Efter många om och men, har jag äntligen lyckats byta busskorten åt mig och min ena dotter.

 

Första gångerna både jag och hon, oberoende av varandra, försökte komma åt att göra det, var det timslånga köer.

Jag läste då på hemsidan, för att få veta hur man skulle förfara, ifall man inte i tid lyckades få byta på ett av deras inbytesställen. På hemsidan stod att man kunde skicka in korten, så jag tog både mitt och ena dotterns för att sända dem till angiven adress.

Men så råkade jag vara på stan i ett ärende, mindes korten i plånboken och kvistade sålunda ner till Navet.

Fort och enkelt var korten inbytta, men -- vems var vems? Ingen uppgift om vem, som rådde om det ena eller det andra kortet. Eftersom summan på de bägge korten var rätt stor, kändes detta angeläget att ha fått veta.

Nu får förstås dottern det kort, som hade högst summa insatt, för så funkar jag. Jag vill inte ens behöva tänka tanken, att jag skulle ha tagit hennes busspengar.

 

Så kom då nästa bugg i systemet: Registrera ditt kort på DinTurs hemsida.

 

Jag tyckte det var klokt, att registrera både mitt eget och dotterns kort, innan jag lämnade över det ena till dottern. På DinTurs hemsida fanns en tydlig och bra genväg till registreringen. So far, so good.

Jag fyllde i alla uppgifter och kom sedan till två rutor med "Din vanligaste resa" Välj från och Välj till.

Borde vara busenkelt, kan man tycka, men nähärå! Inte på DinTur.

 

 

 

Sååå glädjande och sååå rätt!!!!  :o)

 

I bägge våra lokala tidningar,

 

 

... och ST, kan vi idag läsa den synnerligen glädjande nyheten, att butikskedjan Change förlorade målet i AD.

 

Det är nu sålunda klarlagt, att man, som arbetsgivare, inte kan tvinga sina anställda till vad som helst -- t ex inte att bära namnskyltar, som också uppger de anställdas bh-storlek.

 

Detta är ett viktigt prejudikat, som lägger ribban för arbetsgivares krav gentemot sina anställda.

Man ska, som anställd, inte behöva skylta med storleken på sina olika kroppsdelar, sin politiska åsikt eller annat, som är privat och inte hör till jobbet. Och det finns det nu alltså ett domslut på.

 

Märkligt. kan man tycka, att en sån självklar sak ska behöva tas till domstol, men jag och ofantligt många med mig, är glada att det blev ett klokt, sunt och, för framtiden, bra domslut.

Wow, va roligt!!! Ett lokalt mikrobryggeri på Alnö!! :D
Jag blir såå glad och såå stolt!!! Helt i min smak och enligt de politiska värderingar jag jobbat och stått för!!
Det lilla arbetsplatsformatet är startgroparna för nya jobb, det lokala näringslivets utveckling och näring för stans attraktionskraft!

Far och son i Alnöfamiljen Dykes, har i nästan 50 år bryggt sitt eget öl -- för husbehov alltså.

Det är sålunda med gedigen kunskap, lång erfarenhet och en stark kärlek till ale, som Dick och Robert Dykes nu startar sin tillverkning i större skala.

Sedan Pripps 1992 lades ner, har herrarna Dykes också saknat ett lokalt tillverkat öl -- något man nu vill försöka råda bot på, genom att starta sitt mikrobryggeri på Alnö. Därifrån hoppas de kunna distribuera öl direkt till regionens systembolag och våra lokala restauranger.

– Hoppas att vi kan förmedla vår passion och kärlek för ale och traditionell bryggning till regionen, säger pappa Dick Dykes.

(Läs Dagbladets artikel genom att klicka på texten ovan!)

 

Redan i september hoppas ölen finnas ute på marknaden.

Gissa om jag ska köpa lokalt öl då!!!   :D

I två synnerligen fullpackade bilar, varav en av det mycket större slaget, tuffade vi på Skärtorsdagsmorgonen uppöver mot vår stuga i den jämtländska fjällvärlden.

Vårsolen strålade lovande och det kändes att det skulle bli en härlig påskhelg.

 

 

 

En morgon, då jag som vanligt satt med frukostkaffet vid datorn, föll min blick på en rubrik, som gjorde mig nyfiken. Inte en tidningsrubrik, utan en rubrik på en av de bloggar, som jag, under en liten tid följt, för att jag gillar personens val av ämnen och sätt att skriva.

Bloggaren är alltså ingen jag känner, bara en random blogg, som jag råkat stöta på ute i etern.

Eftersom jag prenumererar på hennes blogguppdateringar, kom sålunda följade rubrik upp här hos mig:

 

 

Jag visste varken vad komboskini eller sardonyx var, men förstod att det första är en benämning på en sak och det andra sannolikt ett, för mig, okänt material.

