Hopp och önskan för 2017

2016 är nästan till ända. Jag sitter som vanligt med frukostkaffet vid min dator. 
Mina tankar går till året som gått. Jag tänker på allt som hänt och funderar över hur jag bättre kan bidra till att göra 2017 till ett bättre år för så många som möjligt. 
 
2012 omkom min käre partikollega, vän och förtrogne Mats Mehlin i en tragisk olycka.  
Bara ett par veckor innan dog, hade jag fattat beslutet att helt sluta med politik. Jag hade beslutat att jag skulle lägga min glada energi på andra saker och vara en positivt bidragande kugge i andra sammanhang.
 
Mats och jag hade samtalat länge och ingående om mitt beslut och han förstod mig helt. Faktum var att han helt höll med mig om att det var rätt beslut. Vi tyckte båda att politiken skulle förlora på att jag slutade, men att det ju fanns många andra sammanhang och sätt för mig att bidra och engagera mig.
 
Efter att Mats så tragiskt omkom i olyckan, tappade jag dock helt motivationen och lusten att engagera mig i samhällsfrågor. Det kändes meningslöst och ensamt. Han var liksom min mycket ärlige, schysste och kunnige samtalskamrat. Han var den som hade gjort det möjligt för mig att tro på ärlighet och möjligheter.
 
Efter en tid klingade dock sorgen av och jag började vakna igen. Men jag återvände aldrig till politiken. 
 
Det har nu gått fyra år och jag försöker göra det Mats och jag pratade om -- alltsåk, bidra till en bättre värld på andra sätt och i andra sammanhang. 
 
Just idag - detta års näst sista dag - sitter jag och lyssnar på Michael Jacksons fantastiska musik och texter. 
 
Mina tårar rinner och mitt hjärta värker. Jag önskar att jag kunde prata med Mats om framtidstro och möjligheter.
 
Det händer så mycket hemskt i världen -- både när och fjärran.
Så många människor lider. Så många dör.
Alldeles för många ser om sitt eget hus och stänger medvetet nödlidande ute. Eller inne - som i Aleppo.
Vi är så många som har så mycket. Vi skulle ha fullt tillräckligt även om vi delade med oss. 
 
Tillsammans skulle vi kunna göra så ofantligt mycket.
Om människor bara brydde sig om varandra lika mycket som de bryr sig om sitt eget väl.
Om människor bara iddes engagera sig och öppna sina hjärtan.
Om människor bara tänkte efter lite grann... 
 
Mitt hopp och min önskan för 2017 är att människor ska bry sig om varandra och vilja varandra väl. 
 
Så vad kan jag själv göra? Hur kan jag själv bidra? 
Här är en lista över mina intentioner: 
  • Jag kommer att fortsätta lägga min energi på att ge kunskap, inspiration och glädje till människor. 

  • Jag kommer att fortsätta engagera mig och kämpa för positiva förändringar. 

  • Jag kommer att fortsätta bry mig, orka och ställa upp för människor. 

  • Jag kommer att fortsätta våga säga nej och gå emot orättvisor och elakheter. 

  • Jag kommer att fortsätta vara en medkännande, generös och givande person. 

  • Jag kommer att fortsätta hoppas, be och önska gott för människor överallt i världen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag önskar att människor ser de här filmklippen eller liknande och blir berörda. 
Jag önskar att människor förstår, blir engagerade och vill hjälpa till att förändra. 
 
Tillsammans och kärlek är de enda ord som gäller och fungerar.
Ensam är aldrig stark. Tillsammans kan vi göra allt. 
Kärlek till varandra ger oss styrka och mod att våga och orka. 
 
Michael Jacksons fina och engagerande textrader får summera min önskan och intention för vårt nya år: 
 
We are the world
We are the children
We are the ones who make a brighter day
so let's start giving
There is a choice we're making
Were saving our own lives
It's true we'll make a better day, just you and me
 
Heal the world
Make it a better place
for you and for me
and the entire human race
There are people dying
If you care enough for the living;
make it a better place
for you and for me

Hazarer - ett utsatt folk utan rättigheter

Jag sitter med frukostkaffet och läser dagens ST.
Min blick fångas av en rubrik: Dyster framtid för afghaner i Iran
 
Jag klickar på länken och läser artikeln. Den handlar egentligen inte om afghaner, utan i huvudsak om hazarer, för en överväldigande majoritet av de afghanska flyktingarna är just hazarer.
(Här är ett tidigare blogginlägg om den här utsatta folkgruppen.)
 
Medan jag läser tänker jag:
ÄNTLIGEN skriver någon om hur FRUKTANSVÄRT hazarer har det! 
ÄNTLIGEN skriver någon om VARFÖR de är tvungna att fly. 
 
Jag önskar att alla, som brukar uttala sig negativt om afghanska ensamkommande flyktingar, tar sig tid att läsa det här blogginlägget och sedan tar sig en seriös funderare över svaret på följande frågor:
  • Hur skulle man själv göra som förälder? 
  • Är det inte naturligt att en förälder gör allt, för att ens barn ska kunna få det bättre? 
  • Om man själv vore en ung afghansk kille av det förföljda folket hazara - skulle man inte själv då försöka ta sig till ett annat land? 
  • Skulle man själv verkligen acceptera och finna sig i att leva så som hazarer tvingas göra i Iran och Afghanistan? 
  • Hur skulle man själv tycka att det var att leva i ett land, vars lagar är grundade på Koranen och sharia
 
Mitt hjärta värker för hazarer och hur obegripligt grymt de blir behandlade. Det är så gräsligt omänskligt och ovärdigt. I synnerhet för Iran, som är ett rikt land, där afghanerna är flyktingar. Men där behandlas de verkligen inte enligt FN:s flyktingkonvention. Nej, de behandlas som boskap, och det är ovärdigt ett så fantastiskt stort och rikt land som Iran. 
 
Men de behandlas inte väl i Sverige heller. Här lever de under utvisningshot och de utpekas med epitet som "tafsare" och "våldtäktsmän". Ingen av dem förnekar att det finns afghaner, som tafsar och/eller våldtar. Men sådana vanartiga män finns ju ur alla folk. Det är både orättfärdigt och i sak fel, att påstå att alla afghaner är våldtäktsmän. Dessutom får de sin ålder "justerad" av Migrationsverket, och ska sålunda utvisas. Jättemånga av dessa unga afghaner lever i rädsla, skam och otrygghet.  
 
Jag känner massor av afghaner, som är just hazarer och jag kan försäkra att inte en enda av dem är några tafsare eller våldtäktsmän. Nej, de är tvärtom artiga och trevliga unga män, som är ganska precis så som unga människor i gemen är -- alltså, morgontrötta, humoristiska, busiga, förälskade och slarviga med sina läxor.
 
Jag önskar och hoppas, att hazarer en dag ska kunna leva som ett fritt och lyckligt folk i sitt eget land. 
Förr levde afghanska kvinnor och män som jämställda. Vi måste alla kämpa för att det ska bli så igen. 
 
 
Här är ST:s utmärkta och belysande artikel:
Mohsen Rezai, längst till vänster, har vuxit upp som afghansk flykting i Iran. Här diskuterar han en möjlig framtid i Europa med Ali Rezai och Mahmoud Rezai.
Fotograf: Jonas Gratzer/TT
 
I fjol sökte över 40 000 afghaner asyl i Sverige, nästan dubbelt så många som under hela perioden 2001–2014. Många av dem hade bott hela sina liv i Iran, där säkerhetsläget är gott men framtidsutsikterna dystra. Ett stort antal unga afghaner är nu villiga att riskera allt för drömmen om Europa.
 
 

– Vi är födda och uppvuxna här men vi kan inte ens registrera sim-kort i våra egna namn. Även om vi har råd att ta examen kan vi inte få ett bra jobb, vi måste arbeta inom byggbranschen, säger Mohsen Rezai, 25 år.

 

På ett kafé i stadsdelen Zeinabiyeh i iranska Isfahan, drygt 30 mil söder om Teheran, delar han en vattenpipa tillsammans med några vänner. Området är stadens fattigaste och här bor nästan bara afghanska flyktingar. Många, som Mohsen Rezais föräldrar, flydde redan i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och har fått barn i det nya landet. Barn som nu drömmer om något mer än låglönearbete och kringskuren rörelsefrihet.

 

– Förmodligen kommer jag att försöka ta mig till Tyskland när jag har tagit examen. Jag har hört att man kan få bra jobb inom data där, säger Rezai som studerar systemvetenskap.

 

Många andra har blågula drömmar. Förra året sökte 41 564 afghaner asyl i Sverige, varav 23 480 var ensamkommande minderåriga. Det var en notering som krossade alla tidigare rekord. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var totalt 24 335 personer.

 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet, men mycket tyder på att en majoritet av de asylsökande afghanerna tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer, som länge haft en svår situation. En knapp majoritet av de ensamkommande barnen uppger att de flytt direkt från Afghanistan medan resten har varit bosatta i Iran.

 

– En stor del av de afghaner som kom förra året har sitt ursprung i Iran. En del är födda där, en del har vistats där en kortare period, andra har haft det som genomgångsland, konstaterar Anders Rydén, Afghanistananalytiker på Migrationsverket.

 

Totalt bor uppskattningsvis tre miljoner afghanska flyktingar i Iran, de allra flesta hazarer. Mohsen Rezai och få av hans generationskamrater har ens sett det land föräldrarna flydde. I stället jämför de sig med jämnåriga iranier och ser att deras vardag präglas av ekonomiska svårigheter och diskriminering.

