbilden? Eller är det okej att låta bloggen se ut så som den gjort sedan min dotter skapade den åt mig? Jag funderar ofta på det... 
 
På sociala medier, kontaktforum o.dyl. förstår jag att det kan vara viktigt att ha en aktuell profilbild, men här på min privata blogg..? Njae... här kan jag väl få slippa det..? Jag menar, exakt HUR aktuell behöver den vara här? Det har ju liksom hänt en del med utseendet genom åren... 
 
Här är ett axplock av de få foton som finns på mig -- det brukar nämligen vara jag som håller i kameran -- och man kan knappt tro att det är samma person på alla bilderna...
 
Som liten var jag blond eller mörkblond... 
 
 
Som vuxen har jag oftast haft hennafärgat hår. Jag är nämligen den enda i vår familj som har råttfärgat hår.
Mina föräldrar och bröder har alla röda pigment i sina hår, men mig hoppade detta arv liksom över. Jag har fräknarna och hyn för en rödhårig person, men håret... nej, det har alltid varit lika råttbeige. Därför färgade jag det, så att det skulle stämma med resten av utseendet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ibland hade jag ingen henna, och använde då hårfärg istället... Då hände det stundom att färgningen misslyckades och det blev mörkbrunt. Verkligen inte klädsamt på mig, men så var det... 
 
 
 
 
 
 
Under senare år valde jag en stillsammare hårfärg med bara en aning koppar i. Dels för att jag inte orkade hålla på med den ständiga färgningen av utväxten, dels för att värk, ålder och sjukdomstillstånd tärde hårt på mig och sög musten ur mig... Det pigga röda håret passade mig liksom inte längre. 
 
 
Så småningom la jag av färgandet och fönandet helt och hållet. Håret fick vara naturligt skruvlockigt och tantigt gråbeige.
 
 Det gråbeiga håret känns ovant och inte som jag, men det är ju just det det egentligen är... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nuförtiden sitter håret nästan alltid i en tofs uppe på huvudet. Skönt att slippa ha det hängande i ansiktet och mot nacken. Klädsamt..? Njae, kanske inte, men utseendet är numera inte så viktigt som förr. Idag fokuserar jag mer på funktion, bekvämlighet och passform. En mycket positiv effekt av att bli äldre.   
 
 
Idag är mitt hår en lockig blandning av råttfärgat, grått och mörk cendré. Det är vad det är, det visar mitt ärliga sanna jag, och jag har äntligen accepterat det. Kilona har smugit sig på genom åren... och jag har accepterat även det, om än det är motvilligt och med så stort motstånd jag förmår uppbåda.  
 
När jag tittar på de äldre bilderna av mig, så känner jag en vemodig blandning av sorg, förundran och indignation. 
 
Hur kunde jag tycka att jag inte dög? Hur kunde jag tycka att jag var tjock och oattraktiv? Varför såg jag aldrig att mitt lockiga hår faktiskt var fint? För det kan jag ju se idag att det var. Men jag tittade alltid med beundran och ledset avund på dem med rakt hår. Jag slet och ansträngde mig för att göra det så rakt det gick, men vid minsta fukt så lockade det förstås upp sig till sitt vanliga korkskruviga utseende. 
Jag tyckte också alltid att jag var tjock och våndades över mina kilon. Hela mitt liv har jag sett mig själv som överviktig, knubbig, satt, korpulent... och som jag har kämpat mot kilona! Så länge jag minns har jag hemligen hållit koll på vad jag äter och balanserat det mot rörelse och aktivitet. 
 
Idag ser jag helt annorlunda på mitt dåvarande jag. Nu tycker jag att jag var fin. Faktiskt en riktigt vacker ung kvinna, mamma och mormor. 
Jag sörjer alla år av viktvånda och fixering på min kropp som fel, ful, oattraktiv och för tjock. Så mycken förlorad tid. Så många år av förlorad livsglädje, njutning och själsro. Varför? Hur kunde jag tillåta mig själv och/eller andra att förvränga min självbild så? 
 
Nej, det blir inget bloggbildsbyte för mig! Verkligen inte!
Jag väljer att ha kvar den väldigt inaktuella profilbilden, just för att påminna mig själv om dessa nya insikter. Jag behöver påminna mig själv om att jag faktiskt var en attraktiv, normalviktig kvinna. Och när jag har lärt mig att se och acceptera detta, så ska jag ta itu med att förlåta mig själv.
När detta börjar kännas okej, ska jag försöka lära mig att känna, att jag nog också idag, som 60-åring, ser rätt okej ut. 
 
Att behålla min gamla inaktuella profilbild är nu min lektionsplanering för ämnet självinsikt och självbild. 
 
 

Samband som är viktiga

Väder, temperatur, dagsform, livet och dess innehåll påverkar mina sjukdomstillstånd och förvärrar symptomen avsevärt. 
 
Det är nästan ofattbart hur mycket värk, problem och nedsättningar som kan skapas genom små förändringar, spänningar och belastningar. 
 
Min nacke och rygg, mina öron, rumpan och baksidan av mina lår värker, stramar, "dorrar" och strålar smärtsamt. Det begränsar mig på alla möjliga sätt. Det påverkar både mitt vakna tillstånd och min sömn. 
 
Jag förstår att jag behöver röra igång cirkulation och stretcha stramande muskulatur. 
Googlar för att hitta nåt färdigt att följa, så att jag inte behöver lägga ork eller förmåga på att hålla ordning på det jag gör. Hittar en väldigt bra sida med mycket användbar information. 
 
Här är det de skriver angående främst nacke, huvud, axlar och käke. 
 
