Ja, alla, som känner mig, vet ju hur uruselt jag hanterar överraskningar -- och då i synnerhet uppvaktning, paket, presenter o.dyl. i samband med avslutningar, avtackningar, födelsedagar, julaftnar och liknande... Jag är fullt och pinsamt medveten om problemet, och man kan lugnt säga, att jag mött många intressanta reaktioner på det. Jag försöker - stålsätter mig - inför varje ny prövning, och ibland går det lite bättre... men paket är fortfarande förenade med ångest, stress och vånda... och jag saknar ord och förmåga, att förklara varför.
Men... just den här gåvan kom med en försiktig liten förvarning, och dessutom den största, finaste och generösaste tolerans och respekt för min "paketallergi" jag nånsin mött. Oerhört varmhjärtat och storsint -- och, för mig, fullständigt nytt och ovant. Ingen har nånsin tidigare förstått eller "låtit vara" på det sättet. Miljoner glatt häpna och varma tack för det, Björk!!!




Ett vackert, charmigt, humoristiskt paket, inslaget i ett speciellt utvalt fruktpapper i min älsklingsfärg - grönt! Denna unika givare har verkligen tänkt... brytt sig... engagerat sig... planerat..!! Hur ovanligt och speciellt är inte det?
De flesta bara köper nåt - vad som helst eller nåt som verkar passa och "annars får de väl byta". Sen slås det in i affärens gratispapper, utan att det ägnas nån större tanke åt paketets utseende.

Om det inte vore för att jag då skulle lämna ut detaljer, som är privata för både mig och givaren, skulle jag publicera alla de närbilder jag knäppt av det bedårande underbara paketet... Och jaa, jag har med närgången kamera förevigat det ljuvliga paketet och dess innehåll ur alla möjliga och omöjliga vinklar. En sån här härlig grej händer nämligen inte många gånger i en människas liv -- i synnerhet inte mitt - så det rara minnet vill jag in till evighet bevara.







Inne i paketet fann jag en hel hög av väl valda foton, på vilka älskade och saknade personer fanns förevigade i situationer jag bitterljuvt minns -- ljuvliga, minnesvärda stunder. Här syns en del av dem. Kärlek på er alla!!!!







Åh, den kära Björk hade köpt mig en burk sötsyrlig Citronmarmelad, som jag ska avnjuta med en stor kopp gott te och nybakade scones. Med lite tur kan jag kanske, av någon av er, få receptet, som ni elever bakade efter i våras. De var kanongoda!!!







Ett te med smak av jordgubbar och champagne är säkert helt rätt, att ha till scones -- bara tanken får det att vattnas i munnen på mig. Charmpluspoäng till expediten på tehandeln, för att hon stavat så himla illa. Visst är det sött? Mitt lärarhjärta rörs; jag kan inte hejda ett ömt medkännande leende och en djupt rotad impuls, att varsamt, omärkligt leda -- locka -- henne in på rätta stavningsvägar, utan att hon känner sig tillrättavisad. Den får jag av två anledningar, förstås, kväva:
1. Jag jobbar ju inte längre som lärare -- faktum är att jag inte jobbar alls.  :o(
2. Flickan säljer te i en, för mig, okänd butik -- hon går inte en kurs i svenska.  ;o)









Mitt jordgubbar och champagnete ska jag brygga med hjälp av den här helt bedårande Björkska tekulan!!! Visst är den otrolig!!? I totally love it!!
Jag ser redan fram emot min första tenjutarstund i soffhörnet. Tänk er in i följande:

Lägenheten är i stort sett i ordning, inga kartonger att kliva över eller manövrera runt. Mina kära gamla möbler och julsaker, skänker en skön hemtrevnad åt mitt nya hem. Levande ljus sprider milt ljus och doftvärme. Jag sitter i soffhörnet med jordgubbsdoftande te i en av de stora, vackra temuggar (Indiska), som jag för nåt år sedan fick av lillebror Olof och hans fru. Över kanten hänger min Björkska tekula och på en vacker assiett från Uppsala Ekeby (gåva från mina kära föräldrar) väntar en hårdbrödmacka med vit leverkorv. Jag har krupit upp i soffhörnet för att avnjuta Love Actually, som jag inte sett på alldeles på tok för länge.