 

Om Rezai vill lämna Isfahan måste han till exempel ansöka om tillstånd hos myndigheterna, men 28 av Irans 31 provinser är helt eller delvis stängda för afghaner. Afghanska flyktingar måste betala för arbetstillstånd och får inte äga företag. Att bibehålla flyktingstatusen är en byråkratisk process som även den kostar stora summor pengar. Och chansen att bli iransk medborgare är obefintlig.

 

Förra året sammanföll den lågkonjunktur som de internationella sanktionerna mot Iran gett upphov till med strömmen av syriska flyktingar till Europa. Många unga afghanska män såg då sin chans till någonting bättre.

 

– Alla unga afghaner här är missnöjda med sina liv. När de såg att gränserna var öppna följde de som hade pengar med flyktingvågen från Syrien. De som inte hade pengar blev kvar, berättar Mohsen Rezai.

 

Han var en av dem som blev kvar. Men familjen sparar pengar för att förverkliga sonens dröm om Europa.

 

– De som lämnat landet avråder oss inte från att åka, de säger att även i lägren i Grekland får man mer respekt än här. Alldeles nyss pratade jag med en vän som flytt, han sa att även om han blir tvingad tillbaka till Turkiet så är det bättre än att vara i Iran.

 

Hossein Javari är 18 år och född i Isfahan. Sedan elvaårsåldern har han arbetat svart för att försörja familjen. För ett drygt halvår sedan öppnade sig en möjlighet att lämna landet och Javari försökte.

 

– Men de tog mig vid iranska gränsen mot Turkiet och skickade tillbaka mig. Det var i höstas, berättar han.

 

Resan till Europa skulle kosta Hossein Javari motsvarande omkring 40 000 kronor. De knappt 7 000 kronor han var tvungen att betala i förskott fick han aldrig tillbaka. Ändå säger han att han kommer att försöka igen.

 

– Jag har ingen framtid här. Jag måste betala 2 000 kronor varje halvår bara för att förlänga mitt uppehållstillstånd. Jag hoppas kunna plugga och få ett jobb. Jag vill arbeta för att leva, här arbetar jag bara för att överleva.

 
Ivar Andersen
 
 

Afghaner på flykt

 

Under 2015 sökte 41 564 afghaner asyl i Sverige. Av dessa var 23 480 ensamkommande minderåriga. Motsvarande siffra för åren 2001–2014 var 24 335 asylsökande.

 

Migrationsverket för ingen statistik över etnicitet men mycket tyder på att en majoritet av de asylsökande afghanerna tillhör den shiamuslimska folkgruppen hazarer.

 

Av de ensamkommande barnen uppgav knappt hälften att de vuxit upp i Iran.

 

I januari 2015 fanns enligt FN:s flyktingorgan UNHCR knappt en miljon registrerade afghanska flyktingar i Iran. Dessutom lever uppskattningsvis ytterligare två miljoner oregistrerade afghaner i landet.

 

Registrerade afghanska flyktingar har rätt till grundskola och sjukvård men är utestängda från stora delar av arbetsmarknaden. Tillgången till högre utbildning är kraftigt begränsad.

 

Rörelsefriheten inom Iran är begränsad och både arbetstillstånd och uppehållstillstånd kostar pengar och måste regelbundet förlängas.

 

Källla: Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNHCR

 

 

På Migrationsverkets hemsida publicerades i januari 2016 en tydlig och mycket bra artikel om just precis det här.

Tyvärr, har den artikeln inte fått någon större spridning och det är, tyvärr, inte särskilt många bland gemene man, som har för vana att surfa in på Migrationsverkets hemsida. 

Jag lägger därför ut den utmärkta och belysande artikeln här, samt länkar till Migrationsverkets hemsida. 



 
 
Under oktober-december förra året sökte 16 744 afghanska ensamkommande barn asyl i Sverige. Tio gånger fler än under hela 2014.
 

– Vissa byar i Afghanistan mer eller mindre töms på lite äldre pojkar och unga män, säger Anders Rydén, en av Migrationsverkets landanalytiker* och expert på Afghanistan.

 

Under hela 2015 sökte 23 480 ensamkommande afghanska barn asyl i Sverige. Det utgjorde mer än hälften av alla afghaner som sökte asyl under hela året. Nästan alla var pojkar i tonåren.

 

 

Dålig framtidstro

Anders Rydén anser att det finns flera grundorsaker till att så många ensamkommande barn söker asyl i Sverige nu. Han sammanfattar de grundläggande problemen så här.

 

– Både säkerhetsituationen och ekonomin i Afghanistan försämras långsamt. Den afghanska regeringen är svag. Därför är framtidstron dålig.

 

Drygt hälften av de ensamkommande barnen uppger att de kommer från Afghanistan, medan resten säger att de varit bosatta i Iran. De båda gruppernas skäl för att ge sig av till Sverige kan skilja sig något åt.

 

Men gemensamt för båda grupperna är att de blivit medvetna om möjligheterna att få asyl i Europa samtidigt som de ser en oroande utveckling där de befinner sig menar Anders Rydén.

 

I Afghanistan finns många aktiva medier som rapporterar bra och detaljerat om vad som händer i omvärlden, inte minst om villkoren för asylsökande i olika länder. Enligt Anders Rydén har denna rapportering och snabba meddelanden via sociala medier sannolikt bidragit till att många unga afghaner insett att det öppnats vägar in i Europa för dem.

 

 

Hazarer – en förföljd minoritet

 

Anders Rydén berättar att Lifos** har fakta som tyder på att en stor del av de ensamkommande barnen tillhör minoritetsgruppen hazarer.

 

Hazarer är till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan shiamuslimer. Historiskt sett har de diskriminerats i det sunnidominerade Afghanistan och de fick utstå mycket förföljelse under talibanregimen 1996-2001.

 

Läs mer om folkgruppen hazarer i faktarutan sist i artikeln.

 

** Center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet.

 

Människor i staden Mazar-e-Sharif. Foto: Migrationsverket.
 

Oroande händelser i Afghanistan

 

Under hösten 2015 ägde ett par större incidenter rum som oroar hazarerna i Afghanistan. Vid ett tillfälle mördades sju hazarer i södra delen av landet. Morden var typiska för IS, offren hade till exempel fått sina halsar avskurna. Detta fick många hazarer i Kabul att för ovanlighetens skull gå ut på huvudstadens gator och demonstrera.  

 

En annan viktig händelse ägde rum den 28 september 2015. Då tog talibanstyrkor över provinshuvudstaden Kunduz och ockuperade den under cirka två veckor. Sedan drevs de ut ur staden, men drog sig tillbaka under relativt ordnade former.

 

– Det här var en styrkedemonstration. Under de dagar då talibanstyrkorna hade makten i staden tog de mängder av vapen. Det finns också trovärdiga uppgifter om att de i några fall letade upp och avrättade personer som fanns på upprättade dödslistor. Det var framför allt myndighetspersoner, framstående kvinnor, personer som arbetade inom medierna och dissidenter, säger Anders Rydén.

 

 

Liten risk för närmande mellan hazarernas fiender

 

Trots att både talibanrörelsen och Islamiska staten består av sunnimuslimer har de hittills varit fiender. Enligt Anders Rydéns bedömning har dagens konflikter i Afghanistan inte några tydliga religiösa förtecken, men det kan komma att förändras.

 

Samhällsutvecklingen efter talibanregimens fall 2001 har förbättrat hazarernas situation, de har bland annat fått nya möjligheter till utbildning och arbete. Även hazarflickor har i allt högre grad kunnat utbilda sig.

 

 

Många kommer från Iran

 

I Iran finns det sedan årtionden en stor flyktinggrupp från Afghanistan. De flesta av dem är hazarer. De får dock bara bo i några få av Irans provinser. För närvarande finns det omkring 2,5 miljoner afghaner där.

 

Ungefär 950 000 har en form av flyktingstatus och får hjälp av UNHCR. De har ett särskilt id-kort som ger dem rätt till grundläggande social service. Id-korten har olika giltighetstid och måste förnyas när de löper ut.

 

– Detta är ett orosmoment för flyktingarna. Det finns alltid risk att villkoren ska försämras när korten ska förnyas, säger Anders Rydén.

 

Vid sidan om de erkända flyktingarna finns det drygt en halv miljon oregistrerade afghanska medborgare som har uppehållstillstånd i Iran. De har samma rättigheter som de erkända flyktingarna, men måste också förnya sina tillstånd.

 

Dessutom finns det drygt en miljon arbetsmigranter utan uppehållstillstånd från Afghanistan. Många stannar en kortare tid innan de återvänder till Afghanistan. Även bland dem dominerar hazarerna.

 

Anders Rydén berättar att arbetsmarknaden i Iran är bättre än i Afghanistan. Men de illegala migranterna riskerar hela tiden att råka ut för razzior och bli återsända till hemlandet.

 

– Afghanerna i Iran upplever nu att de har dåliga framtidsutsikter. Deras tillvaro där uppfattas som mycket osäker. De har svårt att få högre utbildning och mer avancerad sjukvård. Nyanlända flyktingar har inte heller rätt att söka asyl.

 

 

Soldater värvas för att strida i Syrien

 

Ett relativt nytt fenomen är de iranska myndigheternas värvningskampanjer bland unga afghaner som finns i Iran.

