Jag var bara 18 år, då jag för första gången fick ett ryggskott. Det liksom bara var där på morgonen, då jag klev ur sängen och satte mig vid frukostbordet.

Det gjorde så förfärande ont, att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, och jag förstod inte vad i allsindar det var, som jag råkat ut för. Smärtan var så ihärdig, dov och annorlunda, så långt inne i kroppen och så komplett förlamande -- det gick inte att jämföra med något jag känt förut.

 

Vår dåvarande granne var sjukgymnast, och efter en liten stund med honom hade jag fått besked. Jag hade fått mitt livs första ryggskott.

 

Genom de kommande åren hade jag sedan otaliga, och tätt på varandra följande, ryggskott och var svårt hindrad av min onda rygg.

 

Då jag var dryga 30 fick jag ett diskbråck, som opererades. Efter operationen fick jag emellertid veta, att det som smärtade i min rygg, inte blott var ett diskbråck, utan också någon form av ådernystan, som lagt sig kring ryggraden. Detta var kirurgen både oförberedd på och okunnig i (han sa sig aldrig ha sett eller hört talas om sådant), så denne valde helt enkelt att stoppa den häftiga blödningen från ådernystanet och sen låta det vara kvar i min rygg. Där har det sedan legat och hållt sig förhållandevis lugnt i många år, men för ca 10 år sedan började ryggen åter spöka och dra iväg i s k ryggskott. Om det är artrosen eller ökad förslitning eller bägge delarna med nån inblandning av det där ådernystanet, har jag ingen aning om. Det enda jag vet är, att det gör gräsligt ont och är väldigt instabilt, trots att jag tränar och stärker min rygg och muskelkorsett så mycket det går.

 

För några år sen förvärrades alltihop, genom att jag råkade trampa genom ett altangolv, som inte låg fastspikat. Jag skadade då ena knät och ena höften. Eftersom benet gjorde så infernaliskt ont, var jag tvungen att uppsöka vårdcentralen -- jag trodde att jag kanske haft sönder något inne i knät eller höften. Att undersöka höften var dock läkaren inte intresserad av.

 

- Vi röntgar knät och ser hur det ser ut. Eventuellt får vi sen röntga höften också, beslöt min tröge gamle husläkare.

Att ta röntgenplåtar på bägge dessa vid samma tillfälle, då jag ju ändå var där, tyckte jag verkade vara en sund tanke och lösning, men icke sa Nicke. Så skulle vi inte ha det, sa läkaren. Sålunda röntgades knät och man konstaterade, att det var slitet, men inte skadat. Om besvären kvarstod fick jag höra av mig igen, stod det i brevet från vårdcentralen, men p.g.a. artros skulle läkningsprocessen sannolikt bli långdragen och långsam.

 

Om besvären kvarstod... Jo jo, det kan man säga att de gjorde. Det visade sig vara synnerligen svårläkt, men jag visste ju att artrosen motarbetade läkningen, så jag stålsatte mig och lät tiden gå. Vecka lades till vecka, månad till månad, och jag blev inte ett dugg bättre -- snarare tvärtom. Jag blev mer och mer orörlig, och smärtan, som strålade från höften och ljumsken ned genom benet och ut i knät, blev alltmer outhärdlig. Till sist kunde jag inte gå eller stå utan smärta, och jag vaknade på nätterna, så fort jag rörde på benet. Jag kontaktade åter min husläkare, förklarade att jag inte orkade ha så ont längre, utan ville ha en utredning av höften. Han skickade mig på en röntgen av höger höft, som visade att jag hade artros och lätta förslitningar, men inget som borde orsaka den typ av smärtor jag upplevde. Ingen uppföljning eller fortsatt åtgärd.

 

Tiden gick. Jag knaprade tabletter och försökte leva som vanligt, men det var svårt. Att gå tillbaka till läkaren på vårdcentralen, kändes absolut inte som nåt vettigt val. Nej, jag behövde hjälp av någon, som verkligen var insatt i kroppens leder och muskler.

 

Inför en förestående utlandsresa, som verkade kunna bli en mardröm av bensmärta, sökte jag hjälp hos Ulf, en mycket klok och kunnig sjukgymnast på mitt gym.

 

- Jag tror att du kan ha skadat höftkapseln och det är den, som ger dig ont i benet, sa Ulf.

