Jag har i hela mitt liv engagerat mig ideellt och försökt att ge så mycket jag förmår och kan. Därför var det självklart för mig att svara "ja", när jag fick frågan om jag, som Röda Korsets frivilligarbetare, ville hjälpa till i flyktingboendet i min skolas idrottshall.
Jag har sett och upplevt en hel del genom livet, men för det här hade jag inga referensramar, som kunde ge mig en mental förberedelse. Det här var något helt nytt och min fantasi räckte liksom inte till -- exakt hur otillräcklig den var, hade jag dock ingen uppfattning om, förrän dagen var slut och jag själsligen utpumpad försökte samla tankarna.
När jag kom dit på morgonen låg idrottshallen i mörker, men jag kunde skönja madrasserna, som låg på prydligt avstånd från varandra över hela idrottshallens golv. De flesta låg fortfarande. En äldre man höll tyst på att ta fram frukostmat till samtliga och förberedde med hetvatten i termosarna. Barnen sov, men de vuxna låg vakna i morgonmörkret. Ett par unga kvinnor hade klivit upp och var i övervåningens omklädningsrum för att sköta sina spädbarn.
En känsla av overklighet sköljde över och genom mig... tvättade liksom bort allt som i vanliga fall hade varit "normalt" i min gympasal. Alla gånger jag tidigare i livet varit där på idrottsevenemang eller annat, raderades liksom ut i ett huj och byttes mot detta nya.
På många håll i Sverige ställs idrottshallar i ordning för att vara akuta flyktingboenden.
Så här är vi vana att se våra idrottshallar och gympasalar.
Kanske har inte du som läser det här sett någon idrottshall, som ställts i ordning till flyktingboende.
Det hade, som sagt, inte jag heller...
Kanske tror du att de får sköna sängar, egna små krypin och avskildhet.
Då har du fel!
Här kan du se några exempel på akutboenden idrottshallar i olika städer.
Det är så HÄR det ser ut.
Ingen avskildhet. Sida vid sida och tämligen nära varann.
Här ligger madrasserna en och en, men om salen ska användas för familjer, så skjuts de ihop och bildar små enheter om två och två eller tre och tre. Fortfarande ingen avskildhet. Män och kvinnor från olika kulturer sover då sida vid sida i samma sal.
Så var det i min gympasal och inte en enda person klagade eller protesterade. Ödmjukt och tacksamt inordnade de sig i detta nya. På blott två dagar hade de samordnat sig som en stor familj. De hade satt ihop borden till ett långbord och intog sina måltider tillsammans. Maten är de mycket impopulära matlådor, som levereras ut till våra svenska pensionärer, men här klagade ingen. Bröd och frukt ransoreras hårt, eftersom det är stor brist på dessa. Ingen klagade över detta heller, trots att just dessa bägge normalt utgör en synnerligen stor del av deras dagliga intag. Varje familj skötte sig själv, men med generös omsorg om och hänsyn till de andra. På dessa bägge dagar hade de också lärt sig lite svenska. De hälsade mig glatt med Hej, hur mår du? och svarade stolta Jag mår bra, när jag mäkta imponerad besvarade deras hälsning. De kunde också fråga efter mitt namn och presentera sig själva på svenska.
Det är för mig helt obegripligt, hur någon enda mänska på fullt allvar kan påstå, att dessa flyktingar får en lyx-tillvaro när de kommer hit. Eller att man inte tycker att människor har rätt att fly undan krig och fasor.
Skulle inte du själv fly från ditt land, om det blev så som på följande två bilder från Irak och Syrien'
Skulle du verkligen stanna och låta dina barn växa upp i det här?
Skulle du inte försöka fly till något annat land?
Jag är alldeles ofantligt tacksam för varenda lärorik, ödmjukande, berikande och insiktsgivande stund, som möten med flyktingar och invandrare ger mig. De gör mig till en bättre människa. <3
Massor av barn lever i en mardröm. Och det är alltid vuxna, som har skapat den.
Barnen är världens framtid. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Varför förstår då inte världens ansvariga ledare, att de måste sluta döda och plåga barn?
Hur kan vuxna tro att barnen ska växa upp till kloka, ansvarstagande och empatiska ledare, om de inte får lära sig hur en sån ska vara?
I Sverige och andra fredsländer, växer barn upp med vuxna som lär dem att se ner på andra, att hata olikheter, att vara ovälkomnande, egoistisk och icke-generös.
Mitt hjärta gråter för världens barn. Alla världens barn. Både de som svälter och tvingas lära sig att döda, och de som bor i fred, men lär sig egoism och trångsynthet.
Så här borde INGA människor behöva ha det. I en sån här miljö borde INGA barn behöva växa upp.
Declan Galbraith's starka sång täcker ofantligt väl in det jag känner och tänker.
Hans ord beskriver så innerligt väl det mitt hjärta gråter över.
- Tell me why!
Till alla er som inte vill att vi tar emot flyktingar från krigsländer vill jag ställa några frågor:
- Hur kan ni tro att flyktingar inte älskar sina barn precis lika mycket som vi älskar våra?
- Hur skulle ni göra om det plötsligt blev krig i vårt land? Skulle inte ni fly med era barn?
- Och hur skulle ni då vilja att fredsländer behandlade oss flyktingar?
Ja, just det!
Det du inte själv vill att man ska göra mot dig, ska du heller inte göra mot andra. <3
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. <3
Hur menar man, när man säger att bilden av den döde lille Alan är den bild, som väckte världen? Jag förstår det bara inte.
Man menar förstås att världen hittills har sovit, och det är inte det som jag inte förstår. Nej, det är HUR världen hittills ska ha sovit. Jag menar, hur är det möjligt??? Hur kan man seriöst påstå detta och bli tagen på allvar? Det är nämligen inte alls sant!
Vi har genom decennier översköljts med fasansfulla bilder och filmklipp från krigsdrabbade länder.
Det kan bara inte vara MÖJLIGT att någon har glömt eller missat dessa!!!!
Foto: Horst Faas
Foto: Kevin Carter
Foto: Nick Ut
b
Phan Thi Kim Phuc. Hennes hud faller av, men hon är i chock och känner därför ännu inte detta.
Gaza
Gaza
Uganda 2008
En syrisk pojke bär sin lillebror.
2012 släpptes filmen "Krigets barn", som handlar om Komona - en flicka, som kidnappades och tvingades bli barnsoldat i Kongo-Kinshasa.
Det här är bara ett pyttelitet axplock av alla hårresande chockerande bilder och filmer som publicerats genom åren. INGEN kan ha undgått att se åtminstone en del av dem. INGEN kan på allvar påstå att de inte har vetat hur människor i olika länder svälter och lider.
Jag menar därför att de människor, som nu säger sig ha blivit väckta av bilden på Alan, är människor som endera LJUGER eller hittills har VALT ATT BLUNDA. Och det spelar ingen roll vilken orsak som är den sanna och riktiga. Det faktum att människor, som själva har både trygghet, hem och mat väljer skygglappar och öronproppar, för att slippa se och engagera sig, är lika avskyvärt vad det än beror på.
