4 juli - #sickasfk T-shirtförslag

Onsdag 4 juli kontaktades jag av en medlem i en av grupperna, som deltar i #sickasfk. 
Det visade sig vara en mycket trevlig kvinna vid namn Karin Lidman. 
 
Hon höll på att tipsa olika tidningar och nyhetsmedia om #sickasfk, och ville få veta hur dessa skulle rekommenderas att ta kontakt med mig. Detta blev upptakten till ett långt givande samtal. 
 
Under samtalets gång skickade Karin en skärmdump till mig.
Den var av en t-shirt med hashtaggen #sickasfk tvärs över bröstet.
 
 
 
Jag tyckte att detta var ett alldeles LYSANDE förslag. 
Raskt gjorde jag en beställning på en t-shirt i snyggt sommargrönt med ljusgrön text, och så gjorde jag en skärmdump av beställningen.  
 
Denna skärmdump la jag sedan ut i Facebook-grupperna och tipsade folk om att göra egna t-shirts i snygga färger. Det blev väldigt uppskattat och populärt. 
 
Tusen varma tack, Karin Lidman i Trollhättan, för det här utmärkta förslaget. 
 
Återigen upprepar jag det jag sagt under hela den här resans gång: 
 
TILLSAMMANS är ett alldeles fantastiskt och möjliggörande ord. 
 
TILLSAMMANS gör vi detta möjligt. 
 

8 juli - #sickasfk förlängs igen

 
Under den gångna veckan har jag, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, förstått, att jag måste förlänga #sickasfk rejält. Inte bara med en vecka, så som jag hade tänkt. Jag har sålunda skapat ett nytt evenemang (så måste man göra, eftersom Facebook inte låter en ändra datum i ett redan befintligt evenemang) och låtit detta löpa hela juli ut. 
 
 
 
För att underlätta och göra hanteringen smidigare, har jag också skapat en grupp för #sickasfk. 
Det innebär att jag kan skapa bara ett enda evenemang och dela detta i samtliga grupper. Såååå mycket mer lätthanterligt. Varför kunde inte min utbrända hjärna ha kommit på det tidigare? 
 
Jag har också länkat de andra grupperna till den här gruppen, eftersom jag tror att det ska göra det ännu lättare med både ditten och datten.
 
Dessutom kan alla gruppmedlemmar se vilka andra grupper som finns och deltar i #sickasfk.
Det gynnar alla, för vissa grupper har medlemmar med mycket stor erfarenhet och gedigna kunskaper, som andra ny-drabbade behöver få ta del av, så att de bättre klarar sin kamp mot Försäkringskassans handläggning och beslut. 
 
 

5 juli - #sickasfk artikel i INBLICK

Dagen efter artikeln med Annika Strandhälls kommentar till Klas Lefflers artikel om #sickasfk, publicerade tidningen INBLICK  en lång och jättebra artikel av Göran Jacobsson. 
 
Den här artikeln är inte låst till prenumeranter och har därför delats oändligt många gånger. Den har sålunda nått oerhört många läsare, som reagerat starkt på innehållet och själva delat den vidare. 
 
#sickasfk växer ytterligare och får ännu större uppmärksamhet. 
 
 
 

Tusentals sjukskrivna i protestaktion

mot Försäkringskassan och regeringen

 
Göran Jacobson| 05 jul , 2018
 
Tusentals sjukskrivna som fått sin sjukpenning indragen av Försäkringskassan har fått nog. Nu sprider sig protestaktionen #sickasfk på nätets sociala forum. – Tanken är att väcka uppmärksamhet och opinion. Det är valår och opinion skrämmer politiker. Med tillräckligt mycket uppmärksamhet kan de inte längre behandla sjuka människor så här. Då tvingas de ändra sig, säger initiativtagaren Åsa E Melander till Inblick.
 
Hashtaggen #sickasfk sprider sig som en löpeld på Facebook, Instagram, Twitter, Linkedin och alla andra sociala plattformar på nätet. Det handlar om en protestaktion riktad mot Försäkringskassan och regeringen.
Tusentals sjukskrivna personer, som fått se sin sjukpenning indragen, har fått nog och vill på det här sättet medvetandegöra och protestera mot de sätt och de grunder som Försäkringskassan nekar sjuka människor rätten till sjukförsäkring, samt de direktiv som regeringen har gett Försäkringskassan.
– Jag har själv blivit drabbad av sakfel som har begåtts av Försäkringskassan och tvingats kämpa när de har nekat mig sjukpenningen, säger Åsa E Melander, initiativtagare till protestaktionen, till Inblick.
Åsa har varit sjukskriven en längre tid, men lever likt ett oräkneligt antal andra personer i vårt land  i en ständig ovisshet om de sjukintyg hon fått av sin läkare ska bli godkända av Försäkringskassans handläggare eller inte.

Dubbel betydelse

Hashtaggen ifråga har en dubbel betydelse och kan utläsas som både ”sick as Försäkringskassan” eller, försett med ett mer amerikaniserat expressivt uttryck, ”sick as fuck”.
Deltagarna i protestaktionen uppmanas att lägga en tom medicinförpackning eller några olika receptfria tabletter i ett kuvert adresserat till Försäkringskassans generaldirektör Maria Hemström Henningsson alternativt den rödgröna regeringens socialminister Annika Strandhäll. 
Kuvertet innehåller även ett brev där deltagarna i syrliga ordalag beskriver sin situation och en lista med sina diagnoser. Brevet avslutas med #sickasfk. När detta är gjort fotograferas brevet och fotot publiceras därefter på sociala medier, taggat med #sickasfk, innan brevet läggs på brevlådan.
– Tanken är att väcka uppmärksamhet och opinion. Det är valår och opinion skrämmer politiker. Med tillräckligt mycket uppmärksamhet kan de inte längre behandla sjuka människor så här. Då tvingas de ändra sig, säger Åsa E Melander.

Överkörda av Försäkringskassan

Likt tiotusentals andra som känner sig överkörda av Försäkringskassan och dess nya tuffa regler har Åsa fått nog nu. Därför har hon tagit initiativet till protestaktionen.
– Den sjukskrivningstid, som ska användas till rehabilitering och läkning, går istället till rädsla, oro, stress, panikslaget letande efter information om regler och lagar samt att beställa journalkopior från olika vårdgivare för kompletteringar som Försäkringskassan kräver. Försäkringskassan gör sjuka människor ännu sjukare.
– Det ska inte gå till så här på en myndighet. Jag ska inte behöva leta reda på korrekta regler och trycka ner dem i halsen på handläggarna för att jag ska kunna bli rätt behandlad. De tog ifrån mig hela min inkomst.
– Jag har indirekt blivit anklagad för att vara fuskare och lögnare, eftersom de underkänner mina diagnoser och min läkares medicinska bedömning och intyg. Dessutom ska jag behöva bråka för att få min rätt. Det ska inte vara så här.
Med hjälp av och förslag från några vänner föddes det som sedan kom att utmynna i #sickasfk. Åsa berättar att det förvisso var hon som startade aktionen, men att det absolut inte är något solorace som hon kör ensam.

”Tillsammans är vi starka”

– Det här är något som vi är många involverade i och som vi gör tillsammans. Tillsammans är vi starka och även om man inte kan eller orkar göra mycket så kan man göra det lilla som man känner att man klarar av.
Detta är också en av anledningarna till att det i informationen till protestaktionen finns fyra färdigskrivna brev (se ett av de bifogade breven brevid denna artikel) som den eller de som inte klarar av att formulera ett eget brev kan använda sig av.
– Tonen i brevet ska vara syrlig men korrekt och rakt på sak. Det är inte meningen att den som känner sig pressad och jagad ska sitta och häva ur sig en massa galla till adressaten, för det motverkar bara vårt syfte med aktionen.

Vad hoppas du uppnå med det här?
– Det är tiotusentals människor som är berörda. Många känner att de inte orkar kämpa, att det inte är någon mening med det. Men jag vill visa dem att det går att skapa en förändring. Sätt ett frimärke på ett brev och be någon att lägga det på brevlådan. Om du bara gör det här så är vi många som gör samma sak. Tillsammans är vi starka.


Hoppas du på att beslutsfattarna ska backa hela vägen från sin hårda linje?

