Finally sun in Alanya again!!!!  :o)
Yesterday afternoon and evening we had heavy rains and thunder, and it continued all through the night. We were woken up many times by thunder so strong that it shook the house and made the windows rattle. But to our great relief and joy, this morning we woke up to a clear blue sky -- something that we have only had once since we got here.  



Eager and early we were ready to go to the beach already at 9 o'clock. No sun must be wasted! We then spent many lovely, sunny and sweaty hours in our sun chairs and jumping high waves in the foaming ocean.
Slightly pink -- some body parts more than others -- we returned to our hotel at 1:30 for lunch, and the rest of the day we spent by the pool. This was our last day with sun chairs on the beach, because they are quite expensive to rent and we'd rather spend the money on something else -- preferably something we can bring home.  




This is our hotel pool area by night and we live on the third floor -- our balcony is hugh and is the one to the left up in the left corner of the picture. The bar with the absolutely charming and very friendly stuff is at the bottom corner to the left. We usually pop in there for a Mojito before going to bed... which is exactly what we'll be doing now. 

 

Nog är det väl sjutton också, att när vi kostar på oss en resa till Turkiet, så passar finvädret på att byta plats. Här i Turkiet har de inte haft så dåligt majväder på många år och i Sverige är det värmebölja. Skitkul.  :o(
Men vi tappar inte sugen så lätt och ger inte upp -- sol eller inte så ska man vara ute och nere på stranden, så det så!! Och solen lyser ju inte helt med sin frånvaro -- haha, så fyndigt det där blev då -- och dessutom tar den ju genom de oftast tunna molnslöjorna.



Ungefär så här har det sett ut varenda dag, förutom en enda jättesolig kanonhärlig dag. Och så illa som idag, då det var mulet fram till halv tre och sen dess åskar och spöregnar, har det ju inte varit tidigare. Vi har ju ändå lyckats bränna oss så att vi flagnar, så så illa har det ju verkligen inte varit.



Igår kväll var vi upp till Janet och Haluk igen på Mi Casa Es Su Casa. Här går vi med raska steg och hungriga magar.



Just nu sitter vi i baren här på hotellet och fikar med personalen. Det har liksom blivit en trevlig vana, att dyka in där på eftermiddan och på kvällen. Ett par gånger har vi tagit med härlig turkisk tårta som vi köpt på Citirim (caféet), för vi skulle ju inte klara att sätta i oss hela själva, om vi så jobbade på det hela veckan. Bättre då att dela med sig medan tårtan fortfarande är god och samtidigt knyta goda vänskapsband med trivsamma människor.

Vi har haft funderingar på att gå och få massage och idag vore ju ett ypperligt tillfälle.... vi får se hur det blir och vad vi känner för. Kanske blir det istället en sväng bort till affärerna på Ataturken -- det beror lite på hur plånboken känner sig.  ;o)

Imorgon lyser solen igen, det bara utgår vi ifrån!  :o)

Imorse var vi uppe med tuppen och gav oss direkt efter frukost iväg till den
s.k. tisdagsmarknaden.

På väg dit...

Den fullkomligt underbara grönsaksmarknaden. Här dignar stånden av färska, fräscha och härliga frukter och grönsaker! Tänk den som bodde här och fick handla på den här marknaden varje vecka.... Mmmmm....  :)











Efter marknaden strövade vi lite i affärer och jag köpte bl.a. ett stoooooort turkiskt öga. Sen vandrade vi hem och värmde upp lite av den smaskiga lunchen från igår och därefter drog vi oss ned till stranden.



Efter några härliga timmar i en solstol vaknade emellertid kaffetarmen och sötsuget, så vi gick hem till soliga balkongen och chokladtårtan i kylen.



Och nu på kvällen sökte vi upp en kanonbra restaurang, som vi visste om från vårt förra besök här i Alanya -- Marco Polo heter den. De har fantastiskt bra mat, jättecharmiga ägare och gratis trådlöst internet.



Märta valde grillade jätteräkor. Mycket mumsigt, men jag tror att hon skulle ha velat ha många fler räkor.



