Eftersom jag är pälsdjursallergiker, har jag inte haft så mycket med djur att göra i vuxen ålder. Men när jag var liten, hade vi katter och uppfödning av Bostonterrier -- dessutom är jag ju barnfödd på en bondgård, så då hade jag mängder av härliga djur omkring mig.

Detta är något jag saknat enormt, sedan jag i början av tonåren blev allergisk och vi var tvungen att göra oss av med våra älskade fyrbentingar. 

 

Genom tonåren var jag ofantligt allergisk. Så till den grad, att jag till sist utvecklade allergier mot saker, som vi aldrig hört talas om att man ens kunde vara allergisk mot -- kyla till exempel. Vid minsta hurvkänsla fick jag nässelfeber med stora rodnader och frossa. Minsta upplevelse av köld kunde utlösa ett "anfall" -- t ex att en varm sommardag gå i en matvaruaffär eller att svalka sig i det ljumma Medelhavet. Jag fick avhålla mig t.o.m. från att äta glass och att dricka kylda drycker.

 

Jag påbörjade en hyposensibilisering och det verkade ha bra effekt, men så blev jag gravid och fick avbryta behandlingen. En läkare tröstade mig med att kroppen förändras mycket av ålder och graviditet -- min allergi skulle alltså kunna mildras över tid. Så tycktes emellertid inte vara fallet -- åtminstone inte vad gäller hundar, hästar och kor, vilket var de pälsdjur, som jag råkade komma i kontakt med. Dock hade inga av mina bekanta några katter, så det var och förblev ett oprövat område -- och det var inte heller något jag reflekterade över.

Jag fick också rådet att boosta kroppen med vitamin- och mineraltillskott, att motionera regelbundet och äta medvetet sunt med mängder av antioxidanter -- ett råd jag tog på fullaste allvar, eftersom detta även skulle hjälpa mina onda leder att läka eller åtminstone bli mindre smärtsamma och inflammerade.

 

Då mina barn växte upp, blev jag varenda vecka sjuk, då flickorna kom hem från umgängeshelgen hos sin pappa, som hade både en stor hund och flera katter. Att det skulle kunna vara till större delen "hundmjället", som jag reagerade mot, tänkte jag aldrig på.

Jag ville bara så gärna, att de skulle få ha kontakt med djur, för jag visste ju hur värdefullt det är, och stod därför ut med den utmattande astman, nysandet och snorandet.

 

När flickorna sedermera blev vuxna och satte egna bon, var det såklart naturligt för dem att skaffa egna kissar. Och det var vid ett helgbesök hos min äldsta dotter, då hon bodde i Stockholm, som jag upptäckte att jag inte reagerade lika starkt mot katter som tidigare. Jag kunde minska medicineringen och ändå inte få någon astma. Förvisso nös och snorade jag fortfarande, ifall jag hade närkontakt med katterna, men så länge jag inte gosade med dem, gick det överraskande bra. Lyckan var gränslös och jag vågade knappt tro att det var sant! Hur länge jag varit så där oallergisk mot kissar, var och är höljt i dunkel, och det spelar egentligen ingen roll -- det är ju att jag är det, som är det fina!

 

Numera har jag en nästan besvärsfri kontakt med mina fyrbenta barnbarn och det är underbart!! Visst tar jag en tablett, om jag ska ha en lång stunds närkontakt med dem, men annars behövs det inte.

 

När någon av döttrarna t ex ska resa bort, kan jag nu vara kattsällskap och kattvakt, som sover över hos kissarna. Eller som igår, då min yngsta dotter jobbat alldeles ofantligt mycket under en period och kissarna varit ensamma alldeles extra mycket -- då var jag o en vän kattsällskap och hade tv-mys med dem, istället för att sitta för själv eller vara ute på annat. Sååå mysigt och sååå fint!!  :D