– Man har begått regelrätta lagöverträdelser. De ska backa om myndigheten ens ska finnas kvar. Myndigheter har vi lagt ner och skapat nya förut. 
– Det ska inte vara godtyckliga beslut. Om en person är sjuk så är det läkaren som bedömer det, inte någon på Försäkringskassan som aldrig ens har sett vederbörande.
Protestaktionen har bara börjat men redan nu har Försäkringskassans generaldirektör Maria Hemström Henningsson och socialminister Annika Strandhäll fått ta emot mängder av protestbrev med tomma medicinförpackningar.

”Ett nytt #MeToo”

Åsa E Melander låter närmast chockad när hon berättar om den enorma kraften som har släppts lös i och med #sickasfk.
– Jag trodde aldrig att det skulle bli så här stort. Vi har nyligen fått en egen domän, www.sickasfk.se. Det växer hela tiden. Tusentals sjuka protesterar. Det blir ett nytt #MeToo, säger Åsa E Melander till Inblick.

GÖRAN JACOBSON
goran@inblick.se

#sickasfk når Annika Strandhäll 4 juli

Den 4 juli publicerar Sundsvalls Tidning en artikel med socialminister Annika Strandhälls syn på och kommentar till protestaktionen #sickasfk. 
 
Vi hade alltså gjort det så många trott var omöjligt - och det bara inom loppet av en vecka. 
Vi hade nått ända upp till Annika Strandhäll och fått henne att bemöta protestaktionen med en kommentar. 
Det här gav fyr på brasan, vill jag lova. Nu blev delningarna ännu fler och uppmärksamheten för protestaktionen bara ökade. Alltfler hörde av sig och ville delta. Anhöriga, kamrater, grannar, personer som inte själva är drabbade men upprörs över Försäkringskassans metoder. Till och med läkare. 
 
Jag började inse att jag skulle behöva förlänga protestaktionen ytterligare. Och en vecka i taget, så som jag hade tänkt, skulle sannolikt inte vara det bästa alternativet. Förmodligen skulle det vara bättre att göra aktionen längre... 
 
Men mer om det i nästa inlägg. Här följer artikeln: 
 
Socialminister Annika Strandhäll (S) välkomnar protestbreven och medicinförpackningarna från sjukskrivna. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Socialminister Annika Strandhäll (S) om protesterna: "Jag är glad över alla som hör av sig"

 
Massprotesten med brev och tomma medicinförpackningar från sjukskrivna runtom i landet välkomnas på högsta ort.
– Jag är glad över alla de som hör av sig med sina erfarenheter, kommenterar socialminister Annika Strandhäll (S).
 

Protesten som dragits igång av Åsa E Melander, före detta lärare och politiker i Sundsvall, har vi berättat om nyligen.

Under hashtaggen #sickasfk bombas Försäkringskassans generaldirektör Maria Hemström Henningsson och den ansvariga ministern Annika Strandhäll med brev.

I kuvertet stoppas även en tom medicinförpackning eller ett par receptfria tabletter. Syftet är en gräsrotsaktion i protest mot hur Försäkringskassan nekar sjuka människor rätten till sjukförsäkring och mot regeringens direktiv till Försäkringskassan.

Annika Strandhäll (S), socialminister tillika socialförsäkringsminister på plats under politikerveckan i Almedalen, kommenterar aktionen välvilligt.

– Det duger inte att människor inte får det stöd de behöver, både ekonomiskt och stöd tillbaka till hälsa och arbete. Jag har varit tydlig och gjort de förändringar som krävs för att det ska bli verklighet. Något annat duger inte för mig som socialdemokrat, säger hon.

 

 Åsa E Melander i Sundsvall anför gräsrotsaktionen som går under namnet #sickasfk.
 
 

29 juni - #sickasfk får egen webbsida

 
Jag var med Ghazal och Nasrollah på Toyota, då det plingade till i min mobil. Eftersom jag inte kan koncentrera mig på mer än en sak i taget och ljudet från mobilen stressar mig så att jag tappar fokus, så brukar jag endera slå av ljudet eller lämna mobilen hemma. Det hade jag förstås glömt den här dagen. 
Sålunda tar jag upp mobilen för att slå av ljudet och ser då att jag har fått ett meddelande från en Fredrik Sjöholm. 
 
"Halloj. vill du att jag köper www.sickasfk.se och lägger något budskap på den ?" skriver han. 
 
Min hjärna är tom och jag förstår ingenting.
Vadå köpa? Vem ska betala det? Och vem ska äga domänen? Och sköta den? Jag??? Nej, verkligen inte. 
Innan jag hinner svara honom kommer nästa meddelande: 
 
"to late, köpt 🙂"
 
Efter några meddelanden förstår jag vad han menar och applåderar hans initiativ. 
Han har alltså KÖPT domänen www.sickasfk.se . 
 
Jag betalar rätt mycket för min egen domän - alltså, den här bloggen - så jag blev först orolig över kostnaden, men Fredrik lugnade mig. Den hade bara kostat honom 9 kronor för ett helt år. Hur han lyckats få det så billigt vet jag inte, men det är helt LYSANDE. 

#sickasfk i media 3 juli

Den 3 juli publicerade Sundsvalls Tidning Klas Lefflers utmärkta artikel om protestaktionen #sickasfk. 
 
Artikeln delades hejvilt på Facebook, Instagram och andra medier. 
#sickasfk hade lyft och fått bärkraft. 
 
Det här gav energi och hopp till dem som trott att allt varit hopplöst förlorat. Det gav tro på möjligheter till dem som trott att det är helt omöjligt att nå fram till politikerna. 
 
Här är artikeln: 
 

Åsa i Sundsvall leder massprotest mot

Försäkringskassan:

"Jag har släppt lös vildhundarna"

 
Drösvis med tomma medicinförpackningar når i dagarna Försäkringskassans generaldirektör och socialminister Annika Strandhäll.
Bakom står aktionen #sickasfk, anförd av Åsa E Melander i Sundsvall.
– En riksomfattande protest som bara växer, förklarar hon.
 
 
Åsa E Melander, före detta lärare och politiker i Sundsvall, står i spetsen för massprotesterna mot Försäkringskassan och regeringen.

#sickasfk förlängs

Det som var tänkt att bli en 1-veckas protestaktion, blev förlängt eftersom så många ville det. 
Massor av människor hörde av sig med frågor. De ville ha information om själva protestaktionen och önskade att jag skulle förlänga den, så att de hann både delta och dela evenemanget till sina släktingar och vänner. Sålunda förlängde jag evenemanget med en vecka. 
 
Under den här veckan har #sickasfk dock bara fortsatt att öka och få uppmärksamhet. 
Mer om det i nästa inlägg. 
 
 

25 juni - start för #sickasfk

 
Kvällen före måndag 25 juni satte jag mig och skapade evenemang i alla grupper. 
Antalet hade vuxit från 3 till 20 grupper och alla var slutna med egna sekretessinställningar, så det tog en god stund att sjösätta. Jag tackade Gud för min tämligen goda dataerfarenhet, för utan den hade det aldrig varit möjligt -- då hade jag med min utbrända hjärna aldrig klarat att göra detta. 
 
I evenemanget instruerade jag deltagarna hur de skulle göra för att delta i denna enkla, men effektfulla protestaktion. De skulle bara skriva av ett förformulerat brev och posta detta tillsammans med ett par Alvedon eller några tomma medicinförpackningar till Försäkringskassans generaldirektör -- och för de som ville, även till socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. 
Jag la ut ett par illustrerande bilder på mina egna brev. 
 
 
 
 
 
Jag ville att VARENDA deltagare skulle känna sig sedd och bekräftad. Därför var jag noga med att försöka hitta allas publicerade foton och inlägg om att de hade deltagit, så att jag kunde skriva en berömmande kommentar till dem som bekräftelse och tack för att de deltagit. 
 
 
 
 
Detta visade sig emellertid bli mycket svårare än jag hade trott, för gensvaret var massivt och  #sickasfk växte lavinartat. Foton publicerades överallt i grupperna och på deltagarnas egna tidslinjer. Jag var överväldigad och omtumlad, och orkade inte följa upp allas inlägg. 
 
Förmodligen har jag missat mängder av publicerade foton från deltagare i protesten och det ber jag om ursäkt för. Jag hoppas dock på överseende och förståelse, eftersom #sickasfk-aktionen blev så himla stor och min hjärna bara orkar det den orkar. 
 
Mer om #sickasfk hittar du i mitt nästa inlägg. 