Dagbladet och ST vet idag att berätta, att allas vår Kate Almroth har fått ett nytt jobb. Hon kommer, skriver de, att koordinera kommunikation och marknadsföringsinsatser kopplade till "Norra Kajen".
Det är med mycket blandade känslor som jag, och många med mig, läser denna nyhet.
Å ena sidan gläds man såklart åt att just Kate får detta viktiga jobb, å andra sidan sticker benämningen "Norra Kajen" i ögonen och skapar djup oro för hur hon kommer att hantera detta.
Förhoppningen är att Kate ska kunna sätta punkt för denna felaktiga och stötande benämning på vårt kära Heffners. Att hon ska lyfta fram det starkt historiska värdet av namnet Heffners och använda detta i marknadsföringen av Sundsvall.
Oron ligger i att hon, av politiker och vinstdrivande företag, ska pressas att använda det förfulande och påhittade "Norra Kajen".
Om det här bara skulle hänga på Kates hjärta för historia och talang för marknadsföring, så vore det sannolikt inga problem -- då skulle vi inte behöva oroa oss för vårt kära gamla Heffners. Emellertid finns, som ni vet, starka och pengasugna krafter i den här lokala soppan, och därmed finns all anledning till oro.
Vi kan bara hoppas och tro att Kate ska våga och orka stå emot - att hon ska lyckas stoppa dessa historieförstörande krafter från att radera Sundsvalls vagga.
Han är den förste jag sett på evigheter, som benämner vårt kära Heffners med dess rätta namn. :D :D
I åratal har jag, och många med mig, indignerat och harmset tvingats se, hur man framhärdat i att byta namn på vår fina stadsdel. Det som började som ett namn på ett bolag/företag, ändrade så småningom karaktär och nöttes med stor envetenhet in som nytt stadsdelsnamn.
Peter Arnströms artikel må vara en droppe i havet, men jag gläds och jublar ändå!
Varje förändring börjar med ett steg i rätt riktning, och Peters artikel är ett mycket glädjande sådant steg.
Stort tack till dig, Peter Arnström! You just made my day! :D :D
Yes! Yes!! YES!!! Äntligen har en framgångsrik och mycket kompetent MAN sagt precis samma sak som jag sagt i åratal, när jag förgäves försökt påverka utseendet på husen, som ska byggas på Heffnerskajen.
Jag minns tydligt den första gången, som jag fick se husens planerade utseende och hur starkt jag reagerade mot detta.
Det var i december 2010, och i inledningen av E4-bygget. Jag var ideellt engagerad i Norra brofästet - en arbetsgrupp i Skönsberg - och hade initierat ett besök av vår utmärkte riksdagsman Emil Källström. En av aktiviteterna för dagen var en stund med Christer Ersson på Norra Kajen AB. Han gav oss en kort presentation av den blivande stadsdelens utformning och utseende. (Vill du läsa det blogginlägget, så klicka HÄR.)
När Ersson visade exempelbilderna på själva husen, minns jag hur det spontant kom ett JISSES! ur min mun.
Den dagen blev starten på mitt engagemang att göra allt för att påverka Heffnerskajens utseende. Det fick bara INTE bli en rad fula trista hus, som vi sedan ska gå och sucka åt och skämmas över. Sådana har vår stad fullt tillräckligt av!
Mycket av min tid och energi lades på detta. Jag pratade med ansvariga politiker, tjänstemän, mitt eget partis högre uppsatta och många andra, som var delaktiga och ansvariga. Jag utformade t.o.m. en mycket detaljerad vision för Skönsbergs centrum och strandpromenaden från Skönsberg in till Stenstan och jag lade stor vikt vid att Heffnerskajen utseendemässigt skulle knytas an till Stenstan.
Denna vision publicerade jag dels som ett blogginlägg, dels presenterade jag den för stadsbyggnadsnämndens ordförande Erland Solander, som gillade det han såg och tog mig med till ansvariga tjänstemän, för att jag skulle få delge dem min vision -- han gav tydliga instruktioner om att min vision skulle läggas till i diskussionsunderlaget för den ansvariga gruppen.
Från då till nu har det stormat en hel del kring byggnationen av Heffnerskajen. Många förslag och exempelbilder har lagts fram. Genomgående för dem alla har varit, att de har visat fula, trista och intetsägande hus. Inte en enda detalj, som knyter an till Stenstan och inte en enda arkitektonisk liten "knorr". Jag, och många med mig, har förfasats över bristen på vision och finess. "Ytterligare ett Clas Ohlson-hus" har de flesta av oss sagt och uppgivet ruskat på huvudet.
Personligen har jag känt en enorm besvikelse och frustration. Jag har inte kunnat förstå varför eller hur.
Så läser jag i dagens ST, att den kände och framgångsrike fastighetsmannen från Ö-vik - Nickas Nyberg - uttalar sig om Heffnerskajens första hus.
NU borde väl ändå någon i ansvarsposition både reagera och agera!! Nu är det ju inte en medelålders kvinnlig fritidspolitiker som säger och tycker. Nu är det ju en mycket kompetent och framgångsrik fastighetsman som yttrar sig, och då borde de väl ändå lyssna och ta lärdom!
Kosta vad det kosta vill, anser jag! Stoppa byggplanerna innan det är för sent!
Rita om och rita rätt!! D.v.s. med lite finess och vision!
Förresten, varför inte konsultera Nicklas Nyberg? Då skulle vi få hus att vara stolta över på Heffnerskajen.
Så där ja... nu må väl förvaltaren, styrelsen och ett par grannar i Hsb Bosvedjan vara nöjda...
Nu river jag min altan och ger den tillbaka sitt ursprungliga djup.
- Vad sjutton GÖR du? har många förbipasserande frågat. De har nämligen sett altanen byggas och har menat att den varit en av de snyggaste och mest proffsigt utförda i hela området.
Tja, hur i allsindar förklarar man sånt här, när man inte själv hittar någon som helst logik eller rim o reson i det?
Min altan var varken störst, senast byggd eller på något negativt sätt iögonfallande. Tvärtom!
Flera i området har avsevärt större altaner.
Många byggde sina för djupa altaner samma sommar som jag byggde min - flera byggde t.o.m. sina efter mig.
Ett gigantiskt antal äldre altaner är fula, vanskötta, har fel höjd på staket och/eller överliggare, har fel färg och/eller ser stötande illa ut.
Ja, en hel del både nya och gamla altaner följer inga som helst riktlinjer -- ändå är det min de har valt till avskräckande exempel.
Ja, det var faktiskt ganska precis så styrelsens ordförande och vice ordförande uttryckte det: "Vi måste ju statuera exempel." sa de till mig och min pappa. Vi trodde knappt våra öron och ångrade att vi inte krävt att
få spela in samtalet.
De snyggt rundade hörnen på min altan är nu borta.
Altanens utseende och proffsiga design är ett minne blott.
Jag har ingen mer energi att lägga på det här nu... ids inte ens försöka lappa igen hålen i ändarna av altanen.