Språkintresserad som jag är, blev jag såklart jättenyfiken, och gick in på hennes blogg för att få veta.

 

 

 

 

 

 

Nog är det märkligt, att socialtjänsten har ett minus på ca 90 miljoner och man diskuterar inköpsstopp inom Sundsvalls kommun, samtidigt som man lägger ca 100 miljoner på konsulter och planerar nya gång/cykelvägar västerut mot Granlo-Bergsåker..?

Visst, det är olika förvaltningar -- det vet jag! -- men kommunens pengar är fortfarande kommunens pengar, och kommunen kan prioritera om och omfördela dessa.

Vi kommuninvånare betalar in kommunalskatt, som ska gå till allas vår service, vård och omsorg. Vi har inte betalat in den skatten, för att de ska satsas på onödigheter som t ex nya gång/cykelvägar istället för de befintliga, som faktiskt fungerar alldeles utmärkt, då man samtidigt lägger besparingskrav och åstramningsåtgärder på de grundläggande sakerna -- alltså, vård, skola och omsorg.

Hur kan det finnas ekonomiskt utrymme för att leja in konsulter, då man inte har råd med en värdig och kärleksfull äldrevård?
Varför finns det pengar till att ersätta fungerande gång/cykelvägar med nya, finare och bredare dito, då man samtidigt säger sig måsta stänga skolor och tvinga små barn till andra skolor längre bort från hemmet?

Den här märkliga matematiken går liksom inte ihop för mig...

Har jag inte råd till hyra o mat, så har jag minsann inte råd med biobesök eller en ny bil heller. Helt rätt o riktigt, tycker jag.
Ja, så sunt och enkelt lever och resonerar jag, men kanske fungerar kommunens matematik annorlunda?

Har nu sovit min andra natt i den nya sängen och kan bara konstatera, att det onda från rygg, höft och ben, inte enbart kommit ur förslitningar, artros och en skada, utan uppenbarligen också av att jag sovit i en gammal utlegad säng. Känner mig lätt korkad, som inte förstått förrän nu, hur viktig ens säng är.

 

För andra morgonen i rad nu, klev jag ur sängen och var rak, istället för sned, och mitt ben smärtar nästan inte alls.
Och inte en enda gång har jag vaknat under natten av att benet värkt -- något som tidigare varit en förfärlig sömnstörare.

 

Jag är förvisso lätt ledbruten och har träningsvärksliknande ont i axlar, skuldror och nacke, men det är, vad jag hört, helt normalt, då man börjar sova i en ny och bättre säng. Då ska nämligen alla ens stela krampande muskler börja slappna av och ligga i rätt läge under den långa nattvilan, och ledernas ligament töjs plötsligt inte längre ut i vrånglägen under nätterna. Den lätta ledbrutenheten och blåmärkeskänslan kommer alltså att ge med sig. Och jag har hur som helst, den flera tuuuusen gånger hellre, än min sneda, stela, värkande rygg och den krampande smärtan i benet och höften, för DET kringskär mig och förstör mitt liv o humör, DET orkar jag bara inte leva med.

Aldrig har jag trott eller vetat, att min säng är så avgörande för hur jag mår.
Nu vet jag bättre, och jag säger bara:
Se till att du har en riktigt bra säng!! Det kan göra sååå mycket större skillnad, än du tror!!

I Delsbo kyrkas charmerande församling, håller man varje år en populär och välbesökt inför-påsk-auktion.

Man auktionerar då ut en härlig blandning av handgjorda och oerhört vackra alster av olika sorter och slag, som skänkts för ändamålet. 

 

Jag hade, för andra året i rad, förmånen, att få följa med Bodil Östling (Bildhotellet) ner dit och delta i denna ljuvliga tradition.

 

 

 

Och här följer några bilder från gårdagens härliga auktionskväll:

 

 

Jag är en såå väldigt glad och tacksam mänska!!  Och orsakerna härtill är många!!   :D

 

Just nu har flera av dem att göra med fysiska ting, dessas befintlighet och den påverkan de har på mitt liv.

 

Här följer några av dem:

 

 

 

 

Jag var bara 18 år, då jag för första gången fick ett ryggskott. Det liksom bara var där på morgonen, då jag klev ur sängen och satte mig vid frukostbordet.

Det gjorde så förfärande ont, att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, och jag förstod inte vad i allsindar det var, som jag råkat ut för. Smärtan var så ihärdig, dov och annorlunda, så långt inne i kroppen och så komplett förlamande -- det gick inte att jämföra med något jag känt förut.