18 - 24 juni - skapa och formge #sickasfk

Gensvaret på min inressekoll för en protestaktion mot Försäkringskassan blev såååå mycket större, än jag nånsin hade kunnat räkna med.
Folk hörde av sig och tryckte på för att jag skulle sjösätta aktionen omgående. Jag kände dock att det var viktigare att den blev bra, än att den kom igång snabbt. Därför vilade jag på hanen några dagar, då jag klurade och bollade idéer med Maria Johannesson, som är admin i FB-gruppen "Nekad sjukförsäkring" och Seija Berglund, som är skapare av den gruppen. 
 
När hjärnan är blank och tom, så går allting så mycket långsammare och är så mycket mer energidränerande, så att skapa en bild med logga och få till själva formen för aktionen, tog flera dagar. Det här gjorde mig enormt frustrerad, eftersom detta var nåt som jag tidigare skulle ha slängt ihop på ett par timmar. Jag förbannade min svikande hjärna och kropp, men jag gav inte upp. Det fick ta den tid det tog. 
Till slut hade jag i alla fall fått ihop ett koncept, som kändes bra. Då var det dags att välja datum för sjösättning och att börja publicera i de olika grupperna. 
 
Mer om detta i nästa inlägg... 

17 juni - Per Grankvist

Jag är sjukskriven med flera diagnoser och har tyvärr inte ork att blogga ens det lilla jag brukat. Därför har jag inte ens öppnat min blogg, sedan i april och före det så var det för att lägga ut nyårshälsningen. 
 
Nu har det emellertid hänt så mycket som behöver skrivas om, så nu behöver jag skapa nån slags "dokumentation" här på bloggen. Eftersom detta görs så här i efterhand, så lägger jag in datumen i rubrikerna. 
 
Jag är alltså sjukskriven och den 17 juni skrev jag till journalisten och författaren Per Grankvist, som skickar ut kostnadsfria råd till väljare, som vill ha tips inför årets val.
 
 
Foto: Andreas Elgstrand
 
Jag skrev till Per för att jag var uppgiven och frustrerad, och för att hans tips i väljarskolan just den här dagen var: 
 

"Hitta dina hjärtefrågor"

 
"Hej Per,
Jag följer din väljarskola, men jag hittar inte min "hjärtefråga" någonstans i något parti.
Det känns förresten märkligt att kalla det "hjärtefråga", när det de facto är mer en fråga om liv eller död.
Ämnet, som jag söker i partiernas politik, är rätten till sjukförsäkring -- alltså, läkares rätt att bedöma om en person är sjuk eller ej. Inte ett enda parti har lyft detta viktiga ämne, och vi är tusentals människor, som drabbats av regeringens och Försäkringskassans cyniska hantering. Människor drivs obarmhärtigt in i fattigdom, skuldsättning, hemlöshet och självmord. 
 
Försäkringskassan följer inte tidigare domar, utan driver envist sin "9 sjukdagar per person och år"-linje och framhärdar i att avslå läkares bedömningar av sina patienter. Detta överklagas och bedöms sedermera av Förvaltningsrätten.
I de fall FR ger patienten rätt överklagar FK och så lämnas fallet över till Kammarrätten.
Många av dessa fall har gått ända upp till EU-domstolen. Men det gäller främst människor, som inte är ensamlevande och därmed har ekonomiskt stöd av sin livskamrat. Övriga hamnar hos socialtjänsten, där de tvingas avyttra allt av värde, för att kunna få ekonomiskt stöd... eller på psykiatriska akutvårdsavdelningar... om de inte väljer att begå självmord.
 
Jag har sålunda en het fråga till dig: Hur når man fram till de olika partierna med den här verkligheten?
Hittills har ingenting lyckats väcka dem. Varken personers mejl, insändare, medias reportage, domstolars domar, EU-anmälningar eller någonting annat.
Omvärlden åser med fasa och höjda ögonbryn på Sveriges hantering av sina sjuka och äldre.
Så HUR kan man lösa den här knuten?
 
Mycket fattiga, sjuka och nedslagna hälsningar,
Åsa E Melander"
 
 
 
Pers svar till mig var 
 
"Enskilda berättelser kan lätt avfärdas. Det är mängden som ger dem tyngd. Det borde finnas föreningar och sammanslutningar mot den här typen av systemfel och genom den hoppas jag att din röst ska bli hörd." 
 
"Jag skulle därför försöka göra någon enkel kampanj av typen att skicka två värktabletter till Generaldirektören på FK och en hälsning där det står något i stil med att dessa inte hjälper, ändå vill FK att man ska jobba. Om var och en av de 5000 i era grupper gör det blir det snabbt ohanterligt för FK. Och fotograferar ni era två tabletter innan ni skickar och postar den bilden i sociala media. Det lär bli uppmärksammat."
 
 
Det här kändes som nåt min utbrända hjärna och kropp skulle klara av. Sånt här hade jag ju gjort förr och en sån här aktion rullar rätt mycket av sig själv, så det borde gå, tänkte jag.
 
Sålunda la jag ut intressekoller i några olika grupper på Facebook. Jag berättade om Pers tips och vad jag ville att vi skulle göra. Gensvaret blev enormt... och ur detta föddes alltså idén till protestaktionen #sickasfk
 
Min teflonhjärna kunde inte komma på nåt fyndigt hashtag-namn på protesten, så jag bad medlemmarna i grupperna om förslag. Det allra fyndigaste med bästa "knorren" kom från Linda Henriksson Zetterström i Mölndal som föreslog #sickasfk. Dubbeltydigt och med en tydligt uppkäftig knorr. Helt i min smak. 
 
Så var det då dags att börja skapa själva protestaktionen och klura ut hur jag bäst skulle nå alla berörda grupper. Men om detta berättar jag i nästa blogginlägg... 
 

Hopp och önskan för 2017

2016 är nästan till ända. Jag sitter som vanligt med frukostkaffet vid min dator. 
Mina tankar går till året som gått. Jag tänker på allt som hänt och funderar över hur jag bättre kan bidra till att göra 2017 till ett bättre år för så många som möjligt. 
 
2012 omkom min käre partikollega, vän och förtrogne Mats Mehlin i en tragisk olycka.  
Bara ett par veckor innan dog, hade jag fattat beslutet att helt sluta med politik. Jag hade beslutat att jag skulle lägga min glada energi på andra saker och vara en positivt bidragande kugge i andra sammanhang.
 
Mats och jag hade samtalat länge och ingående om mitt beslut och han förstod mig helt. Faktum var att han helt höll med mig om att det var rätt beslut. Vi tyckte båda att politiken skulle förlora på att jag slutade, men att det ju fanns många andra sammanhang och sätt för mig att bidra och engagera mig.
 
Efter att Mats så tragiskt omkom i olyckan, tappade jag dock helt motivationen och lusten att engagera mig i samhällsfrågor. Det kändes meningslöst och ensamt. Han var liksom min mycket ärlige, schysste och kunnige samtalskamrat. Han var den som hade gjort det möjligt för mig att tro på ärlighet och möjligheter.
 
Efter en tid klingade dock sorgen av och jag började vakna igen. Men jag återvände aldrig till politiken. 
 
Det har nu gått fyra år och jag försöker göra det Mats och jag pratade om -- alltsåk, bidra till en bättre värld på andra sätt och i andra sammanhang. 
 
Just idag - detta års näst sista dag - sitter jag och lyssnar på Michael Jacksons fantastiska musik och texter. 
 
Mina tårar rinner och mitt hjärta värker. Jag önskar att jag kunde prata med Mats om framtidstro och möjligheter.
 
Det händer så mycket hemskt i världen -- både när och fjärran.
Så många människor lider. Så många dör.
Alldeles för många ser om sitt eget hus och stänger medvetet nödlidande ute. Eller inne - som i Aleppo.
Vi är så många som har så mycket. Vi skulle ha fullt tillräckligt även om vi delade med oss. 
 
Tillsammans skulle vi kunna göra så ofantligt mycket.
Om människor bara brydde sig om varandra lika mycket som de bryr sig om sitt eget väl.
Om människor bara iddes engagera sig och öppna sina hjärtan.
Om människor bara tänkte efter lite grann... 
 
Mitt hopp och min önskan för 2017 är att människor ska bry sig om varandra och vilja varandra väl. 
 
