Nyponbröd - grovt, gott o hälsosamt
Mitt mumsigt grova nyponbröd är toppen att ha färdigskivat i frysen.
Man tar fram så mycket man vill ha, rostar och avnjuter det. :D
Med den här satsen blir det två stora limpor, som jag gräddar bredvid varandra i en långpanna.
Det är inte LCHF, men ändå så pass lite mjöl (och kolhydrater) att det funkar för mig, min mage och mina leder.
Jag bakar alltid på måfå och av vad jag råkar ha hemma, så recepten blir lite "på en höft", men jag gillar att inte behöva vara slaviskt bunden till nåt som står på ett papper.
Att baka ska vara en skön, njutbar upplevelse och snäll mot hushållskassan, tycker jag.
Jag provar och känner mig fram med de ingredienser jag råkar ha hemma och ser bara till så att degen blir lagom konsistens -- jag är dock försiktig med att tillsätta alltför mycket mjöl och låter den hellre bli lite för lös i bunken, för det åtgärdar man sedan lätt vid utbakningen på bänken.
Ibland blir det lyckat, ibland mindre lyckat... och när bakresultatet blir finemang, delar jag förstås med mig av både brödet och receptet.
Ungefär det här behöver du alltså, för att göra mitt nyponbröd:
- ca 250 g = en halv påse nyponskalmjöl
(luktar himmelskt och innehåller mängder av c-vitamin) - 3 dl fullkornsvetemjöl av bra sort
- 1 dl havregryn av bra sort
- 2 dl mandelmjöl
- 1 dl solrosfrö
- 2 dl krossat linfrö
- 1 dl pumpafrön
- 1 dryg msk salt
- 1 msk honung
- en halv påse brödkryddor
- 2 påsar torrjäst eller två paket jäst
- 3 ägg
- en liten förpackning Keso
- 3 msk olja
- 1 dl naturell yoghurt, gräddfil eller filmjölk
- drygt 1 dl gojibär eller hackade torkade aprikoser, fikon eller plommon
- ca en halv liter varmt vatten (temperatur avgörs av vilken typ av jäst du använder)
- Blanda alla torra ingredienser i en stor bunke.
- Tillsätt de "blöta" ingredienserna.
- Blanda med assistent i minst fem minuter (gärna mer) på hög fart.
- Låt jäsa till dubbel storlek under bakduk i bunken.
- Häll ut den rätt lösa och klistriga degen på bakbordet och dela den i två delar.
- Knåda degbitarna i vetemjöl och forma två långa och rätt smala limpor (hela långpannans längd), som läggs på bakplåtspapper i en långpanna.
- Skåra med vass kniv tvärs över limpornas ryggar, så spricker de inte vid gräddningen.
- Låt jäsa i minst 1 timme under bakduk.
- Grädda mitt i ugnen i 50 minuter.
- Ta ut och lägg på galler.
- Pensla eller spraya med vatten och strö lite salt över bröden.
- Täck med bakdukar och låt vila tills bröden svalnat lite.
- Skiva och frys! Eller varför inte avnjuta dem på en gång? :D
Ibland kommer det goda liksom i skreduser
Ibland är det bara sååå gott o bra mitt i allt eländet. Då känner jag så himla tydligt hur ofantligt mycket jag har att vara tacksam över. Det goda o bra överskuggar då trassel, knas o tisteltillvaro, så att detta blir till ett uthärdligt jamen-det-här-klarar-jag-såklart.
Och då sväller det liksom inifrån av mjuk o varm tacksamhet.
Idag är just precis en sån dag!! En sån där dag, som är alldeles sprängfylld av tacksamhet och goda anledningar härtill.
Dagens fräscht goda middag är bara en av alla dessa, men den får nu agera symbol för dem alla.
Att någon tycker att jag är värd en lyxigt god sushi, är nämligen något, som gör det varmt o gott inuti.
Jag känner mig, mitt i elände o svårigheter, alldeles ofantligt rik och välsignad!