 

– De vill ha soldater som kan stödja Irans allierade Assad i Syrien. Men än så länge har vi inte sett några belägg för att det handlar om tvångsrekrytering, säger Anders Rydén.

 

Enligt de uppgifter som Lifos har tillgång till kan det finnas 2–3 000 afghaner som strider i Syrien, men uppgifterna är mycket osäkra.

 

Varför just Sverige?

Den afghanska befolkningen är mycket ung, många är i åldern 15-20 år. Det har bidragit till att andelen barn och ungdomar är stor bland de afghaner som sökte asyl i Sverige förra året. Men det var inte bara vårt land som tog emot många afghanska ensamkommande barn förra året, men Sverige tog emot i särklass flest. Under januari–november tog exempelvis Österrike emot 5 778 barn (somliga över 18 år) och Tyskland 1 493. Under hela 2015 tog Norge emot 3 424 barn och Belgien 2 013.

 

Johanna Delac, omvärldsanalytiker på omvärldsenheten, nämner några viktiga orsaker till varför så många ensamkommande barn har valt att söka asyl just i Sverige.

 

– Sverige är generellt attraktivt som mottagarland för ensamkommande barn, med ett jämförelsevis gott mottagande och en stor andel som beviljas uppehållstillstånd. För många ensamkommande barn är möjligheten till utbildning en annan viktig faktor som gör att de söker sig till Sverige, detta gäller även hela den afghanska gruppen.

 

Sverige har länge tagit emot ensamkommande asylsökande barn, särskilt från Afghanistan.

 

– Det gör att det finns många afghaner som bor här och därmed ett socialt nätverk som ger trygghet för dem som kommer hit på egen hand. Det är en annan viktig orsak till att många söker asyl här, säger Johanna Delac.

 

 

Många öppna asylärenden

 

Eftersom så många ensamkommande afghanska barn sökte asyl 2015 kunde inte Migrationsverket avgöra deras ärenden i den takt som skulle ha behövts. Vid årsskiftet hade verket därför nästan 22 600 öppna asylärenden som gällde denna grupp.

 

Under 2015 beviljades 779 ensamkommande afghanska barn uppehållstillstånd. 44 procent fick stanna av skyddsskäl, medan 56 procent beviljades uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter.

 

Ensamkommande barn utvisas bara om det finns ett ordnat mottagande i hemlandet. Av den anledningen är det bara ett fåtal ensamkommande barn eller ungdomar som varje år har återvänt till Afghanistan. Och då har de gjort det självmant.

 

Under president Ashraf Ghanis möte med statsminister Stefan Löfven i december förra året inleddes förhandlingar om ett återtagandeavtal mellan Sverige och Afghanistan. Det kan leda till förändringar.

 

När det gäller vuxna asylsökande och barn i familj beviljades 55 procent uppehållstillstånd. Nästan alla fick stanna av skyddsskäl.

 

* Migrationsverkets landanalytiker arbetar på Lifos – center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet.

 

Fakta – hazarer

 

Hazarerna utgör 10 till 20 procent av befolkningen i Afghanistan, men dessutom lever omkring 2,5 miljoner i grannlandet Iran. Hazarernas ursprung är oklart, men de flesta teorierna går ut på att de är en blandning av olika folkgrupper där det mongoliska inslaget är tydligt. De flesta bor i centrala Afghanistan, men det finns större grupper i flera stora städer, framför allt i Kabul, där de enligt vissa uppgifter utgör 40 procent av befolkningen.

 

Hazarer talar dari som är nära besläktat med persiska. Majoriteten i Afghanistan har pashto som modersmål, ett språk som talas av pashtuner. Både pashto och dari är officiella språk i Afghanistan.

 

Till skillnad från pashtunerna, som är den största etniska gruppen i Afghanistan, är hazarerna shiamuslimer – precis som grannarna i Iran. Majoritetsbefolkningen i Afghanistan tillhör sunni.

 

Under talibanregimen, 1996-2001, levde hazarerna under stort förtryck. Bland annat skedde en massaker i Mazar-e-Sharif 1998 då uppskattningsvis över 2 000 personer dödades och de flesta var hazarer. Deras situation förbättrades betydligt efter talibanregimens fall.

 

Den nya konstitutionen från 2004 ger alla etniska grupper politiska rättigheter och erkänner även shiagrenen av islam. Det har inneburit att hazarer fått flera politiska utnämningar både på regerings- och provinsnivå.

 

Samhällsutvecklingen har också lett till nya möjligheter för hazarer att få utbildning och arbetet. Även hazariska flickor har fått utbildning och hazariska kvinnor anses ha lite större frihet än andra afghanska kvinnor.

 

 
 
 

Plötsligt borta

Jag har under några veckor varit frivilligarbetare i min lokala gympasal. Det har blivit många timmar bland flyktingarna, som placerades där.
 
Flyktingarna i just min gympasal bestod av par och barnfamiljer. Jag har därför under dessa veckor hjälpt, umgåtts och lärt känna personer från 4 månader upp till pensionsålder. 
 
Vi har samtalat och lärt känna varandra via min stapplande persiska, deras lika stapplande engelska, gester, kroppsspråk och papper o penna. 
 
Vi har samarbetat jättefint kring städning, mat och undervisning i svenska. Undervisningen har bl.a. varit listor av grupperade svenska ord, som jag satt upp på väggen.
 
De svenska orden hade jag skrivit med svart färg och sedan plastade jag in alla A3-papper, så att de fick en tålig yta, som man kan skriva på och sedan sudda ut med en våt papperstuss.
En av de yngsta afghanska killarna kunde en del engelska. Jag skrev därför orden på engelska med en röd penna, sedan skrev han översättningar till dari med grön penna. Slutligen fick vi hjälp av några arabisktalande, att skriva orden med blå färg på arabiska. Det tog många timmar av samtal, mim-teater och samarbete för att få fram rätt översättningar, och väldigt många var engagerade i detta över-språk-och-gränser-projekt. 
 
Vi vuxna har ätit och fikat tillsammans. Vi har, på vårt förvisso stapplande men mycket engagerade sätt, samtalat kring allt mellan himmel och jord. 
Med barnen har jag kramats, lekt, sjungit, busat och ritat. Jag har burit på dem, läst bilderböcker med dem, lekt fingerlekar med dem och sjungit med dem. När jag har kommit, har de kommit springande och kastat sig i min famn. När jag har satt mig vid bordet, har de kommit och gjort sig plats i mitt knä. Där har de sedan suttit och "läst" min kalender och velat att jag pekar ut välkända namn på kartsidorna, eller att jag ritar och gör en saga med namn och ord de känner igen. De har också suttit i min famn och bara velat att jag håller om dem, nynnar och sakta gungar dem till trygg ro. 
 
Ja, det har varit härliga, intensiva, bondande timmar. Vi har lärt känna varandra och knutit varma fina känsloband mellan oss. 
 
Så plötsligt igår (tisdag) fick jag veta, att man utan förvarning tömt gympasalen och transporterat dem alla till Lycksele. Det var en av flyktingarna, som ringde mig och hade full panik. Han och hans fru ska ju nämligen resa med nattåget ikväll till Solna för att ha sin stora intervju imorgon bitti (torsdag). Det blev en kaotisk dag för mig, eftersom jag självklart inte bara kunde säga "jaha". Självfallet hjälpte jag till att lösa problemet. 
 
Ingen har informerat flyktingarna om denna flytt. Ingen har heller informerat oss, som arbetat där.
Alla har såklart varit medvetna om att detta boende är högst tillfälligt, men ingen har kunnat säga om det rör sig om en vecka till eller en månad till. Och plötsligt flyttar man dem utan föregående varsel. 
Ingen framförhållning. Ingen information. Ingen omtanke. 
 
På vilket sätt kan detta ses som humant? 
Var finns trygghetsperspektivet i detta agerande? Och var finns BARN-perspektivet? 
Är lite information och ett par dagars framförhållning verkligen för mycket begärt? 
Kunde de inte ha fått ta avsked? 
 
Det här är verkligen inte ett förhållningssätt till människor som jag stolt över... Så här behandlar man inte människor. Det här är INTE omtanke eller respekt. 
 
 

Ödmjukande möten och upplevelser

Jag har i hela mitt liv engagerat mig ideellt och försökt att ge så mycket jag förmår och kan. Därför var det självklart för mig att svara "ja", när jag fick frågan om jag, som Röda Korsets frivilligarbetare, ville hjälpa till i flyktingboendet i min skolas idrottshall. 
 
Jag har sett och upplevt en hel del genom livet, men för det här hade jag inga referensramar, som kunde ge mig en mental förberedelse. Det här var något helt nytt och min fantasi räckte liksom inte till -- exakt hur otillräcklig den var, hade jag dock ingen uppfattning om, förrän dagen var slut och jag själsligen utpumpad försökte samla tankarna. 
 
När jag kom dit på morgonen låg idrottshallen i mörker, men jag kunde skönja madrasserna, som låg på prydligt avstånd från varandra över hela idrottshallens golv. De flesta låg fortfarande. En äldre man höll tyst på att ta fram frukostmat till samtliga och förberedde med hetvatten i termosarna. Barnen sov, men de vuxna låg vakna i morgonmörkret. Ett par unga kvinnor hade klivit upp och var i övervåningens omklädningsrum för att sköta sina spädbarn. 
 