Själv valde jag Osmansk gryta och det var ett riktigt lyckokast! Kära nån va' gott det var!! Det var lätt det godast jag ätit sen vi kom hit!! Jag skulle gärna äta det fem dar i veckan resten av mitt liv. *funderar en stund* Kanske skulle man göra som Janet -- alltså, ta och skaffa sig en turk och flytta hit till solen och värmen?




Nu har vi ätit och är mätta o belåtna... Över en kopp kaffe turas vi om att blogga, maila och skriva vykort... att promenera hem till Kleopatra Tower är nämligen inte en option just nu, för regnet står som spön i backen. Vi avvaktar en stund och lyckas därmed få se ishockeymatchen mellan Sverige och nåt annat land, som jag glömt vilket det var.... alltså, noll intresse för detta från vår sida. Men trevligt med svensk tv måste jag säga att det är. Känns som hemma!!  :)

Today - our third day here in Alanya - was a very different and unusual day in more than one way.
To begin with we decided to rent sunchairs at the beach, which we have never done before. We figured that we might need shelter from the sun, since we were a bit red here and there. We also thought that we might check the price for renting chairs for a whole week -- if the discount waas good we would  go for it and be comfortable until Sunday afternoon.
When we approached the beach we soon realized that something was very different today -- the sea was making a roaring sound so loud that we could hear it all the way from the Ataturk (the busy main street). As we got down on to the beach we soon saw the hugh waves, high as buildings they thrust themselves on to the beach. The salty sea water was thrown all the way up to the sun chairs. It was magnificent and dramatic, but also quite intimidating.  
Here are a few pictures for you to see:













The sea is rarely this dramatic -- the waves are this high maybe twice or three times a year. People watch, take pictures and stand fascinated by the scenery.









Suddenly a wave hit our sunchairs and wet us through. My towel was so wet it dripped with water.



People - us too - were desperately trying to save their things -- both from floating off with the retreating wave and from getting soaked.

As you can see there is a red flag which means you cannot go into the water. Guards are all over the beach making sure people aren't going in. Standing in the shallow water is alright, but showin disrespect like some and actually getting out and into the waves is not okay. The guards immediately blow their wistles and call them out of the water -- and for a very good reason, I must say.

Homemade lunch at our balcony. Yummie yummie!!!










On our way to Mi Casa Es Tu Casa to have dinner.

 

Tonight's choice was Chicken Fajita. Very hot and also very nice!

As usual the waiters at Janet's restaurant are dancing and performing in many ways. Very enjoyable!!

And now we're off to bed. The day's been long and we're very tired....

Another nice, tanned and wonderful day here in Turkey.

Good night!

 

04:00 ringde väckarklockan för uppstigning och frukost. Åh, hujedamej så trött man är, då man inte kommit isäng förrän sent på nattkröken. Packning och andra förberedelser tog som vanligt mycket längre tid än jag tänkt mig. 

06:10 kom Märtis nedfarande till mig med Majken och sin packning. 
 
06:15 kom pappa för att skjutsa oss ut till Midlanda -- klockan 08:00 skulle nämligen planet lyfta och man måste ju vara där ca 1,5 tim innan.


Vi är på gott humör och ser mycket fram emot det hamam (turkiska bad med peeling och massage, som vi planerat in på eftermiddagen). Medan vi väntar på att incheckningen ska öppna, bläddrar vi förstrött i tidskrifter och tittar på folk.



07:00 börjar vi ana oråd, eftersom vi ännu inte fått checka in, men på monitorn står endast "dimma" och "ny avgångstid". Vi tittar ut genom fönstren och mycket riktigt råder dimma... varför vi inte skulle kunna lyfta p.g.a. den, förstår vi emellertid inte. Planet har väl för sjutton instrument, som det flyger efter. Vi låter oss dock nöja med detta och slår oss ned.