Spooked till något bättre
Redan då jag flyttade in i mitt Bäckebo, var jag tveksam till att sätta upp min stora fyrtavla.
Egentligen älskade jag bilden med det stormande havet och den vita kyrkliknande fyren, men ramen var så förfärande ful, smaklös och mörk. Och sen förstås det tavelförgiftande faktum, att jag en gång fick den i gåva av en genuint osympatisk, falsk och förfärlig mänska. Nej, den ville jag egentligen inte alls ha med mig in i mitt nya Bäckebo, utan istället bara bära direkt ner till Erikshjälpen.
Emellertid -- min vägg ovanför/bakom soffan var kal och jag hade inget annat -- varken i min ägo eller i mitt hjärtas önskebank -- så jag lät mig övertalas...
"Den är ju jättefin, det är klart du ska ha den!"...
Och där, på min vackra gräddvita vägg, hängde sedan tavlan med den hemska trossprydda ramen, i mer än tre år. Och jag vantrivdes med den! Önskade den ofta dit pepparn växer! Men brist på pengar och ljusa vackra alternativ gjorde, att den fick hänga kvar.
Men -- plötsligt händer det, som man säger i Trissreklamen.
Så kom det en dag, då en händelse (läs: person) rubbade mina tryggt invanda cirklar och liksom rörde om lite i min trygga vardag. Inte alls på något negativt sätt -- nej, absolut inte! -- men så funkar ju jag, att jag stundom kan bli spooked, även av bra saker, då de lite för snabbt kommer lite för nära och slår an gömda o glömda strängar allra längst in. Och när jag upplever att det gungar inuti -- vilket jag, av olika skäl, upplevde att det gjorde på flera fronter under januari -- så kompenserar jag detta, genom att skapa ordning och harmoni runtomkring mig.
Så kom det en dag, då en händelse (läs: person) rubbade mina tryggt invanda cirklar och liksom rörde om lite i min trygga vardag. Inte alls på något negativt sätt -- nej, absolut inte! -- men så funkar ju jag, att jag stundom kan bli spooked, även av bra saker, då de lite för snabbt kommer lite för nära och slår an gömda o glömda strängar allra längst in. Och när jag upplever att det gungar inuti -- vilket jag, av olika skäl, upplevde att det gjorde på flera fronter under januari -- så kompenserar jag detta, genom att skapa ordning och harmoni runtomkring mig.
Jepp, så funkar jag! Och så kom det sig sålunda, att den stora mörkramade tavlan nyligen åkte ner och skjutsades iväg ner till Erikshjälpen.
Min dröm och önskan var (läs: är), att pryda väggen med en tavellist och en stor tavla av Erik Dirty Elmo Lindström. Tavlan har jag inte köpt än, men listen har jag skaffat och fått dit, så jag är liksom halvvägs.
För er, som, liksom jag, förgäves sökt en lång vit tavellist i handeln, kan jag berätta, att jag beställt min på Uffes Snickeri i Njurunda. Den trevlige snickaren var mycket tillmötesgående och tillverkade den helt enligt mina önskemål.
Och så här fint blev det!! :D
Hela 180 cm lång är min tavellist och lite djupare än de man köper färdiga.
Med ett lite större djup, får man en bättre vinkel på stora tavlor, så att de vilar stadigare på hyllan. Och så blir det förstås lättare att ställa andra saker på listen/hyllan -- t ex ljuskoppar, prydnadssaker o dyl.
Så här fint blev det med en vacker skolplansch och några ljuskoppar av vackert ljusreflekterande glas.
Jag är jättenöjd!!
Hela mitt gräddvita vardagsrum blev liksom annorlunda. Tänk så mycket en sån förhållandevis liten detalj, kan förändra ett helt rum. Så harmoniskt, så gräddigt, så mysigt!!
Passar på att lägga ut några bilder på resten av mitt lite restylade sköna Bäckebo:
Mitt nya luftiga gräddvita Bäckebokök dukat för mysig Tjej-sopp-kväll på Alla Hjärtans Dag.