En känsla av overklighet sköljde över och genom mig... tvättade liksom bort allt som i vanliga fall hade varit "normalt" i min gympasal. Alla gånger jag tidigare i livet varit där på idrottsevenemang eller annat, raderades liksom ut i ett huj och byttes mot detta nya. 
 
 
På många håll i Sverige ställs idrottshallar i ordning för att vara akuta flyktingboenden. 
Så här är vi vana att se våra idrottshallar och gympasalar. 
 
 
Kanske har inte du som läser det här sett någon idrottshall, som ställts i ordning till flyktingboende. 
Det hade, som sagt, inte jag heller...
Kanske tror du att de får sköna sängar, egna små krypin och avskildhet.
Då har du fel! 
 
 
Här kan du se några exempel på akutboenden idrottshallar i olika städer.
Det är så HÄR det ser ut. 
Ingen avskildhet. Sida vid sida och tämligen nära varann.  
 
Här ligger madrasserna en och en, men om salen ska användas för familjer, så skjuts de ihop och bildar små enheter om två och två eller tre och tre. Fortfarande ingen avskildhet. Män och kvinnor från olika kulturer sover då sida vid sida i samma sal.
Så var det i min gympasal och inte en enda person klagade eller protesterade. Ödmjukt och tacksamt inordnade de sig i detta nya. På blott två dagar hade de samordnat sig som en stor familj. De hade satt ihop borden till ett långbord och intog sina måltider tillsammans. Maten är de mycket impopulära matlådor, som levereras ut till våra svenska pensionärer, men här klagade ingen. Bröd och frukt ransoreras hårt, eftersom det är stor brist på dessa. Ingen klagade över detta heller, trots att just dessa bägge normalt utgör en synnerligen stor del av deras dagliga intag. Varje familj skötte sig själv, men med generös omsorg om och hänsyn till de andra. På dessa bägge dagar hade de också lärt sig lite svenska. De hälsade mig glatt med Hej, hur mår du? och svarade stolta Jag mår bra, när jag mäkta imponerad besvarade deras hälsning. De kunde också fråga efter mitt namn och presentera sig själva på svenska. 
 
 
Det är för mig helt obegripligt, hur någon enda mänska på fullt allvar kan påstå, att dessa flyktingar får en lyx-tillvaro när de kommer hit. Eller att man inte tycker att människor har rätt att fly undan krig och fasor. 
 
 
Skulle inte du själv fly från ditt land, om det blev så som på följande två bilder från Irak och Syrien' 
 
Skulle du verkligen stanna och låta dina barn växa upp i det här? 
Skulle du inte försöka fly till något annat land? 
 
Jag är alldeles ofantligt tacksam för varenda lärorik, ödmjukande, berikande och insiktsgivande stund, som möten med flyktingar och invandrare ger mig. De gör mig till en bättre människa. <3 
 
 
Bilder: 
CNN
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Gävle Dagblad
Göteborgs Dagblad
Öppna Soc
Sveriges Radio

Varför?

Massor av barn lever i en mardröm. Och det är alltid vuxna, som har skapat den. 
 
Barnen är världens framtid. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. 
Varför förstår då inte världens ansvariga ledare, att de måste sluta döda och plåga barn? 
 
Hur kan vuxna tro att barnen ska växa upp till kloka, ansvarstagande och empatiska ledare, om de inte får lära sig hur en sån ska vara? 
 
I Sverige och andra fredsländer, växer barn upp med vuxna som lär dem att se ner på andra, att hata olikheter, att vara ovälkomnande, egoistisk och icke-generös. 
 
Mitt hjärta gråter för världens barn. Alla världens barn. Både de som svälter och tvingas lära sig att döda, och de som bor i fred, men lär sig egoism och trångsynthet. 
 
 
Så här borde INGA människor behöva ha det. I en sån här miljö borde INGA barn behöva växa upp. 
 
 
 
Declan Galbraith's starka sång täcker ofantligt väl in det jag känner och tänker.
Hans ord beskriver så innerligt väl det mitt hjärta gråter över.
 
- Tell me why!  
 
Till alla er som inte vill att vi tar emot flyktingar från krigsländer vill jag ställa några frågor: 
 
- Hur kan ni tro att flyktingar inte älskar sina barn precis lika mycket som vi älskar våra? 
 
- Hur skulle ni göra om det plötsligt blev krig i vårt land? Skulle inte ni fly med era barn? 
 
- Och hur skulle ni då vilja att fredsländer behandlade oss flyktingar? 
 
 
Ja, just det!
Det du inte själv vill att man ska göra mot dig, ska du heller inte göra mot andra.  <3 
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.  <3 
 
 
 
 

Världen har inte alls sovit!

Hur menar man, när man säger att bilden av den döde lille Alan är den bild, som väckte världen? Jag förstår det bara inte.
Man menar förstås att världen hittills har sovit, och det är inte det som jag inte förstår. Nej, det är HUR världen hittills ska ha sovit. Jag menar, hur är det möjligt??? Hur kan man seriöst påstå detta och bli tagen på allvar? Det är nämligen inte alls sant! 
 
Vi har genom decennier översköljts med fasansfulla bilder och filmklipp från krigsdrabbade länder.
Det kan bara inte vara MÖJLIGT att någon har glömt eller missat dessa!!!! 
 
Foto: Horst Faas
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Foto: Kevin Carter
 
 
Foto: Nick Ut
 
b
Phan Thi Kim Phuc. Hennes hud faller av, men hon är i chock och känner därför ännu inte detta. 
 
 
Gaza
 
 
Gaza 
 
 
 
 
Uganda 2008
 
 
 
 
 
 
En syrisk pojke bär sin lillebror. 
 
 
2012 släpptes filmen "Krigets barn", som handlar om Komona - en flicka, som kidnappades och tvingades bli barnsoldat i Kongo-Kinshasa. 
 
 
Det här är bara ett pyttelitet axplock av alla hårresande chockerande bilder och filmer som publicerats genom åren. INGEN kan ha undgått att se åtminstone en del av dem. INGEN kan på allvar påstå att de inte har vetat hur människor i olika länder svälter och lider. 
Jag menar därför att de människor, som nu säger sig ha blivit väckta av bilden på Alan, är människor som endera LJUGER eller hittills har VALT ATT BLUNDA. Och det spelar ingen roll vilken orsak som är den sanna och riktiga. Det faktum att människor, som själva har både trygghet, hem och mat väljer skygglappar och öronproppar, för att slippa se och engagera sig, är lika avskyvärt vad det än beror på. 
 
 
 
 

Kan Kate rädda vårt historiska Heffners?

Dagbladet och ST vet idag att berätta, att allas vår Kate Almroth har fått ett nytt jobb. Hon kommer, skriver de, att koordinera kommunikation och marknadsföringsinsatser kopplade till "Norra Kajen".
 
Det är med mycket blandade känslor som jag, och många med mig, läser denna nyhet.  
 
Å ena sidan gläds man såklart åt att just Kate får detta viktiga jobb, å andra sidan sticker benämningen "Norra Kajen" i ögonen och skapar djup oro för hur hon kommer att hantera detta.  
 
Förhoppningen är att Kate ska kunna sätta punkt för denna felaktiga och stötande benämning på vårt kära Heffners. Att hon ska lyfta fram det starkt historiska värdet av namnet Heffners och använda detta i marknadsföringen av Sundsvall. 
Oron ligger i att hon, av politiker och vinstdrivande företag, ska pressas att använda det förfulande och påhittade "Norra Kajen"
 
Om det här bara skulle hänga på Kates hjärta för historia och talang för marknadsföring, så vore det sannolikt inga problem -- då skulle vi inte behöva oroa oss för vårt kära gamla Heffners. Emellertid finns, som ni vet, starka och pengasugna krafter i den här lokala soppan, och därmed finns all anledning till oro. 
 
Vi kan bara hoppas och tro att Kate ska våga och orka stå emot - att hon ska lyckas stoppa dessa historieförstörande krafter från att radera Sundsvalls vagga.

Tack Peter Arnström för Heffners

 
Heder och ros i massor åt ST:s Peter Arnström, för hans artikel om Heffners och Heffnerskajen.
Han är den förste jag sett på evigheter, som benämner vårt kära Heffners med dess rätta namn. :D  :D 
 
I åratal har jag, och många med mig, indignerat och harmset tvingats se, hur man framhärdat i att byta namn på vår fina stadsdel. Det som började som ett namn på ett bolag/företag, ändrade så småningom karaktär och nöttes med stor envetenhet in som nytt stadsdelsnamn. 
 
Peter Arnströms artikel må vara en droppe i havet, men jag gläds och jublar ändå! 
Varje förändring börjar med ett steg i rätt riktning, och Peters artikel är ett mycket glädjande sådant steg. 
 
Stort tack till dig, Peter Arnström! You just made my day!  :D :D 
 
 
 

"Det ser ut som ett lågbudgetprojekt"

Yes! Yes!! YES!!! Äntligen har en framgångsrik och mycket kompetent MAN sagt precis samma sak som jag sagt i åratal, när jag förgäves försökt påverka utseendet på husen, som ska byggas på Heffnerskajen. 
 
