Nu har ytterligare ett av mina älskade barn ökat på siffrorna i statistiken över trafikolyckor.
Ouppmärksamhet och för hög hastighet i förhållande till situationen, gjorde att hon bakifrån körde in i en bil, som stod parkerad vid vägkanten. Denna hade tydligen varningsblinkers på och inga människor satt i bilen. Ida, som körde, hade, enligt egen uppgift sent igår kväll, inga skador, vilket förstås är en enorm lättnad. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt, hur komplett annorlunda situationen kunde ha varit, är oerhört skrämmande. Det kunde sannerligen ha varit en mycket mindre god jul...
Jag hade, av och till, slumrat med datorn i knät, då hon halv tolv igår kväll ringde för att berätta vad som hänt. Nyvaken och lätt uppjagad av ett så sent samtal -- då tror man ju verkligen att någon dött eller så -- förstod jag först ingenting. Varför ringde hon så sent på kvällen till sin gamla mamma, tänkte jag? När jag så sakteliga började ta in vad hon berättade, fylldes jag av både rädsla och tacksamhet. Rädsla för vad som kunde ha hänt och som ju fortfarande kan hända, ifall hon inte avsevärt ändrar sin körstil. Tacksamhet av det djupaste slag, över att mitt älskade barn inte kommit till skada.
När jag imorse tittade in på hennes blogg, låg de där... bilderna, som med all oönskad tydlighet visar hur illa det hade kunnat gå... hur hemsk denna jul kunde ha blivit... hur gräsligt tomt resten av livet kunde ha tett sig.
Det är tufft att ha vuxna barn -- faktiskt mycket, mycket värre än att ha små dito och talesättet "små barn, små bekymmer -- stora barn, stora bekymmer", stämmer ruggigt väl. När de är små, har man ändå nån slags koll och möjlighet att påverka. När de är stora, lever de sina egna liv och fattar sina egna beslut, utan att man har rätt eller möjlighet att göra något åt det, hur tokigt man än kan se och tycka att det blir. Ibland är saken redan ett faktum, innan man får veta nåt, ibland måste man bara hålla sig på avstånd och låta dem göra det, som känns rätt för dem själva. Man kan inte, får inte, vill inte, lägga sig i alltför mycket. Man vill respektera deras gryende vuxenhet. Man måste låta dem växa upp och stå på egna ben. Man måste lita till deras omdöme och förmåga. Man bara måste tro på dem och sätta sin lit till att de klarar av att leva sina egna liv! .... men jag måste få säga, att det stundom är oerhört tungt och svårt, för att inte säga nästintill omöjligt. Det älskande modershjärtat fladdrar hejvilt i bröstet och vägrar låta sig tystas. Likt E.T. kupar jag handen över det pulserande hjärtljuset och hoppas att på annat sätt lyckas nå fram med mitt kärleksfulla meddelande.