 

Vår dåvarande granne var sjukgymnast, och efter en liten stund med honom hade jag fått besked. Jag hade fått mitt livs första ryggskott.

 

Genom de kommande åren hade jag sedan otaliga, och tätt på varandra följande, ryggskott och var svårt hindrad av min onda rygg.

 

Då jag var dryga 30 fick jag ett diskbråck, som opererades. Efter operationen fick jag emellertid veta, att det som smärtade i min rygg, inte blott var ett diskbråck, utan också någon form av ådernystan, som lagt sig kring ryggraden. Detta var kirurgen både oförberedd på och okunnig i (han sa sig aldrig ha sett eller hört talas om sådant), så denne valde helt enkelt att stoppa den häftiga blödningen från ådernystanet och sen låta det vara kvar i min rygg. Där har det sedan legat och hållt sig förhållandevis lugnt i många år, men för ca 10 år sedan började ryggen åter spöka och dra iväg i s k ryggskott. Om det är artrosen eller ökad förslitning eller bägge delarna med nån inblandning av det där ådernystanet, har jag ingen aning om. Det enda jag vet är, att det gör gräsligt ont och är väldigt instabilt, trots att jag tränar och stärker min rygg och muskelkorsett så mycket det går.

 

För några år sen förvärrades alltihop, genom att jag råkade trampa genom ett altangolv, som inte låg fastspikat. Jag skadade då ena knät och ena höften. Eftersom benet gjorde så infernaliskt ont, var jag tvungen att uppsöka vårdcentralen -- jag trodde att jag kanske haft sönder något inne i knät eller höften. Att undersöka höften var dock läkaren inte intresserad av.

 

- Vi röntgar knät och ser hur det ser ut. Eventuellt får vi sen röntga höften också, beslöt min tröge gamle husläkare.

Att ta röntgenplåtar på bägge dessa vid samma tillfälle, då jag ju ändå var där, tyckte jag verkade vara en sund tanke och lösning, men icke sa Nicke. Så skulle vi inte ha det, sa läkaren. Sålunda röntgades knät och man konstaterade, att det var slitet, men inte skadat. Om besvären kvarstod fick jag höra av mig igen, stod det i brevet från vårdcentralen, men p.g.a. artros skulle läkningsprocessen sannolikt bli långdragen och långsam.

 

Om besvären kvarstod... Jo jo, det kan man säga att de gjorde. Det visade sig vara synnerligen svårläkt, men jag visste ju att artrosen motarbetade läkningen, så jag stålsatte mig och lät tiden gå. Vecka lades till vecka, månad till månad, och jag blev inte ett dugg bättre -- snarare tvärtom. Jag blev mer och mer orörlig, och smärtan, som strålade från höften och ljumsken ned genom benet och ut i knät, blev alltmer outhärdlig. Till sist kunde jag inte gå eller stå utan smärta, och jag vaknade på nätterna, så fort jag rörde på benet. Jag kontaktade åter min husläkare, förklarade att jag inte orkade ha så ont längre, utan ville ha en utredning av höften. Han skickade mig på en röntgen av höger höft, som visade att jag hade artros och lätta förslitningar, men inget som borde orsaka den typ av smärtor jag upplevde. Ingen uppföljning eller fortsatt åtgärd.

 

Tiden gick. Jag knaprade tabletter och försökte leva som vanligt, men det var svårt. Att gå tillbaka till läkaren på vårdcentralen, kändes absolut inte som nåt vettigt val. Nej, jag behövde hjälp av någon, som verkligen var insatt i kroppens leder och muskler.

 

Inför en förestående utlandsresa, som verkade kunna bli en mardröm av bensmärta, sökte jag hjälp hos Ulf, en mycket klok och kunnig sjukgymnast på mitt gym.

 

- Jag tror att du kan ha skadat höftkapseln och det är den, som ger dig ont i benet, sa Ulf.

Inför resan klämde han in mig i sitt tajta schema, så många gånger det bara gick, och under 5 täta besök drog, tänjde och töjde han på min höft. Nästan omedelbart klingade smärtan av och blev mer uthärdlig. Jag fick förvisso ta mina smärtstillande under hela semestern och nätterna var fortfarande en plåga, men dagtid var jag såå mycket rörligare och smärtfriare än jag varit på länge. Jag kunde ta långa raska morgonpromenader utan några som helst problem, och spenderade långa härliga stunder i Alanyas utomhus-gym-parker.

