Årets allra första morgon. Snön faller ymnigt i muntra lätta flingor och bäddar in allt i sitt vackra fluffiga täcke. Mycket vintrigt och effektfullt. Väldigt julkortskt. Knappt en mänska syns till. Hela världen tycks ha tagit sovmorgon. Själv sitter jag länge vid bordet med min mugg kaffe och njuter av köksvärmen, med den blåsiga snövädersutsikten utanför fönstret.












Snön har drivit upp och lagt sig i en mer än 50 cm hög fäll mot mitt ena vardagsrumsfönster. Fluffigt, vitt och vackert.







Gårdagen -- alltså nyårsafton -- blev en mycket trivsam och trevlig sådan. Efter en skönt lugn plock- och sorterardag här hemma, svidade jag om och följde mina föräldrar på nyårsrevyn i Skönsberg, dit de bjudit med mig. Det visade sig vara en mycket trevlig uppsättning, som lockade till många fniss och skratt. Tusen tack, kära mor och far, för den glada och trevliga erfarenheten!! Det var nämligen allra första gången jag var på en nyårsrevy, men det kommer absolut inte att ha varit den sista, för det där gav mersmak.
Efter revybesöket hastade vi, med hungern rivande i magen, hem till mig, där Märtis och prins Tobias av Stenstaden väntade med förvärmd ugn.



Mor och far är ju av den gamla stammen, som minsann inte går bort en nyårsafton utan handblomma. Inte ens till sin dotter, som bott ett år i deras gästrum och för blott ett par veckor sedan flyttat till eget boende. Sålunda fick jag en mycket vacker orkidékvist i vas. Tjusigt!




Medan jag fortast möjligt fick in potatisgratängen i ugnen, satt mor, far, Märta och Tobias med en fördrink och såg Skenet bedrar -- en ljuvlig och jätterolig brittisk serie, som vi alla älskar -- och ca 45 minuter senare
(kl. 21:45) kunde vi alla sätta oss till bords. Nyårsmenyn bestod av oxfilé, potatisgratäng, tomater, varm grönsaksblandning, bearnaisesås och Tobias goda röda vin. Mumsigt för morrande tomma magar!
Efteråt avnjöt vi uppträdandet på Skansen, medan vi drack kaffe och åt av den kanongoda Butterkaka, som Märta ägnat en god stund av självaste nyårsafton åt att baka. Smarrigt som sjutton! 
Men tiden flyger ju iväg, då man har trevligt, så vips var klockan tio i tolv och det var hög tid att hälla upp champagnen -- fast vi har i ärlighetens namn aldrig riktig champagne, för det är det ingen av oss som gillar; vi brukar välja nån av Asti Martini, Asti Araldica eller Asti Cinzano, som är mycket, mycket godare.
Vi lyssnade på Lord Alfred Tennyson's dikt, Nyårsklocka, som även i år, högtidligt och med stor inlevelse, lästes av Jan Malmsjö, och sen skålade vi in det nya året.

Bilder från kvällen...? Nja, hur fånigt det än låter, så är den nakna sanningen faktiskt denna:
Jag glömde knäppa.
Jag tog några bilder medan jag gick runt och tände ljus i stakar och lyktor, men resten av kvällen låg min kamera sorgligt bortglömd på kistan i vardagsrummet. Bilden av gästerna, som sitter i soffan och väntar på välkomstdrink och mat, är sålunda den enda jag har. Ni får hålla till godo med några bilder av mitt hem i nyårsfeststämning istället:











(Försök filtrera bort de gräsliga mattorna och soppåsen innanför dörren, och se istället hur trivsamt och fint det är! Jag ska köpa mig en hallmatta och en matchande dörrmatta bara jag hittar ett tillfälle då plånboksinnehåll och inspiration sammanfaller. Rom byggdes inte på en dag, ni vet... )







Äntligen är hyllskrället vitt. Käre far har också satt upp min nattduksbordshylla ovanför huvudänden av sängen. På den tronar - och har så gjort i många, många år - farfar Bengts gamla verkstadslampa (numera inte svart, utan ommålad i guld), vilken är min läslampa. Det började med att jag inte hade råd med nån, men nu tycker jag att den dels är charmig, dels liksom hör till inredningen.




Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att med glimten i ögat dementera mångåriga nedsättande, om än erfarenhetsbaserade, rykten om mina ogröna fingrar. Kolla in den här Amaryllisen!! Va' säger ni nu då???!!!



Då mina rara föräldrar kom med den, var den blott två stycken knappt decimeterhöga knoppliknande små saker och jag minns att jag förskräckt tänkte:
- Kära nån! Dessa knoppar kommer aldrig att hinna slå ut, för jag kommer att ha haft ihjäl den långt innan dess!
Men mina farhågor visade sig komma på skam. Och hörnini -- helt ärligt... har ni nånsin sett maken till praktfull Amaryllis?? Jag är vanvettigt stolt över den! Och över att den lever!! En kombination av mina ömma omsorger och en obändigt stark livsvilja. En tankeväckande erfarenhet, tycker jag... Lärorik och uppbygglig. Som om den ville säga mig:

- Se bara vilka mirakulösa resultat en närvarande och engagerad omvårdare kan åstadkomma, om bara den omhuldade samarbetar och bidrar lite själv. I och med att vi dragit åt samma håll, har våra gemensamma ansträngningar varit fruktsamma och tillsammans har vi lyckats få skapelsen att blommande visa sin allra vackraste sida.  

Med en positiv attityd och lite samarbete kan vi alltså åstadkomma mycket! Och lyckan tvingar sig ju liksom inte på nån -- man måste ju vilja vara lycklig också, eller hur? Man har ju ett eget ansvar och kan inte bara skylla ifrån sig eller lägga skulden för sin egen otrivsel eller olycka på andra, utan att söka åtminstone lite av skulden hos sig själv. Dr Phil summerar detta på ett så himla klokt sätt, tycker jag:

- Do you want to be right... or do you want to be happy?