Inför resan klämde han in mig i sitt tajta schema, så många gånger det bara gick, och under 5 täta besök drog, tänjde och töjde han på min höft. Nästan omedelbart klingade smärtan av och blev mer uthärdlig. Jag fick förvisso ta mina smärtstillande under hela semestern och nätterna var fortfarande en plåga, men dagtid var jag såå mycket rörligare och smärtfriare än jag varit på länge. Jag kunde ta långa raska morgonpromenader utan några som helst problem, och spenderade långa härliga stunder i Alanyas utomhus-gym-parker.

 

När jag kom hem till kalla Sverige och återgick till mitt mestadels sittande jobb, kom emellertid problemen o smärtan tillbaka. Jag förstod, att jag nu bara måste gå till botten med höft-rygg-ben-problemet. Man hade ju faktiskt inte utrett och undersökt mig ordentligt efter altanolyckan, och det kunde ju vara så, att jag råkat skada något där inuti -- kanske några mjukdelar..? Eller var det ådernystanet i ryggen, som börjat röra på sig? Jag funderade över att gå tillbaka till Ulf, men han hade sagt att han inte var helt säker på orsaken till smärtorna, och eftersom så lång tid gått utan att eländet läkte, blev jag osäker. Kanske behövde jag bli utredd och undersökt av nån med ännu mer specifik kroppsutbildning -- t ex en naprapat?? tänkte jag.

 

 

Mina smärtstillande tabletter tog slut, så jag  bokade  ett besök hos en läkare -- fast en ny läkare på en annan vårdcentral. Att byta bort min gamla vårdcentral, kändes helt rätt, men till vilken jag skulle byta, hade jag ingen aning, så det blev den, som naprapaten rekommenderat.

 

- Du får nog lära dig att leva med Alvedon Forte och Diklofenak, och om ett antal år tänka dig en ny höft! sa den nya unga läkaren, efter en stunds lyssnande och ingen undersökning alls.

 

Nämen aldrig i livet!!! var min spontana respons till bägge sakerna.

Jag var verkligen inte redo att acceptera nån höftprotes.

Min höft kunde bara inte ha förslitits så på bara några månader! Det kunde bara inte stämma!

Själv tyckte jag att jag kände igen den dova bensmärtan, från livet före ryggoperationen, men det örat ville inte heller den här läkaren lyssna på. Det var höften. Punkt slut.

 

Jag rös vid tanken på ett liv på tabletter... tänkte med fasa på alla mina unga år -- livet före ryggoperationen -- tungt medicinerad med starka smärtstillande tabletter. Efter bara ett par år med dessa tabletter, hade min mage kurkat ihop totalt. För att lindra magproblemen fick jag äta Losec o.dyl. Nej, dit ville jag inte tillbaka! Den tid som gått sedan altanolyckan räckte mer än väl, och min mage protesterade vilt mot alla smärtstillande tabletter.

Ett tablettknaprande liv och en höftprotes, kan bara inte vara enda lösningen för mig, tänkte jag, och beslutade att söka mig andra vägar. Men innan jag lämnade den nya läkaren, bad jag att få en remiss för röntgen av ryggen.

 

Inom kort fick jag min kallelse till röntgen, men den var beställd för röntgen av höften. Frustrerad försökte jag, utan framgång, få kontakt med läkaren, för att få förnyad röntgenremiss och då av rätt sak -- d.v.s. ryggen.

Trots att man inte röntgat min rygg sedan jag var ung, och den då uppvisade rejäla förslitningar, verkade det inte vara någon, som ville undersöka min rygg eller tro att besvären hade något som helst med den att göra -- och ingen tycktes vilja lyssna på mig som patient.

Jag lyckdes inte få kontakt med läkaren och gick därför uppgivet till röntgenmottagningen, för att röntga min höft -- igen.

Röntgensvaret kom efter några veckor och innehöll inget nytt.

Måttlig förslitning, som inte borde behöva ge de smärtor jag upplevde, skrev läkaren.

Inga förslag på annan åtgärd eller undersökning.

Jag började tappa hopp och ork, hade väldigt ont, sov dåligt och grät mycket.

 

 

Så fick jag höra talas om osteopati -- något som var något helt nytt och okänt för mig.

Jag blev rekommenderad ett besök hos en lokal osteopat, Jimmy Larsson, på Mediform.

Och där började äääntligen min resa mot läkning och bättring!!

 

Hos Jimmy var allt annorlunda -- det kändes redan i väntrummet, som var som en skön "landningsplats" för smärttrötta besökare. Här låg allt fokus på helhet. Kundens/besökarens helhet.