 

När jag kom hem till kalla Sverige och återgick till mitt mestadels sittande jobb, kom emellertid problemen o smärtan tillbaka. Jag förstod, att jag nu bara måste gå till botten med höft-rygg-ben-problemet. Man hade ju faktiskt inte utrett och undersökt mig ordentligt efter altanolyckan, och det kunde ju vara så, att jag råkat skada något där inuti -- kanske några mjukdelar..? Eller var det ådernystanet i ryggen, som börjat röra på sig? Jag funderade över att gå tillbaka till Ulf, men han hade sagt att han inte var helt säker på orsaken till smärtorna, och eftersom så lång tid gått utan att eländet läkte, blev jag osäker. Kanske behövde jag bli utredd och undersökt av nån med ännu mer specifik kroppsutbildning -- t ex en naprapat?? tänkte jag.

 

 

Mina smärtstillande tabletter tog slut, så jag  bokade  ett besök hos en läkare -- fast en ny läkare på en annan vårdcentral. Att byta bort min gamla vårdcentral, kändes helt rätt, men till vilken jag skulle byta, hade jag ingen aning, så det blev den, som naprapaten rekommenderat.

 

- Du får nog lära dig att leva med Alvedon Forte och Diklofenak, och om ett antal år tänka dig en ny höft! sa den nya unga läkaren, efter en stunds lyssnande och ingen undersökning alls.

 

Nämen aldrig i livet!!! var min spontana respons till bägge sakerna.

Jag var verkligen inte redo att acceptera nån höftprotes.

Min höft kunde bara inte ha förslitits så på bara några månader! Det kunde bara inte stämma!

Själv tyckte jag att jag kände igen den dova bensmärtan, från livet före ryggoperationen, men det örat ville inte heller den här läkaren lyssna på. Det var höften. Punkt slut.

 

Jag rös vid tanken på ett liv på tabletter... tänkte med fasa på alla mina unga år -- livet före ryggoperationen -- tungt medicinerad med starka smärtstillande tabletter. Efter bara ett par år med dessa tabletter, hade min mage kurkat ihop totalt. För att lindra magproblemen fick jag äta Losec o.dyl. Nej, dit ville jag inte tillbaka! Den tid som gått sedan altanolyckan räckte mer än väl, och min mage protesterade vilt mot alla smärtstillande tabletter.

Ett tablettknaprande liv och en höftprotes, kan bara inte vara enda lösningen för mig, tänkte jag, och beslutade att söka mig andra vägar. Men innan jag lämnade den nya läkaren, bad jag att få en remiss för röntgen av ryggen.

 

Inom kort fick jag min kallelse till röntgen, men den var beställd för röntgen av höften. Frustrerad försökte jag, utan framgång, få kontakt med läkaren, för att få förnyad röntgenremiss och då av rätt sak -- d.v.s. ryggen.

Trots att man inte röntgat min rygg sedan jag var ung, och den då uppvisade rejäla förslitningar, verkade det inte vara någon, som ville undersöka min rygg eller tro att besvären hade något som helst med den att göra -- och ingen tycktes vilja lyssna på mig som patient.

Jag lyckdes inte få kontakt med läkaren och gick därför uppgivet till röntgenmottagningen, för att röntga min höft -- igen.

Röntgensvaret kom efter några veckor och innehöll inget nytt.

Måttlig förslitning, som inte borde behöva ge de smärtor jag upplevde, skrev läkaren.

Inga förslag på annan åtgärd eller undersökning.

Jag började tappa hopp och ork, hade väldigt ont, sov dåligt och grät mycket.

 

 

Så fick jag höra talas om osteopati -- något som var något helt nytt och okänt för mig.

Jag blev rekommenderad ett besök hos en lokal osteopat, Jimmy Larsson, på Mediform.

Och där började äääntligen min resa mot läkning och bättring!!

 

Hos Jimmy var allt annorlunda -- det kändes redan i väntrummet, som var som en skön "landningsplats" för smärttrötta besökare. Här låg allt fokus på helhet. Kundens/besökarens helhet.

 

Jimmy var inte ett dugg som andra vårdgivande mänskor jag träffat (och jag har verkligen träffat många genom åren!).

Mina tidigare erfarenheter har varit, att man hela tiden fokuserat på det, som är deras specialitet och vägrat se nåt annat.

Till exempel fick jag bara ta upp det onda benet hos ortopeden, och då var det verkligen inte tal om att ens nämna (än mindre be honom undersöka) ifall ryggen eller höften kunde ha nåt med bensmärtan att göra.

Det stod höger ben i remissen, och då var det detta som skulle undersökas. Punkt slut.

Jag har hela tiden känt, som att smärtan jag har, skulle kunna komma ur både ryggen, höften och benet (jag kände ju igen bensmärtan ifrån diskbråckstiden), men dessa banor har ingen velat fundera i. Åtminstone inte vid ett och samma besök, för i så fall fick jag skaffa en ny besökstid/remiss och betala en ny avgift, och då först kunde man titta på det.