Huvudsaken är att jag lyckats minska altandjupet innan snön kommer, så att jag sedan slipper oroa mig för att bli vräkt -- för jaa, men KAN faktiskt bli det även från en bostadsrätt.
I andra bostadsrättsföreningar krävs det att man är en rejält störande person, som trots upprepade varningar inte upphör att störa.
I Hsb Bosvedjan räcker det med 40 cm altan.
Jajamensan! Tro det eller ej, men Hsb Bosvedjan anmälde en "störning" från min bostadsrätt till sociala lnämnden i Sundsvalls kommun.
"Störningen" bestod av 40 cm fel mått på min altan. Jag är i övrigt en så tyst och störningsfri bostadsrättsinnehavare som det går att bli. Jag har aldrig fester, spelar aldrig hög musik, smäller inte i dörrar och skriker
inte i trapphuset. Jag är så tyst och "ostörande" att ingen ens vet om jag är hemma eller inte. Jag skulle i princip kunna dö i min lägenhet, utan att nån skulle märka det.
Nu lutar jag sorgset och uppgivet staketbitarna mot hålen i räcket och tänker att det nog får vara så tills i vår...
Det ser förvisso rätt illa ut, men det orkar jag inte bry mig om. De får stå så här över hösten och vintern som ett signum för styrelsen i HSB Bosvedjan.
Nu är min altan EXAKT så djup som den gamla ruttna var. När vi byggde den nya, valde vi nämligen den gamla altanens stödpunkter, eftersom dessa var hårda och stabila.
Andra altanbyggare i området har fått godkänt för sina alltför djupa altaner med förklaringen att 'de har haft det djupet i många år och de har nu bara förlängt sina altaner'. Detta gäller altanombyggningar
som skett både före och efter min.
Nu är min altan återställd till det djup den ursprungligen hade. Den är - precis som de andras - bara förlängd, så att den nu löper längs hela lägenhetens bredd. Sålunda borde nu också min altan få godkänt,
trots att djupet inte är på centimetern de 2,6 m, som är det tillåtna maxdjupet. Eftersom min nya altan vilar på den gamla altanens bärpunkter, så går det inte att minska den mer, utan att riva hela
altanen.
Likabehandlingsprincipen har förvisso hittills inte gällt för mig och min altan, men kanske kommer
den att göra det nu när de har drivit igenom sitt statuerande exempel..? :/
Vi lever i modern tid. Året är 2014. Men i Afghanistan tycks tiden ha stannat. Där lever man som om året vore 1014.
På gammeltidssätt tycker sig regeringen och talibanerna i Afghanistan ha rätt att förfölja och döda ett visst folkslag. De menar att detta folk är "otrogna" och bör utrotas.
Talibaner och regering anser också att deras egen religion sunni är den enda rätta -- den är därmed också den enda tillåtna i Afghanistan!
Det folk, som de förföljer allra mest och dödar allra flest av, är hazarer.
Hazare är en av de äldsta folkgrupperna, som har bott i Khorasan- det betyder "den uppgående solen" och var det ursprungliga namnet på det vi idag kallar Afghanistan.
Namnet Khorasan ändrades senare till Ariana och slutligen, med hjälp av britterna, till nuvarande Afghanistan.
Ordet Afghanistan betyder "afghanernas land". Det blev det officiella namnet, när landet år 1919 erkändes av världsgemenskapen, sedan det blivit helt självständigt från britterna. Detta bekräftades i Afghanistans grundlag 1923.
Hazarajat, ett område i centrala Afghanistan, var ursprungligen det traditionella bosättningsområdet för hazarerna.
Abdur Rahman Khan, som var kung i Afghanistan 1880-1901, lät emellertid döda mer än 60 % av folkgruppen och inkorporerade Hazarajat i den afghanska staten.
Han stängde landets gränser och beordrade militären att döda alla hazarer. Sedan beslagtog han all egendom, som tidigare tillhört hazarer och gav denna till pashtuner och invandrare från Indien.
Slaveri av hazarer blev lagligt. Hazarebarn hade inte rätt till utbildning. Hazarer hade inte heller rätt till att arbeta inom den offentliga sektorn och hazarer fick inte tillstånd att starta eget företag.
Hazarerna är alltså ett folk, som har lidit och haft det oerhört svårt i såååå många år och genom såååå många generationer.
Tyvärr, har förföljelsen av detta urafghanska folk inte upphört, trots att vi nu lever i modern och upplyst tid.
Talibanernas grymhet och barbariska sätt har inte haft några gränser, trots att hela världen haft sina ögon på Afghanistan och förfärats över hur hemskt människorna har det.
Så nyligt som den 10 februari 1993 -- precis 100 år efter den första massakern -- genomfördes en ny massaker på hazarer. Det skedde i Afshar i Kabul.
"Precis hundra år efter den första massakern utfördes ännu en gång en massaker på hazarerna, men den här gången av den andra folkgruppens ledare (Ahmad shaah Masood), som också kallades av västvärlden för Panjshirdalens lejon. Alltså dåvarande försvarsminister i Mujaheddins regering.
Omfattandet av massakern var inte lika stort som under Abdur Rahman, men den blev åter en svart fläck i Afghanistans historia.
Under massakern i Afshar dödades mer än 80 000 oskyldiga kvinnor och barn.
Massförstörelsen och brutaliteten hade inga gränser, de skar av kvinnornas bröst och gav de till nyfödda barn för att amma. Med 70 åriga mäns blod skrev de på tavlor, som gavs som tack till folket, som var med och utförde massakern.
De hängde 6 månaders bebisar med långa knivar på väggarna som tavlor och de förgrep sig på 10 åriga flickor.
Afshar omringades och militären hade all rätt att utföra våld, tortyr, övergrepp och andra omänskliga företeelser. Efter massakern i Afshar och plundringen av all egendom, hade massvis av människor tvingats på flykt. Eftersom människor inte hade råd och ta sig till utvecklingsländerna, tvingades de flytta till grannländerna Pakistan och Iran."
Men inte ens efter detta hemska tog det slut. Dödandet och förföljandet av hazarer fortsatte.
Den 8 augusti 1998 var det dags igen. Då intog talibanerna Mazar Sharif - huvudstaden i Balkhprovinsen och platsen för Blå Moskéen, som är en av de viktigaste shiamuslimska helgedomarna.
Talibanerna beordrade då en massaker av hazarer och utförde en massiv etnisk rensning.
De dödade även många uzbeker, eftersom dessa utseendemässigt liknar hazarerna.
Talibanerna beordrade också, att all egendom, som tillhörde hazarerna skulle plundras och beslagtas.
Efter att ha genomsökt alla bostäder och kvarter, fortsatte talibanerna till sjukhus och vårdcentraler, där de grep och dödade alla oskyldiga, som befann sig där för vård.
Talibanerna fortsatte sedan sitt systematiska och mordiska sökande efter hazarer.
När de kom till Bamyan/Bamian och resten av Hazarajatområdet, fortsatte de med plundrandet och dödandet.
Talibanerna var hårda och skoningslösa. Man tilläts inte ens begrava sina döda -- människors lik låg överallt, under isen och snön. Överlevare smög tillbaka under nätterna, för att försöka hämta sina döda. Med hjälp av kokt vatten försökte de smälta isen för att få loss alla kroppar, som låg fastfrusna.