På bänken en totally gorgeous vit retroradio och en ofantligt vacker Alla Hjärtans-bukett -- omtänksamma o fina gåvor från den person, som, i både praktisk och själslig mening, bidragit till Bäckebo-restylingen. :o)
Jag dukar undan, diskar och ställer i ordning köket efter vår trevliga soppkväll.
En ren duk i sköna gröna toner....
... vackra vita älskade ting och en vacker bukett med ett stort rött hjärta i. Sånt gör verkligen gott inuti!!
På hyllan i mitt vackra och unika fönster mellan hall och kök, brinner fortfarande tre av de fyra ljusen, och jag kan inte annat än le lyckligt åt hur fint och effektfullt det är.
Jag älskar mitt ljusinsläpp och blir lika glad o lycklig varenda gång jag råkar kasta en blick på det.
Och det är så sant och så riktigt det, som står där: Dei Gratia Non Plus Ultra.
Åsa E Melander 40
I Dagbladet idag kan vi läsa, att man nu inleder domstolsförhandlingarna, som ska avgöra, huruvida anställda i butik har rätt till integritet eller ej. Det är underklädeskedjan Change och Handelsanställdas förbund, som gör upp om den saken.
Stridsfrågan gäller om anställda inom Change, kan tvingas att bära namnskyltar, som också anger den anställdes BH-storlek. Helt absurt och totalt barockt, att en sådan självklarhet ska måsta tamponera samhällets resurser, tycker jag. En persons kroppsmått och klädstorlek, är väl ändå var och ens privatsak.
Varför, undrar jag, är det just BH-storleken arbetsgivaren vill ha på namnskylten?
Change säljer ju mycket annat, än just BH:ar -- t ex strumpbyxor, trosor, badkläder och sovkläder. Varför är det inte t ex den anställdes fotstorlek man vill ha på namnskylten?
Eller en mix av olika kroppsmått och dito storlekar på de anställdas namnskyltar?
En arbetsdag skulle arbetslaget kunna bestå av t ex:
"Lena Karlsson, 37", "Ziri Melander XS" och "Åsa E Melander 40".
(Och jaa, Ziri har sagt "Självklart, mamma, får du använda min bild som exempel i din blogg" -- annars hade jag såklart inte gjort det. :D )
Men, nejdå, så vill inte Change ha det -- det är just BH-storleken, som man vill att de anställda ska skyltas med. Enligt mitt förmenande, är det just för att bröst och bystmått är så starkt laddade saker -- och av just den orsaken, är det olustigt för många kvinnor
(t ex mig), att dra alltför närgången uppmärksamhet och direkta blickar till just bysten. Brösten är privata, och accentueras i den omfattning och det sammanhang, som man själv känner sig okej med. Detta ska verkligen inte en arbetsgivare avgöra eller bestämma.
(t ex mig), att dra alltför närgången uppmärksamhet och direkta blickar till just bysten. Brösten är privata, och accentueras i den omfattning och det sammanhang, som man själv känner sig okej med. Detta ska verkligen inte en arbetsgivare avgöra eller bestämma.
Om nu rättssystemet skulle få för sig att ge Change denna absurda rätt, skulle vi framgent kunna få se t ex andra butiksanställda med storleksangivande skyltar fästade på sig både här och där.
Nej, måtte sunda förnuftet vinna gehör i den här frågan!
Låt oss slippa bära skyltar med våra kroppsstorlekar.
Förändring = förbättring
Det man inte gör på en gång, tenderar att bli kvar ogjort -- så funkar åtminstone jag.
Det blir inte för evigt ogjort, men det brukar liksom dröja, innan det blir av.
Till exempel:
Min gamla tjock-tv och lika gamla dvd/surroundanläggning fick följa med till mitt nya Bäckebo. De fick husera i en ful, billig, svart tv-rullvagn från Erikshjälpen, efter att jag rollat den gräddvit. Tanken var att det skulle vara en mycket temporär lösning, för jag skulle ju ha en smidig platt-tv och en dvd, utan 5 högtalare och metervis med kablar.