Så vad kan jag själv göra? Hur kan jag själv bidra? 
Här är en lista över mina intentioner: 
  • Jag kommer att fortsätta lägga min energi på att ge kunskap, inspiration och glädje till människor. 

  • Jag kommer att fortsätta engagera mig och kämpa för positiva förändringar. 

  • Jag kommer att fortsätta bry mig, orka och ställa upp för människor. 

  • Jag kommer att fortsätta våga säga nej och gå emot orättvisor och elakheter. 

  • Jag kommer att fortsätta vara en medkännande, generös och givande person. 

  • Jag kommer att fortsätta hoppas, be och önska gott för människor överallt i världen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag önskar att människor ser de här filmklippen eller liknande och blir berörda. 
Jag önskar att människor förstår, blir engagerade och vill hjälpa till att förändra. 
 
Tillsammans och kärlek är de enda ord som gäller och fungerar.
Ensam är aldrig stark. Tillsammans kan vi göra allt. 
Kärlek till varandra ger oss styrka och mod att våga och orka. 
 
Michael Jacksons fina och engagerande textrader får summera min önskan och intention för vårt nya år: 
 
We are the world
We are the children
We are the ones who make a brighter day
so let's start giving
There is a choice we're making
Were saving our own lives
It's true we'll make a better day, just you and me
 
Heal the world
Make it a better place
for you and for me
and the entire human race
There are people dying
If you care enough for the living;
make it a better place
for you and for me

Hazarer - ett utsatt folk utan rättigheter

Jag sitter med frukostkaffet och läser dagens ST.
Min blick fångas av en rubrik: Dyster framtid för afghaner i Iran
 
Jag klickar på länken och läser artikeln. Den handlar egentligen inte om afghaner, utan i huvudsak om hazarer, för en överväldigande majoritet av de afghanska flyktingarna är just hazarer.
(Här är ett tidigare blogginlägg om den här utsatta folkgruppen.)
 
Medan jag läser tänker jag:
ÄNTLIGEN skriver någon om hur FRUKTANSVÄRT hazarer har det! 
ÄNTLIGEN skriver någon om VARFÖR de är tvungna att fly. 
 
Jag önskar att alla, som brukar uttala sig negativt om afghanska ensamkommande flyktingar, tar sig tid att läsa det här blogginlägget och sedan tar sig en seriös funderare över svaret på följande frågor:
  • Hur skulle man själv göra som förälder? 
  • Är det inte naturligt att en förälder gör allt, för att ens barn ska kunna få det bättre? 
  • Om man själv vore en ung afghansk kille av det förföljda folket hazara - skulle man inte själv då försöka ta sig till ett annat land? 
  • Skulle man själv verkligen acceptera och finna sig i att leva så som hazarer tvingas göra i Iran och Afghanistan? 
  • Hur skulle man själv tycka att det var att leva i ett land, vars lagar är grundade på Koranen och sharia
 
Mitt hjärta värker för hazarer och hur obegripligt grymt de blir behandlade. Det är så gräsligt omänskligt och ovärdigt. I synnerhet för Iran, som är ett rikt land, där afghanerna är flyktingar. Men där behandlas de verkligen inte enligt FN:s flyktingkonvention. Nej, de behandlas som boskap, och det är ovärdigt ett så fantastiskt stort och rikt land som Iran. 
 
Men de behandlas inte väl i Sverige heller. Här lever de under utvisningshot och de utpekas med epitet som "tafsare" och "våldtäktsmän". Ingen av dem förnekar att det finns afghaner, som tafsar och/eller våldtar. Men sådana vanartiga män finns ju ur alla folk. Det är både orättfärdigt och i sak fel, att påstå att alla afghaner är våldtäktsmän. Dessutom får de sin ålder "justerad" av Migrationsverket, och ska sålunda utvisas. Jättemånga av dessa unga afghaner lever i rädsla, skam och otrygghet.  
 
Jag känner massor av afghaner, som är just hazarer och jag kan försäkra att inte en enda av dem är några tafsare eller våldtäktsmän. Nej, de är tvärtom artiga och trevliga unga män, som är ganska precis så som unga människor i gemen är -- alltså, morgontrötta, humoristiska, busiga, förälskade och slarviga med sina läxor.
 
Jag önskar och hoppas, att hazarer en dag ska kunna leva som ett fritt och lyckligt folk i sitt eget land. 
Förr levde afghanska kvinnor och män som jämställda. Vi måste alla kämpa för att det ska bli så igen. 
 
 
Här är ST:s utmärkta och belysande artikel:
Mohsen Rezai, längst till vänster, har vuxit upp som afghansk flykting i Iran. Här diskuterar han en möjlig framtid i Europa med Ali Rezai och Mahmoud Rezai.
Fotograf: Jonas Gratzer/TT
 
I fjol sökte över 40 000 afghaner asyl i Sverige, nästan dubbelt så många som under hela perioden 2001–2014. Många av dem hade bott hela sina liv i Iran, där säkerhetsläget är gott men framtidsutsikterna dystra. Ett stort antal unga afghaner är nu villiga att riskera allt för drömmen om Europa.
 
 

– Vi är födda och uppvuxna här men vi kan inte ens registrera sim-kort i våra egna namn. Även om vi har råd att ta examen kan vi inte få ett bra jobb, vi måste arbeta inom byggbranschen, säger Mohsen Rezai, 25 år.

 

På ett kafé i stadsdelen Zeinabiyeh i iranska Isfahan, drygt 30 mil söder om Teheran, delar han en vattenpipa tillsammans med några vänner. Området är stadens fattigaste och här bor nästan bara afghanska flyktingar. Många, som Mohsen Rezais föräldrar, flydde redan i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och har fått barn i det nya landet. Barn som nu drömmer om något mer än låglönearbete och kringskuren rörelsefrihet.

 

– Förmodligen kommer jag att försöka ta mig till Tyskland när jag har tagit examen. Jag har hört att man kan få bra jobb inom data där, säger Rezai som studerar systemvetenskap.

 

Många andra har blågula drömmar. Förra året sökte 41 564 afghaner asyl i Sverige, varav 23 480 var ensamkommande minderåriga. Det var en notering som krossade alla tidigare rekord. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var totalt 24 335 personer.

 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet, men mycket tyder på att en majoritet av de asylsökande afghanerna tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer, som länge haft en svår situation. En knapp majoritet av de ensamkommande barnen uppger att de flytt direkt från Afghanistan medan resten har varit bosatta i Iran.

 

– En stor del av de afghaner som kom förra året har sitt ursprung i Iran. En del är födda där, en del har vistats där en kortare period, andra har haft det som genomgångsland, konstaterar Anders Rydén, Afghanistananalytiker på Migrationsverket.

 

Totalt bor uppskattningsvis tre miljoner afghanska flyktingar i Iran, de allra flesta hazarer. Mohsen Rezai och få av hans generationskamrater har ens sett det land föräldrarna flydde. I stället jämför de sig med jämnåriga iranier och ser att deras vardag präglas av ekonomiska svårigheter och diskriminering.

 

Om Rezai vill lämna Isfahan måste han till exempel ansöka om tillstånd hos myndigheterna, men 28 av Irans 31 provinser är helt eller delvis stängda för afghaner. Afghanska flyktingar måste betala för arbetstillstånd och får inte äga företag. Att bibehålla flyktingstatusen är en byråkratisk process som även den kostar stora summor pengar. Och chansen att bli iransk medborgare är obefintlig.

 

Förra året sammanföll den lågkonjunktur som de internationella sanktionerna mot Iran gett upphov till med strömmen av syriska flyktingar till Europa. Många unga afghanska män såg då sin chans till någonting bättre.

 

– Alla unga afghaner här är missnöjda med sina liv. När de såg att gränserna var öppna följde de som hade pengar med flyktingvågen från Syrien. De som inte hade pengar blev kvar, berättar Mohsen Rezai.

 

Han var en av dem som blev kvar. Men familjen sparar pengar för att förverkliga sonens dröm om Europa.

 

– De som lämnat landet avråder oss inte från att åka, de säger att även i lägren i Grekland får man mer respekt än här. Alldeles nyss pratade jag med en vän som flytt, han sa att även om han blir tvingad tillbaka till Turkiet så är det bättre än att vara i Iran.

 

Hossein Javari är 18 år och född i Isfahan. Sedan elvaårsåldern har han arbetat svart för att försörja familjen. För ett drygt halvår sedan öppnade sig en möjlighet att lämna landet och Javari försökte.

 

– Men de tog mig vid iranska gränsen mot Turkiet och skickade tillbaka mig. Det var i höstas, berättar han.

 

Resan till Europa skulle kosta Hossein Javari motsvarande omkring 40 000 kronor. De knappt 7 000 kronor han var tvungen att betala i förskott fick han aldrig tillbaka. Ändå säger han att han kommer att försöka igen.

 

– Jag har ingen framtid här. Jag måste betala 2 000 kronor varje halvår bara för att förlänga mitt uppehållstillstånd. Jag hoppas kunna plugga och få ett jobb. Jag vill arbeta för att leva, här arbetar jag bara för att överleva.

 
Ivar Andersen
 
 

Afghaner på flykt

 

Under 2015 sökte 41 564 afghaner asyl i Sverige. Av dessa var 23 480 ensamkommande minderåriga. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var 24 335 asylsökande.

 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet men mycket tyder på att en majoritet av de asylsökande afghanerna tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer.

 

Av de ensamkommande barnen uppgav knappt hälften att de vuxit upp i Iran.

 

I januari 2015 fanns enligt FN:s flyktingorgan UNHCR knappt en miljon registrerade afghanska flyktingar i Iran. Dessutom lever uppskattningsvis ytterligare två miljoner oregistrerade afghaner i landet.

 

Registrerade afghanska flyktingar har rätt till grundskola och sjukvård men är utestängda från stora delar av arbetsmarknaden. Tillgången till högre utbildning är kraftigt begränsad.

 

Rörelsefriheten inom Iran är begränsad och både arbetstillstånd och uppehållstillstånd kostar pengar och måste regelbundet förlängas.

 

Källla: Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR

 

 

På Migrationsverkets hemsida publicerades i januari 2016 en tydlig och mycket bra artikel om just precis det här.

Tyvärr, har den artikeln inte fått någon större spridning och det är, tyvärr, inte särskilt många bland gemene man, som har för vana att surfa in på Migrationsverkets hemsida. 

Jag lägger därför ut den utmärkta och belysande artikeln här, samt länkar till Migrationsverkets hemsida. 



 
 
Under oktober-december förra året sökte 16 744 afghanska ensamkommande barn asyl i Sverige. Tio gånger fler än under hela 2014.
 

– Vissa byar i Afghanistan mer eller mindre töms på lite äldre pojkar och unga män, säger Anders Rydén, en av Migrationsverkets landanalytiker* och expert på Afghanistan.

 

Under hela 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Det utgjorde mer än hälften av alla afghaner som sökte asyl under hela året. Nästan alla var pojkar i tonåren.

 

 

Dålig framtidstro

Anders Rydén anser att det finns flera grundorsaker till att så många ensamkommande barn söker asyl i Sverige nu. Han sammanfattar de grundläggande problemen så här.

 

– Både säkerhetsituationen och ekonomin i Afghanistan försämras långsamt. Den afghanska regeringen är svag. Därför är framtidstron dålig.

 

Drygt hälften av de ensamkommande barnen uppger att de kommer från Afghanistan, medan resten säger att de varit bosatta i Iran. De båda gruppernas skäl för att ge sig av till Sverige kan skilja sig något åt.

 

Men gemensamt för båda grupperna är att de blivit medvetna om möjligheterna att få asyl i Europa samtidigt som de ser en oroande utveckling där de befinner sig menar Anders Rydén.

 

I Afghanistan finns många aktiva medier som rapporterar bra och detaljerat om vad som händer i omvärlden, inte minst om villkoren för asylsökande i olika länder. Enligt Anders Rydén har denna rapportering och snabba meddelanden via sociala medier sannolikt bidragit till att många unga afghaner insett att det öppnats vägar in i Europa för dem.

 

 

Hazarer – en förföljd minoritet

 

Anders Rydén berättar att Lifos** har fakta som tyder på att en stor del av de ensamkommande barnen tillhör minoritetsgruppen hazarer.

 

Hazarer är till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan shiamuslimer. Historiskt sett har de diskriminerats i det sunnidominerade Afghanistan och de fick utstå mycket förföljelse under talibanregimen 1996-2001.

 

Läs mer om folkgruppen hazarer i faktarutan sist i artikeln.

 

** Center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet.

 

Människor i staden Mazar-e-Sharif. Foto: Migrationsverket.
 

Oroande händelser i Afghanistan

 

Under hösten 2015 ägde ett par större incidenter rum som oroar hazarerna i Afghanistan. Vid ett tillfälle mördades sju hazarer i södra delen av landet. Morden var typiska för IS, offren hade till exempel fått sina halsar avskurna. Detta fick många hazarer i Kabul att för ovanlighetens skull gå ut på huvudstadens gator och demonstrera.  

 

En annan viktig händelse ägde rum den 28 september 2015. Då tog talibanstyrkor över provinshuvudstaden Kunduz och ockuperade den under cirka två veckor. Sedan drevs de ut ur staden, men drog sig tillbaka under relativt ordnade former.

 

– Det här var en styrkedemonstration. Under de dagar då talibanstyrkorna hade makten i staden tog de mängder av vapen. Det finns också trovärdiga uppgifter om att de i några fall letade upp och avrättade personer som fanns på upprättade dödslistor. Det var framför allt myndighetspersoner, framstående kvinnor, personer som arbetade inom medierna och dissidenter, säger Anders Rydén.

 

 

Liten risk för närmande mellan hazarernas fiender

 

Trots att både talibanrörelsen och Islamiska staten består av sunnimuslimer har de hittills varit fiender. Enligt Anders Rydéns bedömning har dagens konflikter i Afghanistan inte några tydliga religiösa förtecken, men det kan komma att förändras.

 

Samhällsutvecklingen efter talibanregimens fall 2001 har förbättrat hazarernas situation, de har bland annat fått nya möjligheter till utbildning och arbete. Även hazarflickor har i allt högre grad kunnat utbilda sig.

 

 

Många kommer från Iran

 

I Iran finns det sedan årtionden en stor flyktinggrupp från Afghanistan. De flesta av dem är hazarer. De får dock bara bo i några få av Irans provinser. För närvarande finns det omkring 2,5 miljoner afghaner där.

 

Ungefär 950 000 har en form av flyktingstatus och får hjälp av UNHCR. De har ett särskilt id-kort som ger dem rätt till grundläggande social service. Id-korten har olika giltighetstid och måste förnyas när de löper ut.

 

– Detta är ett orosmoment för flyktingarna. Det finns alltid risk att villkoren ska försämras när korten ska förnyas, säger Anders Rydén.

 

Vid sidan om de erkända flyktingarna finns det drygt en halv miljon oregistrerade afghanska medborgare som har uppehållstillstånd i Iran. De har samma rättigheter som de erkända flyktingarna, men måste också förnya sina tillstånd.

 

Dessutom finns det drygt en miljon arbetsmigranter utan uppehållstillstånd från Afghanistan. Många stannar en kortare tid innan de återvänder till Afghanistan. Även bland dem dominerar hazarerna.

 

Anders Rydén berättar att arbetsmarknaden i Iran är bättre än i Afghanistan. Men de illegala migranterna riskerar hela tiden att råka ut för razzior och bli återsända till hemlandet.

 

– Afghanerna i Iran upplever nu att de har dåliga framtidsutsikter. Deras tillvaro där uppfattas som mycket osäker. De har svårt att få högre utbildning och mer avancerad sjukvård. Nyanlända flyktingar har inte heller rätt att söka asyl.

 

 

Soldater värvas för att strida i Syrien

 

Ett relativt nytt fenomen är de iranska myndigheternas värvningskampanjer bland unga afghaner som finns i Iran.

 

– De vill ha soldater som kan stödja Irans allierade Assad i Syrien. Men än så länge har vi inte sett några belägg för att det handlar om tvångsrekrytering, säger Anders Rydén.

 

Enligt de uppgifter som Lifos har tillgång till kan det finnas 2–3 000 afghaner som strider i Syrien, men uppgifterna är mycket osäkra.

 

Varför just Sverige?

Den afghanska befolkningen är mycket ung, många är i åldern 15-20 år. Det har bidragit till att andelen barn och ungdomar är stor bland de afghaner som sökte asyl i Sverige förra året. Men det var inte bara vårt land som tog emot många afghanska ensamkommande barn förra året, men Sverige tog emot i särklass flest. Under januari–november tog exempelvis Österrike emot 5 778 barn (somliga över 18 år) och Tyskland 1 493. Under hela 2015 tog Norge emot 3 424 barn och Belgien 2 013.

 

Johanna Delac, omvärldsanalytiker på omvärldsenheten, nämner några viktiga orsaker till varför så många ensamkommande barn har valt att söka asyl just i Sverige.

 

– Sverige är generellt attraktivt som mottagarland för ensamkommande barn, med ett jämförelsevis gott mottagande och en stor andel som beviljas uppehållstillstånd. För många ensamkommande barn är möjligheten till utbildning en annan viktig faktor som gör att de söker sig till Sverige, detta gäller även hela den afghanska gruppen.

 

Sverige har länge tagit emot ensamkommande asylsökande barn, särskilt från Afghanistan.

 

– Det gör att det finns många afghaner som bor här och därmed ett socialt nätverk som ger trygghet för dem som kommer hit på egen hand. Det är en annan viktig orsak till att många söker asyl här, säger Johanna Delac.

 

 

Många öppna asylärenden

 

Eftersom så många ensamkommande afghanska barn sökte asyl 2015 kunde inte Migrationsverket avgöra deras ärenden i den takt som skulle ha behövts. Vid årsskiftet hade verket därför nästan 22 600 öppna asylärenden som gällde denna grupp.

 

Under 2015 beviljades 779 ensamkommande afghanska barn uppehållstillstånd. 44 procent fick stanna av skyddsskäl, medan 56 procent beviljades uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter.

 

Ensamkommande barn utvisas bara om det finns ett ordnat mottagande i hemlandet. Av den anledningen är det bara ett fåtal ensamkommande barn eller ungdomar som varje år har återvänt till Afghanistan. Och då har de gjort det självmant.

 

Under president Ashraf Ghanis möte med statsminister Stefan Löfven i december förra året inleddes förhandlingar om ett återtagandeavtal mellan Sverige och Afghanistan. Det kan leda till förändringar.

 

När det gäller vuxna asylsökande och barn i familj beviljades 55 procent uppehållstillstånd. Nästan alla fick stanna av skyddsskäl.

 

* Migrationsverkets landanalytiker arbetar på Lifos – center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet.

 

Fakta – hazarer

 

Hazarerna utgör 10 till 20 procent av befolkningen i Afghanistan, men dessutom lever omkring 2,5 miljoner i grannlandet Iran. Hazarernas ursprung är oklart, men de flesta teorierna går ut på att de är en blandning av olika folkgrupper där det mongoliska inslaget är tydligt. De flesta bor i centrala Afghanistan, men det finns större grupper i flera stora städer, framför allt i Kabul, där de enligt vissa uppgifter utgör 40 procent av befolkningen.

 

Hazarer talar dari som är nära besläktat med persiska. Majoriteten i Afghanistan har pashto som modersmål, ett språk som talas av pashtuner. Både pashto och dari är officiella språk i Afghanistan.

 

Till skillnad från pashtunerna, som är den största etniska gruppen i Afghanistan, är hazarerna shiamuslimer – precis som grannarna i Iran. Majoritetsbefolkningen i Afghanistan tillhör sunni.

 

Under talibanregimen, 1996-2001, levde hazarerna under stort förtryck. Bland annat skedde en massaker i Mazar-e-Sharif 1998 då uppskattningsvis över 2 000 personer dödades och de flesta var hazarer. Deras situation förbättrades betydligt efter talibanregimens fall.

 

Den nya konstitutionen från 2004 ger alla etniska grupper politiska rättigheter och erkänner även shiagrenen av islam. Det har inneburit att hazarer fått flera politiska utnämningar både på regerings- och provinsnivå.

 

Samhällsutvecklingen har också lett till nya möjligheter för hazarer att få utbildning och arbetet. Även hazariska flickor har fått utbildning och hazariska kvinnor anses ha lite större frihet än andra afghanska kvinnor.

 

 
 
 

Plötsligt borta

Jag har under några veckor varit frivilligarbetare i min lokala gympasal. Det har blivit många timmar bland flyktingarna, som placerades där.
 
Flyktingarna i just min gympasal bestod av par och barnfamiljer. Jag har därför under dessa veckor hjälpt, umgåtts och lärt känna personer från 4 månader upp till pensionsålder. 
 
Vi har samtalat och lärt känna varandra via min stapplande persiska, deras lika stapplande engelska, gester, kroppsspråk och papper o penna. 
 
Vi har samarbetat jättefint kring städning, mat och undervisning i svenska. Undervisningen har bl.a. varit listor av grupperade svenska ord, som jag satt upp på väggen.
 
De svenska orden hade jag skrivit med svart färg och sedan plastade jag in alla A3-papper, så att de fick en tålig yta, som man kan skriva på och sedan sudda ut med en våt papperstuss.
En av de yngsta afghanska killarna kunde en del engelska. Jag skrev därför orden på engelska med en röd penna, sedan skrev han översättningar till dari med grön penna. Slutligen fick vi hjälp av några arabisktalande, att skriva orden med blå färg på arabiska. Det tog många timmar av samtal, mim-teater och samarbete för att få fram rätt översättningar, och väldigt många var engagerade i detta över-språk-och-gränser-projekt. 
 
Vi vuxna har ätit och fikat tillsammans. Vi har, på vårt förvisso stapplande men mycket engagerade sätt, samtalat kring allt mellan himmel och jord. 
Med barnen har jag kramats, lekt, sjungit, busat och ritat. Jag har burit på dem, läst bilderböcker med dem, lekt fingerlekar med dem och sjungit med dem. När jag har kommit, har de kommit springande och kastat sig i min famn. När jag har satt mig vid bordet, har de kommit och gjort sig plats i mitt knä. Där har de sedan suttit och "läst" min kalender och velat att jag pekar ut välkända namn på kartsidorna, eller att jag ritar och gör en saga med namn och ord de känner igen. De har också suttit i min famn och bara velat att jag håller om dem, nynnar och sakta gungar dem till trygg ro. 
 
Ja, det har varit härliga, intensiva, bondande timmar. Vi har lärt känna varandra och knutit varma fina känsloband mellan oss. 
 
Så plötsligt igår (tisdag) fick jag veta, att man utan förvarning tömt gympasalen och transporterat dem alla till Lycksele. Det var en av flyktingarna, som ringde mig och hade full panik. Han och hans fru ska ju nämligen resa med nattåget ikväll till Solna för att ha sin stora intervju imorgon bitti (torsdag). Det blev en kaotisk dag för mig, eftersom jag självklart inte bara kunde säga "jaha". Självfallet hjälpte jag till att lösa problemet. 
 
Ingen har informerat flyktingarna om denna flytt. Ingen har heller informerat oss, som arbetat där.
Alla har såklart varit medvetna om att detta boende är högst tillfälligt, men ingen har kunnat säga om det rör sig om en vecka till eller en månad till. Och plötsligt flyttar man dem utan föregående varsel. 
Ingen framförhållning. Ingen information. Ingen omtanke. 
 
På vilket sätt kan detta ses som humant? 
Var finns trygghetsperspektivet i detta agerande? Och var finns BARN-perspektivet? 
Är lite information och ett par dagars framförhållning verkligen för mycket begärt? 
Kunde de inte ha fått ta avsked? 
 
Det här är verkligen inte ett förhållningssätt till människor som jag stolt över... Så här behandlar man inte människor. Det här är INTE omtanke eller respekt. 
 
 

Ödmjukande möten och upplevelser

Jag har i hela mitt liv engagerat mig ideellt och försökt att ge så mycket jag förmår och kan. Därför var det självklart för mig att svara "ja", när jag fick frågan om jag, som Röda Korsets frivilligarbetare, ville hjälpa till i flyktingboendet i min skolas idrottshall. 
 
Jag har sett och upplevt en hel del genom livet, men för det här hade jag inga referensramar, som kunde ge mig en mental förberedelse. Det här var något helt nytt och min fantasi räckte liksom inte till -- exakt hur otillräcklig den var, hade jag dock ingen uppfattning om, förrän dagen var slut och jag själsligen utpumpad försökte samla tankarna. 
 
När jag kom dit på morgonen låg idrottshallen i mörker, men jag kunde skönja madrasserna, som låg på prydligt avstånd från varandra över hela idrottshallens golv. De flesta låg fortfarande. En äldre man höll tyst på att ta fram frukostmat till samtliga och förberedde med hetvatten i termosarna. Barnen sov, men de vuxna låg vakna i morgonmörkret. Ett par unga kvinnor hade klivit upp och var i övervåningens omklädningsrum för att sköta sina spädbarn. 
 
En känsla av overklighet sköljde över och genom mig... tvättade liksom bort allt som i vanliga fall hade varit "normalt" i min gympasal. Alla gånger jag tidigare i livet varit där på idrottsevenemang eller annat, raderades liksom ut i ett huj och byttes mot detta nya. 
 
 
På många håll i Sverige ställs idrottshallar i ordning för att vara akuta flyktingboenden. 
Så här är vi vana att se våra idrottshallar och gympasalar. 
 
 
Kanske har inte du som läser det här sett någon idrottshall, som ställts i ordning till flyktingboende. 
Det hade, som sagt, inte jag heller...
Kanske tror du att de får sköna sängar, egna små krypin och avskildhet.
Då har du fel! 
 
 
Här kan du se några exempel på akutboenden idrottshallar i olika städer.
Det är så HÄR det ser ut. 
Ingen avskildhet. Sida vid sida och tämligen nära varann.  
 
Här ligger madrasserna en och en, men om salen ska användas för familjer, så skjuts de ihop och bildar små enheter om två och två eller tre och tre. Fortfarande ingen avskildhet. Män och kvinnor från olika kulturer sover då sida vid sida i samma sal.
Så var det i min gympasal och inte en enda person klagade eller protesterade. Ödmjukt och tacksamt inordnade de sig i detta nya. På blott två dagar hade de samordnat sig som en stor familj. De hade satt ihop borden till ett långbord och intog sina måltider tillsammans. Maten är de mycket impopulära matlådor, som levereras ut till våra svenska pensionärer, men här klagade ingen. Bröd och frukt ransoreras hårt, eftersom det är stor brist på dessa. Ingen klagade över detta heller, trots att just dessa bägge normalt utgör en synnerligen stor del av deras dagliga intag. Varje familj skötte sig själv, men med generös omsorg om och hänsyn till de andra. På dessa bägge dagar hade de också lärt sig lite svenska. De hälsade mig glatt med Hej, hur mår du? och svarade stolta Jag mår bra, när jag mäkta imponerad besvarade deras hälsning. De kunde också fråga efter mitt namn och presentera sig själva på svenska. 
 
 
Det är för mig helt obegripligt, hur någon enda mänska på fullt allvar kan påstå, att dessa flyktingar får en lyx-tillvaro när de kommer hit. Eller att man inte tycker att människor har rätt att fly undan krig och fasor. 
 
 
Skulle inte du själv fly från ditt land, om det blev så som på följande två bilder från Irak och Syrien' 
 
Skulle du verkligen stanna och låta dina barn växa upp i det här? 
Skulle du inte försöka fly till något annat land? 
 
Jag är alldeles ofantligt tacksam för varenda lärorik, ödmjukande, berikande och insiktsgivande stund, som möten med flyktingar och invandrare ger mig. De gör mig till en bättre människa. <3 
 
 
Bilder: 
CNN
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Gävle Dagblad
Göteborgs Dagblad
Öppna Soc
Sveriges Radio

Varför?

Massor av barn lever i en mardröm. Och det är alltid vuxna, som har skapat den. 
 
Barnen är världens framtid. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. 
Varför förstår då inte världens ansvariga ledare, att de måste sluta döda och plåga barn? 
 
Hur kan vuxna tro att barnen ska växa upp till kloka, ansvarstagande och empatiska ledare, om de inte får lära sig hur en sån ska vara? 
 
I Sverige och andra fredsländer, växer barn upp med vuxna som lär dem att se ner på andra, att hata olikheter, att vara ovälkomnande, egoistisk och icke-generös. 
 
Mitt hjärta gråter för världens barn. Alla världens barn. Både de som svälter och tvingas lära sig att döda, och de som bor i fred, men lär sig egoism och trångsynthet. 
 
 
Så här borde INGA människor behöva ha det. I en sån här miljö borde INGA barn behöva växa upp. 
 
 
 
Declan Galbraith's starka sång täcker ofantligt väl in det jag känner och tänker.
Hans ord beskriver så innerligt väl det mitt hjärta gråter över.
 
- Tell me why!  
 
Till alla er som inte vill att vi tar emot flyktingar från krigsländer vill jag ställa några frågor: 
 
- Hur kan ni tro att flyktingar inte älskar sina barn precis lika mycket som vi älskar våra? 
 
- Hur skulle ni göra om det plötsligt blev krig i vårt land? Skulle inte ni fly med era barn? 
 
- Och hur skulle ni då vilja att fredsländer behandlade oss flyktingar? 
 
 
Ja, just det!
Det du inte själv vill att man ska göra mot dig, ska du heller inte göra mot andra.  <3 
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.  <3 
 
 
 
 

Världen har inte alls sovit!

Hur menar man, när man säger att bilden av den döde lille Alan är den bild, som väckte världen? Jag förstår det bara inte.
Man menar förstås att världen hittills har sovit, och det är inte det som jag inte förstår. Nej, det är HUR världen hittills ska ha sovit. Jag menar, hur är det möjligt??? Hur kan man seriöst påstå detta och bli tagen på allvar? Det är nämligen inte alls sant! 
 
Vi har genom decennier översköljts med fasansfulla bilder och filmklipp från krigsdrabbade länder.
Det kan bara inte vara MÖJLIGT att någon har glömt eller missat dessa!!!! 
 
Foto: Horst Faas
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto: Kevin Carter
 
 
Foto: Nick Ut
 
b
Phan Thi Kim Phuc. Hennes hud faller av, men hon är i chock och känner därför ännu inte detta. 
 
 
Gaza
 
 
Gaza 
 
 
 
 
Uganda 2008
 
 
 
 
 
 
En syrisk pojke bär sin lillebror. 
 
 
2012 släpptes filmen "Krigets barn", som handlar om Komona - en flicka, som kidnappades och tvingades bli barnsoldat i Kongo-Kinshasa. 
 
 
Det här är bara ett pyttelitet axplock av alla hårresande chockerande bilder och filmer som publicerats genom åren. INGEN kan ha undgått att se åtminstone en del av dem. INGEN kan på allvar påstå att de inte har vetat hur människor i olika länder svälter och lider. 
Jag menar därför att de människor, som nu säger sig ha blivit väckta av bilden på Alan, är människor som endera LJUGER eller hittills har VALT ATT BLUNDA. Och det spelar ingen roll vilken orsak som är den sanna och riktiga. Det faktum att människor, som själva har både trygghet, hem och mat väljer skygglappar och öronproppar, för att slippa se och engagera sig, är lika avskyvärt vad det än beror på. 
 
 
 
 

Kan Kate rädda vårt historiska Heffners?

Dagbladet och ST vet idag att berätta, att allas vår Kate Almroth har fått ett nytt jobb. Hon kommer, skriver de, att koordinera kommunikation och marknadsföringsinsatser kopplade till "Norra Kajen".
 
Det är med mycket blandade känslor som jag, och många med mig, läser denna nyhet.  
 
Å ena sidan gläds man såklart åt att just Kate får detta viktiga jobb, å andra sidan sticker benämningen "Norra Kajen" i ögonen och skapar djup oro för hur hon kommer att hantera detta.  
 
Förhoppningen är att Kate ska kunna sätta punkt för denna felaktiga och stötande benämning på vårt kära Heffners. Att hon ska lyfta fram det starkt historiska värdet av namnet Heffners och använda detta i marknadsföringen av Sundsvall. 
Oron ligger i att hon, av politiker och vinstdrivande företag, ska pressas att använda det förfulande och påhittade "Norra Kajen"
 
Om det här bara skulle hänga på Kates hjärta för historia och talang för marknadsföring, så vore det sannolikt inga problem -- då skulle vi inte behöva oroa oss för vårt kära gamla Heffners. Emellertid finns, som ni vet, starka och pengasugna krafter i den här lokala soppan, och därmed finns all anledning till oro. 
 
Vi kan bara hoppas och tro att Kate ska våga och orka stå emot - att hon ska lyckas stoppa dessa historieförstörande krafter från att radera Sundsvalls vagga.

