Ja, alla ni som känner mig, vet ju att julafton är bland det allra värsta jag vet. Jag älskar jultiden med alla ljus, tomtar, pynt och tingeltangel, men just själva julafton, är så gräslig att jag inte finner ord. Jag uthärdar den stoiskt varenda år (för så gör man ju bara), men det är också bara det... nån "god jul", tycker jag inte att det är just då.
Självklart älskar jag mina föräldrars underbart goda julemat, som de lagt ned så mycket jobb på att tillaga -- kalvsyltan, sallaten, sillsorterna, Jansson m.m. -- men jag skulle vilja ha allt var för sig och på varsin dag.
Julbord är ingenting annat än ett enda besinningslöst frossande i smörgåsmat och sovel, tycker jag. Det blir bara för mycket! All denna överätning, detta frosseri, detta överdåd av mat får mig alltid att känna ett lätt äckel och stor olust. Samtidigt som vi vräker i oss tallrik efter tallrik av julmat, sitter mindre lyckligt lottade människor och har en ogod jul. Jag får aldrig -- har aldrig fått -- i mig mer än en helt vanlig portion av de få saker jag gillar. Det bär mig emot. Bara synen av all mat, ger mig en känsla av att ha svalt en stor gråsten. Medan alla (jag också) yvs över sillinläggningar, skinkans beskaffenhet och hur möra revbensspjällen är -- du måste smaka! -- går mina tankar till alla som inte har nån att fira jul med, alla som sitter ensamma, de som inte har råd med nån julmat, de barn som definitivt inte har någon "god jul", familjer vars juletid präglas av rädsla för en full förälder -- ofta både full och våldsam... Ja, ni märker -- mitt fokus ligger nån annanstans...jag är inte där i julmatsfrossandet, det glada festandet och uppsluppna snapssjungandet. (Jag är om sanningen ska fram, inte särskilt trakterad av smörgåsbordets läckerheter, vare sig det är på jul, påsk, midsommar eller nån annan gång på året. Det har alltid nån slags motsatteffekt på mig...) 
Men - jag skjuter så gott jag kan de dystra tankarna ifrån mig och deltar, då alla mina kära, julglada familjemedlemmar och äter, skålar, sjunger och njuter... Emellertid, då tuggorna stundom tystar munnen, gnager i maggropen mitt ambivalenta hjärta, vilket tyngs av allt det tidigare nämnda... och medvetenheten om vad som komma skall: 
Julklapparna -- julklappsutdelningen! -- ja, den kräver verkligen all den positivt laddade självbehärskning jag kan uppbåda. Men, samma sak där, jag uthärdar, skärper till mig, håller mentalt andan och håller masken tills det är över och jag kan andas fritt igen. (Jag minns faktiskt en julklappsbra jul för många år sedan, då allt bara råkade bli så himla bra. Så här var det: Julklappsutdelningen drog ut på tiden nånting alldeles väldigt och alla blev trötta och törstiga - vi vuxna bara önskade att den var över. Utdelningen och öppnandet speedades därför upp lite, så ingen la märke till att jag råkade bli sittande med klapp efter klapp oöppnad. Allt uppmärksamhet låg på de andra och de klappar som öppnades. Så var alla klappar utdelade och man började resa sig för att gå på toa, få sig nåt att dricka eller bara få sträcka på benen... och då upptäckte vi plötsligt -- även jag själv -- att jag på nåt märkligt sätt lyckats glömma att öppna mina paket. Nu hade ju ingen lust att sätta sig ned igen, för att artigt delta när jag öppnade, så jag fick vara helt i fred. Medan de andra gjorde annat, öppnade jag så i lugn och ro mina klappar. Det var den mest perfekta julen jag minns!!!)  
Mina föräldrar har, varje år, ansträngt sig till det yttersta, för att allt ska vara så perfekt som möjligt och deras mödosamma arbete gör mig gråtfärdig av tacksamhet... och skuldmedveten. Tacksam över hur mycket tid, arbete, engagemang och pengar de lägger ned, för att jag m.fl. ska få njuta av julstämning, julmat och julklappar. Och jag tycker verkligen att hela barndomsjulkonceptet med "allt ska vara lika stämningsfyllt och härligt varenda år", är underbart juligt och komplett underbart. Det inger en sån känsla av trygghet och samhörighet. Samtidigt anfäktas jag av dåligt samvete, eftersom jag gör varken julbordet eller julklapparna rättvisa -- tvärtom är jag ju tämligen negativt inställd till bägge. Men det hör väl liksom till... det dåliga samvetet har blivit "ett" med mig, och det känns på nåt sätt rätt och riktigt. Det är som om hela världen tycker, att den som inte har vett att tindra och vara glad när det är jul, banne mig ska ha dåligt samvete. Så jag accepterar känslan av skuld som en del av julen. Jag kan nämligen inte släppa tanken på alla som inte har eller får, jag tycker inte om smörgåsbord och jag har svårt att ta emot då andra ser på.

Nu är vi emellertid där igen -- julafton kommer ju obönhörligen åter varenda år -- och imorgon är Dagen D.
Med några väl valda bilder, vill jag därför nu önska er, som uppskattar julaftonen, en riktigt god och trivsam jul!

Vår vackra stad i juleskrud. Tusen varma innerliga tack till Kate Almroth och hennes medarbetare! Det är ju dem vi har att tacka för hur bedövande vackert Sundsvall är i juletid.

En tallrik, i mitt tycke, god och vällagad julmat. Fisk, fisk, fisk! Mums!
Just den här, är från fjolårets julafton och jag tror nog att tallriken är Märtas.

Min dotter Märtas vackra skinka.  ;o)

Tusseloobäbis har hittat ett paket, som hon vill öppna... eller åtminstone äta... eller kanske leka med?
Bilden är från fjolårsjulen i Bagarmossen. I år har nog Tuss växt till sig och vet, att man väntar tills klapparna ska delas ut... eller..?  :o)

Vängåvan - som är bland det vackraste vår stad har - med sin vackra belysning tänd. Jag bara älskar den här fontänen och dess historia. Jag menar, säg namnet och sug på innebörden en stund -- Vängåvan. Är det inte vackert, så säg? Och det är väl ändå just det, som julen egentligen ska handla om, eller hur? Generositet!! Men inte i antalet klappar eller spenderade slantar. Nej, generositet i tid, engagemang, dela med sig, ge till sämre lottade, värme, kärlek och osjälvisk uppoffring.
Vängåva... att ge till vänner, innebär inte bara att ge till folk vi känner. Som nån klok människa en gång sa: Främlingar är ju bara vänner vi ännu inte lärt känna, och det är ju så sant det kan bli, eller hur?
Ge, men ge av rätt saker!


Ha det gott allihop och njut av er jul, så hörs vi igen när pärsen är över.