Massor av barn lever i en mardröm. Och det är alltid vuxna, som har skapat den. 

 

Barnen är världens framtid. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. 

Varför förstår då inte världens ansvariga ledare, att de måste sluta döda och plåga barn? 

 

Hur kan vuxna tro att barnen ska växa upp till kloka, ansvarstagande och empatiska ledare, om de inte får lära sig hur en sån ska vara? 

 

I Sverige och andra fredsländer, växer barn upp med vuxna som lär dem att se ner på andra, att hata olikheter, att vara ovälkomnande, egoistisk och icke-generös. 

 

Mitt hjärta gråter för världens barn. Alla världens barn. Både de som svälter och tvingas lära sig att döda, och de som bor i fred, men lär sig egoism och trångsynthet. 

 

 

Så här borde INGA människor behöva ha det. I en sån här miljö borde INGA barn behöva växa upp. 

 

 

 

Declan Galbraith's starka sång täcker ofantligt väl in det jag känner och tänker.

Hans ord beskriver så innerligt väl det mitt hjärta gråter över.

 

- Tell me why!  

 

Till alla er som inte vill att vi tar emot flyktingar från krigsländer vill jag ställa några frågor: 

 

 

 

 

 

Ja, just det!

Det du inte själv vill att man ska göra mot dig, ska du heller inte göra mot andra.  <3 

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.  <3 

 

 

 

 

 

Jag har aldrig firat Halloween, för själva temat för detta känns bara förfärligt.  

Barn som klär ut sig och sminkar sig till skrämmande och avskyvärda monster och varelser. 

Bus och elakheter. Nej fy, det är verkligen inte i min smak. 

 

I år känns hela Halloween-grejen ÄNNU mer malplacerad och förfärlig, tycker jag. 

Jag behöver ingen extra rädsla, skrämsel eller olust. Det får jag så det räcker varje dag från såväl nyheterna, som samtalen med elever, vilkas historia och upplevelser är obeskrivliga och mardrömslika. Hatbrott, förföljelse och rasism. Kalla hjärtan, brist på empati och generositet. Verkligheten är verkligen alldeles tillräckligt skrämmande både inom och utom Sveriges gränser. 

 

Detta år väljer jag att gå all-in med Allhelgona-firandet, tillsammans med min familj och min persiska andra-familj. 

 

Allhelgonadagen är mina föräldrars bröllopsdag och det ska vi göra en fin, glad och minnesvärd sak av, samtidigt som vi tänder ljus och minns de kära personer, som inte längre är ibland oss. 

 

Jag önskar er alla en riktigt fin och stämningsfull Allhelgonahelg!  <3 

 

 

 

Bild: http://www.danajergefelt.com/filer/ljus20110723.jpg

 

Woohoo!! Kolla vilken härlig receptblogg jag och mina elever har skapat!  :) 

Jag är jättestolt över mina elevers prestationer, och med deras godkännande presenterar jag deras härliga recept på den här nya bloggen.  :) 

 

 

 

Jag undervisar, som ni vet, i svenska som andraspråk. Det innebär att jag har förmånen att ha elever från alla världens hörn. Det är alldeles otroligt intressant och lärorikt! Varje dag lär jag mig nya fascinerande saker. När jag går hem på kvällen, ser jag ofta livet ur en lite annorlunda synvinkel, än jag gjorde på morgonen. Jag känner mig ödmjuk och tacksam. 

 

Det har också slumpat sig så att jag undervisar i datakunskap. Inte för att jag är exceptionellt duktig på detta, utan för att jag råkar vara den i kollegiet som kan mest om ordbehandling, vilket är något som våra elever behöver få lära sig. Många kommer från krigsländer, där internet bara är åtkomligt via mobiltelefonerna, så Word är ett program, som är tämligen obekant för dem. 

 

Jag har försökt få med så många moment som möjligt i en och samma övning, så att de verkligen ska känna att de fått lära sig mycket. Det är viktigt att få känna att man utvecklas och går framåt -- speciellt när man är vuxen och tvingas börja om från början med att lära sig ett helt nytt språk. 

Sålunda har jag snott ihop en övning, som innebär att varje elev ska skriva ett recept på något från sitt hemland. De övar då på att

- Följ med Maire och mig ut i skogen, sa min dotter. Vi ska ut i skogen med några grannar och grilla korv. Jag har allt, så du behöver inte ta med nåt. 

 

Det låter ju jättemysigt, tänkte jag, släppte raskt det jag hade för händer och hakade på. :) 

 

Det blev precis så trevligt och härligt som jag hade trott. <3 :) 

 

Det hade regnat och var lite geggigt och jag hade inte hunnit ner i källaren för att söka fram stövlarna, men det gick jättebra ändå. Jag skuttade som en gasell mellan torrfläckarna och lyckades ta mig torrskodd både dit och tillbaka igen. 

 

Utflyktsmålet var en liten grillplats, som Polstjärnans förskola ställt i ordning. Deras fina vädjan om respekt, hänsyn och eget ansvar har tyvärr inte tagits på allvar av alla. Där låg massor av skräp och bråte, som förfulade, men vi valde att lyfta blicken och se förbi detta. Vi valde att göra en riktig mysstund av vår utflykt.  :D 

 

 

 

 
Hösten målar naturen i så vackra färger och bilder att jag måste stanna bilen vid vägkanten och knäppa en bild. Vattnet ligger stilla som en spegel med morgondimman dansande över ytan och de höstvackra träden avbildade i spegelbilden. 

Visst är det sagolikt vackert? 

I söndags var jag inbjuden att vara s.k. markör i en övning för Röda Korsets frivillig-arbetare.

Jag hade med mig en av mina elever - dels för att denne skulle få chans att både uppleva detta och öva svenska, dels för att övningen skulle innehålla människor med olika modersmål. 

 

Vi blev en mycket blandad grupp, som innehöll både barn, ungdomar, vuxna och äldre från olika länder och kulturer - något som förstås ställde extra höga krav på frivilligarbetarna. De behövde t.ex. vara extra lyhörda för tidigare trauman i kombination med svårigheten att kommunicera på svenska. 

 

 

Dagen inleddes med information om vår uppgift och våra "roller". Vi fick endera hitta på en egen roll eller få en förberedd sådan på ett papper. 

Utifrån våra påhittade roller sminkades vi med "skador". 

 

 

 

 

Några hade hoppat från balkongerna och stukat en fot eller en handled. Någon hade tagit sig ner med ett tunt rep från balkongen och repet hade slitit hål i handflatorna. Någon hade fallit i trappan och slagit upp ett sår på armen eller i huvudet. Många var sotiga och hade andats in rök. 

 

Min roll var lite annorlunda. Jag var inte skadad, men jag hade mycket svårt att kommunicera med frivilligarbetarna, eftersom jag var döv. Jag var mycket orolig för min dotter och mitt barnbarn, som bodde i porten intill min. Eftersom min dövhet gått i arv till min dotter, var jag jätterädd att hon fortfarande låg och sov tillsammans med mitt barnbarn. Mitt barnbarn var hörande - därför stängde min dotter alltid av ljudet på mobilen, när de skulle sova. Branden hade startat på förmiddagen, då mitt barnbarn skulle sova. Var de fortfarande i lägenheten? Hade man lyckats väcka dem? Det var alltså detta jag var så extremt orolig över. Jag visste heller inte om jag hade släppt ut min katt på morgonen eller inte, men jag visste att mitt vardagsrumsfönster stod öppet. 

 

Eftersom jag talar teckenspråk och har bott på en dövskola, så kunde jag spela min roll tämligen väl. Jag var noga med att inte uppfatta något som sas med bortvänt ansikte eller utanför mitt synfält. Jag var också noga med att inte "läppavläsa" för bra. 

Röda kors-arbetarna ansträngde sig jättemycket för att förstå hur de skulle kommunicera med mig. De var verkligen jättebra!! Vissa av dem förstod snabbt och intuitivt, att svenska inte var mitt modersmål och att de måste skriva tydligt med korta meningar.

Men de flesta är ju faktiskt inte vana vid att kommunicera med döva, och det märktes tydligt - speciellt som det ju var en upprörd situation fylld av rädsla och oro. Därför erbjöd jag dem vid dagens slut att jag kan komma på en av deras kurskvällar och informera lite. Jag anmälde mig på stående fot också som frivilligarbetare. Med den stora ström flyktingar som kommer, så lär Röda korset komma att behöva så många frivilliga som det bara är möjligt. 

 

Den här "olycksdagen" blev alltså väldigt positiv och lärorik för oss alla.

Röda korsets frivilligarbetare gjorde ett fantastiskt bra jobb och markörerna spelade sina roller utomordentligt väl.

Det blev en ofantligt givande och lärorik dag, som jag tror att alla deltagande kommer att minnas länge.  

Jag är mycket tacksam över att jag fick möjlighet att delta.  :D