Nu har jag under en rätt lång period funderat över följande:
Vad är egentligen "en vän"..? Jag menar, vad kännetecknar en vän?... Hur är en vän? Eller snarare, hur ska en vän vara? Vad kan man förvänta sig av en vän...? Hur märkligt det än kan låta, så har jag uppriktigt sagt inte en aning... Nu borde det ju inte vara en särskilt svår sak att definiera, men ta mig sjutton om jag kan det... Jag trodde tidigare att jag visste, men faktum är att jag inte längre gör det... Saker och ting förändras... Man inser att inte mycket är som man trott... man har levt i nån slags drömbubbla och gått omkring och inbillat sig saker... Jag har varit förfärligt naiv och gräsligt lättlurad, vilket känns pinsamt att erkänna och smärtsamt att acceptera, men det är bara att svälja den beska medicinen och gå vidare.

Tidigare tänkte jag, att en vän är någon som man kan lita på. Någon som är lojal och pålitlig. En vän, tänkte jag, skulle vara ärlig och aldrig lura en eller ljuga för en... Jag tänkte, att en riktig vän var en person som man kunde känna tillit till och förtroende för. Tillsammans med en god vän skulle man inte behöva vara på sin vakt. En vän skulle man nämligen kunna vara sig själv med. En riktig vän, tänkte jag att man skulle kunna prata med om bra precis allt -- och aldrig skulle man behöva oroa sig över att det man pratade om fördes vidare... eller förvanskades så att man framstod i dålig dager för andra. Vänner, tänkte jag, månar om varandra och vill varandra väl. De skulle inte förtiga eller undanhålla saker, som är viktiga för motparten att veta. Vänner, antog jag, skulle ställa upp för varandra och finnas där för varandra. De skulle vara varandras stöd i vardagen...
Nåja... eftersom mycket av det jag tidigare i livet trott var sant och riktigt, senare har visat sig vara fel, litar jag inte längre på min egen uppfattning om ditten och datten. Jag satte mig därför häromkvällen och slog upp orden vän och vänskap.  Så här stod det:

Vän: person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.


Vänskap: det att två (eller fler) personer tycker om varandra, litar på varandra, mår bra av varandras sällskap och kanske också gör saker tillsammans; det att två eller fler personer är vänner

Tja, ordbokens definition verkar ju stämma tämligen väl överens med min egen ...
Sålunda är det inte jag som har fel eller som agerat fel. Det är ju inte jag som ljugit, lurat eller medvetet förtigit saker för att komma i åtnjutande av saker och situationer, som jag annars inte skulle ha gjort. Mina föräldrar har alltså fostrat mig helt rätt och präglat mig med ett rättspatos, som stämmer väl överens med övriga gängse uppfattningar om rätt och fel. Det är alltså precis det som ordboken säger, som en vän ska vara... det är detta som ska utmärka vänskap.
Slutsatsen jag drar, är att livet och böckerna inte har särskilt mycket gemensamt. 


De senaste halvåret har lärt mig, att vänskap och tillit inte per automatik följs åt. My mistake...
Jag har också kommit att förstå, att en vän varken behöver vara lojal eller ärlig. Det var verkligen dåraktigt och naivt av mig att tro det... 


Hädanefter ska jag ta mig sjutton leasa vänner. Det är i alla fall ärligt och man vet precis vad man får.  



Tack, f.d. nära vän, för den beska lektionen i livskunskap -- den var mycket lärorik.
Nu går jag vidare och du är historia.