Jag minns tydligt den första gången, som jag fick se husens planerade utseende och hur starkt jag reagerade mot detta.
Det var i december 2010, och i inledningen av E4-bygget. Jag var ideellt engagerad i Norra brofästet - en arbetsgrupp i Skönsberg - och hade initierat ett besök av vår utmärkte riksdagsman Emil Källström. En av aktiviteterna för dagen var en stund med Christer Ersson på Norra Kajen AB. Han gav oss en kort presentation av den blivande stadsdelens utformning och utseende. (Vill du läsa det blogginlägget, så klicka HÄR.) 
När Ersson visade exempelbilderna på själva husen, minns jag hur det spontant kom ett JISSES! ur min mun. 
 
Den dagen blev starten på mitt engagemang att göra allt för att påverka Heffnerskajens utseende. Det fick bara INTE bli en rad fula trista hus, som vi sedan ska gå och sucka åt och skämmas över. Sådana har vår stad fullt tillräckligt av! 
Mycket av min tid och energi lades på detta. Jag pratade med ansvariga politiker, tjänstemän, mitt eget partis högre uppsatta och många andra, som var delaktiga och ansvariga. Jag utformade t.o.m. en mycket detaljerad vision för Skönsbergs centrum och strandpromenaden från Skönsberg in till Stenstan och jag lade stor vikt vid att Heffnerskajen utseendemässigt skulle knytas an till Stenstan.
Denna vision publicerade jag dels som ett blogginlägg, dels presenterade jag den för stadsbyggnadsnämndens ordförande Erland Solander, som gillade det han såg och tog mig med till ansvariga tjänstemän, för att jag skulle få delge dem min vision -- han gav tydliga instruktioner om att min vision skulle läggas till i diskussionsunderlaget för den ansvariga gruppen. 
 
Från då till nu har det stormat en hel del kring byggnationen av Heffnerskajen. Många förslag och exempelbilder har lagts fram. Genomgående för dem alla har varit, att de har visat fula, trista och intetsägande hus. Inte en enda detalj, som knyter an till Stenstan och inte en enda arkitektonisk liten "knorr". 
Jag, och många med mig, har förfasats över bristen på vision och finess. "Ytterligare ett Clas Ohlson-hus" har de flesta av oss sagt och uppgivet ruskat på huvudet. 
Personligen har jag känt en enorm besvikelse och frustration. Jag har inte kunnat förstå varför eller hur.
 
Så läser jag i dagens ST, att den kände och framgångsrike fastighetsmannen från Ö-vik - Nickas Nyberg - uttalar sig om Heffnerskajens första hus.
"Jag förstår inte vad ni håller på med i Sundsvall. Det ser ut som ett lågbudgetprojekt", säger han, och jag JUBLAR!! 
 
NU borde väl ändå någon i ansvarsposition både reagera och agera!! Nu är det ju inte en medelålders kvinnlig fritidspolitiker som säger och tycker. Nu är det ju en mycket kompetent och framgångsrik fastighetsman som yttrar sig, och då borde de väl ändå lyssna och ta lärdom! 
 
Kosta vad det kosta vill, anser jag! Stoppa byggplanerna innan det är för sent!
Rita om och rita rätt!! D.v.s. med lite finess och vision!
Förresten, varför inte konsultera Nicklas Nyberg? Då skulle vi få hus att vara stolta över på Heffnerskajen.  
 
 
 

Förstörd altan... och hemkänsla

Så där ja... nu må väl förvaltaren, styrelsen och ett par grannar (?) vara nöjda...
Nu river jag min altan och ger den tillbaka sitt ursprungliga djup.
 
 
 
- Vad sjutton GÖR du? har många förbipasserande frågat. De har nämligen sett altanen byggas och har menat att den varit en av de snyggaste och mest proffsigt utförda i hela området. 
 
Tja, hur i allsindar förklarar man sånt här, när man inte själv hittar någon som helst logik eller rim o reson i det? 
 
 
 
Min altan var varken störst, senast byggd eller på något negativt sätt iögonfallande.
Flera i området har avsevärt större altaner.
Många byggde sina för djupa altaner samma sommar som jag byggde min - flera byggde t.o.m. sina efter mig.
Ett gigantiskt antal äldre altaner är fula, vanskötta, har fel höjd på staket och/eller överliggare, har fel färg och/eller ser stötande illa ut. 
Ja, en hel del både nya och gamla altaner följer inga som helst riktlinjer -- ändå är det min de har valt till avskräckande exempel. Ja, det var faktiskt ganska precis så styrelsens ordförande och vice ordförande uttryckte det: "Vi måste ju statuera exempel." sa de till mig och min pappa. Vi trodde knappt våra öron och ångrade att vi inte krävt att få spela in samtalet. 
 
 
De snyggt rundade hörnen på min altan är nu borta.
Altanens utseende och proffsiga design är ett minne blott. 
 
 
Jag har ingen mer energi att lägga på det här nu... ids inte ens försöka lappa igen hålen i ändarna av altanen. 
Huvudsaken är att jag lyckats minska altandjupet innan snön kommer, så att jag sedan slipper oroa mig för att bli vräkt -- för jaa, men KAN faktiskt bli det även från en bostadsrätt. 
I andra bostadsrättsföreningar krävs det att man är en rejält störande person, som trots upprepade varningar inte upphör att störa. 
I Hsb Bosvedjan räcker det med 40 cm altan. 
Jajamensan! Tro det eller ej, men Hsb Bosvedjan anmälde en "störning" från min bostadsrätt till socialnämnden i Sundsvalls kommun.
"Störningen" bestod av 40 cm fel mått på min altan. Jag är i övrigt en så tyst och störningsfri bostadsrättsinnehavare som det går att bli. Jag har aldrig fester, spelar aldrig hög musik, smäller inte i dörrar och skriker inte i trapphuset. Jag är så tyst och "ostörande" att ingen ens vet om jag är hemma eller inte. Jag skulle i princip kunna dö i min lägenhet, utan att nån skulle märka det. 
 
Jag lutar sorgset och uppgivet staketbitarna mot hålen i räcket och tänker att det nog får vara så tills i vår...
Det ser förvisso rätt illa ut, men det orkar jag inte bry mig om. De får stå så här som ett signum för HSB Bosvedjan. 
 
 
 
 
 
Nu är min altan EXAKT så djup som den gamla ruttna var. När vi byggde den nya, valde vi nämligen den gamla altanens stödpunkter, eftersom dessa var hårda och stabila. 
 
Andra altanbyggare i området har fått godkänt för sina alltför djupa altaner med förklaringen att 'de har haft det djupet i många år och de har nu bara förlängt sina altaner'. Detta gäller altanombyggningar som skett både före och efter min. 
 
Nu är min altan återställd till det djup den ursprungligen hade. Den är - precis som de andras - bara förlängd, så att den nu löper längs hela lägenhetens bredd. Sålunda borde nu också min altan få godkänt, trots att djupet inte är på centimetern de 2,6 m, som är det tillåtna maxdjupet. Eftersom min nya altan vilar på den gamla altanens bärpunkter, så går det inte att minska den mer, utan att riva hela altanen. 
 
Likabehandlingsprincipen har förvisso hittills inte gällt för mig och min altan, men kanske kommer den att göra det nu när de har drivit igenom sitt statuerande exempel..?  :/ 
 

Om vi alla bara lyssnade och agerade följdriktigt

 
 
En såå fantastiskt modig och klok flicka med sååå mycket värdefullt att säga oss!! 
 
 
 
Tänk om världens alla mänskor bara ville lyssna och tänka efter lite! 
 
 

Hazare - ett förföljt folk

Vi lever i modern tid. Året är 2014. Men i Afghanistan tycks tiden ha stannat. Där lever man som om året vore 1014.
 
På gammeltidssätt tycker sig regeringen och talibanerna i Afghanistan ha rätt att förfölja och döda ett visst folkslag. De menar att detta folk är "otrogna" och bör utrotas. 
Talibaner och regering anser också att deras egen religion sunni är den enda rätta -- den är därmed också den enda tillåtna i Afghanistan! 
 
Det folk, som de förföljer allra mest och dödar allra flest av, är hazarer. 
 
Hazare är en av de äldsta folkgrupperna, som har bott i Khorasan - det betyder "den uppgående solen" och var det ursprungliga namnet på det vi idag kallar Afghanistan. 
Namnet Khorasan ändrades senare till Ariana och slutligen, med hjälp av britterna, till nuvarande Afghanistan. 
 
Ordet Afghanistan betyder "afghanernas land". Det blev det officiella namnet, när landet år 1919 erkändes av världsgemenskapen, sedan det blivit helt självständigt från britterna. Detta bekräftades i Afghanistans grundlag 1923.
 
Hazarajat, ett område i centrala Afghanistan, var ursprungligen det traditionella bosättningsområdet för hazarerna. 
 

Abdur Rahman Khan, som var kung i Afghanistan 1880-1901, lät emellertid döda mer än 60 % av folkgruppen och inkorporerade Hazarajat i den afghanska staten. 

Han stängde landets gränser och beordrade militären att döda alla hazarer. Sedan beslagtog han all egendom, som tidigare tillhört hazarer och gav denna  till pashtuner och invandrare från Indien.  

Slaveri av hazarer blev lagligt. Hazarebarn hade inte rätt till utbildning. Hazarer hade inte heller rätt till att arbeta inom den offentliga sektorn och hazarer fick inte tillstånd att starta eget företag.

 

Hazarerna är alltså ett folk, som har lidit och haft det oerhört svårt i såååå många år och genom såååå många generationer. 

 

Tyvärr, har förföljelsen av detta urafghanska folk inte upphört, trots att vi nu lever i modern och upplyst tid. 