Tack Peter Arnström för Heffners

 
Heder och ros i massor åt ST:s Peter Arnström, för hans artikel om Heffners och Heffnerskajen.
Han är den förste jag sett på evigheter, som benämner vårt kära Heffners med dess rätta namn. :D  :D 
 
I åratal har jag, och många med mig, indignerat och harmset tvingats se, hur man framhärdat i att byta namn på vår fina stadsdel. Det som började som ett namn på ett bolag/företag, ändrade så småningom karaktär och nöttes med stor envetenhet in som nytt stadsdelsnamn. 
 
Peter Arnströms artikel må vara en droppe i havet, men jag gläds och jublar ändå! 
Varje förändring börjar med ett steg i rätt riktning, och Peters artikel är ett mycket glädjande sådant steg. 
 
Stort tack till dig, Peter Arnström! You just made my day!  :D :D 
 
 
 

"Det ser ut som ett lågbudgetprojekt"

Yes! Yes!! YES!!! Äntligen har en framgångsrik och mycket kompetent MAN sagt precis samma sak som jag sagt i åratal, när jag förgäves försökt påverka utseendet på husen, som ska byggas på Heffnerskajen. 
 
Jag minns tydligt den första gången, som jag fick se husens planerade utseende och hur starkt jag reagerade mot detta.
Det var i december 2010, och i inledningen av E4-bygget. Jag var ideellt engagerad i Norra brofästet - en arbetsgrupp i Skönsberg - och hade initierat ett besök av vår utmärkte riksdagsman Emil Källström. En av aktiviteterna för dagen var en stund med Christer Ersson på Norra Kajen AB. Han gav oss en kort presentation av den blivande stadsdelens utformning och utseende. (Vill du läsa det blogginlägget, så klicka HÄR.) 
När Ersson visade exempelbilderna på själva husen, minns jag hur det spontant kom ett JISSES! ur min mun. 
 
Den dagen blev starten på mitt engagemang att göra allt för att påverka Heffnerskajens utseende. Det fick bara INTE bli en rad fula trista hus, som vi sedan ska gå och sucka åt och skämmas över. Sådana har vår stad fullt tillräckligt av! 
Mycket av min tid och energi lades på detta. Jag pratade med ansvariga politiker, tjänstemän, mitt eget partis högre uppsatta och många andra, som var delaktiga och ansvariga. Jag utformade t.o.m. en mycket detaljerad vision för Skönsbergs centrum och strandpromenaden från Skönsberg in till Stenstan och jag lade stor vikt vid att Heffnerskajen utseendemässigt skulle knytas an till Stenstan.
Denna vision publicerade jag dels som ett blogginlägg, dels presenterade jag den för stadsbyggnadsnämndens ordförande Erland Solander, som gillade det han såg och tog mig med till ansvariga tjänstemän, för att jag skulle få delge dem min vision -- han gav tydliga instruktioner om att min vision skulle läggas till i diskussionsunderlaget för den ansvariga gruppen. 
 
Från då till nu har det stormat en hel del kring byggnationen av Heffnerskajen. Många förslag och exempelbilder har lagts fram. Genomgående för dem alla har varit, att de har visat fula, trista och intetsägande hus. Inte en enda detalj, som knyter an till Stenstan och inte en enda arkitektonisk liten "knorr". 
Jag, och många med mig, har förfasats över bristen på vision och finess. "Ytterligare ett Clas Ohlson-hus" har de flesta av oss sagt och uppgivet ruskat på huvudet. 
Personligen har jag känt en enorm besvikelse och frustration. Jag har inte kunnat förstå varför eller hur.
 
Så läser jag i dagens ST, att den kände och framgångsrike fastighetsmannen från Ö-vik - Nickas Nyberg - uttalar sig om Heffnerskajens första hus.
"Jag förstår inte vad ni håller på med i Sundsvall. Det ser ut som ett lågbudgetprojekt", säger han, och jag JUBLAR!! 
 
NU borde väl ändå någon i ansvarsposition både reagera och agera!! Nu är det ju inte en medelålders kvinnlig fritidspolitiker som säger och tycker. Nu är det ju en mycket kompetent och framgångsrik fastighetsman som yttrar sig, och då borde de väl ändå lyssna och ta lärdom! 
 
Kosta vad det kosta vill, anser jag! Stoppa byggplanerna innan det är för sent!
Rita om och rita rätt!! D.v.s. med lite finess och vision!
Förresten, varför inte konsultera Nicklas Nyberg? Då skulle vi få hus att vara stolta över på Heffnerskajen.  
 
 
 

Förstörd altan... och hemkänsla

Så där ja... nu må väl förvaltaren, styrelsen och ett par grannar (?) vara nöjda...
Nu river jag min altan och ger den tillbaka sitt ursprungliga djup.
 
 
 
- Vad sjutton GÖR du? har många förbipasserande frågat. De har nämligen sett altanen byggas och har menat att den varit en av de snyggaste och mest proffsigt utförda i hela området. 
 
Tja, hur i allsindar förklarar man sånt här, när man inte själv hittar någon som helst logik eller rim o reson i det? 
 
 
 
Min altan var varken störst, senast byggd eller på något negativt sätt iögonfallande.
Flera i området har avsevärt större altaner.
Många byggde sina för djupa altaner samma sommar som jag byggde min - flera byggde t.o.m. sina efter mig.
Ett gigantiskt antal äldre altaner är fula, vanskötta, har fel höjd på staket och/eller överliggare, har fel färg och/eller ser stötande illa ut. 
Ja, en hel del både nya och gamla altaner följer inga som helst riktlinjer -- ändå är det min de har valt till avskräckande exempel. Ja, det var faktiskt ganska precis så styrelsens ordförande och vice ordförande uttryckte det: "Vi måste ju statuera exempel." sa de till mig och min pappa. Vi trodde knappt våra öron och ångrade att vi inte krävt att få spela in samtalet. 
 
 
De snyggt rundade hörnen på min altan är nu borta.
Altanens utseende och proffsiga design är ett minne blott. 
 
 
Jag har ingen mer energi att lägga på det här nu... ids inte ens försöka lappa igen hålen i ändarna av altanen. 
Huvudsaken är att jag lyckats minska altandjupet innan snön kommer, så att jag sedan slipper oroa mig för att bli vräkt -- för jaa, men KAN faktiskt bli det även från en bostadsrätt. 
I andra bostadsrättsföreningar krävs det att man är en rejält störande person, som trots upprepade varningar inte upphör att störa. 
I Hsb Bosvedjan räcker det med 40 cm altan. 
Jajamensan! Tro det eller ej, men Hsb Bosvedjan anmälde en "störning" från min bostadsrätt till socialnämnden i Sundsvalls kommun.
"Störningen" bestod av 40 cm fel mått på min altan. Jag är i övrigt en så tyst och störningsfri bostadsrättsinnehavare som det går att bli. Jag har aldrig fester, spelar aldrig hög musik, smäller inte i dörrar och skriker inte i trapphuset. Jag är så tyst och "ostörande" att ingen ens vet om jag är hemma eller inte. Jag skulle i princip kunna dö i min lägenhet, utan att nån skulle märka det. 
 
Jag lutar sorgset och uppgivet staketbitarna mot hålen i räcket och tänker att det nog får vara så tills i vår...
Det ser förvisso rätt illa ut, men det orkar jag inte bry mig om. De får stå så här som ett signum för HSB Bosvedjan. 
 
 
 
 
 
Nu är min altan EXAKT så djup som den gamla ruttna var. När vi byggde den nya, valde vi nämligen den gamla altanens stödpunkter, eftersom dessa var hårda och stabila. 
 
Andra altanbyggare i området har fått godkänt för sina alltför djupa altaner med förklaringen att 'de har haft det djupet i många år och de har nu bara förlängt sina altaner'. Detta gäller altanombyggningar som skett både före och efter min. 
 
Nu är min altan återställd till det djup den ursprungligen hade. Den är - precis som de andras - bara förlängd, så att den nu löper längs hela lägenhetens bredd. Sålunda borde nu också min altan få godkänt, trots att djupet inte är på centimetern de 2,6 m, som är det tillåtna maxdjupet. Eftersom min nya altan vilar på den gamla altanens bärpunkter, så går det inte att minska den mer, utan att riva hela altanen. 
 
Likabehandlingsprincipen har förvisso hittills inte gällt för mig och min altan, men kanske kommer den att göra det nu när de har drivit igenom sitt statuerande exempel..?  :/ 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0