 

Så knasigt var det alltså, ända tills jag träffade osteopat Jimmy Larsson.

 

- Allt hänger ihop! Det ena utesluter inte det andra -- tvärtom! sa Jimmy, då jag vimsigt försökte förklara hur det kom sig, att jag egentligen inte visste var jag hade ont eller riktigt var problemet satt/sitter. Ryggen? Höften? Benet? Jag visste inte. Symptomen var smärtande sovande händer, ond nacke, stel och ofta sned rygg, hackande o smärtande höft och ett ont ben, som låste sig. 

Aldrig tidigare hade någon sagt så. Jag började nästan gråta av häpen lättnad.

 

Jimmy lyssnade, undersökte, rätade varsamt ut och la tillrätta, lättade på smärtor och stela krampande muskler. Jag fick också lättgjord "hemläxa" i form av ett par höft- och bäckenstärkande övningar.

 

Redan efter första besöket kände jag en klar förbättring och ökad rörlighet, och jag trodde knappt det var sant.

 

Då jag, efter en veckas träning med min hemläxa, kom till det andra besöket, kände jag mig avsevärt rörligare och hade inte alls lika ont.

Smärttabletter tog jag knappt längre -- bara till mina gruppträningspass på gymmet. Jag var såå förvånad och överraskad, men också alldeles väldigt glad och lättad!!

 

Jag hade också, eftersom Jimmy okejat det, under veckan som gått, vågat prova att återuppta mina kära Zumbapass (om än med viss försiktighet i rörelserna), och funnit att det fungerade alldeles utmärkt. Lycka!!

Jag hade tidigare tvingats avstå Zumban, eftersom höften och benet låste sig vid höftrörelser och breda steg, och jag hade ju inte en aning om varför, eller hur jag skulle kunna häva låsningen. Jag trodde på läkarna och när de säger "låt bli", så låter man ju bli...

 

Jimmy var och sa raka motsatsen. Han uppmuntrade och informerade, instruerade och inspirerade. Han förklarade att jag, i motsats till vad naprapaten påstått, visst skulle tänja, stretcha och röra på både höft och rygg -- rörelse och tänjning var ju vad en stor del av själva behandlingen gick ut på.

Rörelse ökar genomblödning, vilket i sig är läkande. 

 

- Rör på dig så mycket du vill och kan! sa Jimmy.

Det enda jag bör avstå ifrån, var/är en alltför stor bakåtböjning av ryggen, eftersom det klämmer ihop ryggens delar på ett onaturligt sätt -- det är dock en rörelse, som jag aldrig gör, så det blir ju inte svårt att undvika. 

 

Glad och lättad har jag sedan rört på mig så mycket jag orkat, klarat, haft tid och lust med.

Läkaren och naprapaten var bägge helt ute o cyklade -- det visade ju t.o.m. röntgenplåtarna på höften.

Kloke sjukgymnast-Ulf däremot, var inne på rätt spår och resonerade helt rätt kring stretch, träning och ökad rörlighet. Det backas helt upp av det osteopaten sa, gjorde och rekommenderade, samt av det faktum att jag nu vänt kurvan och stadigt blir bättre o bättre.

 

 

Vid ett av mina osteopatbesök, passade jag på att rådfråga Jimmy om Flexibak -- en ryggpryl, som jag för några år sedan såg i en Må Bra-tidning. Den är skapad av en engelsk osteopat och används för att både stärka ryggen och minska ryggsmärtor.

Här nedan är artikeln jag såg:

 

 

Redan då jag flyttade in i mitt Bäckebo, var jag tveksam till att sätta upp min stora fyrtavla.

Egentligen älskade jag bilden med det stormande havet och den vita kyrkliknande fyren, men ramen var så förfärande ful, smaklös och mörk. Och sen förstås det tavelförgiftande faktum, att jag en gång fick den i gåva av en genuint osympatisk, falsk och förfärlig mänska. Nej, den ville jag egentligen inte alls ha med mig in i mitt nya Bäckebo, utan istället bara bära direkt ner till Erikshjälpen.

 

Emellertid -- min vägg ovanför/bakom soffan var kal och jag hade inget annat -- varken i min ägo eller i mitt hjärtas önskebank -- så jag lät mig övertalas...

"Den är ju jättefin, det är klart du ska ha den!"...

Och där, på min vackra gräddvita vägg, hängde sedan tavlan med den hemska trossprydda ramen, i mer än tre år. Och jag vantrivdes med den! Önskade den ofta dit pepparn växer! Men brist på pengar och ljusa vackra alternativ gjorde, att den fick hänga kvar.