Så blev det emellertid inte. Min gamla teknikpark har stått kvar i mitt vardagsrum, ända tills dvd:n började krångla och plötsligt bara "frysa" mitt i filmer.
Mycket irriterande och frustrerande. Jag visste aldrig ifall det skulle gå att se hela filmen eller ej.
Så en dag hände det! Jag baxade ut alltihop i porthuset, och ringde Erikshjälpen för avhämtning.
Därefter bar det av ut till Birsta, för att hämta hem min nya tv och dvd.
Så här stor skillnad mellan en tjock-tv och en platt dito, är det i tjocklek och tamponerande av utrymme. Och då har jag ändå ställt basgrunkan så som försäljaren sagt att den ska stå -- d v s rakt ut ifrån väggen, istället för längs väggen, så som jag vill och kommer att ha den.
Se så lättstädat, luftigt och härligt det blev!! :D :D
Några av kablarna ska läggas tillrätta inne i den döljande vertikala kanalen, och den vita telefonkabeln ska få en egen döljande kanal längs golvlisten, men sen är det klart.
Jag är sååå nöjd och tycker att jag har det überlyxigt!!
Bloggkontroll
Har sett SVT:s mycket informativa och tankeväckande playprogram Du är googlad och beslutar mig för att inleda Operation - Ta kommando över Googles information om mig.
Följ gärna aktivt min blogg (klicka på länken ovan), och hjälp mig därigenom att se till att den information, som finns om mig på nätet, är aktuell och relevant.
Se också gärna det mycket bra programmet, som inspirerade mig till detta.
Det finns att se på svt.play under februari och mars 2013.Murrmurr å kissarna
Eftersom jag är pälsdjursallergiker, har jag inte haft så mycket med djur att göra i vuxen ålder. Men när jag var liten, hade vi katter och uppfödning av Bostonterrier -- dessutom är jag ju barnfödd på en bondgård, så då hade jag mängder av härliga djur omkring mig.
Detta är något jag saknat enormt, sedan jag i början av tonåren blev allergisk och vi var tvungen att göra oss av med våra älskade fyrbentingar.
Genom tonåren var jag ofantligt allergisk. Så till den grad, att jag till sist utvecklade allergier mot saker, som vi aldrig hört talas om att man ens kunde vara allergisk mot -- kyla till exempel. Vid minsta hurvkänsla fick jag nässelfeber med stora rodnader och frossa. Minsta upplevelse av köld kunde utlösa ett "anfall" -- t ex att en varm sommardag gå i en matvaruaffär eller att svalka sig i det ljumma Medelhavet. Jag fick avhålla mig t.o.m. från att äta glass och att dricka kylda drycker.
Jag påbörjade en hyposensibilisering och det verkade ha bra effekt, men så blev jag gravid och fick avbryta behandlingen. En läkare tröstade mig med att kroppen förändras mycket av ålder och graviditet -- min allergi skulle alltså kunna mildras över tid. Så tycktes emellertid inte vara fallet -- åtminstone inte vad gäller hundar, hästar och kor, vilket var de pälsdjur, som jag råkade komma i kontakt med. Dock hade inga av mina bekanta några katter, så det var och förblev ett oprövat område -- och det var inte heller något jag reflekterade över.
Jag fick också rådet att boosta kroppen med vitamin- och mineraltillskott, att motionera regelbundet och äta medvetet sunt med mängder av antioxidanter -- ett råd jag tog på fullaste allvar, eftersom detta även skulle hjälpa mina onda leder att läka eller åtminstone bli mindre smärtsamma och inflammerade.
Då mina barn växte upp, blev jag varenda vecka sjuk, då flickorna kom hem från umgängeshelgen hos sin pappa, som hade både en stor hund och flera katter. Att det skulle kunna vara till större delen "hundmjället", som jag reagerade mot, tänkte jag aldrig på.
Jag ville bara så gärna, att de skulle få ha kontakt med djur, för jag visste ju hur värdefullt det är, och stod därför ut med den utmattande astman, nysandet och snorandet.
