Ödmjukande möten och upplevelser
Jag har i hela mitt liv engagerat mig ideellt och försökt att ge så mycket jag förmår och kan. Därför var det självklart för mig att svara "ja", när jag fick frågan om jag, som Röda Korsets frivilligarbetare, ville hjälpa till i flyktingboendet i min skolas idrottshall.
Jag har sett och upplevt en hel del genom livet, men för det här hade jag inga referensramar, som kunde ge mig en mental förberedelse. Det här var något helt nytt och min fantasi räckte liksom inte till -- exakt hur otillräcklig den var, hade jag dock ingen uppfattning om, förrän dagen var slut och jag själsligen utpumpad försökte samla tankarna.
När jag kom dit på morgonen låg idrottshallen i mörker, men jag kunde skönja madrasserna, som låg på prydligt avstånd från varandra över hela idrottshallens golv. De flesta låg fortfarande. En äldre man höll tyst på att ta fram frukostmat till samtliga och förberedde med hetvatten i termosarna. Barnen sov, men de vuxna låg vakna i morgonmörkret. Ett par unga kvinnor hade klivit upp och var i övervåningens omklädningsrum för att sköta sina spädbarn.
En känsla av overklighet sköljde över och genom mig... tvättade liksom bort allt som i vanliga fall hade varit "normalt" i min gympasal. Alla gånger jag tidigare i livet varit där på idrottsevenemang eller annat, raderades liksom ut i ett huj och byttes mot detta nya.
På många håll i Sverige ställs idrottshallar i ordning för att vara akuta flyktingboenden.
Så här är vi vana att se våra idrottshallar och gympasalar.
Kanske har inte du som läser det här sett någon idrottshall, som ställts i ordning till flyktingboende.
Det hade, som sagt, inte jag heller...
Kanske tror du att de får sköna sängar, egna små krypin och avskildhet.
Då har du fel!
Här kan du se några exempel på akutboenden idrottshallar i olika städer.
Det är så HÄR det ser ut.
Ingen avskildhet. Sida vid sida och tämligen nära varann.
Här ligger madrasserna en och en, men om salen ska användas för familjer, så skjuts de ihop och bildar små enheter om två och två eller tre och tre. Fortfarande ingen avskildhet. Män och kvinnor från olika kulturer sover då sida vid sida i samma sal.
Så var det i min gympasal och inte en enda person klagade eller protesterade. Ödmjukt och tacksamt inordnade de sig i detta nya. På blott två dagar hade de samordnat sig som en stor familj. De hade satt ihop borden till ett långbord och intog sina måltider tillsammans. Maten är de mycket impopulära matlådor, som levereras ut till våra svenska pensionärer, men här klagade ingen. Bröd och frukt ransoreras hårt, eftersom det är stor brist på dessa. Ingen klagade över detta heller, trots att just dessa bägge normalt utgör en synnerligen stor del av deras dagliga intag. Varje familj skötte sig själv, men med generös omsorg om och hänsyn till de andra. På dessa bägge dagar hade de också lärt sig lite svenska. De hälsade mig glatt med Hej, hur mår du? och svarade stolta Jag mår bra, när jag mäkta imponerad besvarade deras hälsning. De kunde också fråga efter mitt namn och presentera sig själva på svenska.
Det är för mig helt obegripligt, hur någon enda mänska på fullt allvar kan påstå, att dessa flyktingar får en lyx-tillvaro när de kommer hit. Eller att man inte tycker att människor har rätt att fly undan krig och fasor.
Skulle inte du själv fly från ditt land, om det blev så som på följande två bilder från Irak och Syrien'
Skulle du verkligen stanna och låta dina barn växa upp i det här?
Skulle du inte försöka fly till något annat land?
Jag är alldeles ofantligt tacksam för varenda lärorik, ödmjukande, berikande och insiktsgivande stund, som möten med flyktingar och invandrare ger mig. De gör mig till en bättre människa. <3
Bilder:
CNN
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Gävle Dagblad
Göteborgs Dagblad
Öppna Soc
Sveriges Radio
Kommentarer
Trackback