07:45 har vi ännu inte fått checka in -- ingen personal har öppnat incheckningen och ingen ny information på monitorn. Märta går fram och frågar en karl bakom en disk varför inget händer och vad som orsakar förseningen. Han ser nollställt på henne och svarar:
- Läs på monitorn: "Dimma". Och så står det också "ny information".
Och med det svaret fick hon låta sig nöja, för mer hade han inte att berätta. Inte särskilt serviceminded, tyvärr. Han hade inte gått kursen han inte...  :(

08:15 hörs plötsligt en raspig kvinnoröst i högtalarna. Den säger:
- Planet som skulle avgå klockan 8 till Turkiet, väntas avgå cirka klockan 9......... från Antalya.
Jag har lyssnat tyst och spänt, men vid hennes sista ord frustar jag i ett gapskratt. Jag tror såklart  att hon råkat säga fel eller att det råkat bli nåt annat misstag. Så är det emellertid inte. Planet har verkligen inte avgått från Antalya än. Det var nämligen där det varit dimma. (Åtminstone påstådd sådan.) Jag går fram och frågar kvinnan varför i allsindar de inte informerat om detta tidigare. Det kunde de väl ändå ha sagt eller skrivit på monitorn, så att alla resenärer fått veta det. Hon - Snorkfröken - informerar mig indignerat nickande på varje stavelse om att monitorn inte rymmer mer text än de två ord de skrivit dit och att de faktiskt informerat om detta i högtalarna... en gång. Jag påpekar att detta måste ha varit en god stund före halv sju, eftersom vi inte hört den och att man möjligen skulle kunna tänka sig, att informera mer än en gång, eftersom folk ju anländer på lite olika tider. Jag får av Snorkfröken lika snirpigt veta, att vi inte får lämna flygplatsen förrän vi checkat in vårt bagage och att detta inte kommer att påbörjas, förrän de säkert vet att planet verkligen lämnat Antalya. Vid förfrågan om varför, upplyser hon mig ännu mer snorkigt om att de faaaaktiskt inte har tillräckligt med personal över för att låta dessa stå och passa vårt incheckade bagage medan vi åker hem och väntar på att flygplanet ska komma till Sundsvall. Då ger jag upp och sätter mig igen.
När incheckningen slutligen öppnar är klockan bra precis 9.
- Aha, tänker vi, nu har alltså planet avgått från Antalya. Bra, då blir förseningen inte så farlig.
Vi lånar en telefon och ringer pappa, som får komma och hämta oss igen. Vi åker hem till mig, så att jag får hämta Majken, eftersom pappa ändå ska ha henne hemma hos sig -- hon ska in på verkstan på måndag morgon. Sen tar vi en kaffe hemma hos mor och far och yvs över det eländiga med förseningar. En liten tröst i eländet är att Detur betalar lunch åt oss, så jag åker in och hämtar sushi åt oss. Mätta i magen åker vi tillbaka till Midlanda till den utsatta tiden -- alltså, kl. 13:50. När vi kommer dit har Märta onda aningar och skickar in mig för att kolla, så att planet verkligen inte är mer försenat. Glad i hågen stolpar jag in för att kolla monitorn -- någon ytterligare försening ser jag som totalt osannolik. Döm om min förvåning och bestörtning, då jag på monitorn läser att planet väntas ankomma till Midlanda först kl. 16:50. Jag tappade fullständigt hakan och därtill humöret. Herregud!!!!
Nu ville vi inte tvinga pappa att skjutsa oss nån mer gång, så vi beslöt att gå in och vänta de återstående timmarna på flygplatsen. Och jaa - vad i allsindar finns där att göra på Midlanda??? Absolut ingenting, kan jag tala om!!!


Vi väljer att unna oss en öl i Midlandas café/bar. Men jag försäkrar att timmarna fram till halv fem var jättelånga.



Här har vi äntligen fått komma upp på övre planet, efter att ha checkat in och gått genom säkerhetskontrollen.



Sent på kvällen efter många timmars både flyg- och bussresa, är vi äntligen framme. Det blir en snabbis ned till den lilla jourbutiken på hörnet, så att vi slipper rusa ut på morgonen för att handla ägg, vatten och mjölk.



Här är vår jättelika balkong. Ojojoj, säger jag, vilken enormt stor balkong!!!