 

Men -- plötsligt händer det, som man säger i Trissreklamen.
Så kom det en dag, då en händelse (läs: person) rubbade mina tryggt invanda cirklar och liksom rörde om lite i min trygga vardag. Inte alls på något negativt sätt -- nej, absolut inte! -- men så funkar ju jag, att jag stundom kan bli spooked, även av bra saker, då de lite för snabbt kommer lite för nära och slår an gömda o glömda strängar allra längst in. Och när jag upplever att det gungar inuti -- vilket jag, av olika skäl, upplevde att det gjorde på flera fronter under januari -- så kompenserar jag detta, genom att skapa ordning och harmoni runtomkring mig.

 

Jepp, så funkar jag! Och så kom det sig sålunda, att den stora mörkramade tavlan nyligen åkte ner och skjutsades iväg ner till Erikshjälpen.

 

Min dröm och önskan var (läs: är), att pryda väggen med en tavellist och en stor tavla av Erik Dirty Elmo Lindström. Tavlan har jag inte köpt än, men listen har jag skaffat och fått dit, så jag är liksom halvvägs.

För er, som, liksom jag, förgäves sökt en lång vit tavellist i handeln, kan jag berätta, att jag beställt min på Uffes Snickeri i Njurunda. Den trevlige snickaren var mycket tillmötesgående och tillverkade den helt enligt mina önskemål.

 

Och så här fint blev det!!  :D

 

 

Det man inte gör på en gång, tenderar att bli kvar ogjort -- så funkar åtminstone jag.

Det blir inte för evigt ogjort, men det brukar liksom dröja, innan det blir av.

 

 

 

Har sett SVT:s mycket informativa och tankeväckande playprogram Du är googlad och beslutar mig för att inleda Operation - Ta kommando över Googles information om mig.

 

Det finns att se på svt.play under februari och mars 2013.

Eftersom jag är pälsdjursallergiker, har jag inte haft så mycket med djur att göra i vuxen ålder. Men när jag var liten, hade vi katter och uppfödning av Bostonterrier -- dessutom är jag ju barnfödd på en bondgård, så då hade jag mängder av härliga djur omkring mig.

Detta är något jag saknat enormt, sedan jag i början av tonåren blev allergisk och vi var tvungen att göra oss av med våra älskade fyrbentingar. 

 

Genom tonåren var jag ofantligt allergisk. Så till den grad, att jag till sist utvecklade allergier mot saker, som vi aldrig hört talas om att man ens kunde vara allergisk mot -- kyla till exempel. Vid minsta hurvkänsla fick jag nässelfeber med stora rodnader och frossa. Minsta upplevelse av köld kunde utlösa ett "anfall" -- t ex att en varm sommardag gå i en matvaruaffär eller att svalka sig i det ljumma Medelhavet. Jag fick avhålla mig t.o.m. från att äta glass och att dricka kylda drycker.

 

Jag påbörjade en hyposensibilisering och det verkade ha bra effekt, men så blev jag gravid och fick avbryta behandlingen. En läkare tröstade mig med att kroppen förändras mycket av ålder och graviditet -- min allergi skulle alltså kunna mildras över tid. Så tycktes emellertid inte vara fallet -- åtminstone inte vad gäller hundar, hästar och kor, vilket var de pälsdjur, som jag råkade komma i kontakt med. Dock hade inga av mina bekanta några katter, så det var och förblev ett oprövat område -- och det var inte heller något jag reflekterade över.

Jag fick också rådet att boosta kroppen med vitamin- och mineraltillskott, att motionera regelbundet och äta medvetet sunt med mängder av antioxidanter -- ett råd jag tog på fullaste allvar, eftersom detta även skulle hjälpa mina onda leder att läka eller åtminstone bli mindre smärtsamma och inflammerade.

 

Då mina barn växte upp, blev jag varenda vecka sjuk, då flickorna kom hem från umgängeshelgen hos sin pappa, som hade både en stor hund och flera katter. Att det skulle kunna vara till större delen "hundmjället", som jag reagerade mot, tänkte jag aldrig på.

Jag ville bara så gärna, att de skulle få ha kontakt med djur, för jag visste ju hur värdefullt det är, och stod därför ut med den utmattande astman, nysandet och snorandet.

 

När flickorna sedermera blev vuxna och satte egna bon, var det såklart naturligt för dem att skaffa egna kissar. Och det var vid ett helgbesök hos min äldsta dotter, då hon bodde i Stockholm, som jag upptäckte att jag inte reagerade lika starkt mot katter som tidigare. Jag kunde minska medicineringen och ändå inte få någon astma. Förvisso nös och snorade jag fortfarande, ifall jag hade närkontakt med katterna, men så länge jag inte gosade med dem, gick det överraskande bra. Lyckan var gränslös och jag vågade knappt tro att det var sant! Hur länge jag varit så där oallergisk mot kissar, var och är höljt i dunkel, och det spelar egentligen ingen roll -- det är ju att jag är det, som är det fina!