Massakerna och brutaliteten tvingade återigen hazarerna på massflykt. Enorma mängder av flyktingar strömmade in i t.ex. Pakistan och Iran.
Efter talibanregimens fall 2001 återvände många till Afghanistan, eftersom de trodde att det skulle bli fred.
De trodde att de skulle få leva fria, så som alla andra medborgare, och att det skulle vara slut på förföljelsen av deras folk.
Det dröjde dock inte länge förrän de insåg, att de hamnat ur askan och in i elden - det vill säga, att Hamid Karzais politik bara var en fortsättning på samma politik som hans farfar Abdur Rahman haft.
Hazarer är alltså ett folk, som av talibaner och regering, både historiskt och idag, anses vara mindre värda.
Hazare förtrycks i skolan och i arbetslivet. De förföljs, hotas och dödas.
Rasismen mot hazarer grundas dels på deras mongoliska utseende, dels på att hazarer är shiiamuslimer.
Shiiternas tro har sin tonvikt på Guds rättvisa och människans sunda förnuft, och den betonar den mänskliga viljans frihet (till skillnad från sunni, som har ett deterministisktsynsätt).
Talib är ett arabiskt ord som betyder "den som söker religiös kunskap" och det berättas, att talibanerna var en samling unga koranstuderande från flyktinglägren i Pakistan. Deras ledare Muhammed Omar var emellertid en medelålders konservativ mulla (en muslimsk präst) från trakten av Kandahar och han stöddes av andra extremt konservativa pashtuner. Han hade också starka band till den islamiska rörelsen Jamiat-i-Ulama i Pakistan.
Talibanrörelsen växte snabbt och den ene krigsherren efter den andre anslöt sig till den. De militära framgångarna kom snabbt. Talibanerna erövrade Kandahar, sedan Herat och 1996 Kabul.
Den gamla regeringen under Rabbani flydde och talibanerna installerade sig som Afghanistans nya herrar.
Betydelsen "den som söker religiös kunskap" känns, så här med facit i hand, vääääldigt långt ifrån vad talibanerna är, gör och står för.
Det är istället en rak motsats och ett hån mot ordets ursprung.
Jag förstår inte dari eller pashtu, så jag kan inte läsa alla inlägg på juma.bloggo.se, men vissa inlägg är skrivna på svenska och dessa har jag läst igen och igen och igen och igen.
Nedan klistrar jag in en mycket berörande text, som jag lånat från den bloggen:
"Hazarer har flest flyktingar idag runt om i Världen.
Miljoner finns i grannländerna Pakistan och Iran, hundra tusentals har flytt ända till Australien, Kanada och Sverige.
Nu har både Australien och Europa stängt sina gränser för Hazara flyktingar.
Från Sverige utvisas Hazarer in i dödens Afghanistan eller Pakistan.
Flyktingar som har bott i det här landet under 10 år grips nu och sätts i förvar på olika delar av landet.
Efter att polisen har tagit några, så utvisas de med tvång och med hjälp av drogmedel.
Utan att tillåtas att hämta sina kläder och tillhörigheter.
Dessa människor har alla flytt på grund av det hat, förföljelse, utrotning, halshuggning, förnedring och diskriminering som de har utsätts för.
Trots kapacitet och förmåga, trots rättighet och behov så väljs de bort av arbeten, av politiken, av att vara med och bestämma om sina liv och vardag i den Afghanska regeringen.
Deras folkvalda representanter slängs ut från parlamentet för att de är kritiska mot regeringen.
Deras vassa politiker terroriseras.
Men ändå var Afghanistans första kvinnliga guvernör en Hazara.
Afghanistans första kvinnliga minister var Hazara.
Afghanistans enda person som var nominerad till Nobelpriset var en Hazara kvinna."
Det som den här afghanske bloggaren beskriver, händer idag.
Detta systematiska folkmord pågår nu. På 2000-talet. I modern tid.
Och vi tillåter det.
Vi, som är Afghanistans moderna omvärld, åser tämligen stillatigande detta.
Vi till och med skickar tillbaka afghanska flyktingar med motiveringen:
"saknar grund för asyl".
Vi skickar dessa afghaner tillbaka. Rakt in i döden.
Ofattbart, eller hur?
Jag skäms å alla länders vägnar och mitt hjärta gråter för de människor, som får bära konsekvenserna av detta gigantiska oförstånd.
Jag avslutar mitt blogginlägg med ytterligare ett lån från juma.bloggo.nu.
Det är bloggarens fina beskrivning av hazarerna:
"Hazara är en grupp som inte svarar med eld och vapen, en grupp som inte svarar med hämnd och hat.
En grupp som svarar med fredliga manifestationer, med att skriva till UN, med att inte begrava sina dödade nära och kära för att få uppmärksamhet från omvärlden.
En grupp som har fått minst uppmärksamhet.
En grupp som lämnade vapnet först när freden kom till Afghanistan efter Talibanernas fall.
En grupp som under fredsperioden har tagit Afghanistan första OS medalj.
En grupp som har flest studenter och är välutbildade jämför med andra stora folkgrupper.
En grupp som är mest öppen och demokratiskt samt jämställda.
Hazarernas kvinnor har alltid haft rätt till att säga om bestämmelserna i familjen.
Hazarerna har flest kvinnor som är skriv och läskunniga i Afghanistan."
I mitt hjärta har detta fantastiska folk en extra stor plats!
Sånt här gör mig oerhört glad och stolt. Det ger mig hopp och tilltro till människors sunda förnuft och mod att säga nej.
Sverigedemokraterna för en politik, som går i strid med de mänskliga rättigheterna! Ett sånt parti ska inte få komma in i våra skolor och inte heller göra reklam för sitt parti via kommunägda skyltar eller skyltplatser.
I många statliga och kommunala dokument finns människors okränkbara rättigheter framlyfta. Dessa mänskliga rättigheter gäller alla. SD vill välja vilka dessa rättigheter ska gälla, och så får det bara inte fungera.
Min busskortsidé 2009 var verkligen inte lätt att få igenom -- inte ens bland de mina i mitt eget parti.
Efter många om och lika många men, hade jag dock lyckats få vår partiföreträdare att tända på idén. Han tog sedan upp mitt busskort med de övriga allianspartierna/koalitionspartierna, och sen vet ni ju hur det gick.
Mitt busskort, som jag i mina internskrivelser kallade Hundralappen, införlivades i koalitionens Mål- och Resursplan, döptes om till Hundringen och blev sedan en jättestor succée.
Seniorbusskortet har sedan varit på tapeten sååååå många gånger. Ibland för att oppositionen vill ta bort det -- det anses orättvist. Ibland för att något parti vill införa ett liknande busskort för någon annan grupp, t.ex. ungdomar eller arbetslösa.
Idag läser jag i ST, att mitt busskort spridit sig till Timrå kommun.
Läs här nedan eller klicka på länken ovan.