I paketet låg också ett vackert förpackat brev, med guldsnören runt... och boken -- alltså, BOKEN!!! Nej, jag skojar inte!! Inne i paketet låg BOKEN!!!
Jag vet ärligt talat inte vilket jag ska börja med -- boken eller brevet. Jag skulle nämligen kunna skriva mängder av långa inlägg om bägge dessa. Ständigt nya valsituationer att brottas med... (funderar en stund)... Ique Pique Peu... det får bli...








... boken, som just nu ligger på mitt nattduksbord. Boken, som jag sökt i butiker, på nätet, försökt köpa via frustrerande hemska auktioner. Boken, som jag så länge velat läsa, velat ha, velat äga, velat ställa i min hylla precis intill mina kära Bodil Malmstensböcker. Jag finner inga ord, som kan beskriva hur jag kände hur jag öppnade asken och fick syn på boken. Jag äger inte språket, som rättvist kan berätta om den häpna glädjeyra, som virvlade i mitt bröst och fick mitt hjärta att nästan gå sönder av kärleksfylld tacksamhet. Jag avnjuter den bit för bit, stycke för stycke. Går tillbaka, läser igen, suger på formuleringar och sentenser. Yvs i mitt inre över att denna fantastiska unga dam, faktiskt varit min elev -- om så blott för ett enda futtigt litet läsår. Under denna, som det kändes, sekundkorta tid, satte hon ett starkt och distinkt avtryck i min själ och inmutade en rejäl bit av mitt hjärta. Hennes bok kommer för alltid att vara en högt skattad dyrgrip i min älskade-saker-samling och jag kommer alltid att känna en omåttlig stolthet över att ha fått utgöra en liten, liten allra-minsta-icke-picke-pyttedel av hennes skolgång och utbildning.








Sist, men långt ifrån minst, vill jag berätta om brevet. Egentligen skulle jag vilja publicera det i sin helhet -- varenda liten ljuv detalj -- men det skulle lämna ut både Björk och mig själv på ett sätt, som jag känner vore varken lämpligt eller önskvärt. Jag nöjer mig med några av de avslutande orden; de säger så otroligt mycket, att ni ändå förstår andemeningen och det oändligt ljuva och trösterika i att erhålla ett dylikt brev. Detta är en sådan fantastisk, glädjande uppmuntran och belöning för alla de gånger jag "walked the extra mile" för mina elever. Ett signal av det här slaget från en elev, är det som laddar ens batterier och får en att känna sig som Duracell-kaninen. Plötsligt är tröttheten som bortblåst och man skulle orka till världens ände! Jag önskar att alla lärare ville ge det där lilla extra lite oftare, måna om eleverna och försöka se klassrumssituationen genom deras ögon... för då - kanske då - skulle de ha chansen att få ett sådant uppbyggligt, kärleksfullt, välformulerat, fantastiskt brev ifrån någon av sina elever. Tyvärr har jag alltför ofta genom åren fått avundsjuka och negativa kommentarer som "du borde inte jobba så där oprofessionellt och överambitiöst" eller "ingen kommer att tacka dig, Åsa" ifrån mindre engagerade kollegor. Hur jag än försökt, har jag aldrig lyckats få dem att förstå vilken lycka det ligger i att lyckas tända ljuset i en motsträvig elevs ögon. Ty denna motsträvighet är aldrig självvald ovilja att lära -- det ligger inte i den mänskliga naturen. Nej, den bottnar i ett spektrum av andra påtvingade upplevelser, som bara förståelse, tålamod och kärlek kan läka.  
Jag känner mig hedrad och stolt över att ha erhållit detta brev, och jag kommer att spara det - laminerat - för att på ålderdoms dagar, ta fram det och låta det glädja, stärka och trösta mig.
Miljoner varma tack, kära kära Björk, för din underbara gåva och ditt lyhörda varma hjärta!!
Kärlek!!!