Talibanernas grymhet och barbariska sätt har inte haft några gränser, trots att hela världen haft sina ögon på Afghanistan och förfärats över hur hemskt människorna har det.

 

Så nyligt som den 10 februari 1993 -- precis 100 år efter den första massakern -- genomfördes en ny massaker på hazarer. Det skedde i Afshar i Kabul.  

Man gick systematiskt och mycket grymt tillväga.

Omid Mahmudi berättar i ett blogginlägg, att 80000 oskyldiga barn och kvinnor dödades på det mest bestialiska och brutala sätt. 

Här är ett klipp från hans blogg: 

 

"Precis hundra år efter den första massakern utfördes ännu en gång en massaker på hazarerna, men den här gången av den andra folkgruppens ledare (Ahmad shaah Masood), som också kallades av västvärlden för Panjshirdalens lejon. Alltså dåvarande försvarsminister i Mujaheddins regering.

Omfattandet av massakern var inte lika stort som under Abdur Rahman, men den blev åter en svart fläck i Afghanistans historia.

Under massakern i Afshar dödades mer än 80 000 oskyldiga kvinnor och barn.

Massförstörelsen och brutaliteten hade inga gränser, de skar av kvinnornas bröst och gav de till nyfödda barn för att amma. Med 70 åriga mäns blod skrev de på tavlor, som gavs som tack till folket, som var med och utförde massakern.

De hängde 6 månaders bebisar med långa knivar på väggarna som tavlor och de förgrep sig på 10 åriga flickor.

 

Afshar omringades och militären hade all rätt att utföra våld, tortyr, övergrepp och andra omänskliga företeelser. Efter massakern i Afshar och plundringen av all egendom, hade massvis av människor tvingats på flykt. Eftersom människor inte hade råd och ta sig till utvecklingsländerna, tvingades de flytta till grannländerna Pakistan och Iran."

 

 

Men inte ens efter detta hemska tog det slut. Dödandet och förföljandet av hazarer fortsatte.

Den 8 augusti 1998 var det dags igen. Då intog talibanerna Mazar Sharif - huvudstaden i Balkhprovinsen och platsen för Blå Moskéen, som är en av de viktigaste shiamuslimska helgedomarna.

Talibanerna beordrade då en massaker av hazarer och utförde en massiv etnisk rensning. 

De dödade även många uzbeker, eftersom dessa utseendemässigt liknar hazarerna. 

 

Talibanerna beordrade också, att all egendom, som tillhörde hazarerna skulle plundras och beslagtas. 

Efter att ha genomsökt alla bostäder och kvarter, fortsatte talibanerna till sjukhus och vårdcentraler, där de grep och dödade alla oskyldiga, som befann sig där för vård. 
 
Talibanerna fortsatte sedan sitt systematiska och mordiska sökande efter hazarer.
När de kom till Bamyan/Bamian och resten av Hazarajatområdet, fortsatte de med plundrandet och dödandet.
 
Talibanerna var hårda och skoningslösa. Man tilläts inte ens begrava sina döda -- människors lik låg överallt, under isen och snön. Överlevare smög tillbaka under nätterna, för att försöka hämta sina döda. Med hjälp av kokt vatten försökte de smälta isen för att få loss alla kroppar, som låg fastfrusna.
 
Massakerna och brutaliteten tvingade återigen hazarerna på massflykt. Enorma mängder av flyktingar strömmade in i t.ex. Pakistan och Iran. 
 
 

Efter talibanregimens fall 2001 återvände många till Afghanistan, eftersom de trodde att det skulle bli fred.

De trodde att de skulle få leva fria, så som alla andra medborgare, och att det skulle vara slut på förföljelsen av deras folk.

Det dröjde dock inte länge förrän de insåg, att de hamnat ur askan och in i elden - det vill säga, att Hamid Karzais politik bara var en fortsättning på samma politik som hans farfar Abdur Rahman haft. 

 

 
 
Hazarer är alltså ett folk, som av talibaner och regering, både historiskt och idag, anses vara mindre värda. 

Hazare förtrycks i skolan och i arbetslivet. De förföljs, hotas och dödas. 

Rasismen mot hazarer grundas dels på deras mongoliska utseende, dels på att hazarer är shiiamuslimer. 

Shiiternas tro har sin tonvikt på Guds rättvisa och människans sunda förnuft, och den betonar den mänskliga viljans frihet (till skillnad från sunni, som har ett deterministiskt synsätt).

 

 

Talib är ett arabiskt ord som betyder "den som söker religiös kunskap" och det berättas, att talibanerna var en samling unga koranstuderande från flyktinglägren i Pakistan. 
Deras ledare Muhammed Omar var emellertid en medelålders konservativ mulla (en muslimsk präst) från trakten av Kandahar och han stöddes av andra extremt konservativa pashtuner. Han hade också starka band till den islamiska rörelsen Jamiat-i-Ulama i Pakistan.


Talibanrörelsen växte snabbt och den ene krigsherren efter den andre anslöt sig till den. De militära framgångarna kom snabbt. Talibanerna erövrade Kandahar, sedan Herat och 1996 Kabul.

 

Den gamla regeringen under Rabbani flydde och talibanerna installerade sig som Afghanistans nya herrar.

 

Betydelsen "den som söker religiös kunskap" känns, så här med facit i hand, vääääldigt långt ifrån vad talibanerna är, gör och står för.

Det är istället en rak motsats och ett hån mot ordets ursprung. 

 

 

Jag förstår inte dari eller pashtu, så jag kan inte läsa alla inlägg på juma.bloggo.se, men vissa inlägg är skrivna på svenska och dessa har jag läst igen och igen och igen och igen. 

Nedan klistrar jag in en mycket berörande text, som jag lånat från den bloggen:

 

"Hazarer har flest flyktingar idag runt om i Världen.

Miljoner finns i grannländerna Pakistan och Iran, hundra tusentals har flytt ända till Australien, Kanada och Sverige.

Nu har både Australien och Europa stängt sina gränser för Hazara flyktingar.

Från Sverige utvisas Hazarer in i dödens Afghanistan eller Pakistan.

Flyktingar som har bott i det här landet under 10 år grips nu och sätts i förvar på olika delar av landet.

Efter att polisen har tagit några, så utvisas de med tvång och med hjälp av drogmedel.

Utan att tillåtas att hämta sina kläder och tillhörigheter.

Dessa människor har alla flytt på grund av det hat, förföljelse, utrotning, halshuggning, förnedring och diskriminering som de har utsätts för.

Trots kapacitet och förmåga, trots rättighet och behov så väljs de bort av arbeten, av politiken, av att vara med och bestämma om sina liv och vardag i den Afghanska regeringen.

Deras folkvalda representanter slängs ut från parlamentet för att de är kritiska mot regeringen.

Deras vassa politiker terroriseras.

Men ändå var Afghanistans första kvinnliga guvernör en Hazara.

Afghanistans första kvinnliga minister var Hazara.

Afghanistans enda person som var nominerad till Nobelpriset var en Hazara kvinna."

 

 

Det som den här afghanske bloggaren beskriver, händer idag.

Detta systematiska folkmord pågår nu. På 2000-talet. I modern tid.

Och vi tillåter det.

Vi, som är Afghanistans moderna omvärld, åser tämligen stillatigande detta.

Vi till och med skickar tillbaka afghanska flyktingar med motiveringen:

"saknar grund för asyl". 

Vi skickar dessa afghaner tillbaka. Rakt in i döden.  

Ofattbart, eller hur?

Jag skäms å alla länders vägnar och mitt hjärta gråter för de människor, som får bära konsekvenserna av detta gigantiska oförstånd. 

 

Jag avslutar mitt blogginlägg med ytterligare ett lån från juma.bloggo.nu.

Det är bloggarens fina beskrivning av hazarerna:  

 

"Hazara är en grupp som inte svarar med eld och vapen, en grupp som inte svarar med hämnd och hat.

En grupp som svarar med fredliga manifestationer, med att skriva till UN, med att inte begrava sina dödade nära och kära för att få uppmärksamhet från omvärlden.

En grupp som har fått minst uppmärksamhet.

En grupp som lämnade vapnet först när freden kom till Afghanistan efter Talibanernas fall.

En grupp som under fredsperioden har tagit Afghanistan första OS medalj.

En grupp som har flest studenter och är välutbildade jämför med andra stora folkgrupper.

En grupp som är mest öppen och demokratiskt samt jämställda.

Hazarernas kvinnor har alltid haft rätt till att säga om bestämmelserna i familjen.

Hazarerna har flest kvinnor som är skriv och läskunniga i Afghanistan." 

 

I mitt hjärta har detta fantastiska folk en extra stor plats! 

 

 
 

 


Sundsvallselever protesterar mot rasistisk politik

 
 
Jag läser i våra lokala tidningar, att Hedbergskas elever har vänt Sverigedemokraternas Johnny Skalin ryggen, då han talade i deras aula vid en politisk debatt. 
 
Sånt här gör mig oerhört glad och stolt. Det ger mig hopp och tilltro till människors sunda förnuft och mod att säga nej. 
 
Sverigedemokraterna för en politik, som går i strid med de mänskliga rättigheterna! Ett sånt parti ska inte få komma in i våra skolor och inte heller göra reklam för sitt parti via kommunägda skyltar eller skyltplatser. 
 