Vill införa billigt busskort
Inför 100-lappen i Timrå. Det föreslår Henrik Sendelbach (KD) i en motion.
Kristdemokraten Henrik Sendelbach tycker att det ska vara billigt att åka buss för pensionärerna i kommunen. Därför har han i en motion ställd till kommunfullmäktige föreslagit att ett likadant system som funnits i Sundsvall sedan augusti 2011 ska införas i Timrå.
Det vill säga seniorkortet som populärt kallas 100-lappen.
Frågan om ett billigt busskort för Timrås seniorer var uppe i kommunstyrelsen redan i början av 2012 men sedan hände det ingenting. Då var det Kommunala pensionärsrådet i Timrå som lyfte frågan.
Nu vill Sendelbach i sin motion att frågan ska tas upp igen och kortet införas i Timrå. Han vill också att det ska gälla för resor mellan Sundsvall och Timrå.
Dessutom vill kristdemokraten att det ska utredas om det är möjligt att införa ett ungdomskort med samma pris och villkor.
Idag skriver bägge de lokala tidningarna om Moderaternas utspel -- ett vallöfte om Hundringen för ungdomar.
Det är förstås ett gott och bra vallöfte, MEN det är ohederligt av dem att inte nämna, att denna fråga egentligen inte är deras egen, utan faktiskt Centerpartiets.
Och här är ST:s som jag också kommenterat, eftersom det där förs en läsardebatt om frågans ursprung.
Centerpartiet har många gånger, sedan Hundringen/Hundralappen infördes, tagit upp frågan om ett liknande kort för ungdomar.
Att Moderaterna nu gör detta till sitt eget partis vallöfte, är att lägga moral-ribban verkligt lågt.
Sällan hade jag då 2009 kunnat ana, vilket långtids-ståhej och vilken prestigestrid mitt enkla busskortsförslag skulle generera. I synnerhet som man först knappt tyckte, att mitt förslag ens var värt att lyssna till.
Mitt förslag var gratis busskort för samliga pensionärer och funktionshindrade. Jag hade under två somrars Skottlandssemestrar upplevt ett sådant system i praktiken, så jag var väl insatt i dess positiva spinoff-effekter.
Jag lyfte flera gånger frågan, men ingen var nämnvärt intresserad och det fanns många andra, mer aktuella och akuta frågor, som behövde mötesutrymme och debatt-tid.
Efter att jag skrivit en detaljerad debattartikel om detta, och för kännedom inför publicerandet, la denna på vårt centerpartistiska mötesbord, tog det emellertid rejäl skruv och fart.
Andra partier försökte snabbt norpa åt sig frågan och göra den till sin. Det blev plötsligt viktigt att bevaka ärendet och både försvara och tydliggöra dess centerpartistiska ursprung.
Här är en länk till mitt jublande glada blogginlägg, då de andra partierna i Allians för Sundsvall, äntligen (efter lång bearbetning från centerns Reinhold Hellgren) beslutat att mitt busskort skulle få bli verklighet.
Tiden gick och gång efter annan fick jag uppleva hur fult och lågt politiker kan agera i syfte att vinna röster.
Mitt busskort lyftes flitigt fram i olika sammanhang och medier, men alltid under någon annans flagg.
Inte en enda gång har man nämnt, vem som födde denna fråga, och nästan aldrig vilka som drev frågan internt, tills den blev godkänd att lyftas till Alliansens förhandlingsbord.
Under åren som gått sedan Hundringen/Hundralappen sjösattes, har media många, många gånger haft detta på sin agenda, för mitt seniorkort blev en ofantlig succé.
Redan efter 3 veckor hade 1100 Hundringen sålts, vilket var en tredubbling av antalet sålda kort.
Den glada nyheten lyftes i både tidningar, radio och tv, men alltid med andra förgrundsfigurer.
Ibland var det andra politiker, som ville synas och ta åt sig äran, ibland var det andra organisationer - t.ex. PRO - som påstod sig vara det stolta upphovet till Hundringen.
Förbluffad och indignerad har jag iakttagit denna gemena huggsexa, och vid något enstaka tillfälle har jag försökt sticka in rätt information, men jag är ingen gapig person med några vassa armbågar, så min lilla röst har drunknat och tystats.
Mitt namn har sålunda aldrig egentligen offentligt förknippats med det lokala seniorbusskort, som jag födde idén till och som vi i Centern döpte till Hundringen, men som i ursprunget av mig föreslogs att heta Hundralappen.
Bägge dessa busskortsnamn är sålunda sprungna ur Centerpartiet, och detta kan vara viktigt att nämna här och nu, för den skull andra partier skulle få för sig nåt...
Jag kan inte låta bli att undra över, varför inte media i gemen och de flesta av våra lokala politiker, lägger större vikt vid att vara ärliga och sanna...
För mig är det obegripligt, hur det kan vara viktigare att stå i fokus och synas i kameralins och skapa rubriker, än att vara sann och äkta.
Har inte Sundsvalls Tidning m.fl. nyhetsrapportörer någon som helst lägsta nivå för vad de skriver om?
En 3-sidig detaljrik artikel om s.k. swingersex med både bilder, tips och instruktioner för hur man går tillväga för att bli medlem i en swingerklubb. Man får också ingående information om hur man bäst ska agera, när man blivit medlem.
Artikeln är en ensidig lovsång till swingersex och i texten finns inte ett enda kritiskt ord om swingerlivet.
Det enda negativa som lyfts fram, är angående swingersexens belackare, vilka beskrivs som oförstående, oinsatta och inskränkta.
Tror ST:s ansvariga utgivare verkligen, att jag som prenumerant på en lokal dagstidning, vill betala hela 269 kr per månad för det tvivelaktiga nöjet, att få mig dylikt serverat till morgonkaffet?
Nej, fy sjutton!!!
Har f. ö. ansvarig utgivare funderat över det faktum, att tidningen kan läsas eller ses av barn?
Mina gamla föräldrar hade sina barnbarn på besök och dessa ville rita, så min mor bredde ut en tidning för att skydda bordsskivan mot tusch. Det blev, kan jag säga, en inte särskilt positiv situation och reaktion.
Varje år ger ST ut provprenumerationer och jag brukar tacka ja en gång om år, så att jag har papperstidningen i december.
Varje gång tänker jag att man säkert har lyssnat till läsarkritiken, förändrat, förbättrat och höjt nivån lite.
Hittills har jag dock bara blivit besviken, och detta års provprenumeration var utan tvekan värst!!
Soppköket fyller en oerhört viktig funktion för behövande människor, vilket märks på antalet besökare, som varit i genomsnitt 50-60 personer varje dag och den siffran är ungefär samma som ifjol.
Nu när årets allra kallaste period nalkas, stängs alltså Soppköket, och detta gör mig så ofantligt indignerad och upprörd!!
Hur kan Sundsvalls kommun ens fundera över lyx och onödigheter som t.ex. en linbana upp till Norra berget, när man samtidigt inte har råd med sådant som ett soppkök för de invånare, som har det allra sämst ställt?
Ja, jag vet, att det handlar om olika potter och ekonomiska börsar, men i grund och botten är det samma skattepengar, som fyller dessa olika börsar, eller hur?
