Plötsligt borta

Jag har under några veckor varit frivilligarbetare i min lokala gympasal. Det har blivit många timmar bland flyktingarna, som placerades där.
 
Flyktingarna i just min gympasal bestod av par och barnfamiljer. Jag har därför under dessa veckor hjälpt, umgåtts och lärt känna personer från 4 månader upp till pensionsålder. 
 
Vi har samtalat och lärt känna varandra via min stapplande persiska, deras lika stapplande engelska, gester, kroppsspråk och papper o penna. 
 
Vi har samarbetat jättefint kring städning, mat och undervisning i svenska. Undervisningen har bl.a. varit listor av grupperade svenska ord, som jag satt upp på väggen.
 
De svenska orden hade jag skrivit med svart färg och sedan plastade jag in alla A3-papper, så att de fick en tålig yta, som man kan skriva på och sedan sudda ut med en våt papperstuss.
En av de yngsta afghanska killarna kunde en del engelska. Jag skrev därför orden på engelska med en röd penna, sedan skrev han översättningar till dari med grön penna. Slutligen fick vi hjälp av några arabisktalande, att skriva orden med blå färg på arabiska. Det tog många timmar av samtal, mim-teater och samarbete för att få fram rätt översättningar, och väldigt många var engagerade i detta över-språk-och-gränser-projekt. 
 
Vi vuxna har ätit och fikat tillsammans. Vi har, på vårt förvisso stapplande men mycket engagerade sätt, samtalat kring allt mellan himmel och jord. 
Med barnen har jag kramats, lekt, sjungit, busat och ritat. Jag har burit på dem, läst bilderböcker med dem, lekt fingerlekar med dem och sjungit med dem. När jag har kommit, har de kommit springande och kastat sig i min famn. När jag har satt mig vid bordet, har de kommit och gjort sig plats i mitt knä. Där har de sedan suttit och "läst" min kalender och velat att jag pekar ut välkända namn på kartsidorna, eller att jag ritar och gör en saga med namn och ord de känner igen. De har också suttit i min famn och bara velat att jag håller om dem, nynnar och sakta gungar dem till trygg ro. 
 
Ja, det har varit härliga, intensiva, bondande timmar. Vi har lärt känna varandra och knutit varma fina känsloband mellan oss. 
 
Så plötsligt igår (tisdag) fick jag veta, att man utan förvarning tömt gympasalen och transporterat dem alla till Lycksele. Det var en av flyktingarna, som ringde mig och hade full panik. Han och hans fru ska ju nämligen resa med nattåget ikväll till Solna för att ha sin stora intervju imorgon bitti (torsdag). Det blev en kaotisk dag för mig, eftersom jag självklart inte bara kunde säga "jaha". Självfallet hjälpte jag till att lösa problemet. 
 
Ingen har informerat flyktingarna om denna flytt. Ingen har heller informerat oss, som arbetat där.
Alla har såklart varit medvetna om att detta boende är högst tillfälligt, men ingen har kunnat säga om det rör sig om en vecka till eller en månad till. Och plötsligt flyttar man dem utan föregående varsel. 
Ingen framförhållning. Ingen information. Ingen omtanke. 
 
På vilket sätt kan detta ses som humant? 
Var finns trygghetsperspektivet i detta agerande? Och var finns BARN-perspektivet? 
Är lite information och ett par dagars framförhållning verkligen för mycket begärt? 
Kunde de inte ha fått ta avsked? 
 
Det här är verkligen inte ett förhållningssätt till människor som jag stolt över... Så här behandlar man inte människor. Det här är INTE omtanke eller respekt. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0