 

Numera har jag en nästan besvärsfri kontakt med mina fyrbenta barnbarn och det är underbart!! Visst tar jag en tablett, om jag ska ha en lång stunds närkontakt med dem, men annars behövs det inte.

 

När någon av döttrarna t ex ska resa bort, kan jag nu vara kattsällskap och kattvakt, som sover över hos kissarna. Eller som igår, då min yngsta dotter jobbat alldeles ofantligt mycket under en period och kissarna varit ensamma alldeles extra mycket -- då var jag o en vän kattsällskap och hade tv-mys med dem, istället för att sitta för själv eller vara ute på annat. Sååå mysigt och sååå fint!!  :D

 

 

När jag köpte och renoverade mitt Bäckebo, utgick jag helt o hållet ifrån vad jag själv ville, hur jag själv kände och det jag själv tyckte om - givetvis gjorde jag mina val utifrån sakkunniga råd och goda tips, men det var mina behov och min smak, som fick styra utformning och utseende på det som skulle bli mitt hem.

När renoveringen var klar och det var dags för inflyttning, spårade jag emellertid ur lite grand... då trillade jag på nåt sätt tillbaka i mina urgamla hjulspår, och lät andras behov, viljor och tyckanden styra.

Istället för att känna efter vilka mina egna önskemål och behov var, tog jag hänsyn till andras åsikter och förväntningar.

 

Jag valde t ex att behålla min gigantiska hörnsoffa, trots att en liten 3-sitssoffa mycket bättre hade svarat mot mina behov. Samma sak med matgruppen, som egentligen var på tok för stor för både mig och mitt lilla lägenhetskök.

- Men tänk så fin den är och tänk så himla bra, då du har gäster! lät det om både soffan och matgruppen... och jag lyssnade, blev tveksam och villrådig... och vips stod både hörnsoffa och matmöbel där, utan att jag egentligen visste hur det gått till.

 

Istället för den luftigt inredda lägenhet jag tänkt mig, blev det sålunda en svårdammsugad och, i flera avseenden, halvtrång bostad. Jag älskar verkligen mitt Bäckebo, men har ändå känt, att jag inte riktigt trivts med matplatsen och vardagsrummet. Jag har bara inte vetat hur jag ska göra något åt det, för utan pengar är det svårt att förändra -- man har ju liksom de möbler man har.

 

Men... för inte så länge sedan, fick jag så bara ett ryck och skruvade isär hela soffan. Sen monterade jag ihop de delar jag ville behålla, och bar ned resten i källaren. Efter några timmars svettigt skruvande, lyftande och kravlande på golvet, hade jag plötsligt en soffa, som inte dominerade hela vardagsrummet, och som är anpassad efter mig och mina behov. En fyrsitsig lite halvsvängd soffa räcker verkligen alldeles gott för mig!

Den tidigare gigantiska hörnsoffan var ju perfekt, då flickorna bodde hemma och hade filmkvällar med sina vänner, men för mig som singel -- nej, jag kände mig bara ensam och övergiven i den överdimensionerade soffan. Nu är den helt perfekt storlek för mig och mitt Bäckebo, and I looove it!!

 

Samma sak har det varit med matmöbeln -- den var perfekt, då vi hade radhuset och ofta var många kring bordet -- antalet ätande varierade mellan bara mig och 12 pers.

Här i min lilla tvåa, har matmöbeln däremot bara känts bökig, för stor och för klumpig. Och varför ska jag ha 6-12 sittplatser i mitt lilla kök, då där egentligen mest och oftast bara är jag själv?

Sålunda har jag nu gjort slag i saken också med matmöbeln!

Med en god portion mod, en fogsvans, lite sandpapper och möbelolja, har jag nu transformerat mitt köksbord till att passa mina behov. Jag är sååå nöjd!

 

Här följer lite förejuliga, efterjuliga och så-här-blev-det-bilder på mitt Bäckebo.

 

 

Alla, som känner mig väl, vet att bland det allra värsta jag vet är traditionell Lasagne.

Jag upplever nämligen Lasagne som en kletig, smetig, konsistenslös och kladdig rätt, som lämnar en äcklig geggamojakänsla i munnen. Smaken är förvisso fantastiskt god, men konsistensen -- nä, usch, fy och blääääh! Samma sak med Moussaka!

Då flickorna bodde hemma brukade jag göra dem till lags med  "Falsk Lasagne" på spagetti eller Tagliatelle, men samtidigt göra en ren och okladdig pastarätt till mig själv.