Hur dessa skattemedel fördelas beslutas väl ändå av politiker och tjänstemän, och då kan man helt enkelt göra en annan prioritering.
Ett samhälle måste ha råd att ge mat och värme, innan man satsar på lyx och onödigheter, så är det bara!
Jag vet, att det här inte är "senaste nytt", men varje gång jag läser om henne blir jag stum och rörd, och denna morgon är inget undantag.
Ett tumult av känslor -- den största beundran och glödhet indignation -- väller upp inom mig.
Jag kan inte förstå, hur någon endaste mänska, kan tycka sig ha mandat, att segregera barn från rätten till utbildning -- och att sen motivera denna orätt med könsargument!!! Obegripligt och hårresande!
Denna fantastiska unga flicka, har heroiskt vågat gå emot det pakistanska samhällssystemet, genom att öppet kampanja för flickors rätt till utbildning.
Systemets fega respons var att helt enkelt skjuta henne -- ta henne av daga och få bort "problemet".
Man ville statuera ett avskräckande exempel, så att inte andra skulle låta sig inspireras och uppmuntras av henne.
Men den här unga flickans mod och det pakistanska systemets motbjudande reaktion, väckte världen!
Idag vet nästan alla överallt vem lilla Malala är, och hon har omvärldens fulla sympati och stöd.
En journalist möter en pakistansk kvinna på gatan och frågar:
- Vad tror du, att militanterna trodde sig kunna åstadkomma, genom att skjuta Malala..? ... Och vad tror du att de tycker om resultatet?
Hon svarar med ett leende:
- I think they may be regretting that they shot Malala. Now she is heard in every corner of the world.
Ja, hon har helt säkert rätt i sitt antagande. Militanterna hade nog aldrig räknat med omvärldens starka reaktion... sannolikt hade de inte heller aldrig trott, att Malala skulle överleva skottet i huvudet. Jag gissar, att de trodde att hon bara skulle försvinna i statistiken över döda civila. Så fantastiskt fel de hade!
Jag önskar sååå, att världen inte alls skulle behöva så modiga flickor som Malala, men tyvärr gör den det -- och det är ju inte bara i Pakistan gällande just flickors rätt till utbildning.
Nej, det gäller flickor och kvinnor i alla åldrar i sååå många sammanhang och länder -- t.o.m. här i lilla Sverige.
Men Malala och hennes mod har inspirerat och gett hopp till sååå många. Hon och det hon utsattes för, har fått människor världen över att vakna till, engagera sig och agera för en förändring.
Om vi alla och envar bara försöker och bidrar med det lilla vi kan, så kan det innebära enorm skillnad för framtiden!! :)
Jag och de mina kommer inte att kunna gå och rösta i kyrkovalet på söndag, så vi var igår till vår lokala förröstningslokal i Bosvedjans kyrka, för att få avlägga våra röster.
Vi plockade åt oss av valsedlar från det parti vi ville rösta på och med pennan i hand började vi läsa namnen, för att sätta kryssen vid våra önskade politiker.
Plötsligt säger pappa, som står och läser på valsedeln till kyrkofullmäktige:
- Men vad är det här? Det finns ju inte en enda person, som är härifrån!!
Och så rabblade han upp orter som jag aldrig ens hört talas om.
- Nämen näe, det där stämmer ju inte! sa jag bestämt. Jag vet ju flera i partiet som kandiderar till kyrkofullmäktige. Var är deras namn då?
Snabbt bläddrade jag fram samma valsedel bland mina egna tre och ögnade igenom namnen. Jag förstod ingenting. Varför kände jag inte igen ett enda namn???
Så såg jag plötsligt vad som var fel. Det var ju helt fel valsedel!! Den gällde ju inte för Sköns församling, utan för ett ställe jag aldrig ens hört talas om -- jag blev så chockerad att jag glömde ta med mig en valsedel hem, men vi minns ortens namn som Sösdala, och det ligger ju verkligen inte nästgårds! (Skåne)
Vi påtalade raskt missen till de ansvariga i lokalen. En av dem sökte igenom den aktuella bunten av valsedlar och fann några få, kanske 4-5 st, riktiga i botten av den -- resten av den stora bunten var sålunda helt tjoflöjt fel.
För att låta dessa få korrekta exemplar, få finnas kvar till andra förtidsröstande, skrev jag mina önskade kandidater på en blank röstsedel. Just detta parti har nämligen många sympatisörer i den här valkretsen.
Vår oro och fundering är nu: Hur många har hunnit rösta i Bosvedjans kyrka och röstat på just det här partiet? Med en valsedel för en Skåneförsamling???
Hur många fler vallokaler har fått fel valsedlar?
Kan det verkligen vara bara här som man fått fel valsedlar?
Det synes oss osannolikt.
Kan det möjligen vara så, att alla som förhandsröstat på just detta parti, bör få rösta igen?
Ytterligare en sak vi reagerade på, var att vi inte behövde legitimera oss. Inte ens fast vi frågade om det och påtalade risken att någon röstar med annan persons röstkort.
- Det är ingen fara. Det går i alla fall bara att rösta en gång per röstkort, fick vi till svar.
Hur ser det egentligen ut med våra val? Hur demokratiskt säkra är de egentligen?
I Dagbladet idag kan vi läsa om det planerade byggandet i området Heffners -- och inte en enda gång nämns styggelsen "Norra Kajen" i artikeltexten. Sååå härligt glädjande!! Detta unika, men hoppingivande, halmstrå griper jag direkt tag i!!
Heder o vördnad till Patricia Svensson, som skrivit artikeln!! Må hon fortsätta på samma glädjande och historiebevarande sätt! :D
Alla områden heter ju nånting kryptiskt i kommunens papper, men heter ju något helt annat när man pratar om det.
T ex kan det ju i papperen stå Plösen eller Filla (oftast tillsammans med en sifferkod, som anger vilken av fastigheterna i det avsedda området), fast områdena, när man pratar om dem, benämns med områdesnamnen Bydalen och övre Bosvedjan.
Ingen pratar ju om dessa områden med de namn, som de har i kommunens papper, eller hur?
Jag menar, ingen säger väl "Jag bor i Plösen" när man vill berätta att man bor i en viss del av Bydalen.
(Foto: Sundsvalls kommuns hemsida)
Precis så är det såklart också med det planerade område, som fått arbetsnamnet Solhöjden, och som kommer att byggas i en del av det område, som heter Heffners.
I kommunens papper benämns det alltså "Solhöjden", fast området under de senaste 200 åren i både folkmun och i verkligheten heter Heffners. Till er, som lurats att tro något annat (d.v.s. "Norra Kajen") kan jag säga:
Varför tror du att det vackra gamla huset, som ligger mitt i det gult inringade området heter just Heffners herrgård ?