I många statliga och kommunala dokument finns människors okränkbara rättigheter framlyfta. Dessa mänskliga rättigheter gäller alla. SD vill välja vilka dessa rättigheter ska gälla, och så får det bara inte fungera. 
 
Nu på lördag (17/5) ska Jimmie Åkesson tala på Stora Torget i Sundsvall
Då planeras en fredlig motmanifestation liknande den som Hedbergskas elever utförde. 
Jag hoppas sååååå, att riktigt många Sundsvallsbor beger sig till Stora Torget och vänder ryggen mot både rasismen och dess företrädare! 
 
 
 

Mitt busskort lever och sprider sig

 
Min busskortsidé 2009 var verkligen inte lätt att få igenom -- inte ens bland de mina i mitt eget parti.
 
 
 Efter många om och lika många men, hade jag dock lyckats få vår partiföreträdare att tända på idén. Han tog sedan upp mitt busskort med de övriga allianspartierna/koalitionspartierna, och sen vet ni ju hur det gick.
 
Mitt busskort, som jag i mina internskrivelser kallade Hundralappen, införlivades i koalitionens Mål- och Resursplan, döptes om till Hundringen och blev sedan en jättestor succée. 
 
Seniorbusskortet har sedan varit på tapeten sååååå många gånger. Ibland för att oppositionen vill ta bort det -- det anses orättvist. Ibland för att något parti vill införa ett liknande busskort för någon annan grupp, t.ex. ungdomar eller arbetslösa. 
 
Idag läser jag i ST, att mitt busskort spridit sig till Timrå kommun. 
 
Läs här nedan eller klicka på länken ovan. 
 
 

Vill införa billigt busskort

 

Inför 100-lappen i Timrå. Det föreslår Henrik Sendelbach (KD) i en motion.

 

Kristdemokraten Henrik Sendelbach tycker att det ska vara billigt att åka buss för pensionärerna i kommunen. Därför har han i en motion ställd till kommunfullmäktige föreslagit att ett likadant system som funnits i Sundsvall sedan augusti 2011 ska införas i Timrå.

 

Det vill säga seniorkortet som populärt kallas 100-lappen.

 

Frågan om ett billigt busskort för Timrås seniorer var uppe i kommunstyrelsen redan i början av 2012 men sedan hände det ingenting. Då var det Kommunala pensionärsrådet i Timrå som lyfte frågan.

 

Nu vill Sendelbach i sin motion att frågan ska tas upp igen och kortet införas i Timrå. Han vill också att det ska gälla för resor mellan Sundsvall och Timrå.

 

Dessutom vill kristdemokraten att det ska utredas om det är möjligt att införa ett ungdomskort med samma pris och villkor.

 

Lars Windh

Mitt busskort åter på tapeten

Idag skriver bägge de lokala tidningarna om Moderaternas utspel -- ett vallöfte om Hundringen för ungdomar. 
 
Det är förstås ett gott och bra vallöfte, MEN det är ohederligt av dem att inte nämna, att denna fråga egentligen inte är deras egen, utan faktiskt Centerpartiets. 
 
Här är Dagbladets artikel. 
 
Och här är ST:s som jag också kommenterat, eftersom det där förs en läsardebatt om frågans ursprung. 
 
 
Centerpartiet har många gånger, sedan Hundringen/Hundralappen infördes, tagit upp frågan om ett liknande kort för ungdomar.
Att Moderaterna nu gör detta till sitt eget partis vallöfte, är att lägga moral-ribban verkligt lågt. 
 
 
 
 
 
Sällan hade jag då 2009 kunnat ana, vilket långtids-ståhej och vilken prestigestrid mitt enkla busskortsförslag skulle generera. I synnerhet som man först knappt tyckte, att mitt förslag ens var värt att lyssna till. 
 
Mitt förslag var gratis busskort för samliga pensionärer och funktionshindrade. Jag hade under två somrars Skottlandssemestrar upplevt ett sådant system i praktiken, så jag var väl insatt i dess positiva spinoff-effekter. 
 
Jag lyfte flera gånger frågan, men ingen var nämnvärt intresserad och det fanns många andra, mer aktuella och akuta frågor, som behövde mötesutrymme och debatt-tid. 
 
Efter att jag skrivit en detaljerad debattartikel om detta, och för kännedom inför publicerandet, la denna på vårt centerpartistiska mötesbord, tog det emellertid rejäl skruv och fart. 
 
Andra partier försökte snabbt norpa åt sig frågan och göra den till sin. Det blev plötsligt viktigt att bevaka ärendet och både försvara och tydliggöra dess centerpartistiska ursprung. 
 
 
Här är en länk till mitt jublande glada blogginlägg, då de andra partierna i Allians för Sundsvall, äntligen (efter lång bearbetning från centerns Reinhold Hellgren) beslutat att mitt busskort skulle få bli verklighet. 
 
Tiden gick och gång efter annan fick jag uppleva hur fult och lågt politiker kan agera i syfte att vinna röster.
 
Mitt busskort lyftes flitigt fram i olika sammanhang och medier, men alltid under någon annans flagg.
 
Inte en enda gång har man nämnt, vem som födde denna fråga, och nästan aldrig vilka som drev frågan internt, tills den blev godkänd att lyftas till Alliansens förhandlingsbord. 
 
Under åren som gått sedan Hundringen/Hundralappen sjösattes, har media många, många gånger haft detta på sin agenda, för mitt seniorkort blev en ofantlig succé. 
 
Redan efter 3 veckor hade 1100 Hundringen sålts, vilket var en tredubbling av antalet sålda kort. 
Här är en länk till Dagbladets artikel om succén. 
 
Den glada nyheten lyftes i både tidningar, radio och tv, men alltid med andra förgrundsfigurer. 
Ibland var det andra politiker, som ville synas och ta åt sig äran, ibland var det andra organisationer - t.ex. PRO - som påstod sig vara det stolta upphovet till Hundringen. 
 
Förbluffad och indignerad har jag iakttagit denna gemena huggsexa, och vid något enstaka tillfälle har jag försökt sticka in rätt information, men jag är ingen gapig person med några vassa armbågar, så min lilla röst har drunknat och tystats. 
 
Mitt namn har sålunda aldrig egentligen offentligt förknippats med det lokala seniorbusskort, som jag födde idén till och som vi i Centern döpte till Hundringen, men som i ursprunget av mig föreslogs att heta Hundralappen.
 
Bägge dessa busskortsnamn är sålunda sprungna ur Centerpartiet, och detta kan vara viktigt att nämna här och nu, för den skull andra partier skulle få för sig nåt... 
 
Jag kan inte låta bli att undra över, varför inte media i gemen och de flesta av våra lokala politiker, lägger större vikt vid att vara ärliga och sanna...
För mig är det obegripligt, hur det kan vara viktigare att stå i fokus och synas i kameralins och skapa rubriker, än att vara sann och äkta. 
 
 

ST lägger ribban verkligt lågt

 
Näe, NU är måttet rågat för mig!!
Har inte Sundsvalls Tidning m.fl. nyhetsrapportörer någon som helst lägsta nivå för vad de skriver om? 
 
 
 
En 3-sidig detaljrik artikel om s.k. swingersex med både bilder, tips och instruktioner för hur man går tillväga för att bli medlem i en swingerklubb. Man får också ingående information om hur man bäst ska agera, när man blivit medlem.
 
Artikeln är en ensidig lovsång till swingersex och i texten finns inte ett enda kritiskt ord om swingerlivet.
Det enda negativa som lyfts fram, är angående swingersexens belackare, vilka beskrivs som oförstående, oinsatta och inskränkta. 
 
Tror ST:s ansvariga utgivare verkligen, att jag som prenumerant på en lokal dagstidning, vill betala hela 269 kr per månad för det tvivelaktiga nöjet, att få mig dylikt serverat till morgonkaffet?
 
Nej, fy sjutton!!! 
 
Har f. ö. ansvarig utgivare funderat över det faktum, att tidningen kan läsas eller ses av barn? 
Mina gamla föräldrar hade sina barnbarn på besök och dessa ville rita, så min mor bredde ut en tidning för att skydda bordsskivan mot tusch. Det blev, kan jag säga, en inte särskilt positiv situation och reaktion. 
 
Varje år ger ST ut provprenumerationer och jag brukar tacka ja en gång om år, så att jag har papperstidningen i december.
Varje gång tänker jag att man säkert har lyssnat till läsarkritiken, förändrat, förbättrat och höjt nivån lite.
Hittills har jag dock bara blivit besviken, och detta års provprenumeration var utan tvekan värst!! 
Vilket bottennapp!!! 
 
 

Ett samhälle måste ha råd att ge mat och värme

 
 
(Foto: Johan Engman, ST)
 
Jag läser i Dagbladet på nätet, att Sundsvalls Soppkök hade sin sista öppna dag igår -- alltså, på nyårsaftonen. 
 
Hur är det möjligt, att man från Sundsvalls kommuns sida, inte möjliggör för Soppkökets existens under årets hela kalla period?
 
Denna värdefulla och livgivande oas, ger behövande människor en stunds stugvärme, mat, varm dryck och en trivsam pratstund.
 
Soppköket huserar i en ombyggd barack, och den i tio års tid stått utanför Vängåvans bokhandel på Storgatan. 
 
Genom sponsring från olika företag och föreningar, har man kunnat renovera stugan.
 
Maten, som de serverat, har de fått från olika restauranger, men det har också hänt, att privatpersoner kommit och lämnat in mat, livsmedel och bröd. 
 