Utsikt från balkongen.



Jättebalkongen knäppt från andra hållet.




Vår pool ifrån ovan -- alltså, ifrån vår balkong. 




Första frukosten i värmen på ballisen.

 

 

Efter att ha varit på hamam och fått 150 gram död hud bortskrubbad med en för alla gemensam "vante", travade vi glatt iväg till stranden för att sola nån timme. Eftersom det var så kort stund, tyckte vi inte det kändes nödvändigt med solskydd.... big mistake, säger jag bara. Blekvitt blev raskt bjärt rosa.




Märta har knäppt bild för att visa hur mamma "badar".   ;)




Men tji fick hon, för mamman badade faktiskt ordentligt. Sååå varmt och såååå skönt..... och såååå salt.



Vår första solbrända dag avslutade vi på restaurang Gratzi -- mumsig pepparstek!













Mätta, mycket belåtna och tämligen rosa drog vi oss till sist hem till hotellet och sängen...

 

Though there are things I really should put some effort into doing, (like writing my report to the Swedish Centre Party) I instead choose to spend an hour or so by the computer, because I really want to publish my pictures and tell you about all the fantastic people I met during my stay in London. 
Though my English is a bit rusty and far from perfect, I have promised my British friends to occasionally blog in English, so that they can follow. It is of course no trouble at all, quite the opposite, I assure you! Writing in English also gives me plenty of opportunities to practise my written English, which also has the nice side effect that I obviously will get less rusty and gradually get better at it. 
However, I will have to ask you all to kindly overlook my grammatical, linguistical and spelling errors. Now I'll I pluck up courage and by start writing exposing some of my linguistical shortcomings.
Pleeeease put your kindest and most merciful reading glasses on!  
Here we go!



This is Daniel and Karen Brown. Wonderful generous and lovely people!!! They let me stay at their house and also fed me through the week that I stayed there. I don't think I ever met such nice people before in my life. So warm and welcoming, so friendly, so easy to talk to and to get along with.  




These are their equally lovely and charming daugters - Kathleen, Ruth and Ester. 
Such wonderful, considerate, intelligent and wellbehaved girls. 



 
One of the lovely daughters actually gave up her room for me to stay in. That was so generous of her! I tried my best to keep my things to one side of the room, so that she should be able to play there, but I'm not sure I succeeded. Anyhow neither she nor her sisters complained though I can understand that having strangers living in your room and your home must be inconveniant and awkward.
I slept like a log under her warm and cosy covers in pink and green, and when I woke up in the morning next to the huge window, I had the most marvellous view over their garden. I lay awake and watched the trees, listened to birds and saw the sun come up. Absolutely lovely!  




Daniel's wonderful and charming wife Karen. One of the most pleasant, likeable and winning persons I've ever met. A truly wonderful person!!  




Daniel texting Bob in the early morning as we were getting ready to leave.
We always left at what Daniel called Bob o'clock which was at 8. We delievered leaflets for a few hours and then they let me off at Neasden HQ, so that I could go out with another team, while they concentrated on doing "councillor things".
Unfortunately I don't have any picture of Bob, which is a shame because he too is such a wonderful, generous and nice person. He put a lot of  time and effort into patiently explaining things to me that I otherwise would have had trouble understanding. I would have loved to introduce him to you, but somehow I forgot to make use of my camera during this week -- very uncharacteristic of me, I know, but I guess I was so preoccupied with what we were doing, that some of the days I just forgot I had it... Maybe Daniel has a picture he can mail me..? I'll ask him and if so, I'll put it here as soon as I get it.   



As soon as Daniel had read this, he immediately sent me a picture of Bob. Thanks a million, Daniel! That's so good and nice of you. 
So this is dear Bob: 

 
As I said, I would so have liked to have pictures from when Daniel, Bob and I were out delivering, but due to my abscent-mindedness that is not the case. And this is a nice picture of Bob showing his friendly smile and kind eyes.





This is Pete in Neasden HQ. He's one of the first I had contact with before arriving to London. Having his cell phone number on a piece of paper in my pocket made me feel less scared when I very late in the evening started my journey by Easy-bus from Stansted to London. He had kindly offered me that I could call him at any time if I needed help or directions. Luckily I never had to because I somehow managed to get on the very last replacement bus, which took me straight to Preston Road where Daniel had got out of bed to meet me at half past 1 in the morning.



Boy, was I surprised when I finally met Pete on Monday morning!
I had pictured him (why I don't know) as middle aged, stout and grizzled, which he obviously is not. 
A very pleasant, kind, and most knowledgeable and competent young man!





Behind him on the wall are samples of Lib Dems' leaflets.












Sarah Teather -- Brent's candidate for parliament. She won her seat with great marginal.












The English voting system is weird and nothing like the one we have here in Sweden. Voting for the party you like is not always an option...


... by doing just that you might favour a party you definately don't want to win. A completely inconceivable and stupid system!  




I do hope that Nick Clegg manages to change the voting system, so that future elections will be more fair and just.





Neasden HQ --- A very nice and pleasant young woman whose name I have unfortunately forgotten.




Jack Elliot Beck -- one of the three candidates in Dollis Hill.
I spent quite a lot of time with him and the rest of his team and I must say that they were a terrific team! Funny, generous, considerate and nice to work with. I'd love go back and work with them again in the next election!!  



This is perhaps a better picture of Jack...   :o)



Javaid Ashraf -- one of the other two candidates in the great Dollis Hill Team.



And Alec, whose full name is Alexander Victor Castle. Isn't that a lovely powerful and strong name for a British councillor?



Here Alec spots something further down the street.... it's the Conservative party's candidates. 



They came over to us by the car and chatted for a while. Very friendly and nice people. As one of them said:
- There's no point in not getting acquainted or being un-friendly to one another, since we all will be spending Thursday night together. 
That remark I think shows insight and openness. They reached out a hand... Might also be that they foresaw the outcome of the general election... i.e. they knew that a fruitful cooperation only would be possible if both sides make an effort and try their best to get along. No matter what, I think highly of them for their attempt to make friends. 
    



Their candidate for parliament, Sachin Rajput. A very nice and friendly chap. 



They kindly posed for me to take their picture. They also tried to get one of their cell phone cameras to work -- they wanted me to take their picture with it -- but with no luck or success. I'll try to find an e-mail addresse to one of them, so that I can mail my picture to them instead.




HQ in Willesdeen on the day of the election -- Thursday 6th of May 2010. Everybody's very busy and there are tons of things to do. Many of the campaigne workers have been out delivering "good morning leaflets" since half past 4 in the morning without a proper breakfast and are running on mere adrenaline. This is truly sincere and devoted campaigne work from which we Swedes have a great deal to learn. 




This nice young woman can also be seen infront of the stage in Brent Town Hall as they declare the winners in the election. (See the clip from youtube I embedded in "En fullständigt underbar, rolig och lärorik vecka".)




Boxes, material, leaflets and things everywhere in the office... but it is a very well organized chaos.




... as you can see also downstairs is crammed with boxes...




A nice and friendly volunteer having a break in HQ while picking up a new stack of leaflets to deliver.



- Now, this is something for you to take a picture of! she laughed and showed me a text on her bundle.



And she's right! This is something that volunteers or campaigne workers in Sweden never meet, since our mail boxes are attached to poles out by the street and not in the doors -- except for flats, but then they are placed a good 60-70 cm up from the floor and with a hinged metall shield covering it on the inside, so that dogs can't reach the postmen's fingers.  