Ja, just det -- för att det byggdes och ägdes av Heffners sågverk, och dessutom ligger i området Heffners. :D
Nu ska Heffners vackert soliga backar bebyggas och jag hoppas, ber och tror att Per Fredrik Heffners tjusiga herrgård kommer att bevaras, som ett vackert och välrestaurerat minnesmonument över Sundsvalls vagga. Jag instämmer helt i Nils Johan Tjärnlunds ord:
Mycket nedslående är dock, att man inte brytt sig ett dugg om att anpassa de planerade husen, så att de knyter an till Heffners herrgård och Stenstan -- vår vackra stadskärna.
Husen på skissen ser ju ut precis som vilka vanliga skokartonger som helst. Tråkiga, fula och helt utan kreativ eftertanke.
Men som sagt: journalistiska texter som Patricia Svenssons, som utesluter bolags- och arbetsnamnet Norra Kajen, applåderas och välkomnas varmt!!!
För mig var detta en förfärlig och skrämmande nyhet. Det hade gått mig totalt förbi och inte ens i min vildaste fantasi, hade jag trott att något sådant kunde vara möjligt. Inte kan man väl pumpa radioaktivt vatten rakt ut i våra hav? Det faller ju på sin egen orimlighet, eller hur? Och ändå är det just precis det man gör.
Och det är verkligen inga små mängder heller, utan hela 300 ton vatten per dygn!! Det är sååå mycket mer än man kan greppa eller förstå... man kan liksom inte skapa sig nån bild eller känsla av exakt hur mycket detta är... och ändå tillåts det fortsätta, utan att media larmar o upplyser oss. Har detta inget nyhetsvärde? Eller har man redan skrivit så mycket om det, att gemene man är fullständigt insatta och upplysta i ämnet? Är det bara jag som missat detta?
Nu har det emellertid kommit en skärpt varning, eftersom en anställd berättat för media att en s.k. spilltank med högradioaktivt vatten från Fukushima läcker högradioaktivt vatten.
Som genom någon slags slump, råkar mängden vatten -- 300 ton! -- vara precis densamma, som Tokyo Electric Power Co (Tepco) tidigare medgett, att de släpper ut i Stilla havet varje dygn... d.v.s. det vatten, som de spolar över och genom reaktorerna, för att kyla ned dessa, och därefter låter rinna rakt ut i havet.
Jag läser och ryser... detta är förfärande och djupt olustigt!
Japans strålskyddsinspektion höjer nu varningen för strålningsrisk från grad 1 till grad 3, vilket betyder "en allvarlig incident" på den internationella skalan.
Vattnet som just nu läcker ut är så förorenat, att en person, som står i närheten under
en timme, utsätts för hela fem gånger högre strålning, än den rekommenderat högsta årsdosen för en anställd.
Det sydkoreanska flygbolaget Asiana ställer fr.o.m oktober in sina reguljära flygningar till Fukushima. Stoppet beror på resenärernas rädsla för strålningen.
Jag kan emellertid inte förstå varför den japanska strålskyddsinspektionen kommer med den här skärpta varningen först nu -- hela 2,5 år efter det stora Fukushimahaveriet! Och under tiden har man pumpat dessa obegripligt gigantiska mängder radioaktivt vatten rakt ut i Stilla havet!!!
Världens allra största ocean, som utgör hela 32 % av jordens totala yta, har alltså förgiftats av Fukushimas radioaktiva kylvatten i två och ett halvt långa år!!
Kalifornien, Hawaii, Australien, Nya Zeeland och såååå många fler!! Ja, jisses så många länder, som ligger i eller vid Stilla havet!! Och alla dessa har, under hela denna långa tid, successivt förgiftats av kylvattnet från Fukushima... och möjligen också av det höggradigt radioaktiva spillvatten från den tank, som man nu rapporterar att den läcker.
Men det är alltså först nu, när en anställd whistleblower rapporterat till media, att en s.k. spilltank har läckt högradioaktivt vatten, som man skärper varningen.
Är detta vatten så mycket farligare, än det de tidigare släppt ut? Hur vet vi det? Vågar vi tro på det?
Är detta ens ett nytt läckage eller är det ett påhitt, för att rättfärdiga sin nu skärpta varning, och sopa under mattan att man egentligen inte gjort tillräckligt på hela 2,5 år? Har det här högradioaktiva vattnet stått och läckt ut ner i marken, ända sedan tsunamin orsakade Fukushimas härdsmälta i mars 2011?
News of the leak, which was discovered on Monday morning, comes after Tepco admitted that up to 300 tonnes of highly contaminated water from the site was seeping into the sea every day.
Government officials said they could not rule out the possibility that the site had been leaking radioactive matter since the plant suffered a triple meltdown on 11 March 2011.
The leak is the worst such incident since the March 2011 meltdown and is separate from the contaminated water leaks, also of about 300 tonnes a day, reported recently.
"... the water had seeped into the ground after breaching a concrete and sandbag barrier around the tank."
Tepco, som äger Fukushima, kan alltså inte svära på, att vattnet inte stått och läckt ner i marken ända sedan mars 2011. Och man vet inte exakt vart det läckta vattnet har tagit vägen!
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro... jag vet bara att detta verkligen inte är okej och att det är ofantligt skrämmande.
Jag lät också publicera texten som insändare i våra lokala tidningar.
Den handlade om min oro över att våra svenska jordbruk och gårdar läggs ned i så förfärande rask takt, att vi om 25 år inte kommer att ha en enda kvar -- om vi inte gör något för att förändra detta, vill säga.
Upprörande och skrämmande, eller hur?
Det som upprör och skrämmer mig allra mest är emellertid, att vi alla kan göra något -- för alla kan bidra med en liten del, och alla kan vi kan påverka genom att, på olika sätt, visa var vi står i frågan om våra svenska gårdar -- och ändå rycker gemene man på axlarna och menar att "det där får väl nån annan göra nåt åt, för vad kan väl jag göra?".
Några sa också till mig, att jag ropade varg för ingenting -- man menade att våra svenska bönder har det gott, att de är lata och gnälliga o bara ville roffa åt sig mer pengar.
Jisses amandus, säger jag bara...! Sånt okunnigt trams orkar jag inte ens bemöta -- jag skulle inte ens veta var jag skulle börja.
Så ni ser, jag ropar inte alls varg i onödan. Våra svenska gårdar ÄR faktiskt hotade!!!
Läs artikeln här nedan eller på st.nu.
Från vänster Emil Bruneryd, före detta mjölkbonde i Töva, Jörgen Berglund (M), kommunstyrelsens ordförande, Jenny Gradin, styrelsen LRF, Peder Björk (S), oppositionsråd och Thure Eriksson, ordförande LRF Västernorrland i samspråk.
Fotograf: Jan-Arne Bäckström
Nytt hot mot mjölkbönder
TÖVA För fem år sedan fanns det 80 mjölkbönder i Medelpad. I dag finns det 35. Nu oroas LRF för mjölkböndernas existens i länet om regeringen tar det utredningsförslag som ligger angående förändrade stöd.
Under tisdagskvällen var företrädare från olika lokala partier i Sundsvall inbjudna för att få ta del av förslaget. Bakgrunden är den lägre avgift som Sverige ska betala till EU. Det innebär att stödet till jordbruket kommer att minska enligt utredningsförslaget.