 Personerna, som ideellt bemannar Soppköket, kommer från
 
Soppköket fyller en oerhört viktig funktion för behövande människor, vilket märks på antalet besökare, som varit i genomsnitt 50-60 personer varje dag och den siffran är ungefär samma som ifjol. 
 
Nu när årets allra kallaste period nalkas, stängs alltså Soppköket, och detta gör mig så ofantligt indignerad och upprörd!! 
 
Hur kan Sundsvalls kommun ens fundera över lyx och onödigheter som t.ex. en linbana upp till Norra berget, när man samtidigt inte har råd med sådant som ett soppkök för de invånare, som har det allra sämst ställt? 
 
Ja, jag vet, att det handlar om olika potter och ekonomiska börsar, men i grund och botten är det samma skattepengar, som fyller dessa olika börsar, eller hur?
Hur dessa skattemedel fördelas beslutas väl ändå av politiker och tjänstemän, och då kan man helt enkelt göra en annan prioritering.
 
Ett samhälle måste ha råd att ge mat och värme, innan man satsar på lyx och onödigheter, så är det bara! 
Sunt förnuft efterlyses!! 
 
 

Modiga Malala

Malala -- den pakistanska lilla flickan, som kampanjat för att flickor i Pakistan ska få gå i skolan.
 
En sån beundransvärt stark och modig ung flicka!
 
Jag vet, att det här inte är "senaste nytt", men varje gång jag läser om henne blir jag stum och rörd, och denna morgon är inget undantag.
 
Ett tumult av känslor -- den största beundran och glödhet indignation -- väller upp inom mig.
 
Jag kan inte förstå, hur någon endaste mänska, kan tycka sig ha mandat, att segregera barn från rätten till utbildning -- och att sen motivera denna orätt med könsargument!!! Obegripligt och hårresande!
 
Denna fantastiska unga flicka, har heroiskt vågat gå emot det pakistanska samhällssystemet, genom att öppet kampanja för flickors rätt till utbildning.
 
Systemets fega respons var att helt enkelt skjuta henne -- ta henne av daga och få bort "problemet".
Man ville statuera ett avskräckande exempel, så att inte andra skulle låta sig inspireras och uppmuntras av henne.
 
Men den här unga flickans mod och det pakistanska systemets motbjudande reaktion, väckte världen!
Idag vet nästan alla överallt vem lilla Malala är, och hon har omvärldens fulla sympati och stöd.
 
En journalist möter en pakistansk kvinna på gatan och frågar:
- Vad tror du, att militanterna trodde sig kunna åstadkomma, genom att skjuta Malala..? ... Och vad tror du att de tycker om resultatet?
 
Hon svarar med ett leende:
- I think they may be regretting that they shot Malala. Now she is heard in every corner of the world.
 
Ja, hon har helt säkert rätt i sitt antagande. Militanterna hade nog aldrig räknat med omvärldens starka reaktion... sannolikt hade de inte heller aldrig trott, att Malala skulle överleva skottet i huvudet. Jag gissar, att de trodde att hon bara skulle försvinna i statistiken över döda civila. Så fantastiskt fel de hade! 
 
 
 
 
 
Jag önskar sååå, att världen inte alls skulle behöva så modiga flickor som Malala, men tyvärr gör den det -- och det är ju inte bara i Pakistan gällande just flickors rätt till utbildning.
 
Nej, det gäller flickor och kvinnor i alla åldrar i sååå många sammanhang och länder -- t.o.m. här i lilla Sverige.
 
Men Malala och hennes mod har inspirerat och gett hopp till sååå många. Hon och det hon utsattes för, har fått människor världen över att vakna till, engagera sig och agera för en förändring. 
 
Om vi alla och envar bara försöker och bidrar med det lilla vi kan, så kan det innebära enorm skillnad för framtiden!!  :)

Oordning i röstlokalen fara för fel röstresultat

 
 
Jag och de mina kommer inte att kunna gå och rösta i kyrkovalet på söndag, så vi var igår till vår lokala förröstningslokal i Bosvedjans kyrka, för att få avlägga våra röster.

Vi plockade åt oss av valsedlar från det parti vi ville rösta på och med pennan i hand började vi läsa namnen, för att sätta kryssen vid våra önskade politiker.

Plötsligt säger pappa, som står och läser på valsedeln till kyrkofullmäktige:

- Men vad är det här? Det finns ju inte en enda person, som är härifrån!!

Och så rabblade han upp orter som jag aldrig ens hört talas om.
 

- Nämen näe, det där stämmer ju inte! sa jag bestämt. Jag vet ju flera i partiet som kandiderar till kyrkofullmäktige. Var är deras namn då?

Snabbt bläddrade jag fram samma valsedel bland mina egna tre och ögnade igenom namnen. Jag förstod ingenting. Varför kände jag inte igen ett enda namn???
 
Så såg jag plötsligt vad som var fel. Det var ju helt fel valsedel!! Den gällde ju inte för Sköns församling, utan för ett ställe jag aldrig ens hört talas om -- jag blev så chockerad att jag glömde ta med mig en valsedel hem, men vi minns ortens namn som Sösdala, och det ligger ju verkligen inte nästgårds! (Skåne)

Vi påtalade raskt missen till de ansvariga i lokalen.
En av dem sökte igenom den aktuella bunten av valsedlar och fann några få, kanske 4-5 st, riktiga i botten av den -- resten av den stora bunten var sålunda helt tjoflöjt fel.

För att låta dessa få korrekta exemplar, få finnas kvar till andra förtidsröstande, skrev jag mina önskade kandidater på en blank röstsedel. Just detta parti har nämligen många sympatisörer i den här valkretsen.

Vår oro och fundering är nu:
Hur många har hunnit rösta i Bosvedjans kyrka och röstat på just det här partiet? Med en valsedel för en Skåneförsamling???
 
Hur många fler vallokaler har fått fel valsedlar?

Kan det verkligen vara bara här som man fått  fel valsedlar?
Det synes oss osannolikt.

Kan det möjligen vara så, att alla som förhandsröstat på just detta parti, bör få rösta igen?

Ytterligare en sak vi reagerade på, var att vi inte behövde legitimera oss. Inte ens fast vi frågade om det och påtalade risken att någon röstar med annan persons röstkort.
- Det är ingen fara. Det går i alla fall bara att rösta en gång per röstkort, fick vi till svar.
 
Hur ser det egentligen ut med våra val? Hur demokratiskt säkra är de egentligen?
 

Heffners lever

Härligt!!!  :D
 
I Dagbladet idag kan vi läsa om det planerade byggandet i området Heffners -- och inte en enda gång nämns styggelsen "Norra Kajen" i artikeltexten.
Sååå härligt glädjande!! Detta unika, men hoppingivande, halmstrå griper jag direkt tag i!!
Heder o vördnad till Patricia Svensson, som skrivit artikeln!! Må hon fortsätta på samma glädjande och historiebevarande sätt!   :D
 
 
Alla områden heter ju nånting kryptiskt i kommunens papper, men heter ju något helt annat när man pratar om det.
T ex kan det ju i papperen stå Plösen eller Filla (oftast tillsammans med en sifferkod, som anger vilken av fastigheterna i det avsedda området), fast områdena, när man pratar om dem, benämns med områdesnamnen Bydalen och övre Bosvedjan.
Ingen pratar ju om dessa områden med de namn, som de har i kommunens papper, eller hur?
Jag menar, ingen säger väl  "Jag bor i Plösen"  när man vill berätta att man bor i en viss del av Bydalen.
 
 
(Foto: Sundsvalls kommuns hemsida)
 
Precis så är det såklart också med det planerade område, som fått arbetsnamnet Solhöjden, och som kommer att byggas i en del av det område, som heter Heffners.
 
I kommunens papper benämns det alltså "Solhöjden", fast området under de senaste 200 åren i både folkmun och i verkligheten heter Heffners. Till er, som lurats att tro något annat (d.v.s. "Norra Kajen") kan jag säga:
Varför tror du att det vackra gamla huset, som ligger mitt i det gult inringade området heter just Heffners herrgård ?
Ja, just det -- för att det byggdes och ägdes av Heffners sågverk, och dessutom ligger i området Heffners.  :D
 
 
Nu ska Heffners vackert soliga backar bebyggas och jag hoppas, ber och tror att Per Fredrik Heffners tjusiga herrgård kommer att bevaras, som ett vackert och välrestaurerat minnesmonument över Sundsvalls vagga. Jag instämmer helt i Nils Johan Tjärnlunds ord:
 

Det är min och mångas kraftfulla önskan att Heffners herrgård skall bevaras av många olika skäl, vilka redogörs för nedan. Jag yrkar att det införs tvingande bestämmelser för herrgårdens bevarande i den detaljplan som sedermera kommer att antas av Sundsvalls kommunfullmäktige.

 
 
(Foto: Dagbladet)
 
Mycket nedslående är dock, att man inte brytt sig ett dugg om att anpassa de planerade husen, så att de knyter an till Heffners herrgård och Stenstan -- vår vackra stadskärna.
Husen på skissen ser ju ut precis som vilka vanliga skokartonger som helst. Tråkiga, fula och helt utan kreativ eftertanke.
 
Men som sagt: journalistiska texter som Patricia Svenssons, som utesluter bolags- och arbetsnamnet Norra Kajen, applåderas och välkomnas varmt!!!
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0