 

Jimmy var inte ett dugg som andra vårdgivande mänskor jag träffat (och jag har verkligen träffat många genom åren!).

Mina tidigare erfarenheter har varit, att man hela tiden fokuserat på det, som är deras specialitet och vägrat se nåt annat.

Till exempel fick jag bara ta upp det onda benet hos ortopeden, och då var det verkligen inte tal om att ens nämna (än mindre be honom undersöka) ifall ryggen eller höften kunde ha nåt med bensmärtan att göra.

Det stod höger ben i remissen, och då var det detta som skulle undersökas. Punkt slut.

Jag har hela tiden känt, som att smärtan jag har, skulle kunna komma ur både ryggen, höften och benet (jag kände ju igen bensmärtan ifrån diskbråckstiden), men dessa banor har ingen velat fundera i. Åtminstone inte vid ett och samma besök, för i så fall fick jag skaffa en ny besökstid/remiss och betala en ny avgift, och då först kunde man titta på det.

 

Så knasigt var det alltså, ända tills jag träffade osteopat Jimmy Larsson.

 

- Allt hänger ihop! Det ena utesluter inte det andra -- tvärtom! sa Jimmy, då jag vimsigt försökte förklara hur det kom sig, att jag egentligen inte visste var jag hade ont eller riktigt var problemet satt/sitter. Ryggen? Höften? Benet? Jag visste inte. Symptomen var smärtande sovande händer, ond nacke, stel och ofta sned rygg, hackande o smärtande höft och ett ont ben, som låste sig. 

Aldrig tidigare hade någon sagt så. Jag började nästan gråta av häpen lättnad.

 

Jimmy lyssnade, undersökte, rätade varsamt ut och la tillrätta, lättade på smärtor och stela krampande muskler. Jag fick också lättgjord "hemläxa" i form av ett par höft- och bäckenstärkande övningar.

 

Redan efter första besöket kände jag en klar förbättring och ökad rörlighet, och jag trodde knappt det var sant.

 

Då jag, efter en veckas träning med min hemläxa, kom till det andra besöket, kände jag mig avsevärt rörligare och hade inte alls lika ont.

Smärttabletter tog jag knappt längre -- bara till mina gruppträningspass på gymmet. Jag var såå förvånad och överraskad, men också alldeles väldigt glad och lättad!!

 

Jag hade också, eftersom Jimmy okejat det, under veckan som gått, vågat prova att återuppta mina kära Zumbapass (om än med viss försiktighet i rörelserna), och funnit att det fungerade alldeles utmärkt. Lycka!!

Jag hade tidigare tvingats avstå Zumban, eftersom höften och benet låste sig vid höftrörelser och breda steg, och jag hade ju inte en aning om varför, eller hur jag skulle kunna häva låsningen. Jag trodde på läkarna och när de säger "låt bli", så låter man ju bli...

 

Jimmy var och sa raka motsatsen. Han uppmuntrade och informerade, instruerade och inspirerade. Han förklarade att jag, i motsats till vad naprapaten påstått, visst skulle tänja, stretcha och röra på både höft och rygg -- rörelse och tänjning var ju vad en stor del av själva behandlingen gick ut på.

Rörelse ökar genomblödning, vilket i sig är läkande. 

 

- Rör på dig så mycket du vill och kan! sa Jimmy.

Det enda jag bör avstå ifrån, var/är en alltför stor bakåtböjning av ryggen, eftersom det klämmer ihop ryggens delar på ett onaturligt sätt -- det är dock en rörelse, som jag aldrig gör, så det blir ju inte svårt att undvika. 

 

Glad och lättad har jag sedan rört på mig så mycket jag orkat, klarat, haft tid och lust med.

Läkaren och naprapaten var bägge helt ute o cyklade -- det visade ju t.o.m. röntgenplåtarna på höften.

Kloke sjukgymnast-Ulf däremot, var inne på rätt spår och resonerade helt rätt kring stretch, träning och ökad rörlighet. Det backas helt upp av det osteopaten sa, gjorde och rekommenderade, samt av det faktum att jag nu vänt kurvan och stadigt blir bättre o bättre.

 

 

Vid ett av mina osteopatbesök, passade jag på att rådfråga Jimmy om Flexibak -- en ryggpryl, som jag för några år sedan såg i en Må Bra-tidning. Den är skapad av en engelsk osteopat och används för att både stärka ryggen och minska ryggsmärtor.

Här nedan är artikeln jag såg: