Last Minute Encounter - Helene!
Här ett inlägg, som tyvärr råkat hamna under fel rubrik och kategori. Nu flyttar jag det hit, där det hör hemma, så att ordningen är återställd.
Här står vi på perrongen med Helene, hennes man och Ron -- och all vår packning. Detta var nämligen de allra sista minuterna vi tillbringade i Largs denna sommar. Ron följde oss dit och hjälpte till att bära väskorna. Och när vi står där, ser jag plötsligt hur Helene -- ljuvliga, varmhjärtade, älskliga, fantastiska Helene från det kristna bokcafét -- och hennes man kommer gående över perrongen ifrån Morrison's. Och plötsligt känns stunden inte lika sorglig längre. Att så här i sista sekunden få träffa och ta avsked av just henne -- hon som kommit att stå mig så nära och som blivit en sån härlig vän -- gör att det liksom känns lite lättare att lämna Largs och återvända hem till Sverige.
Det var en sån underbar tröst, att få träffa Helene en sista gång! Hon hör f.ö. också till Brisbane Evangelical. Som genom en slump (?), har hon tidigare bott granne med Ron och Betty, så de känner varandra lite halvt-om-halvt.
Hennes man, som tidigare gånger vi mött dem, varit lite tyst, blyg och osäker, är den här gången jättetrevlig och pratig.
Jag och Helene pratar ivrigt om allt och inget ända in i det sista. Hon är en sån härligt omedelbar människa, så lätt att kommunicera med.
Ron hamnar i trevligt samspråk med Helene's man...
... och de verkar sannerligen ha mycket att prata om.
Ron är som vanligt mycket pratsam och karismatisk -- en sann kommunikatör.
Kära, kära Helene.... henne kommer jag att hålla kontakten med, för oj vilken mysig människa!! Såna som hon träffar man inte många gånger i livet.
Jaa... och detta var alltså det sista jag såg av Largs för i år. Eller "för denna gång" kanske jag ska säga, för vem vet? Det kanske blir nån fler gång i år? Nu tror jag inte det, men man ska aldrig säga aldrig. Jag kanske får för mig att ta en långhelg hos nån av de goda vänner, som lämnat en öppen och stående inbjudan att komma och bo hos dem. Fast får börsen styra, så blir det nog först när jag fått ett jobb, för som arbetslös har jag ju ingen fet plånbok precis... Tills dess får vi hålla kontakt på andra sätt. :o)
Back in Sweden
När vi kom hem blev det såklart stor middag och fest med min familj. Vi är ju en tajt familj och släkt, som verkligen inte är vana att vara borta så länge ifrån varandra.
Här är bilderna ifrån vår Homecoming 2009.
Vi inledde med en välkomstdrink på whisky och Green Ginger Wine, som är ett skotskt ingefärsvin. Mycket, mycket skotskt och mycket, mycket gott!
Detta är precis hur gott som helst och min favodrink på The Anchor.
Vi fortsatte sedan med en förrätt -- en variant på skottarnas nationalrätt Haggis.
Den serveras traditionellt på två olika sätt:
1. Till vänster med Tatties (potatismos) och Neeps (mosade kålrötter)
2. Till höger med Tatties och Mushy Peas (mosade/hackade gröna ärtor)
För oss svenskar blir ju alternativ 1 som att äta potatismos och rotmos i samma rätt och det blir ju lite tårta-på-tårta. Potatismos (alt.2) är jag inte särskilt förtjust i, så jag valde att blanda alternativ 1 och 2, och serverade sålunda vår haggis med Mushy Peas och Neeps. Tyvärr glömde jag att ta kort på anrättningen, men det var vackert med det orangegula rotmoset, de gröna mosade ärtorna och den mörkbruna haggisen. Vi hade både en vanlig traditionell haggis och en vegetarisk variant -- bägge var kanongoda.
Vår entrérätt bemöttes av familjen med en viss skepsis, men de höll god min och smakade artigt på maten -- sen bröt sorlet ut. Nästan alla vid bordet var överens om att det var jättegott. De uttryckte högljutt sin överraskning och erkände för varandra hur tveksamma de varit till det de fått på tallriken och hur lättade de var att det inte varit så äckligt som de trott.
Jag önskar att jag kommit ihåg att ta en bild på allas tveksamma miner då assietterna bars in och deras, då de smakat, glada och lättade dito, men nu finns tyvärr inga foton på detta.
Efter förrätten togs en drink-, småprat- och lekpaus för att ruska ner förrätten. Under tiden såg vi till att göra klart huvudrätten -- alltså, grillad kyckling, potatissallad, ugnsbakade morots-palsternacks-vitlöks-rödlöks-potatisklyftor, ruccola, machétesallad, "kollijox" (rört creme fraiche-smör med vitlök), rött och vitt vin, öl och juice.
Här är några fler bilder...
Siri gläder mamsen med att spela och sjunga medan hon stökar i köket -- något som jag älskar då hon gör!!!
Här är jag i köksstöket medan jag lyssnar till Siris sång och pianospel...
... medan pappa grillar god förkokt kyckling. Mumsigt!!
Under tiden sitter mamma sitter och konverserar med.....
...storebror Pär...
... och hans fru Kid...
... deras son Robert...
... lillebror Olofs fru Kattis...
... och deras söta dotter.
Kycklingen ligger och brynar till sig... När den är guldbrun och gyllene är det dags att käka.
Pappa är familjens mästergrillare, så det här blir mumsigt värre!!
Nu är nästan allt framme på bordet.
Systrarna poserar glatt för kameran
- Jag tror jag ska smaka det vita, skojar Siri.
- Eftersom jag sköter kamerajobbet på den här tillställningen, får jag väl knäppa på mig själv om jag ska få vara med på bild.
- "Nämen oooh, så fånigt!" som Märta brukar säga.
Siri intar en tjusig pose.
- Dags att käka, för nu är grönsakspotatisblandningen i ugnen färdig!
- Oh, hörde'ru? Nu ska'ru få mumsmat! säger Siri.
Ser det inte gott ut, så säg? :o)
Och här är buffébordet med all den goda, smaskiga maten, redo för hungriga middagsgäster.
Siri och Märtis leker med kameran...
..............
............
... Tittut!!!
Min bearnaisesås tar slut, men Robert har ju lämnat en stor hög av den goda Lommanderssåsen på tallriken...
... så jag snor hans tallrik och snyter hans lämnade sås.
Pär, Kid och Kattis låter sig väl smaka.
Lilla gumman är hungrig
Siri är på G och attackkramar mamsen innan hon ger sig iväg.
Det börjar bli kyligt, så fleecetröjan blir go och varm att få på sig.
Vår skotska "Härligt-att-vara-hemma-igen-vi-har-saknat-er-middag" blev jättetrevlig och alla gäster troppade nöjda och mätta hemöver fram på kvällskvisten.
Goda vänner i Brisbane Evangelical
Själva kyrkan ser ut så här:
Ingen pampig kyrkobyggnad, men oj vilken härlig varmhjärtad församling!
Och här är kyrkans mycket trevlige och karismatiske pastor -- Tom Stables.
Här står Tom och Andrew Austin, som också ofta predikar.
Dimitrie inne i kyrksalen -- han samtalar med en jättemysig kvinna, som jag tyvärr glömt namnet på. Hon var mor till en urtrevlig kvinna, som ofta satt bredvid mig och som jag tyckte väldigt mycket om. Tyvärr, har jag såklart glömt hennes namn också... jag är verkligen urdålig på att minnas namn!! Nåja, nästa gång jag kommer dit och träffar henne, får jag väl försöka lägga det på minnet.
Hon är så söt och mysig den här damen, och jag önskar att jag kunde komma ihåg hennes namn...
Här är hon igen, den rara gamla damen. Hon var så himla trevlig och härlig! Och hennes dotter, som jag tyvärr inte har på bild, var precis lika mysig!
Här står Andrew och samtalar med en av de många trevliga församlingsmedlemmarna.
Medan de vuxna står o pratar efter gudstjänsten, får barnen spela och använda instrumenten så mycket de vill. Här sitter Andrews barn och spelar, och de gör det seriöst och bra -- inget flams eller bus med instrumenten. Härliga ungar!!!
Längst till vänster syns Shawna/Shauna (har ingen aning om hur hon stavar) och hennes dotter Ruth. Jättehärliga och kanontrevliga!! Det är alltid så sorgligt och ledsamt, när man inte kan stanna och fortsätta lära känna människor, som man känner att man bondar spontant och bra med. Nåja, jag får lägga mer tid på att träffa dem, nästa gång jag är där.
Här är Alex -- ljuvliga, mysiga, sprudlande Alex. Tyvärr har jag ingen skarp bild på henne, men det speglar också den glittriga, karismatiska person hon är. Hon står liksom inte still tillräckligt länge, för att man ska få en bra bild.
Härliga, spontana Alex!
Denna tjej borde vara solist, för WOW vilken röst hon har!!!
Alex med syster och en mysig kvinna ur församlingen.
Betty - en härlig, varm och mysig människa.
Och detta var några av alla de härliga, underbara människor jag lärde känna i Brisbane Evangelical Church.
Hit tänker jag återvända många, många, många gånger -- för här känner jag mig hemma.
Middag på The Lounge
Ron hade bokat bord till söndag kväll - en av våra sista kvällar i Largs. Tyvärr, orkade inte Betty följa, hon hade för ont och behövde få ligga ned. Ron ville emellertid inte avboka bordet och ställa in restaurangbesöket, utan propsade på att vi skulle gå ut på tremanhand istället. Sålunda fann vi oss återigen dinerande ute på lokal med Ron. En lätt märklig situation... lite olustigt att sitta på fin restaurang med den ene, medan den andra ligger sjuk hemma.
Nåja... Här är några bilder från denna i mitt tycke överreklamerade restaurang och vårt besök där.
Efter att man gått uppför den tjusiga panelklädda trappan, kommer man upp till restaurangvåningen och direkt ovanför trappan är den här vackra kupolen.
Kyparen eller är det måhända hovmästaren möter oss och visar oss till bordet.
Här är vårt bord. Häftig öppen spis, va?
Tjusig inredning, eller hur?
Ron föreläser om nåt, som han tycker att jag ska lära och förstå ....
... och jag lyssnar..................
Den lyxiga bardelen.
The Lounge är ingen restaurang jag själv skulle välja att gå till, men nu ville ju Ron bjuda och då får man ju inte välja. Det var hur som helst en mycket god måltid.
Scottish Housing
När man sedan kommit hem och ska visa kort o berätta hur det såg ut där man var, upptäcker man att man inte har några bilder, som berättar/visar olikheterna, vilka ju blivit "vanliga" i ens ögon. Allt man har är bilder från evenemang, sånt man gjort, ställen man besökt, folk o.s.v., men man har inga bilder på vanliga hus, villaområden, hyreshus e.dyl.
Den här gången har jag emellertid bestämt mig för att inte falla i den fällan. Sålunda har jag nu knäppt en massa bilder på skotska hus, för de är verkligen väldigt charmiga och mycket olika våra svenska dito. Se själva!
Kolla in regnbågen i bakgrunden! Härligt, va? Tänk att bo i ett av de här ljuvliga husen och ha hela berget direkt utanför på bakgården! Det måtte vara underbart!!!
Även de skotska trädgårdarna är olika våra svenska.
Notera att de inte har nån gräsmatta, utan har istället lagt grus på hela tomten -- det är något som man ser på väldigt många gårdar i Skottland. Föredömligt lite gräsklippning, if you ask me. ;o)
Ytterligare en husägare, som inte gillar att klippa gräs eller rensa rabatter.
Snacka om häftigt ställe att bo, va? Jag skulle definitivt inte tacka nej till att ha den här vyn utanför fönstret.
Nelson Street -- the dodgy part of Largs
Ja, det var några av mina bilder på helt vanliga skotska hus och visst måste ni väl hålla med om, att de inte alls ser ut som våra svenska dito??? Jag tycker att skottarna har så härliga hus - tycker inte ni det? I totally love them! :o)
Veronica and Brian McLafferty
Medan vi sitter där och pratar, kommer en kvinna och sätter sig med sin öl, vid bordet alldeles intill vårt. Hon ler glatt mot oss, mimar ett litet "hej" och plockar fram ett korsord, som hon börjar lösa. Vi besvarar hälsningen och fortsätter sedan vårt samtal.
Mot slutet av våra öl, hamnar vi i samspråk med kvinnan om det korsord hon löser. Hon är mycket öppen och trevlig - hon presenterar sig som Veronica McLafferty och berättar att hon bor med sin make, Brian, högt uppe vid bergets fot. Inom tio minuter har vi fått veta, att hon är diabetiker, att hon fått känningar och därför avstått från sin planerade trip till grannstaden, att hon istället gått in på McCabe's för att få i sig nåt. Vi får också veta att hon är pensionär, att hon är med i en grupp långpromenerare, att hon jobbar med stenar och skapar smycken. Vi fastnar i ett samtal kring just stenar, eftersom jag ett tag känt att jag skulle vilja skapa ett eget rosary, alltså ett radband. Hon bjuder in oss att besöka henne och dricka kaffe och se på hennes stenar -- jag får köpa till inköpspris av henne, säger hon. Hon tar också av sig sitt orange-röda stenarmband och räcker över det till mig, för att jag ska prova det. När hon ser hur fint stenarnas färg står mot min hud och hur förtjust jag blir i det, säger hon att jag inte får köpa såna stenar av henne -- hon vill istället ge mig armbandet som en gåva. Jag blir helt förstummad -- en sån generös och varmhjärtad människa!
Innan samtalet avslutas, råkar hon i en bisats nämna, att hon tillhör samma församling som våra kritiserade och ansatta vänner. Vi säger inget just då, men då vi senare ses hemma hos henne, berättar jag om den prekära situationen. Hon och hennes Brian reagerar spontant:
- Men herregud! Vad är det för dumheter! Alla ska väl vara välkomna att delta!!!
Det känns mycket skönt att höra, att det finns starka goda människor, som vågar stoppa ut hakan för att motverka dylika negativa krafter inom församlingen. I pyttelilla Largs går nästan alla i nån kyrka och tillhör nån församling, därför blir det ju väldigt kännbart när murar reses mellan de olika trosinriktningarna. Det är gott att veta, att Brian och Vicky (hon kallas så) utgör så muntra, positiva och välkomnande motvikter till de församlingsmedlemmar som drar åt fel håll.
Här är några bilder från vårt besök uppe hos McLaffertys.
Vi hade lite svårt att hitta dit, så Dimitrie gick in och frågade i en SPAR-affär.
En bit till får vi fortsätta uppför den branta vägen. Varmt och soligt är det, så det är skönt att promenera.
Här står vi utanför radhuset där Vicky och Brian bor och beundrar utsikten. Snacka om vy att njuta av varenda morgon, när man hämtar in tidningen.
Den fula byggnaden som tyvärr skämmer utsikten, är en skola. Förfärlig, eller hur? Man kan ju inte annat än undra hur de tänkte när de byggde och färgsatte den.
Här, i deras jättefina vardagsrum, har Vicky sina smycken utlagda på ett bord, så att vi ska kunna få se dem.
Hon är verkligen enormt duktig på att skapa vackra smycken. Jag köper emellertid nästan uteslutande lösa stenar av henne... ett armband av släta tigeröga-stenar kan jag dock inte motstå - där fick jag en akut måste-ha-känsla.
Här genom deras jätteläckra kök går man ut till bakgården och uteplatsen, som badar i sol.
Och här ute bjuder Veronica oss på te, kaffe och lax på smörgåskex. Mums!!!
Vicky gillar inte kameror -- hon blir stirrig och flaxig när jag försöker få en bra bild.
Men här lyckas jag få en skön bild på henne. :o)
Men så tar Dimitrie fram kameran och då blir hon generad och flamsig igen.
Vicky är lika mycket grimaserande och gestikulerande som jag, då hon pratar.
Hon har otroligt svårt att sitta still, när Dimitrie fotar...
När hon berättar om sina grannar och sin trädgård, glömmer hon emellertid kameran för en stund.
När vi, efter några timmar, gick hem igen, har jag fått köpa stenar, tråd och övrigt material av Vicky. Hon har också skickat med informationsmaterial, så att jag ska veta hur man trär, gör olika knutar o.dyl. Hon är en otroligt generös, hjälpsam och varmhjärtad person, som jag tveklöst kommer att hålla kontakten med under året och såklart träffa en hel del nästa gång jag reser till Largs.
Dorothy and Ian
Jag ska berätta alltihop ifrån början:
Den dagen Ron tog med oss upp till vattenfallet, passerade vi ett fint område med radhus - gatan vi gick på heter Flatt Road (fast den är verkligen långt ifrån platt, den är tvärtom brant som sjutton!). Den gångstig vi vek in på, precis före den första grinden ut mot berget, gick precis runt hörnet på gaveln på det första radhuset.
Dagen efter gick jag och Dimitrie åter upp på berget och bort till det vackra vattenfallet. När vi sedan solbrända fram på kvällskvisten återvände ned från berget, passerade vi såklart radhuset igen. Paret som bor där var just då ute i trädgården. De kommenterade vår solbränna, då vi gick förbi och jag svarade förstås nåt i förbifarten.
På tisdagen därefter var vi som vanligt på The Anchor, eftersom det var Quiz Ev. Vid bordet intill oss, satte sig ett par som, liksom vi, kommit för att delta i veckans frågesport. Vi frågade dem om nån fråga, som vi inte riktigt förstod, och i halvlek råkade vi i samspråk med dem. De visade sig vara kanontrevliga, så vi pratade en god stund med dem. De presenterade sig som Dorothy och Ian Brotherhood. När de hörde att vi var svenskar utbrast de spontant:
- Nämen nu känner vi igen er! Det var ju ni som var på kortet i skyltfönstret! Ni annonserade efter en lägenhet! och sen pratade vi förstås om hur många svar vi fått, var vi hittat lägenhet o.s.v. Vi berättade bl.a. att vi avsåg att återvända till Largs nästa sommar och att vi redan under vår vistelse i år, därför försökte hitta alternativ inför nästa år.
Tisdagen därpå kom de på Quiz Ev igen och vi vinkade dem till platserna bredvid oss. Sen hjälptes vi åt med frågorna och hade det jättetrevligt hela kvällen. Vi pratade om hur trevligt det var med folk som inte tog frågesporten på blodigt allvar, utan såg den på ett lättsamt sätt -- detta är nämligen inte särskilt vanligt. Och när vi konstaterade att vi skulle vilja stanna längre i Largs, utbrast Dorothy:
- Men ni borde ju bo i vårt hus nästa sommar!! Ja, ni skulle kunna bo där medan vi är i Canada hos min dotter!!
När de berättade att de bor i ett radhus uppe på Flatt Road, ringde det en liten klocka i mitt huvud. Jag kände att jag plötsligt bara visste exakt vilket hus och att jag redan pratat med dem en gång -- alltså innan vi träffade dem på puben. Och det visade sig att min känsla var rätt -- vi hade setts förut. De var såklart paret som var ute i sin radhusträdgård, den gången då jag och Dimitrie passerade där, på väg ner till Largs efter vår soliga dag på berget.
Vi skrattade gott och länge åt att vi faktiskt mötts förut, och enades om att det bara måste ha varit meningen att vi skulle mötas.
Och här är walesiska Dorothy och hennes skotske make Ian Brotherhood. Ett härligt, sympatiskt, humoristiskt, skojfriskt och kärleksfullt par.
Ian är en skitgo' spjuver med hur många roliga historier som helst på lager. Jag minns inte när jag sist hade så roligt tillsammans med nån eller skrattade så himla mycket.
Här sitter Ian med glimten i ögat och berättar roliga historier för oss. Jag är ju urdålig -- för att inte säga värdelös!! -- på att komma ihåg historier och skämt, men jag ska försöka dra mig till minnes och återge åtminstone nån av dem...
A man has had a few drinks too much. He is hungry, so he walks into a library, goes up to the counter and says in a loud voice:
- I'll have the soup, please.
The librarian hushes him and says:
- Shhhhhhh!! This is a library!
The man looks astonished at her for a moment, then he wispers:
- I'll have the soup, please.
Hmmm... jag funderar så det knakar, men minns ta mig rackarn ingen fler rolig historia just nu... :o(
Men, Ian berättade också fnissande om en mycket tragikomisk situation, då han och Dorothy varit på en gruppresa. De blev då, tillsammans med alla andra resenärer, inbjudna att delta i en orkester och spela tillsammans med denna. Alla tilldelades varsitt instrument och sen fick de under orkesterns ledning träna på dessa.
Dorothy flikar småfnissande in små bitar av information, när skrattet hindrar Ian från att få fram det han vill säga.
Nu är det så att Ian har en sjukdom, som gör att hans händer skakar väldigt mycket. Därför var det inte så lyckat, att just han tilldelades en tamburin. Vid det här laget, har jag börjat förstå åt vilket håll den här historien är på väg, men det känns lite märkligt att skratta, trots att det ju verkligen är hysteriskt lustigt.
Ian berättar skrattande vidare:
När alla hade bekantat sig med sina instrument, fick de under ledning börja träna ett musikstycke tillsammans.
De tränade såväl att spela, som att följa dirigentens instruktioner och order. Alla skulle bl.a. tystna på given signal från dirigenten, men det klarade inte Ian -- hans instrument fortsatte att låta, utan att han ville det.
- Tystnad! ropade dirigenten med lyfta händer. Men Ians instrument ville inte tystna.
- TYSTNAD!!!! ropade dirigenten ännu högre, men Ian kunde bara inte få tyst på sin tamburin.
Nu är det ju så att min mormor hade precis samma sjukdom, men det vet ju inte Ian och Dorothy. Detta gör såklart att jag känner mig ännu mer olustig till mods som skrattar åt historien. Får man verkligen skratta så gräsligt gott och mycket åt nåt som har med en människas sjukdom att göra? Det kändes jättekonstigt. Men Dorothy och Ian skrattar så tårarna trillar -- de har faktiskt svårt att få fram hela historien för att de skrattar så mycket, så jag släpper funderingarna och släpper lös det befriande skrattet jag också. Sen skrattar vi länge, länge allihopa tills vi är röda i ansiktet och nästan tappar andan.
De här härliga människorna kommer jag att hålla kontakt med, det är ett som är säkert!! Dorothy och jag kom så fantastiskt bra överens och hade så himla mycket att prata om, och Ian och jag delar ett stort och genuint språkintresse. När Ian förstod att vi bägge fascinerades av våra respektive språks ursprung och gemensamma nämnare, gav han mig ett skotskt-engelskt lexikon, så att jag skulle kunna jämföra skotskan med svenskan.
Jag ser redan fram emot att träffa dem igen, för jag kommer att åka tillbaka till Largs nästa sommar igen....senast!!! .... no matter what!
The Ye Olde Anchor Inn
Ifjol gick vi ju runt till flera olika pubar i Largs, men stannade bara en kort liten stund på varje, för vi fann ljudvolymen på tok för hög. Så en lördagskväll råkade jag höra glad dragspelsmusik flöda ut genom dörrarna, på en för oss dittills okänd pub. Min pappa spelar ju dragspel, så det instrumentet får mig alltid på extra gott humör. Jag föreslog därför kvickt att vi skulle gå in där. Sagt och gjort -- Dimitrie är ju alltid med på noterna, så vi gick in. Vid öppnen spisen satt en man och spelade skotska glada visor på sitt handklaver, folk med drinkar i händerna stod eller satt överallt och pratade eller sjöng. Stämningen var munter och uppsluppen, folk var välkomnande och trevliga -- kort sagt, en skotsk pub när den är som allra bäst!
Vi betraktade den, efter den kvällen, som vår pub.
Vår pub ligger nere vid the sea front.
En kväll, då vi var bland de sista att gå och puben var nästan tom, passade vi på att ta några bilder. Så här ser alltså the Anchor ut på insidan.... fast normalt är här fullt med folk, förstås.
I dagsläget har jag inga fler interiörbilder... Jag tror att vi har några till, men de är i så fall kvar i Dimitries kamera -- jag fyller på det här inlägget, senare ifall det visar sig att vi har fler.
Our Last Day On The Hill
Vädret blev som utlovat -- alltså varmt och vackert -- så vi packade vår ryggsäck med god matsäck, tog vår pick-nick-filt och gav oss iväg.
Vi valde att bege oss upp till utkikspunkten, men denna gång tänkte vi minsann gå en bra bit längre. Där var ju en ständig ström av promenerande människor förra gången, och man vill ju inte ligga och sola där folk nästan trampar rakt över en. Den här gången traskade vi därför en bra bit till, innan vi stannade och bredde ut filten.
På bilderna kan man tydligt se, att vi är högre upp denna gång.
Här uppifrån ser man min favoritbergsformation The Sleeping Warrior jättetydligt.
Några har påpekat att det är svårt att se krigaren, så jag har förtydligat honom lite... Blev han tydligare? :o)
Här är han inzoomad så mycket det går. Visserligen blir det oskärpa i bilden då, men hans profil syns desto bättre då, tycker jag.
Som ni ser, är vi nu så högt uppe på berget, att själva Largs inte längre syns därnere.
Vy norröver
Inzoomad bild av samma vy
Nån slags milstolpe eller riktmärke...
Vy över berget i nordlig riktning
Vy över bergssidan inåt landet åt öster
Över den här kullen klättrade vi... och vidare över ett par till.
- Visst går vi en liten bit till, va?
- Kolla därnere! Kan det vara en fiskodling, tror du?
Och mycket riktigt -- det är en fiskodling, som ligger i Largs' södra utkant. Här odlas den fisk, som säljs och serveras i Largs med omnejd.
Här bredde vi ut vår filt. Medan vi åt våra bönor och bacon och drack vårt röda vin, kunde vi se alla människor därnere som fiskade, matade och skötte fiskarna eller bara promenerade. Mätta och nöjda låg vi sedan i solen och beigade oss i flera timmar...
Färjan från Cumbrae inzoomad så mycket det nånsin går...
... och den lilla färjan lika inzoomad på väg över till Cumbrae.
På väg ned från berget syns Largs igen...
Solbrända och nöjda med vår sista soldag, återvände vi sent på eftermiddagen ned till Largs för middag med ett påföljande sista pubbesök.
Our Trip To Isle of Bute
Som ni vet, är jag ingen större äventyrsmänniska. Jag älskar vardag och rutiner!!! Många anser att jag är ovillig till påhitt och nya saker -- de säger att jag är tråkig som inte vill ut på nya grejer. Saken är den att jag inte alls är emot äventyr och spontana påhitt... det är bara det att jag alls inte behöver dem. Jag trivs allra, allra bäst när saker går på rutin och det är samma, samma, samma saker som händer och sker. Jag älskar vanlig vardag!! Det är då jag presterar allra bäst och är allra lyckligast. Jag antar att det har med trygghet att göra... mitt liv har varit så innehållsrikt, att rutiner och vardagligheter känns trygga för mig och ingjuter lugn i mig. För mig har det, sålunda, inte varit särskilt intressant, att göra utflykter under vår semester -- jag har varit gladast och trivts bäst, då vi bara rört oss i och kring Largs, men för Dimitries skull har jag förstås åkt på några utflykter -- en av dem gick en halvmulen dag till Isle of Bute.
Jag lägger här in två länkar till informationssidor om ön -- klicka er fram, se och njut! Och låt er inspireras, förstås!! Kanske är det ert nästa semestermål?
Och sen scrollar ni neråt på sidan och njuter av våra bilder, förstås!!
Isle of Bute 1 Var ön ligger, lite allmän information etc. = Wikipedia
Isle of Bute 2 Öns egen hemsida med information om boende, restauranger, utflyktsmål, sevärdheter etc. 
Wemyss Bay Station -- en mycket vacker, udda och iögonfallande viktoriansk byggnad.
Ett krigsmonument -- såna minnesmärken, över alla som stupade i världskrigen, är en mycket vanlig syn här i Skottland. 
Trafikvimlet utanför Wemyss Bay Station -- den utgör ju en knytpunkt för folk som åker buss, tåg, bil och färja till och från öar som t ex Bute.
Ett försök att få en bild av klocktornet genom det regnvåta bussfönstret, men bussen startade så det kom en stolpe ivägen. Egentligen regnade det inte alls just den här dagen, men vi glömde helt att ta bilder av utsidan Wemyss Bay Station. Jag kom emellertid på att vi hade knäppt några bilder genom bussfönstret, den dagen vi åkte in till Greenock -- därav dessa inledande vädermissvisande exteriörbilder. 
Då vi vid vårt Greenockbesök, satt på bussen och knäppte den, i vårt tycke, häftiga byggnaden i förbifarten, visste vi inte att detta var nån särskild byggnad alls. Vi reflekterade bara över att den var läcker och annorlunda till utseendet. Och vi visste ju absolut inte att stationen, var så ofantligt mycket häftigare på insidan.
Se själva! 
Den här stationen ritades av den skotske arkitekten James Miller. Visst är den häftig? Jag kan inte se mig mätt på den!
Den är ett viktorianskt byggnadsverk, som är kulturminnesmärkt och denna ljust gröna del är "tågdelen". 
Biljettstation och informationsdisk i centrum -- logiskt placerad och därmed mycket enkel att hitta. Här skulle svenska arkitekter kunna lära ett och annat. 
Och här är nedgången mot färjorna. Notera att denna del av stationen har en annan färg. Mycket pedagogiskt, tycker jag. :o)
Entrén till Wemyss Bay Station ifrån busshållplatserna. 
Tydliga informationstavlor -- också de mycket logiskt placerade, alltså mitt innanför dörrarna... inte som på en svensk station, där du kan få söka länge innan du hittar dem. 
Här uppe in entrén till stationen finns en Second Hand Book Shop, där man kan hitta bra reselitteratur för en spottstyver. De hade allt från barnböcker till deckare och man fick sälja tillbaka sin lästa bok och bara betala mellanskillnaden för nästa bok man valt. Bra system, va? 
Rakt fram är den lilla bokhandeln och längst till höger i bild syns en blå dörr. Det är ingången till stationens pub och den var verkligen something!! Vi är ju lärare och som sådana förstås nyfikna och vetgiriga, så vi gick såklart in och vad tror ni vi fann där? 
Är det inte läckert så säg??!!! Snacka om komplett skotsk pub!!! Gedigen och tidsenlig träinredning, speglar, tavlor, prydnadssaker och ölande skotte med pipan i mungipan och kepsen på huvudet. Humoristisk, skojfrisk och trevlig var han förstås också!! När vi frågade ifall vi fick ta några bilder av den charmiga puben, bad han oss vänta. Sedan han tagit på sig kepsen och stoppat pipan i munnen, intog han sin pose och sa att han var klar för fotograferandet. Jag knäppte snabbt dessa härliga bilder! 
Dimitrie och söte skotten poserar.
Här syns bilpåfarten till färjan, som ska ta oss över till Isle of Bute.
Och här följer en rad bilder från den mycket blåsiga, men vanvettigt härliga, överresan till Bute. 
Vy i nordlig riktning mot Greenock
Vy i sydlig riktning mot Largs
Vy bakåt mot Wemyss Bay Station
... och samma sak igen på lite längre avstånd.
Vy mot norr igen
.. och norr igen... Kolla in de blånande bergen!! Det är som ett skolboksexempel i akvarellmålning. "Lägg i mer vitt och blått, ju längre bort bergen ska verka!" Stämmer helt, va? 
Vy över Wemyss Bay Station, vars torn är ett landmärke, som syns väl på avstånd. 
friskade i på ett helt otroligt sätt. Dimitrie fryser rätt rejält i sin jeansjacka, medan jag tackar Gud för fjolårsingivelsen att köpa en Helly Hansen Windstopper -- den kom verkligen väl till pass och höll precis allt vad expediten utlovat.
- Tusen tack Intersport!!! säger jag, för OJ vad mycket jag har använt jackan.
Vackra moln, som ger ett härligt ovädersutseende åt dagen. Men faktiskt föll inte en enda regndroppe på oss på hela dagen. Det blåste och var rätt kyligt, men inget regn. 
Sittplatser ute på aktre däck. 
Se en sån underbart, fantastiskt, vacker och mäktig gråblålila regnmolnshimmel!! 
Jag bara ääääälskar regnmoln!!! Jag får helt enkelt aldrig nog av dem!!! 
En mycket charmig skotsk farbror i, för temperatur och väder lämplig, varm täckjacka och kepsen hårt neddragen i pannan, så att inte den kalla vinden kan blåsa av den. 
Här följer ytterligare några vackra regnovädershimlar... 
Och sen några bilder av en annan sak jag "snöat in på" -- nämligen fyrar. Jag är, som några av er redan vet, otroligt fascinerad av fyrar och har i många år drömt om att en gång få övernatta i eller bo på en fyr. Jag har länge också dyrt och heligt lovat mig själv, att jag en gång i framtiden ska köpa mig en fyr med belysning i -- ett löfte jag avser att infria bara jag hittat en lägenhet, så att jag har nånstans att ställa fyren.
Tills dess får jag emellertid nöja mig med bilder... just dessa är när färjan passerar en fyr på vägen över till Isle of Bute. Vad fyren heter har jag, tyvärr, ingen aning om. 
Och här några bilder då färjan närmar sig Rothesay -- alltså den charmiga lilla staden på Bute, där färjan lägger till. 
Rothesay's hamninlopp
Rothesay's södra del
Också Rothesay's södra del
Hamninloppet på lite närmare håll.
... och ännu närmare... 
Vy rakt ut ifrån Rothesay -- alltså tvärsöver vattnet.
Se så vackra hus som kantar hamnen den södra kajen i Rothesay.
Och så här ser den södra delen av Rothesay's centrum ut.
Här lägger vi till... rakt fram är Rothesay Town Centre -- föregående bild är alltså det som ligger utanför bild till vänster. 
Och här syns det som ligger till höger från Rothesay Town Centre räknat.
Det jag kallar ankomstsluss, eftersom jag inte har en aning om vad det heter, med utskjutbar landgång som på ett flygplan, närmar sig sakta allteftersom färjan med millimeterprecision smyger sig fram till den. Vilken skeppare!!! 
En uppvikbar gångbro från kajen över till själva stan. 
... och vid den låg den här tjusiga båten med det märkliga namnet. Jag har sett båtar som hetat kvinnonamn, namn på asagudar, grekiska gudinnor och en mängd andra saker, men aldrig har jag sett en båt med ett sånt här namn.
Incentive betyder enligt Norstedts ord något av följande:
- Som adjektiv: eggande, eldande; sporrande, stimulerande
- Som substantiv: drivfjäder, sporre, motivation, uppmuntran, incitament, eggelse <to till;to+ inf.att>, eggelsemedel; stimulansåtgärd <financial incentives>; motiv, bevekelsegrund
Marina Office -- i det här charmiga lilla huset, kan man köpa biljetter och få information. Lägg märke till det fantastiska taket med "slates" - alltså takplattor av sten/skiffer och smidda krusiduller, tegelsättningen ovanför dörrar och fönster, och den vackra blå lyktstolpen. 
Ett vackert minnesmärke över män som föll i Första Världskriget. 
En vanvettigt vacker bronsängel, tycker ni inte???!!! Jag blev helt betagen av henne! Hon utstrålar sån styrka, energi och målmedveten beslutsamhet!
Till och med skyltarna i Rothesay är i sekelskiftesstil. Den här skylten pekar bl.a. mot de viktorianska toaletterna -- något som Rothesay är berömt för. De har rustat upp hamnens gamla toaletter helt i tidsenlig stil och detta är tydligen en turistattraktion. I synnehet turister som kommer i egen båt, använder dessa eftersom där finns både dusch och toaletter. 
Hihihi... här skulle man faktiskt kunna tro, att man har möjlighet att byta ut sina bebisar. 
En otroligt vacker affär!! Kolla in sekelskiftesdetaljerna - t ex den lilla plåtmarkisen ovanför dörren på hörnet! Läckert, va? Hela Rothesay var så här. Det var som att ha klivit rakt in i tidigt 1900-tal... en fascinerande och lätt märklig upplevelse. 
Se hur det här vackra gamla huset fått förfalla! Lägg märke till de förbommade fönstren och växterna, som fått växa och gro på husväggen! 
De växer ut genom fönsterbågar, fasad och takfot, och har fullständigt tagit över hela byggnaden. Förfärligt!! Det borde vara förbjudet att negligera ett stackars hus på det här sättet! Tyvärr mötte vi här i Rothesay, alltför många hus i det här skicket. Bredvid en tjusig butik eller restaurang kunde det ligga en övergiven lokal, där växterna helt tagit över både inuti och kring entrén. Mycket sorgligt... 
En av Rothesay's vackra gator, med underhållna och skötta hus. 
En s k automaton -- en antik speldosa, som vi fann i en viktoriansk antikhandel i Rothesay. När man drar ut lådan, i vilken man kan ha t ex smycken, så sjunger fåglarna och en gungar på sin trapets. 
Jag knäppte ett par bilder inne i butiken, men de kan tyvärr inte återge det myller av läckra, fascinerande, vackra, fantastiska, gamla och nya saker som fanns där. 
Den mycket trevliga ägarinnan rekommenderade oss ett charmigt litet café, dit mestadels bara ortsbefolkningen går. Vi sökte oss självklart dit, för att få oss nåt i magen. 
Här är The Coffee Stop -- det allra minsta och charmigaste café ni kan tänka er!! 
Detta var det i särklass allra minsta café jag nånsin varit på. Där fanns endast sex mycket små runda bord i den diminutiva lokalen, så där rymdes verkligen inte särskilt många gäster. 
Det ni ser här, är i princip hela lokalen. Not much room to swing a cat here, eller vad säger ni?
De som står därframme vid disken, är inga lunchande gäster, utan goda vänner till personalen/ägarna. Gästerna göre sig nämligen inte besvär framme vid disken -- det blev jag ganska bestämt upplyst om, när jag gick fram dit för att beställa. Raskt satte jag mig ned på min stol, som syns till vänster i bild. 
Vi åt dagens soppa -- selleri, kålrot, lök och morot -- med bröd. Efteråt drack vi te/kaffe och till det förstås caféts suveränt goda hallonpaj/kaka. The Coffee Stop är visst berömt för just den och det med rätta -- den var verkligen helt otroligt god!! Färska sötsyrliga hallon från Rothesay på en havrefrasig smörsmakande botten -- verkligen utsökt!!!! 
Det här är slottet och det fanns förvisso en guidad tur där, men vi kom oss aldrig för att gå den. Jag var heller inte särskilt laddad för nån guidad slottstur, så det sörjde jag inte. Jag var däremot mycket, mycket nöjd med att få ett par urfina bilder, som jag kan ha som utgångsläge när jag målar. 
Några bilder av den vackra vyn från hamnen. 
Här är den öppna dubbeldäckaren, som används som guidbuss på ön. Vi tog oss en tur med den och det var verkligen en kanonbra tur!! Busschauffören berättade i microfonen, på sin härligt breda skotska, om varenda sak vi åkte förbi. Det var sannerligen värt varenda penny!
Här följer ett antal bilder ifrån öturen, men det var verkligen inte lätt att fotografera, för oj så det skumpade! Ni får ha överseende... av tio knäppta bilder gick en eller två att använda. Fast dessa få blev å andra sidan jättefina!! 
Vi satte oss på den taklösa delen ute i det fria, för att få se så mycket som möjligt och kunna knäppa kort utan att måsta göra det genom ett bussfönster. 
Kära nån så det blåste!!! Här kom windstoppern verkligen till nytta! 
Håret var som tuggummi -- alldeles tvinnat och tovigt -- när vi åkt klart. 
En dam på bussen reser sig för att knäppa kort på ett minnesmonument över fallna soldater. 
Ett vackert litet cottage, som var känt för nåt som jag glömt nu... nån berömd skotte hade visst bott där. 
... och här är dess tillhörande boskap och betesmark. 
En kyrkoruin ifrån..... *funderar länge och ger sedan upp* ....ja, ni vet ju hur opålitligt mitt minne är när det gäller siffror, så ni får nöja er med att kyrkan var mycket gammal. 
Här har vi nått andra sidan av ön, så nu kan vi se Sound of Bute (den ickepickelilla ön utanför Bute) och ön Arran's nordligaste delar.
Nu börjar vi kunna skönja The Sleeping Warrior eller The Sleeping Giant, som bergsformationen på ön Arran också kallas. Den andra av länkarna -- alltså The Sleeping Giant -- visar en jättetydlig profil av jättesoldaten i hjälm som ligger ned på rygg och vilar. Klicka på länken och sedan på bilden längst ned till höger -- se sedan om ni kan se honom. Den första länken har lite sämre bilder, men berättar kort om vad och var det är. 
Här stannar bussen för att vi ska kunna få knäppa kort. Busschauffören berättar om The Sleeping Warrior och står stilla en lång stund, för att alla ska hinna se den ordentligt. Han ligger på rygg med hjälmen på sig, händerna på bröstet och fötterna åt höger i bild. Ser ni honom? Jag är, vilket ni förstås redan förstått av alla mina inlägg o bilder av honom, otroligt fascinerad av bergsformationer -- och förstås då just denna i synnerhet! 
Här syns lilla Sound of Bute tydligt.
Om ni tittar riktigt noga, så ser ni att där finns en liten kyrka på Sound of Bute. Snacka om liten församling, va?
Här har jag lyckats fånga den till höger i bild. Det var verkligen inte lätt att zooma in och ändå lyckas få med det i bild, men skam den som ger sig. Digitala bilder kostar ju, som tur är, inget att knäppa. 
Här är nästan hela ön med den lilla kyrkan mitt i bild. 
En kyrka och ett hus -- kan det ha varit Sound of Bute's prästbostad eller var det den familj som utgjorde den totala församlingen, som bodde där?
Kan det ha varit ett hus till vänster också...? Är det ruinerna efter ett hus eller vad är det? Kanske fanns alltså fler än familj på ön..? 
Här lyckades jag till sist fånga hus och kyrka mitt i bild. *puuh*
Här följer en rad bilder från öns västsida. Jag knäpper ett antal under det att bussen vänder tillbaka mot Rothesay. 
En av öns berömda och välbesökta badstränder -- tydligen fantastisk sand och mycket långgrunt. Jag knäpper en bättre bild på närmare håll senare..... 
Ett par bilder bakåt i riktning mot The Sleeping Warrior.
Här syns stranden på lite närmare håll. Ser ni människorna som är på väg ned dit? 
The Sleeping Warrior ur en annan vinkel. 
Här syns han jätteväl, tycker jag... en annan vinkel, liksom från hjässan och nedåt. 
Och nu var bussturen slut, vilket var tur, för vi frös rätt rejält. Vi satt inomhus och tinade upp under färjturen tillbaka till fastlandet och klev sedan trötta och nöjda åter iland på Wemyss Bay. 
Och dessa bilder får avsluta detta långa inlägg om vår härliga utflyktsdag till Bute.
Greenock
- Där finns absolut ingenting att se eller göra!!! sa de.
- Ni kommer att vara färdiga med Greenock på mindre än fem minuter! Åk till Glasgow istället - det är ett mycket bättre utflyktsmål!!! utbrast ett par vi mötte på bussen dit.
Vi hade emellertid bestämt oss och jag hade ju länge haft en instinktiv känsla av att just till Greenock ville jag, så inte åkte vi till Glasgow inte. Nej, Greenock blev det!!
Här kommer några av bilderna från vår utflyktsdag, som faktiskt visade sig bli en riktig fullträff.
Härligt grå skotsk vy genom regnigt bussfönster -- det är gott att sitta inne och se regnet utanför, eller hur?
Ytterligare en vy genom bussfönstret
Vacker kyrka vid busstationen i Greenock -- och tro det eller ej, men kyrkan är faktiskt till salu!! Tänk att få köpa sig en egen kyrka? Jag tänker osökt på Lill Lindfors låt
"Om jag blir rik nån gång, så ska jag köpa mig en kyrka, där ljuset silar in från höga fönsters rad..." -- en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier. :o)
Om jag bara vetat hur man lägger in ljudfiler här i bloggen, skulle jag ha lagt in låten här, för den är kanonbra!!
Tyvärr, vet jag inte det, så tills nån av er datakluriga läsare informerat mig om hur jag får in en wma-fil här, får ni hålla tillgodo med texten.
Så här går den:
Om jag blir rik nån gång
så ska jag köpa mej en kyrka,
där ljuset faller ifrån höga fönsters ram,
och det ska vara orgeläktare och höga valv
och målningar att titta på
Det ska jag köpa mej
om jag blir rik nån gång.
Om jag blir rik nån gång
så ska jag köpa luftmadrassen
jag såg i fönstret till en sportaffär igår
för den e vilsam, vattenstötande med plastresår
och pump det lär visst följa med
Det ska jag köpa mej
om jag blir rik nån gång.
Om jag blir rik nån gång
så ska jag köpa en hel låda
av franskt bourgognevin för då, då har jag råd
och jag ska stå och välja länge där och hejda kön
och prata om nån konstig sort
Det ska jag köpa mej
om jag blir rik nån gång.
Om jag blir rik nån gång
så ska jag hyra mej en kantor,
sen tar jag luftmadrassen och min låda vin
och på mitt eget kyrkogolv där ska jag lägga mej
och lyssna på en skön musik
Det ska jag unna mej
om jag blir rik nån gång.
Här är nåt som inte längre finns här i Sverige -- jag vet inte vad de kallades här, så jag döper den till tvättomat. På engelska heter det, som synes, laundrette och hit går man alltså för att tvätta sina kläder. Alla har nämligen inte egen tvättmaskin.
Man stoppar i den angivna avgiften i mynt, lägger i sina kläder och kör igång tvättmaskinen. Sen sitter man där och umgås, läser, pluggar, löser korsord, fikar eller nåt annat tills tvätten är klar. Dessa tvättinrättningar har helt klart fyllt en enormt stor social funktion i de länder där de funnits. Tyvärr, ser man dem alltmer sällan, men här fanns alltså en kvar. 
Så här ska gångtunnlar se ut!!! Jättefint, tyckte jag!!! 
Nog är det mycket roligare när det är mönster och färg, än bara grå enfärgade, som de flesta tunnlar här i Sverige?
Visst har de rätt, alla de som sa att Greenock är en ful och smutsig stad. Men jag fann i alla fall en och annan liten sak, värd att beundra och förundras över -- t ex det här vackra gamla stenhuset som Subway ligger i. Jag tror inte det är många Subwayrestauranger i världen som är inhysta i så unika gamla stenhus som den här. 
Vackra bakverk och tårtor, va? Lite extra läckra och goda verkade de förstås, eftersom jag var lite småhungrig. 
I Greenock fanns faktiskt ett stort shoppingcenter, Oak Mall, med mängder av affärer.
Därinne fanns en liten "bar" ,där man kunde köpa smoothies och juice, som man själv fick välja innehåll i -- det borde verkligen nån här i Sundsvall ta fasta på, för oj va' gott det var!!! Och populärt verkade det också vara. 
Så kom solen fram och förgyllde vår utflyktsdag. 
Bredvid den här vackra kyrkan, som tyvärr inte fick plats i bild,... 
... och mittemot det här vackra gamla stenhuset.... 
... låg den mest fantastiska, ljuvliga, underbara bokhandel vi nånsin varit in i. Tänka sig att ingen tänkt på att berätta om dess existens för oss!!! Den gjorde ju att besöket i Greenock blev helt enormt! 
Så här ser bokhandeln ut inuti. Precis som en kyrka!
Bilden är tagen uppifrån en loftvåning, där man kan sitta och äta, fika, läsa och småprata. 
Och runt väggarna fanns hyllor fulla av härlig intressant litteratur, presentsaker, anteckningsböcker, kort, smycken och tusen andra saker. 
Tyvärr, råkade vi komma bara en kort stund innan stängningsdags, så vi hann inte titta så mycket och absolut inte äta, vilket vi jättegärna hade velat. Vi köpte några böcker och anteckningsböcker, innan vi var tvungna att gå, men vi lovade varandra dyrt och heligt, att hit skulle vi återvända. 
Dimitrie var väldigt sugen på den här cd-romversionen av Bibeln på engelska -- den kostade ju bara 10 pund, men han nöjde sig med att ta ett kort på den... Han tänkte försöka beställa den via nätet istället, för att slippa vikten i bagaget på hemresan. 
Ja, vi var ju som sagt hungriga och sökte desperat nånstans att äta, men det visade sig vara svårt.
Till sist fann vi en Fish'n Chips Bar, som också sålde indiskt och asiatiskt. Vi funderade en stund, men beslöt sedan att gå den sunda vägen och äta indiskt -- vi beställde Lamm Biriyani, men under tiden vi väntade på maten stod vi minsann och dreglade lite över det friterade. Kan ni gissa vad som gömmer sig i den knapriga frityrmassan? Svaret är:
Fish -- alltså stora, mjälla, vita fiskfiléer i knaprig, frasig, gyllenbrun frityrmassa. Skitgott!!!!!!!!! 
Från vänster räknat:
Big Sausage - ungefär som fläskkorv, fast friterad och i frasigt frityrskal.
Steak Pie - en ljuvligt god paj med fyllning av nötkött i strimlor.
Mince Pie - en mycket god paj med köttfärsfyllning. 
Fried Chicken - en halv friterad kyckling i det frasiga goda frityrtäcket.
Fried Sausage - som en tunnare slags fläskkorv, som friterats.
Fried Hamburger - vanliga hamburgare som friterats.
Det finns också nåt som heter Fritter och de ser likadana ut som hamburgarna, men innehållet är såklart annat. En fritter är en centimetertjock skiva av en stor rå bakpotatis, som doppats i frityrsmet och friterats. Oerhört gott!!! 
Vi hade ju emellertid valt den slankare linjen och köpt med oss indiskt. Tyvärr, bjöd Greenock inte på några parkbänkar eller lämpliga ställen att inta vår mat på och vi var lite i tidsnöd, eftersom vi bara hade en kvart innan bussen skulle gå... Jag valde därför helt sonika att, trots Dimitries "- But Åsa....", parkera oss vid en väggavsats på busstationen, för att där stående inta vår indiska måltid. 
Maten var jättegod och folk log överraskat, men vänligt mot oss när de såg oss stå där och äta. En rätt trivsam och annorlunda situation, tyckte jag. 
Gott, gott ris med både styrka och hetta. Lamm, grönsaker, ett slags frasigt "chips-bröd" och en härligt, hysteriskt röd stark sås med vitkålsbitar i. Ja, maten var sannerligen jättegod!! 
- Se så gott!! Men nu får vi skynda oss, för bussen går om tio minuter! 
Ett otroligt vackert kyrktorn, som jag knäppte genom det smutsiga bussfönstret -- därav den dåliga bildkvalitén. 
Vy genom bussfönstret
En båt som Dimitrie knäppte genom bussfönstret
Plötsligt fick vi, genom bussfönstret, syn på den här jättetankern, som lotsas av två små bogserbåtar runt Cumbrae. De drar dem den vägen, för att komma in åt rätt håll till kajen borta vid the eyesore, som vi kallar den miljöförfulande om/avlastningsanläggningen.
Vi upptäckte då vi stigit av bussen, att vi inte alls hade bråttom -- vi hade helt enkelt uppfattat tiden fel. Vi hade tänkt oss Brisbane Evangelical kl 18:30, men det visade sig när vi kom dit, att det inte började förrän 19:30, så vi hade gott om tid att ta oss en glass. Då satte vi förstås fart mot Nardini's.
För er som inte redan vet det, kan jag berätta att Daniella Nardini (bilderna nedan) tillhör den här familjen och kommer ifrån Largs -- ett faktum som alla Largsbor förstås är omåttligt stolta över. 
Nog känner ni igen henne ifrån brittiska tv-serier, va? En, i mitt tycke, mycket duktig skådespelerska!! 
Här på familjen Nardini's restaurang har de har den absolut läckraste, godaste Pink Grape Fruit Sorbet ni kan föreställa er!!! Den är fullständigt livsfarlig!!! Vanebildande!!!!!!!!!! 
Ifjol var här stängt och hade så varit i flera år, men nu är restaurangen färdigrenoverad och öppnad igen. Fint, va? 
Glassbaren -- ständigt lång kö, men det är verkligen väl värt väntan...
Äta här är ingen hit -- i synnerhet inte pizzan, men det är väl för att vi svenskar är så vanvettigt bortskämda med god pizza. Maten var emellertid inte bara dålig, den var förfärligt dyr också! Det sved i både plånbok och snåltarm, då vi tog oss en pizza där -- vi önskade bägge att vi hade gjort nåt trevligare för så himla mycket pengar. Det var dyra lärpengar... 
Medan vi smaskar i oss vår glass och väntar på att klockan ska bli kvart över sju, vandrar vi, som så många andra, längs stranden -- vi tittar bl.a. på jättetankern, för så stora båtar kommer ju inte varje dag precis... 
Och flera timmar senare avslutade vi vår härliga dag på vår favoritpub (röd skylt på det vita huset).
Här har vi spenderat mången timme och druckit mången öl. Bl.a. har de Quiz varje tisdag kl. 21:30 och det är skitkul att vara med på. Vi har faktiskt visat framfötterna, tycker jag, för vi har haft allt mellan 19 och 26 poäng, och det är väldigt bra! Och på lördagarna har de levande musik i form av en äldre herre, som spelar dragspel. Då önskar gästerna låtar och sjunger med , eller så sitter man bara och lyssnar och njuter. Ja, detta är verkligen en härlig pub!!!
Fresh Farm Eggs
Halvvägs till Knock Hill började det alltså att blåsa, vina och vräka ned regn. Vinden vände och vred hela tiden och kastbyarna var så hårda att vi knappt kunde hålla i paraplyet. Vi gick tills vägen tog slut vid en stor vit gård / farm. Det var en märklig byggnad, som jag tyvärr inte i sin helhet lyckades fånga på bild. Den var emellertid vit, låg och bred med ett valv över ingången -- valvet var krönt av ett toppigt tak som på ett kyrktorn och tillika en klocka som visade tiden.
Vi insåg att vi skulle tvingas vända, eftersom vägen tog slut, men Dimitrie drog sig till minnes en skylt om färska ägg, så vi tänkte att vi skulle passa på att köpa några innan vi vände åter mot Largs. Sagt och gjort -- vi sökte oss in på gården och fick av dess ägarinna köpa tolv dagsfärska och vackra ägg i alla de färger, former och mönster. Gissa om de var goda till frukost dagen efter!!!
Av förklarliga skäl knäpptes inte många kort den dagen -- kameran är ju inte gjord för undervattensfotografering och det var tämligen blött. ;o) Här är emellertid de få bilder jag knäppte. Jag får knäppa bättre bilder på gården nästa år.
Som synes är gården ända sedan 1622.
Dinner At Ron And Betty's
Vi har spenderat många kvällar med Ron och Betty, och en kväll ville hon bjuda på middag. Hon hade lagat Chicken Tandoori med ris och färska grönsaker. Här är några bilder från den trevliga middagen. 
Det är varmt inne hos Ron och Betty -- i synnerhet en sån solig dag som denna -- och inte blir det bättre av rödvin, heta kryddor eller solbränna. 
Två kycklingfiléer (en för mig), ris, grönsaker, sås, chutney och några glas rödvin senare, sjunker vi proppmätta ned i soffan med varsin kopp kaffe.
Eftersom Dimitrie fått påtalat för sig av oss övriga, att han inte knäpper särskilt mycket bilder, låter han denna afton kameran gå röd, medan jag inte knäpper ett enda kort.
Här är en hel serie bilder på mig och Betty i soffan. 
Betty oroar sig för att hennes sneda nacke ska synas på bilden, men jag förklarar att den känns mer än den syns. 
Tja, vissa bilder är ju verkligen mindre lyckade, men what the heck... ;o)
Bönen "Fader vår" på latin -- Ron är förstås den förträfflige konstnären bakom verket. 
Betty i sin fåtölj
... och jag i soffan... 
Jag förklarar för Ron hur mitt USB-minne funkar och att vi med hjälp av detta ska föra över alla våra tagna bilder till hans laptop. Han är fascinerad och häpen över hur mycket en sån liten manick kan rymma. 
Ron i motljus, så han syns inte särskilt tydligt, men utsikten från deras fönster syns desto tydligare. Härligt, va?
Ron o Betty har tidiga kvällsvanor, så efter nån stund tackar vi för oss och går vidare ner mot puben för en kall kvällsöl.
A Walk To The Prophet's Grave
Alltså: Klicka och läs den nedre halvan av sidan, som ni kommit till! :o)
Och här är en liten grej, som jag hittade på youtube om just The Prophet's Grave. Det är en liten informationsfilm med bild, musik och text.
Och här följer lite av våra egna bilder från den härliga dagen:
En urgullig och nyfiken kossa...
... som gärna vill veta vad det är för grön liten låda jag håller fram emot henne.
(Det är ju förstås min fina gröna kamera.)
När hon inser att den gröna lådan inte är till henne, så vill hon inte vara med på bild mer.
På vägen dit stannade vi vid en kyrkogård / gravplats.
- Här, berättade Ron, har jag och Betty bokat plats, så här ska vi ligga tillsammans när vi gått för att vara med vår frälsare.
Det kändes lite olustigt att höra honom säga det, för han är ju så full av liv och energi... men gravplatsen var verkligen vacker och jag förstår att han och Betty vill ha allt planerat, betalt och klart.
En vacker liten bäck med en bro över rinner till en liten damm vid en minneslund.
Dessa mindre och tätare satta stenar, sätts för dem som väljer att kremeras.
Ron knäpper några bilder, för att visa Betty hur vackert det är där just nu. P.g.a. smärtor och skam lämnar hon mycket sällan lägenheten -- hon går i princip bara till Morrison's, St Mary's och klostret. Så långt som hit skulle hon aldrig klara av att gå.
Som vanligt passar Ron på att knäppa några bilder av mig när jag inte märker det.
... och så här blev hans bild. Inte mycket att ha, eller hur? Men det var väl min putande rumpa, som lockade kameralinsen, antar jag.
Den här vägen vandrade vi....
Härliga vackra vägar att promenera på, men ooops så snabbt bilarna kommer runt kröken!
De hörs knappt p.g.a. häckar och buskage, så man får vara på sin vakt och beredd att dyka in i buskarna eller kliva ned i ett dike.
Här är grinden till Brisbane Lodge... som ni ser så är Largs fullt av kopplingar till namnet Brisbane.
Ron pinnar på bra med sin vandringsstav i högsta hugg
Som sagt: Fullt av kopplingar till namnet Brisbane.
Tydligen heter staden Brisbane i Australien så efter Lord Brisbane från Largs,
så förgreningarna sträcker sig långt ut i den engelsktalande världen.
Just denna dag hade vi inte tid att gå upp på Knock Hill, men vi tänker oss att göra det en annan dag.
Och här syns just Knock Hill... The Prophet's Grave ligger alldeles i närheten och på vägen dit.
Här har vi hittat en kanontjusig soptunna, som vi bara måste kika närmare på...
Har ni sett en så härlig soptunna nån gång?? Ägarna har satt självhäftande lövmönstrad plast över hela tunnan. Läckert, tyckte jag och knäppte kort på den.
- Låtsas att du kräks i den! uppmanar Ron, men Dimitrie vill inte gärna ställa upp med sånt på bild, så han intar en mer ordentlig pose.
Och just när vi håller på att larva oss som bäst, så kommer ägarna till tunnan åkande i sin bil.
Jag och Ron nästan dör av återhållet skratt och Dimitrie tycker att det är förfärligt genant. Han, som inte vrider sig av skratt, klarar emellertid att hålla kameran stadig nog för att få till en bild av oss, som ju skrattar så vi är lila i ansiktena och knappt kan stå upprätta.
Här är det rara paret som äger tunnan. De hade bara varit in till Largs och handlat, och hade rullat ned tunnan för tömning. På hemvägen plockar de, som alltid, in den i bilen, för att slippa dra den uppför hela den långa branta backen. De tycker det är enormt roligt att vi gillar deras tunna och de skrattar förtjust då vi förklarar varför vi öppnade locket på tunnan. Ett mycket charmerande engelskt par, som numera bor i Largs.
Ja, här är stigen som leder ned till The Prophet's Grave.
Den vackra grinden med sitt smidda kors, har de typiskt keltiska "rundlar" som pryder det mesta här i Skottland.
Prästen William Smith verkade i Largs' Church från år 1644 fram till sin död tre år senare, då pesten skördade en hel del skotska liv.
1647, som det står på grinden, anger alltså det år han begravdes här. 1955 anger, som jag förstått det, det år då grinden smiddes.
Ron lät sig inspireras av vårt fotande -- han kom på att han faktiskt aldrig knäppt några bilder här, trots att han varit här så många gånger.
Ron tar täten och stegar muntert sjungande iväg ned mot gläntan, där graven finns.
En charmig liten stenbro leder oss över den lilla bäcken och vidare ned till graven.
Dimitrie läser inskriptionerna på metalltavlorna vid graven
1956 restaurerades graven och gravplatsen -- det var i samband med detta som grinden smiddes och sattes dit.
Reverend William Smith's grav
Ron och jag försöker tyda inskriptionerna ovanpå graven
En spontant lågmäld stämning lägrar sig medan vi rör oss runt graven
Trots att Reverend William Smith varit död och begraven i 350 år, känns det högtidligt och andäktigt att röra sig runt hans grav.
Vi tuggar på torkad frukt och en Power Bar, medan vi granskar Ron's karta för att finna nya intressanta promenadmål.
Ron visar på en lämplig väg att gå nästa gång...
Vi är rätt hungriga, men avhåller oss ifrån att äta oss mätta, eftersom vi planerar att äta en god middag senare.
Och nu är vår promenad slut för idag, för Ron har en tid att passa, så vi måste återvända in till Largs.
West Kilbride
Vi tog tåget ner till West Kilbride och promenerade sedan längs kusten tillbaka mot Largs.
Åtminstone var det tanken -- regnet och den hårda blåsten gjorde att vi tyvärr inte kunde gå hela vägen tillbaka.
Vi fick istället ta bussen från kärnkraftverket. Allt som allt skulle den ca 12 km långa promenaden tillbaka ha tagit 4-5 timmar inklusive fikapaus. Nu blev det "bara" dryga 3, men vi var frusna och blöta och jättenöjda med vår dag ändå.
Här följer lite bilder från vår härliga, regniga, blöta, blåsiga dag.
På väg längs en villagata -- vi tänker ta oss ner mot havet
Ön vid horisonten är Arran. Där finns ett fint destilleri, så vi har pratat om att ta oss dit, men det får vänta till nästa år.
Här har Ron stannat vid en mycket gammal "vattenstation" för hästar och hästskjutsar.
Här fanns ursprungligen en porlande vattenkälla, där man vattnade hästar och fyllde kärl.
Utsikt i nordlig riktning -- alltså, mot Largs.
Kära nån så höga träd! Vilka grenar och vilken grönska!!!
I förgrunden ett vackert exemplar av den skotska tisteln -- alltså Skottlands nationalblomma
Märkligt formade träd...
Ja, det är alltså ner mot Portencross vi tänker oss -- där finns Portencross Castle, vilket är vårt första delmål.
Tistlar och murar finns det gott om här -- och de är lika vackra överallt...
Här kommer min orgie i bilder av desamma:
Det blåser rätt rejält även om det inte syns på bilderna... faktum är att det
i princip alltid blåser i Skottland. Det syns i alla fall på naturen -- titta bara
på träden, så ser ni hur de formats av den ständiga vinden, som
dessutom nästan alltid kommer i från samma håll...
Och nu kom regnet som väderleksrapporten varnat om -- m.a.o. dags att plocka fram jackor och regnkläder.
Lustigkurrar, va?
Och här är spelevinkarna ute på nya upptåg. :o)
Utsikt i sydlig riktning -- alltså, mot West Kilbride.
Usch o fy! Våta skor är inget vidare. :o(
Det jag inte vet, vilket förmodligen är tur, är exakt hur våta de kommer
att bli innan den den här promenaden är slut... och
hur våt resten av mig kommer att vara.
Här har vi kommit fram till Portencross Castle -- det är ett privatägt slott, som
just nu renoveras med hjälp av bidrag och National Lottery Heritage Fund.
Med vinden i ryggen försöker Dimitrie skydda sig mot regnet genom att
försöka ha paraplyet över rygg och ryggsäck. Paraplyet var förresten
mycket viktigt att hålla mot vinden, så det inte vände sig ut-och-in... men
det tog starka nypor och armkraft att hålla emot i de värsta kastbyarna.
Ser ni mannen i den gula jackan till höger längst upp i ställningen?
Wee Cumbrae syns tydligt här -- ön ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån
fastlandet, vilket var bra eftersom den utgjorde ett skydd (fästningen).
Portencross Castle's lilla privata hamn
Vattnet ser bedrägligt lugnt ut, men tro mig -- det blåste småspik!
Hit kommer folk för att fiska. Visst ser det härligt ut?
Vi tar oss lite frukt och en ostmacka, så att vi orkar vandra hela vägen hem.
Landskapet är så majestätiskt att man blir helt andäktig..
Nu är Ron varm och då åker regnbyxorna av. Om han bara hade vetat
hur mycket regn som skulle komma om bara en kvart, så hade han
definitivt behållit byxorna på, för oj, oj, oj så mycket regn det kom sen...
och oj, oj, oj så blöta och frusna vi blev, för väta och vind har ju liksom
den effekten på en. ;o)
Men är det här typiskt skotskt, eller vad...? Berget, det vita lilla huset
vid bergets fot, ängar, hav, en liten grusväg...