I was both told about and shown evidence of dogs having bitten volunteers and campaigne workers' fingers. Luckily I had no such mishap while delivering leaflets... Mind you, when I think about it, I was actually attacked by a Rotweiler when I was out with Bedri and Richard. It was a most frightful and horrible experience!! The dog was unleached and the owner, whom I could not see, was in his driveway washing his car. I could see the dog spot me from more than three houses away and I could see that its posture changed... it lowered its head and kind of arched its back at the same time as it slowly drew nearer me. I thought that if I just did not make eye contact, it would leave me alone, so I continued walking along the street. All of sudden I could hear the huge dog's claws getting started against the pavement and from the corner of my eye I saw it coming with its upper lip lifted and heard its deep bark. As the enormous dog charged at me I screamed at the top of my lungs and prepared for the pain with the stack of leaflets raised in a vain attempt to protect my head... but by a miracle its owner heard my scream and called for the dog, which had the result that its charge was disrupted. It therefore just charged, barked and jumped at me -- it didn't bite me, thank God, but my knees were weak all afternoon after that, and it took a good half hour for my hands to stop shaking. I have never before seen such a big dog's teeth at such a close range and I will remember the smell of its breath for a very long time.  The owner assured me that she was actually very nice and would never have bitten me, but I am far from convinced...




But now, lets forget about charging dogs and concentrate on something nicer...

... like Louis.... a truly special person! Kind, warm hearted, nice, friendly...


 
... funny, humorous, witty, humble, respectful...




... easy to talk to, generous, helpful....



... and as you can see much more handsome and good looking than Richard Gere, even though his cap made a mess of his hair and he hasn't shaved. Louis is one of the volunteers that helped the Dollis Hill Team and I very much enjoyed working with him.  



Friendly and homourus Alec together with the rest of the Dollis Hill team at the café next door to HQ as we're having a break with a bite to eat.



And Javaid enjoying his toast...  Javaid is a handsome, clever and witty young man with an extremely good sence of right and wrong. I so admire his moral and his brave way of standing up for what's good and right. He'll go far this nice young man, I assure you!  








At the next table in this small and cosy café sat Jack, his girlfriend Marissa from Germany...



... a nice young man called Dimitrie...



... Jack's friendly father whose name I have unfortunately forgotten...



... and a brilliant and witty young woman whose name I just can not remember right now.

This team -- the Dollis Hill Team -- consists from truly wonderful, special, brilliant, caring, considerate, witty and nice people!! I so much enjoyed working with them and if I could do it all over again I would! But then I would of course change it so that I spent much more time with them!  




The polling station from the outside. They would not let me take a picture inside -- not even from the door. The lady in charge shooed me away like I was a stray dog in her garden.
I followed Alec there to help an old woman who needed a little assistance in getting there and also to place her vote. It looked pretty much like in a Swedish polling station, but the screens/shields were the other way -- here they were placed so that everyone could see the voting person's back and possibly also peek over that person's shoulder. In Sweden they are put so that the voter goes in behind it. Also the ballot papers were different; all parties were represented on the same ballot paper, which is not the case in Sweden where every party has its own ballot paper.




This is the identity pin/badge that got me in to Brent Town Hall at the night of the election.
I don't know how many Swedes that can pride themselves with having been present at the British Election Night, but I'm sure it can't be that many... I for one was truly honored and happy to be there.  
And not only was I allowed in, I also got to participate as a counter for Lib Dems, and that was really really something. It was so exciting, so funny and so interesting!!!
And there was someone, not present, that I would have wanted to share this with and talk to about this, but sadly there was no time or opportunity to do so.... Hopefully he'll read this and know that he was in my thoughts all night.



This picture is taken by one of the photographers in Town Hall -- after the deterrent experience at the polling station I dared not take my camera inside, but the nice photographer sent me a picture instead.
Here I am with Richard and Bedri -- now both councillors in their ward Welsh Harp.
Richard is a wonderful, kind, interesting and knowledgeable person whom I very much enjoyed working with and talking to. I am so glad that he won his seat as a councillor!!! He truly deserves it!!


Thanks a million all of you!! You were all truly amazing and made my visit wonderful and unforgetable!



And at last, but absolutely not least, a greeting from the leader of my party - The Centre party of Sweden - and vice president of Sweden Maud Olofsson to Nick Clegg and all Lib Dems.


I tried to show it in the Lib Dems' room at Town Hall, but the sound wouldn't come out right. Instead I publish it here, so that everyone of you get a chance to see it.
I am very proud of Maud and all the things she has achieved during her time in the Swedish government. She is a truly amazing woman with astonishing political skills and knowledge. A very impressive lady with great charisma!