 
"Tungbenet är det enda benet i kroppen som inte ledar till något annat ben utan helt och hållet bärs upp av muskler och ligament som är förbundna med tungbenet. Det "hänger" alltså i ligament fästa i tinningbenet. Det kallas tungbenet för att det bär roten av tungan.
 
Ovanför tungbenet finns fyra muskler och under benet finns ytterligare fyra andra muskler. Tungbenet kan liknas vid ett vattenpass då det är del av att reglera hållningen i kroppen. Den övre delen av tungbenet är genom musklerna förbundet med käkarna. En snedställning av underkäken orsakar en ojämn spänning av musklerna som leder till tungbenet. Detta kan i sig skapa en ojämn belastning av muskulaturen."
 
 
Himla tydligt och bra förklarat, eller hur?
Jag är smärtsamt medveten om att jag pressar både tunga och tänder. Och det både när jag sover och när jag är vaken. Jag försöker verkligen att tänka på det och fokuserar på att undvika det, men det funkar ju bara när jag inte sover. 
 
Men vad är då sambandet mellan nack- och käkproblematik? 
Så här skriver terapeuterna på Atlaskotan.net
 

Den gemensamma snedbelastningen orsakad av en obalanserad atlaskota och tungben har i vissa fall visat sig kunna orsaka exempelvis en ojämn hållning och ett snedställt bäcken och/eller att ena axeln är högre än den andra.

Musklerna som är förbundna med atlaskotan i nackleden, nackrosetten, är via nervtrådar förbundna med musklerna som styr käkleden. Spända nackmuskler har visat sig kunna orsaka spända käkledsmuskler, och omvänt.

 
Ja, jag har ett snedställt bäcken. Rätt rejält dessutom. Och mina axlar är olika höga. 
Att detta skulle påverkas av eller hänga ihop med käken, nacken och huvudet har jag märkligt nog inte tänkt så mycket på... Det är ju ingen ny kunskap eller information för mig. Det här vet jag ju - det ingick ju i min utbildning. Det som är anmärkningsvärt är att jag inte reflekterat över det förrän jag läste det nu. 
 
 
 
 
Jag har värk bl.a. på utsidan och ovansidan huvudet. Detta begriper jag ju att det hänger ihop med käken och munnen, men exakt hur, vad musklerna heter och på vilket sätt muskulaturen är fäst hade jag inte koll på. Min hjärna har sorterat bort mycket sånt, sedan jag för massor av år sedan gick utbildningen till gruppträningsinstruktör. 
 
Så här skriver Atlaskotan på sin sida
 

SUBOCCIPITALIS – EN MUSKELGRUPP LÄNGST UPP I NACKEN

Suboccipitalisgruppen är en muskelgrupp på undersidan och baksidan av skallen. Suboccipitalisgruppen urspringer från de två översta kotorna i kotpelaren. De löper sedan på dess baksida innan den fäster in på skallens baksida. Suboccipitalisgruppen ansvarar främst för att stabilisera vårt huvud samt att hålla det horisontellt. Smärta från dysfunktioner eller triggerpunkter i muskeln kan kännas som smärta på baksidan och utsidan av huvudet

 

Triggerpunkter är en del av en muskel som befinner sig i spasm och till följd av detta så stryper fibrerna i muskeln sin egen syretillförsel och ett förändrat pH-värde uppstår. Det i sin tur leder till aktivering av nervfibrer i muskulaturen som kallas nociceptorer, det är de nervfibrerna som leder information till hjärnan som sedan kan uppfattas som smärta. Dessa punkter skapar oftast en djup, irriterande, molande smärta som ibland är väldigt diffus och kan sprida sig över stora områden.

 
Ja, triggerpunkter och smärta från dessa är jag ju mycket bekant med, eftersom jag har fibromyalgi. 
Men jag har också ont ovanpå huvudet och bakom ena ögat. Oftast det högra, men ibland överraskar eländet mig med att byta öga. 
 
Året om kör jag ett helkropps styrka, kondition och rörlighetspass en gång i veckan och då stretchar jag långsamt och rejält alla muskelgrupper. 
Nu har vi emellertid några veckors sommaruppehåll och i kombination med ökad belastning på livsinnehållet, så kommer förstås nackvärken som ett brev på posten... 
 
Brukar du också ha ont ovanpå huvudet? Då kanske du har nytta av att veta det här:
 
 

SPLENIUS – EN MUSKEL I NACKEN

Splenius är en nackmuskel som urspringer i två delar, en från kotsegmenten i bröstryggen och den andra från kotsegment i nacken. Den nedre fäster in på kotsegmenten i nacken, den övre på baksidan av skallen. Splenius ansvarar främst för att rotera vårt huvud samt för att böja nacken bakåt. Smärta från dysfunktioner eller triggerpunkter i muskeln kan kännas i nacken, på toppen av huvudet eller bakom ögat. 

 
 
 
Här är en bra övning med rörelser för nacken. 
De töjer och lindrar. 
 
Lustigt att de har spaltat upp just dessa rörelser på Atlaskotans sida. Det är ju nämligen precis det här jag brukar göra som avslutande stretch på mitt seniorpass. Då hade jag alltså inte behövt googla... 
 
På passet är vi redan uppvärmda och kör de här stretchrörelserna 30 sekunder till en minut per muskel. 
När jag som nu är stel och har onda muskler, så gör jag den istället som en uppmjukande rörelse -- alltså, många gånger och håller bara några få sekunder per rörelse.  
 
Obs! Det är viktigt att göra den här övningen långsamt och att inte pressa nacken om det tar emot eller gör ont.
 
 
 


Tidigare inlägg
RSS 2.0