När flickorna sedermera blev vuxna och satte egna bon, var det såklart naturligt för dem att skaffa egna kissar. Och det var vid ett helgbesök hos min äldsta dotter, då hon bodde i Stockholm, som jag upptäckte att jag inte reagerade lika starkt mot katter som tidigare. Jag kunde minska medicineringen och ändå inte få någon astma. Förvisso nös och snorade jag fortfarande, ifall jag hade närkontakt med katterna, men så länge jag inte gosade med dem, gick det överraskande bra. Lyckan var gränslös och jag vågade knappt tro att det var sant! Hur länge jag varit så där oallergisk mot kissar, var och är höljt i dunkel, och det spelar egentligen ingen roll -- det är ju att jag är det, som är det fina!
Numera har jag en nästan besvärsfri kontakt med mina fyrbenta barnbarn och det är underbart!! Visst tar jag en tablett, om jag ska ha en lång stunds närkontakt med dem, men annars behövs det inte.
När någon av döttrarna t ex ska resa bort, kan jag nu vara kattsällskap och kattvakt, som sover över hos kissarna. Eller som igår, då min yngsta dotter jobbat alldeles ofantligt mycket under en period och kissarna varit ensamma alldeles extra mycket -- då var jag o en vän kattsällskap och hade tv-mys med dem, istället för att sitta för själv eller vara ute på annat. Sååå mysigt och sååå fint!! :D
Vackre Fredrik har sin givna plats på bordet.
Han är inte det minsta intresserad av andra ätbara saker, än torrfoder och "blötmat", så att ha honom liggande där, är fullkomligt riskfritt. :D
Resten av kvällen tillbringade han kurrande i mitt knä. Sååå mysigt för både Freddan och murrmurr!
När kvällen är över och det är dags att gå hem, säger jag hejdå till kissarna.
Filip blir jättego och får lite separationsångest -- vill gärna kramas o mysa lite extra.
Då reser han sig på bakbenen, gosar och kraaamas... Ofta blir han så till sig, att han t.o.m. hoppar upp på ryggen på en, för att liksom komma ännu närmre och gosa extra mycket.
Det är dock svårt att komma åt att klappa o klia, då han är på ryggen. Något, som han själv, inte tycks förstå alls, för han lägger sig och försöker komma så nära både ryggen och händerna det nånsin går. *skratt*
Det är så ofantligt härligt, att kunna få närhet till djur! Och det är så himla fint med den tillgivenhet de visar mig!! Det gör mig sååå lycklig, och fyller mig med en gigantisk och varm tacksamhet!!!
En sån fin gåva!
Jag är ånyo -- för vilken gång i ordningen under mitt vuxna liv -- i en lång (tycker jag i alla fall) och ekonomiskt tärande period på a-kassa. Det är arbetsmarknadsmässigt svårt att vara lärare med ej färdiggången utbildning, 50+ och kvinna. Ingen het kombo precis... spelar liksom ingen roll hur kompetent man faktiskt är.
Nyligen uttryckte jag sålunda en lätt frustrerad önskan om en Postkodlotterivinst.
Det visade sig dock, att jag fick nåt som var mycket bättre -- jag fick en fantastiskt fin vän!
En vän, som skämmer bort mig enormt, både med att ge mig sin tid och sitt kunnande, och med att generöst lägga sin tid på att t ex gå med mig i butiker, gymma med mig, och överraska mig med saker jag önskat och/eller har stort behov av.
Nu sitter jag här under en fleecefilt med fötterna på en pall och läser den alldeles väldigt vackra boken av Bodil Malmsten, som jag fick häromdagen, och om en stund blir jag hämtad för en dryg timmes gemensam träning på Sensia.
Jag känner mig rik och väääldigt lyckligt lottad!
Önskarönskarönskar!
Myser omkring inne i Birsta City och bara kikar runt i butikerna, medan jag väntar på dotra, som hade nåt jobbärende....och så råkar jag på den här fantastiskt inspirerande och vackra vill-ha-boken!!
Snääälla Postkodlotteriet, dra mitt postnummer nästa gång..!!! :)