Daniel, Bob, Dollis Hill Team and Louis -- I am so very greatful to have been given the opportunity to get to know you and spend time with you! You all have a very special place in my heart!!

Oh hello there, all of my mother's english friends. This is Märta-Li, I am her daughter. I am just testing this new category. Thanks for reading.

xxx

Märta-Li





England

Wow!!! Vilken vecka jag haft!! Trots att jag inte riktigt har tid att sitta här just nu, bara måste jag få göra ett litet inlägg om min härliga vecka i London. Jag ska självklart skriva mer utförligt om veckan och mina upplevelser, men det får vänta nån dag, för just nu är schemat "stampat".

Jag har alltså under föregående vecka jobbat från tidig morgon till sent på kvällarna tillsammans med tre härliga, trevliga, uppskattande, humoristiska och fullständigt underbara team från tre olika områden i valdistriktet Brent Central -- det var Alperton, Dollis Hill och Welsh Harp. Den MP för distriktet som kämpade om plats i parlamentet, hette Sarah Teather och hon tog överlägset hem segern. Hon är oerhört populär, respekterad och älskad av folk oavsett ålder, kön, etnisk härkomst eller socialgrupp.




Här ett klipp från Brent Town Hall, där rösträkningen ägde rum.
Sarah är den mycket lilla kvinnan, som står på scenen. 



Tro det eller ej, men jag fick vara med som s.k. counter för Lib Dems i rösträkningen.
Är inte det häftigt, så säg??!!! Här står Richard, jag och Bedri inne i Town Hall och bakom oss syns borden där rösterna räknades.
Fotografen som tog det här kortet, fick förstås inte använda sin kamera därinne, under tiden vi satt och bockade av röster -- man vill absolut inte riskera valfusk, därför är det strikt förbjudet att fota under själva rösträkningen. Min egen kamera lämnades därför uppe i Lib Dems' rum och denna bild, som jag fått mig tillskickad av fotografen, Jan Nevill, är den enda jag har från rösträkningen. Richard och Bedri lyckades väl i valet och är nu ledamöter i det, som hos dem motsvarar vårt kommunfullmäktige.

Som sagt -- jag får skriva mer en annan dag... jag ville bara uttrycka min enorma glädje över min kanonhärliga och enormt givande vecka som valarbetare i London. Jag lärde mig så enormt mycket, att jag inte ens vet hur jag ska börja beskriva eller berätta, och så fick jag flera oerhört fina nya vänner, som upprepade gånger med emfas sa, att de ville att jag skulle komma tillbaka som turist och då bo hos dem. Otroligt fina och generösa personer, som jag är himla lycklig över att ha fått lära känna och nu kan räkna som mina vänner.

Liten väska? Hur mycket kan man klämma ner i en kabinväska? Lite större väska kanske? Hur mycket kläder behöver jag ha med mig? Och av vilka sorter? Vad kommer det att bli för väder? Hur många ombyten av varma/kalla kläder kommer jag att behöva? Vad i allsindar har man på sig på en brittisk valvaka? Hur prydlig bör man vara då? Och hur prydlig bör man vara till vardags, då man går runt och pratar med folk? Är det olämpligt att ha blåjeans? Vad har de för dress code?
Det är ju inga direkt besvärliga frågor eller avgöranden, men så här är jag alltid, då jag ska iväg nånstans på nånting som jag aldrig gjort förut. Bollar frågor med mig själv och försöker täcka in alla eventualiteter.
När jag åker till t ex vår fjällstuga, har jag inga som helst problem med packningen. Då vet jag precis vad jag behöver ha med. Enda kruxet då brukar vara att jag kanske har lite för lite kläder med mig. Måhända lite ovanligt för en kvinna, men sån är jag.
När jag däremot ska iväg på såna här okända äventyr, krånglar jag till det lite, genom att vilja ha alla alternativ och sorter med mig. Det blir alltså med både hängslen och svångrem, jag imorgon ger mig iväg.  ;o)