För jordbrukarna i Medelpad handlar det om totalt 16 miljoner årligen. Det är bland annat stöd till odling, mjölkproduktion, vallodling, startstöd till nya unga jordbrukare, utbildningsbidrag med mera.
Det är stöd som betalas ut genom det som kallas pelare två. Även pelare ett får mindre pengar, där stödet betalas ut för jordbrukets arealyta. Från LRF anser man att man borde flytta över 500 miljoner från pelare ett till pelare två.
– Då skulle stödet för produktionen finnas kvar, säger Thure Eriksson, ordförande för LRF Västernorrland.
Samtidigt så är djurlagarna hårdare i Sverige och LRF ställer frågan vilken nytta djurskyddet i Sverige gör om djuren ska leva utomlands. Sällskapet besökte Emil Bruneryds gård i Töva. En mjölkproducent som gav upp för ett år sedan. Inkomsterna räckte inte för att klara utgifterna.
Nu hoppas LRF att de lokala politikerna ska påverka sina partier i riksdagen. Nästa vecka väntas beslutet komma. Både oppositionsrådet Peder Björk (S) och kommunstyrelsens ordförande Jörgen Berglund (M) var eniga om att det är viktigt att rädda den nationella livsmedelsproduktionen.
Jag var tidigare aktiv politiker för Centerpartiet -- under mandatperioden inför valet 2010 intensifierades mitt engagemang och arbete i partipolitiken.
Jag var bl.a. en mycket flitig skribent i flera forum, och gjorde därför en hel del research kring olika frågor, som intresserar mig. Bland annat råkade jag läsa om något, som heter Panzisjukhuset -- det ligger i Bukavi, som är huvudstad i Demokratiska Republiken Kongo, DRK i Centralafrika. Detta sjukhus startades och drivs av en beundransvärd och hjältemodig man, som heter Denis Mukwege.
Mukwege kommer snart ut med sin biografi. Den ligger på bokhandelsdiskarna i oktober och jag har önskat mig i julklapp av mina kära föräldrar.
Innan jag skriver mer om just Denis Mukwege och Panzisjukhuset, ska jag dock ge några allmänna fakta kring just detta land/område.
Demokratiska Republiken Kongo, som det numera heter, ligger mitt i Afrika.
Landets storlek är måhända lite svår att uppskatta utifrån en karta.
Se på nästa bild, så får du en bättre hum om hur gigantiskt det är.
Här har någon klistrat in en bild av Kongo ovanpå en kartbild, som är lite mer välbekant för de flesta av oss. Plötsligt ser man hur enormt stort Kongo är. Dess yta är gigantisk och bebos av mer än 62 miljoner människor -- det ligger på 20:e plats i en befolkningslista över jordens 246 länder.
Demokratiska Republiken Kongo, DRK, är också känt under namnet Kongo-Kinshasa.
För en del klingar dock möjligen namnet Zaire lite mer bekant -- detta var det namn, som president Mobutu gav landet, då han inledde en afrikaniseringsprocess i akt och mening att klippa banden med kolonialmakten, d.v.s. Belgien.
Mubutu bytte ut allt, som påminde om kolonialismen. Floder, sjöar, städer och t.o.m. sitt eget namn bytte han ut till mer afrikanskklingande sådana.
Den zairiska nationalismen var ekonomisk inriktad. Den hade syftet att ta kontrollen över ekonomin från de utländska intressena och göra så att all egendom skulle tillhöra zairiska medborgare.
1973 konfiskerade staten 2 000 företag, som ägdes av utlänningar -- dock undantogs amerikanskägda företag. Företagen överlämnades till zairier, mestadels inom den politiska eliten, och Mobutu själv såg till att förse sig rejält.
Inom några månader stod det klart att konfiskationen givit upphov till en ekonomisk katastrof i Zaire. Trots det fortsatte Mobutu att "radikalisera revolutionen" genom att ge sig på industrin, som huvudsakligen kontrollerades av belgiska intressen.
Mobutus agerande fick den zairiska ekonomin att totalkollapsa, men han fortsatte slösa bort utlandslånade medel på prestigeprojekt och stoppa undan rejäla summor på sina egna och den politiska elitens utländska bankkonton.
1976 var landets ekonomi slutgiltigt driven i botten, och Mobutu tvingades ta hjälp av Internationella valutafonden och följa dess ekonomiska politik.
Kvar av detta egentligen tillgångsrika land, är mest bara krig, lidande, krig, lidande och ännu mer krig och lidande.
80 % av landets befolkning är kristen, varav ca 30 % är protestanter -- resterande 50 % tillhör romersk-katolska kyrkan. Landets invånare är sålunda inte muslimer, vilket ofantligt många svenskar tror.
Och i detta jättelika kristna land, som, så länge vi vet och kan minnas, har skövlats och plågats svårt av inbördeskrig, våld och elände, finns alltså den heroiske och varmhjärtade läkaren Denis Mukwege.
Här är lite Wikipediafakta om chefsläkaren, som startade och fortfarande driver Panzisjukhuset:
Denis Mukwege, född 1 mars 1955 i Bukavu, är en kongolesisk chefskirurg, specialiserad på gynekologi. Mukwege arbetar vid Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo-Kinshasa.
"Hans arbete är ett lysande exempel på vad mod, ihärdighet och bärande hopp kan uträtta för mänskliga rättigheter och värdighet, i en tid då dessa värden tycks som mest avlägsna."
Mukwege har också nominerats för Nobels fredspris, och utsågs 2010 till hedersdoktor vid medicinska fakulteten vid Umeå universitet.
Har du aldrig tidigare hört talas om Denis Mukwege eller Panzisjukhuset?
Läs då gärna lite genom att klicka på följande textavsnitt -- de är länkar, som tar dig vidare till olika sidor med förfärande information, hårresande fakta, chockerande uppgifter och djupt berörande personberättelser.
Det finns också en tidigare utgiven bok, som heter "De glömda kvinnornas röst".
Det är författaren Birger Thureson, som mött Denis Mukwege och några av de våldtagna kvinnor, som får hjälp på Panzisjukhuset, efter upplevelser av ofattbar grymhet och ondska.
"Om de kommer från helvetet, så är det här kanske inte himlen, men någonting ganska nära. För här får de veta att de har ett värde. Att deras liv är värda att rädda och deras framtid kanske inte är alldeles hopplöst mörk."
Som avslutning på detta maratonlånga, men angelägna inlägg vill jag säga följande:
Jag är sååå ofantligt lyckligt lottad, som lever i ett land, där våra vardagsliv inte präglas av krig, smärta, lidande, ondska eller dylikt elände, och jag tackar Gud för att jag har det så himla tryggt o gott, men mitt hjärta värker för Kongos kvinnor och barn.
Jag skulle önska, att många många fler ville öppna sina hjärtan och ge en slant till Panzisjukhusets synnerligen angelägna och livsviktiga verksamhet.
Jag skulle vilja utmana er läsare, att avstå från ett enda hamburgermål och istället ge denna slant till Panzisjukhuset! Tänk så ofantligt mycket din hamburgerpeng skulle hjälpa!!