Riktig Lasagne har jag, vad jag kan minnas, gjort vid endast ett par tillfällen i livet -- verkligen inte en rätt jag gillar, alltså.

 

Nu slumpade det sig så, att jag för en tid sedan jäktade runt inne på Ica Maxi och fick då en ingivelse, att köpa lite färsk pasta - något som jag oerhört sällan gör, eftersom jag äter så lite mjölmat som möjligt.

Utan att egentligen tänka mig för, försåg jag mig med pastadiskens erbjudanden och kom sålunda hem med 2 paket Tagliatelle (i och för sig inte så ovanligt eller anmärkningsvärt) och 2 paket färska Lasagneplattor, vilket jag, mig veterligen, aldrig någonsin tidigare köpt.

 

Genom detta hugskott, råkade jag sålunda ha, något så ovanligt som, färska Lasagneplattor i min frys. En, visade det sig, lycklig slump, som blev upphovet till en ny och mycket god maträtt:

Åsas laktosfria lågkolhydrat-påhitte-lax-Lasagne.

Rätten är laktosfri och innehåller förhållandevis lite kolhydrater, eftersom det är väldigt få pastaplattor och väldigt mycket lax och grönsaker. Sett till måltidsinnehållet blir det alltså mycket få kolhydrater per portion.

 

 

 

Det här använde jag och så här gjorde jag:

 

(Obs! Räcker för ca 6 - 7 personer)

 

 

2 pkt färska Lasagneplattor

 

1 burk kokosmjölk

1 - 2 dl laktosfri grädde av valfri fetthalt

2 dl laktosfri 3 %-ig mjölk

1/2 - 1 förpackning Smetana  (laktosfri fet form av Creme Fraiche)

1,5 - 2 fiskbuljongtärningar (efter smak)

1 riven vitlöksklyfta

saften av 1/2 pressad citron

lite chilipulver

 

1/2 sida laxfilé skuren i kuber

1 burk laktosfri Keso

färdigskivad ost av valfri sort (jag använde Gouda)

1/2 finhackad gul lök

8 - 10 grovhackade färska tomater -- helst Söråkers, som är extra smakrika!

små frysta broccolibuketter

2 morötter som jag hyvlat i tunna skivor med potatisskalaren

citronpeppar efter tycke o smak

 

 

 

1. Koka upp kokosmjölk, grädde, Smetana, mjölk, fiskbuljongtärning, vitlöken, citronsaften och chilipulvret till en tunn rinnig sås.

 

2. Smörj en stor ugnsform med smör eller kokosfett.

 

3. Lägg i ett lager Lasagneplattor.

 

4. Fördela fyllning (lax, ostskivor, Keso och grönsaker) över plattorna.

 

5. Häll sås över och täck med ett nytt lager plattor.

 

6. Varva tills endast ett lager plattor återstår.

 

7. Avsluta med sås och ost.

 

8. Gratinera i 200 - 225 grader i cirka 25 minuter eller tills osten ovanpå blivit gyllenbrunt krispig.

(Lax blir fort genomstekt och pastaplattorna tar bara några få minute, så det är klart då såsen dragit/kokat in lite i plattorna och osten ovanpå blivit frasig.)

 

9. Servera med en god sallad och ett glas rött eller ett ljust öl.

 

Obs! Jag har inte glömt salt, om du tror det! Osten och fiskbuljongtärningarna gör att det blir alldeles perfekt sälta i rätten, så vad du gör: SALTA INTE! för då blir din Lasagne oätligt salt!

 

 

 

 

 

• 5 ägg

• 5 dl mjöl uppdelat på ca 3 - 4 dl mandelmjöl + ca 1 - 2 dl soyamjöl -- välj själv proportionerna

• ca 1 msk fiberhusk

• 1,5 tsk salt

• ca 1 msk olja

• ca 0.5 - 1 dl grädde av valfri fetthalt och typ -- själv använder jag en laktosfri sort

• ca 3 - 6 dl mjölk -- mängden varierar beroende på vilka proportioner på mjölblandningen man väljer och hur stora äggen är

 

Blanda de torra ingredienserna i en liten skål. Hoppa inte över detta, för fiberhusk klumpar sig snabbt då det blandas direkt i vätska.

 

Knäck äggen i den bunke, som du ska använda för smeten.

 

Tillsätt olja, grädde och ett par dl av mjölken och rör om.

 

Häll över den torra mjölblandningen i äggblandningen och rör om.

 

Späd med mjölk tills smeten är som en soppa/tunn filmjölk.

 

Stek som vanliga tunnpannkakor.

 

Servera med osockrade bär, som mosats/mixats till sylt. 

 

Njuuuut!!!