Men i det lilla huset skedde ett mord för ca hundra år sedan. Det löstes
aldrig och det fortsätter än idag att engagera och uppröra ortsborna.
Vackert, vackert, vackert....
Högt uppe på den branta klippväggen finns en grotta
Här har jag upptäckt den ... men håret blåser ju i ögonen hela tiden och
linserna gör också ögonen känsliga för blåsten, så det är svårt att se tydligt.
Lite läcker, va?
Skotsk blomsteräng
Och den fantastiskt vackra skotska nationalblomman - TISTELN
Nu har det börjat regna rejält -- blött och kallt, men vackert, vackert!
Dimitrie ställer sig, sin vana trogen, i sidovind när han fotograferar mig.
Det gör det svårt på grund av allt hår som klistrar sig i ansiktet på en....
Vy över vägen vi nyss vandrat -- i horisonten syns Portencross Castle.
Grått, vått, kallt, vackert..... :o)
En cattle gate -- listig konstruktion som gör att
får och kossor inte kan ta sig igenom
Ett par söta sniglar, som jag nästan råkade trampa på.
Också vy över vägen bort mot Portencross Castle
Här närmar vi oss the Power Plant -- alltså, kärnkraftverket.
Jag kan inte förstå hur någon vid sunda vätskor, kan få för sig
att lägga något så miljövidrigt som ett kärnkraftverk, i denna
så vidunderligt vackra miljö. Det förfular hela landskapet!!!
Se själva på följande bilder -- jag tror nog att ni kommer att
hålla med mig!
Det här är det gamla kärnkraftverket -- jaa, det finns ett nytt också! --
som håller på att avvecklas. Detta kommer emellertid att ta 75 år, så
det kommer att finnas kvar där länge än. Planen är att det ska täckas
med sand och göras så lika en naturlig kulle som möjligt, men först
måste det alltså gå 75 år... och så länge ska alltså detta asfula bygge
skämma den skotska kusten som i övrigt är så vacker.
Gräsligt fult med det spetsförsedda staketet,
som ska hålla alla obehöriga på avstånd.
Personalbaracker bakom höga taggtrådsförsedda staket
Till vänster syns det nya kärnkraftverket ... stort, grått och fult.
Kallt, kallt och vått, vått... och förstås fult, fult!!!
Som synes är detta ett engelsk - skotskt samarbete
Vinden kastar, stormar och sliter i allt och piskar regnet i
ögonen på en, så det är svårt att fotografera... kameran
gillar liksom inte att bli blöt.
Det vita som vildsint vitt bubblar upp ur havet, är returvattnet från
det vatten som kyler reaktorn.
För mig känns det märkligt att man tillåts spola ut det i havet igen,
men det ska visst vara "helt säkert".
Som ur en undervattensvulkan sprutar returvattnet upp ur havet
Här syns hela den nya fula anläggningen med betesmarkerna
i förgrunden. Och jaa, kossor och får går här och betar...
Här kikar en liten nyfiken rödbrun kossa upp ur buskarna och höggräset
Hon kikade länge, länge och undrade vad jag ville
"Utsikt" mot Fairlie -- samhället som ligger söder om Largs...
åtminstone så mycket som kan skönjas genom regnet
Regn och fukt gör att alla färger framträder mycket tydligare, tycker jag.
Vad tycker ni? Blir det inte vackrare färger när det regnar?
Skämtsamma Ron hittade en skylt att vänta vid, medan jag knäppte kort.
Min kamera börjar protestera mot regnet genom att "slöa" och inte starta
när jag öppnar den.
Ett stort och vackert gammalt hus
Uppfarten / allén in till Hunterston House, som var ett av
promenadens delmål. Tyvärr, tog vi oss aldrig fram till
det p.g.a. det häftiga regnet och blåsten. Vi var så blöta
och frös så vidunderligt, att vi till slut gav upp och vände.
Vi beslöt helt enkelt att återvända dit nästa år istället, då
vi kan välja en torrare och varmare dag för detta.
Ni får njuta av bilderna på den vackra allén istället.
Genom regnet syns här the eye-sore på nära håll. Det är den
"omlastningsbana" / det transportband, som går ända härifrån och
in till utkanten av Largs
Den sista biten ut till rondellen och den räddande busshållplatsen,
gick genom en fantastiskt vacker skog. Vi valde att ta bussen tillbaka
istället eftersom det regnade så ihärdigt och blåste så förfärligt hårt.
Och detta var den allra sista bild jag lyckades tvinga in i min kamera,
innan den gav upp för dagen. Blötan och det flitiga fotograferandet
gjorde att den till sist bara packade ihop och gav upp.
Väl hemma i Largs igen tinade Dimitrie upp i ett hett bad, medan
jag lagade middag och återfick värmen vid ugnen och spisen.
Vi hade bjudit in Ron och Betty på middag, så det var en del att göra.
På menyn stod ugnsstekta grönsaker, rotsaker, potatis, gröna bönor
och lax, med fruktsallad och vaniljyoghurt till efterrätt.
Här har vi ätit och sitter nu med efterrätten
Ronald Bisset
Betty Bisset
Ron skojar och härjar
Detta var enda gången vi hade Betty som gäst i vår lilla lya.
Hon har så besvärligt med sin nacke och rygg, att hon inte
klarar några längre stunder utan rejält stöd för huvudet.
Det var emellertid en mycket trevlig middag, som jag hoppas
vi får chans att upprepa nästa år, för allas vår förhoppning är
att hon ska bli bättre och slippa de svåra smärtorna.
Wee Cumbrae såld för £2 miljoner
Wee Cumbrae har sålts för 2 miljoner pund!!!
Den nye ägaren, som heter Sam Poddar, är en indisk liten fastighetsmagnat från Glasgow. Han äger sedan 20 år tillbaka ett väletablerat vårdföretag med gott renommé, Lambhill Court Limited, som specialiserat sig på vårdhem för äldre och handikappade.
Ön har, enligt en artikel jag fann, varit till salu i mer än fyra år. Man trodde tydligen att man funnit en köpare 2007, men denne visade sig ha en fläckig och skuldsatt bakgrund, så något köp blev aldrig av.
Nu har emellertid Sam Poddar och hans fru Sonita, köpt ön och de har inga som helst avsikter att exploatera ön eller skapa nån osmaklig större komersiell verksamhet där. Detta har dock varit folks stora oro, eftersom, Humberts Leisure, den mäklarfirma i London som sålt ön, annonserat att den minsann har potential för en marina om 40 båtplatser, ett nytt hotell och även stugboenden kring en liten sjö på ön. Sam Poddar vill på ett försiktigt och pietetsfullt sätt återställa öns naturliga skönhet, både vad gäller natur och byggnader, och sedan öppna ön för allmänheten.
Jaa, tänk att köpa en ö... *funderar en stund* Njae, jag tror jag nöjer mig med en tvåa i Bosvedjan. ;o)
Bollywood Dinner
Dimitrie och jag är bägge väldigt förtjusta i indisk mat.
Under vår vistelse här ifjol, fann vi två indiska restauranger och vi provade förstås bägge.
Efter besöket på den första, var vi rätt nedslagna -- det vi ätit var dyrt och inte särskilt gott.
Den andra restaurangen var i och för sig mycket bättre, men vi fick ingen hallelujakänsla där heller.
I år har vi funnit ytterligare en indisk restaurang -- Bollywood.
Den är nyöppnad, serverar god och mycket mat, kanonbra service, mycket trevlig och
hjälpsam personal och en trevlig lokal -- vad mer kan man önska? :o)
Vi var verkligen jättenöjda efter vårt första besök där!
När vi ville bjuda ut våra goda vänner, Ronald och Betty Bisset, häromdagen, var detta därför vårt självklara val.
Möbleringen med små högryggade "bås" som man sitter i, var dessutom helt perfekt för Bettys onda nacke.
Här sitter vi alltså och smörjer kråset...
Kära nån så mycket vi åt och så trevligt vi hade!
Great Cumbrae
Den gula pilen visar The Isle of Cumbrae.
Millport ligger i den stora viken på ön och Largs syns tvärsöver ön på andra sidan sundet. Som synes ligger ön mycket nära fastlandet.
Ifjol var vi här under åtta hela dagar och lyckades ändå inte ta oss ut till The Isle of Cumbrae -- det kändes liksom inte intressant då, när vi hade hela Largs att upptäcka.
I år har vi emellertid tagit oss tid att åka över.
Vi tog färjan över och här är lite bilder från vår trevliga utflykt.
Färjan lägger ut...
... och tio minuter senare går vi iland på Cumbrae.
Faktum är att färjan är den dyraste i hela Skottland, om man räknar till kostnaden och hur lång restiden är. ;o)
Och fyra minuter senare lägger färjan ut för att åter gå tillbaka till Largs.
Under dagen går den en färja i kvarten i vardera riktningen.
Man kan ju tycka att de borde glesa ut turerna något under dagen och istället se till
att de har några lite senare turer under kvällarna... läs vidare så förstår du!
Vy över Largs från färjeläget på Cumbrae. En vy jag gissar att många uppgivet iakttagit,
då de missat den sista färjan, som går tillbaka till Largs så tidigt som kl.20:30.
Otroligt, va?
Tänk om man hälsat på en god vän där -- att åka hem vid halv nio på kvällen är ju
inte direkt sent då, eller hur? Och den sista färjan från Largs över till Cumbrae går
kl.20:15 -- vilket är ännu mer otroligt!!! Tänk om man bor på Cumbrae,
men vill gå på bio en kväll -- då tar man sig ju inte hem efteråt.
Vi råkade ut för detta problem, då vi ville gå på en teaterföreställning i Millport,
vilket visade sig omöjligt då den började 19:30 -- jag menar, hur i
allsindagar skulle vi ta oss tillbaka? Simma???
Kreativa som vi är, så skrev vi såklart liten insändare till
Largs & Millport Weekly News om problemet.
Översättning: "Welcome to the Isle of Cumbrae"
Som ni ser är detta en cykel- och turistvänlig ö. Överallt råder maxhastighet 30 miles/h, vilket är ungefär 45 km/h.
Loch Shira lämnar färjeläget och går tillbaka till Largs.
Som du ser är det inte långt alls mellan fastlandet/Largs och Great Cumbrae, och ändå är sundet så djupt att där går riktigt, riktigt stora skepp -- bl.a. med last ned till omlastningsstationen vid Fairlie.
Vi promenerade längs en väg, som gick nästan tvärsöver ön och ner mot Millport. Vackert, eller hur?
Vy över landskapet och Millport.
I fjärran till höger skymtar den blånande siluetten av ön Bute.
Millport
Stranden inne i Millport.
Ljuvligt, eller hur?
Det kliar i penslarna..!
Så vackra färger... så fantastiskt landskap!
Wee Cumbrae som skottarna kallar ön, utanför Isle of Cumbrae
Till vänster i bild skymtar ön Little Cumbrae
Det är otroligt populärt att hyra cyklar på Cumbrae och utbudet är stort.
Tandemcyklar är ju inte direkt vanliga hemma i Sverige, men visst har
man sett en och annan genom åren...
En cykel som denna, har jag emellertid aldrig i hela mitt liv sett.
Alla som sitter på den har sina egna pedaler och trampar lika mycket,
oavsett åt vilket håll man sitter.
Har ni nånsin sett nåt liknande???
Frågan är hur effektiv den är som transportmedel..? :o)
Ja, kameran är med bra precis överallt -- man kan liksom inte annat än sucka
av hänförelse och försöka fånga det på bild.
Här är the Garrison House building i Millport.
Det är nog det vackraste och mest välbevarade sandstenshus vi sett i år.
Idag huserar såklart inte längre armén där -- istället finns där nu ett bibliotek,
samt café- och restaurangverksamhet.
Utsikt över Wee Cumbrae. Där finns ett slott, som ursprungligen byggdes för försvar --
alltså som en fästning nån gång under 1300-talet.
Dit reste, enligt gamla skrifter, kungen för att vistas och inspektera
effektiviteten i sitt försvar.
På landsidan ligger Portencross Castle, som byggdes samtidigt.
Detta får ni emellertid se mer om, då jag lägger ut bilderna från vår promenad dit.
Utsikt från Millport's södra strand över stadens och öns norra delar.
Wee Cumbrae igen...
Millport -- hamnen och town centre
Underbar bild att måla av -- the Sleeping Warrior syns i horisonten... profilen av
hans ansikte och hjälm från vänster räknat och med kroppen åt höger
och händerna vilande på bröstet.
Wee Cumbrae igen
På Cumbrae finns flera märkliga vulkanstensformationer.
En heter Queen Victoria's Face, men den knäppte jag inga kort på.
Den ser dock tydligen ut precis som drottning Victoria i profil.
Den här formationen heter The Crouching Lion.
Naturen själv har skapat den, men man har genom åren fått
förstärka den, så att tidens tand inte fått den att rasa.
Här är myten om The Crouching Lion:
"Houllan Keipel Dyke or lion rock as it is now known, was supposedly
made by the bad elves. According to a traditional rhyme, the good elves
were making a bridge to the mainland at Deil's dyke and so the bad elves
decided to copy them. When they eventually realised that they couldn't
manage, in frustration they kicked the holes now seen in the bottom of
the rock making the shape we now know as lion rock. The shape of the lion
is apparently frightening to elves and this is why to this day you never see
elves on the East of the island, they are only seen on the Fintry bay side."
Från andra sidan ser vulkanstensformationen ut så här: 
Här fiskas den skotska goda laxen... tror jag. ;o)
Återfärd med färjan Loch Shira som den heter. 
Vy över den del av stan där vi bor.
På lite närmare avstånd syns den enormt stora Clark Memorial Church
och till höger den något mindre St John's.
Och det är alltså dessa två torn vi ser rakt utanför vårt burspråk --
vi bor alltså precis bakom dessa kyrkor. 
På väg in i mot piren och hamnbassängen...
St Columba's Parish Church reser sig som värdigt landmärke
högt över Largs' övriga bebyggelse
Och det var vår promenaddag på Isle of Cumbrae...
Den avslutades såklart med god mat och senare en öl på vår trevliga pub.
Largs Players At Brisbane Hall
Jag var lite tveksam till om jag verkligen skulle kunna hänga med i komedi på skotska, men det var absolut inga problem. Det gick precis hur bra som helst!!!
Här är artikeln i Largs and Millport Weekly News om uppsättningarna, som kommer att visas två gånger i veckan tills i slutet av augusti.
Ikväll var deras allra första föreställning för säsongen.
Teaterlokalen var liten, urcharmig och som hämtad direkt ur 50-talet -- jätteläckert och otroligt fascinerande! Se själva på följande bilder!!
Med bara fyra bänkrader rymdes inte särskilt många, men vi som var där var desto mer entusiastiska.
Vid ett brunt Perstorpsbord såldes biljetter och ur en rostfri matkantin fick man köpa lotter till kvällens lotteri.
På pianot står de två vinflaskorna och chokladasken, som är kvällens skänkta lotterivinster.
Behållningen går förstås till teatersällskapet, deras rekvisita, kostymer et cetera.
Några platser var kvällen till ära reserverade för vänner och anhöriga till skådespelarna.
De röda galonklädda stolarna är urgamla, men välbehållna och utan andra skador än lite avskavd färg. Man tror knappt sina ögon... :o)
Här syns den mycket enkla ljud- och ljusteknikerhyllan. Charmigt, va?
Här är programmet för de två föreställningar de ger den här sommaren.
Och här ser ni vilka de två uppsättningarna är. Jag berättar närmare och i mer detalj om dessa längre ner i inlägget.
Och här är skådespelarna ur den första uppsättningen.
Teatersällskapet gav två korta, ca halvtimmeslånga, teaterstycken. Det första var Caught on the Hop, vilket var en en förväxlingskomedi i Nils Poppe-stil. Den var helt otroligt bra och skådespelarna gjorde en helt enastående bra föreställning!! Eftersom det var öppningskvällen vi var där, så kunde man ha tänkt sig nerver som spelar sina spratt, "barnsjukdomar" etc., men av sånt syntes verkligen ingenting! Det var i sanning första klassens skådespeleri!! Jag skulle faktiskt vilja se det hela igen!!! Hellre äta hemma i lägenheten några kvällar extra och istället lägga pengarna på ett återbesök på teatern.
Min kamera har ju en filmfuktion, men det kom jag tyvärr inte på förrän i det andra stycket, som hette Albert, därför finns det inget filmat ifrån föreställningen före pausen. Andra föreställningen Albert var emellertid en jätterolig grej, som byggde på språkförbistringar mellan tre personer: 1.Karin en au-pair från Finland, 2.Nico italiensk bror till frun i familjen där Karin var au-pair och 3.Albert en kärlekskrank kille som visade sig vara fruns f d sommarflört och ovetande far till hennes nyfödda baby. Dessa tre personer kunde inte förstå varandra, eftersom de inte hade något Lingua Franca -- d.v.s. de talade inget gemensamt språk. Karin var ju au-pair i familjen för att lära sig språket, Nico kom ifrån Italien för att hälsa på sin syster som nyss fött barn och Albert kom för att återknyta kontakten med den kvinna han upptäckt att han inte kunde glömma eller släppa tankarna på. Skådespelarna talar förstås engelska med varandra, så att publiken förstår vad de säger, men vi hade före föreställningen fått veta att de inte förstår varandra -- tja, det hela blev jättekul och de trasslade in sig i mängder av språkliga förvecklingar och missförstånd.
Jag har filmat ett par små snuttar, som jag lägger ut här som smakprov. Nico har just frågat Karin var toaletten är och hon har förstås missförstått honom... hon svarade att han kunde sitta ned o vila i den gröna fåtöljen. Han finner självklart detta upprörande och tänker under inga omständigheter lätta på trycket inför henne då och där i vardagsrummet. Han går ut och lyckas hitta ett sätt att göra det naturen pockar på -- men det blir i en hatt. Under tiden har Albert anlänt för att besöka sitt livs kärlek, som är Alberts syster Francesca... och sen börjar klippet.
Visst har han en härlig dialekt??? Och en lika härlig humor!!!
As I said -- a wonderful evening and a great performance that I very much would like to see again before our stay in Largs is over!!
Och när vi lämnade lokalen fann vi ännu ett skådespel, fast detta var naturens eget och fantastiskt vackert och mäktigt... se en så underbart vacker solnedgång!!!! Min kamera är ju inte särskilt avancerad och fångar inte sånt här så bra, så ni får föreställa er hur enormt mycket vackrare det var i verkligheten.
Incredible evening!!!!
A Steep Walk To The Summit
Ifjol var vi lite drygt halvvägs upp -- vi tog oss upp till gården, vars namn jag, som ni vet, inte kan stava. Men vädret var dåligt och vi hade ingen paraply med oss, så vi vände och gick ned igen. Det var emellertid rätt högt upp, ska jag säga, och det tog oss en bra stund.
I år tog vi oss alltså för att vandra ända upp till toppen. Och jag kommer att vilja gå upp många fler gånger, för det var en härlig promenad!!
Norra Largs
Det må se ut som om vädret var dåligt, men konstigt nog var det inte det.
Molnen höll sig liksom borta ifrån solen, så vi hade det mestadels soligt och hett.
Utsikt över Largs och norra Cumbrae
Utsikt över (Great) Cumbrae ,och Wee Cumbrae, som den lilla ön intill kallas
Nästan uppe, tog vi oss en liten vila på en bänk.
Jag hade ryggskott och behövde få stoppa i mig en tablett och hämta andan ett par minuter.
Klättra i berg är faktiskt mycket bättre när man har rejält ont i ryggen, än att gå på platta backen -- att klättra uppåt i lätt framåtlutad position gjorde ryggen gott.
Nu börjar det synas hur högt upp vi är, va?
Det var brant och högt, och det tog en god stund att ta sig upp...
Det var varmt och luftfuktigheten kändes som om den tilltog avsevärt
för varenda meter upp vi tog oss... men OJ vilken utsikt!!!
Utsikt över det omdiskuterade The Pencil Monument och the Marina.
Här uppe på toppen finns en slags "vägvisare"; på den finns mängder av platser -- både när och fjärran -- och hur långt det är dit. Den ser ut som en "klocka" med "visare" åt alla håll. Den ville emellertid inte låta sig fångas på bild. Jag försökte, men bilderna blev bara suddiga och otydliga.
Utsikt över the Pencil och the Marina igen.
Längre bort i bild syns vad Dimitrie kallar an eyesore -- det är en slags gräslig omlastningsstation för båtar, som förfular den vackra vyn.
Det är två enormt stora kranar och en lång gräslig räls- eller transportbandsanordning.
Det märkliga är att den här låååånga fula omlastningsbanan (transportbandet/rälsen)
går ända bort till nästa stad/by, som heter Fairley.
Kranarna syns på mils avstånd och transportanordningen skär som ett fult band
rakt igenom den i övrigt vackra skotska naturen.
Mycket annorlunda, må jag säga.
Där syns också the Power Plant, som är en kärnbränsleanläggning.
Largs -- villaområdet i den norra delen
Largs -- det södra området
Vy över södra området, sundet och Cumbrae
Hyfsat brant när vi skulle ner igen -- festligt värre var det, för både jag och Dimitrie är höjdrädda.
Men ack så vackert, eller hur??
Let me tell you folks: Det är 210 trappsteg i den här trappan. Gissa om det känns i vaderna, när man väl tagit sig upp.
Kolla in den här låååånga branta trappan -- den är banne mig som den upp till templet i Ace Ventura!
Fotopaus halvvägs ner.
Här syns det verkligenn hur branta vissa partier är - tuff klättring ska jag säga
.
- All this -- it's great, isn't it?!
Mer trappor längre ner
... och ännu mer trappor
Här har vi kommit ner till Douglas' Park, som man går igenom på vägen upp till toppen.
Dimitrie visar i gester och ord vad som hänt med en skylt...
... som visar var toaletterna i Douglas' Park finns.
Och det var vår härliga dag med promenaden upp på berget...
