Vadå bortskänkes??? tänkte jag förbluffat. Varför skänka bort något så ofantligt vackert???

 

Av texten framgick, att hon tyckte att detta rent materialmässigt inte höll tillräckligt hög kvalitet för att säljas, men självfallet var helt och fullt användbart. Sålunda gav hon bort det.

(Senare fick jag veta, att hon hade lagt ut det på Facebook, men ingen hade visat något intresse för det, och därför la hon ut det på sin blogg istället.)

 

2008 då jag för första gången besökte den ljuvliga lilla staden Largs, såg jag såna här böneband (rosenkransar) i den katolska församlingens charmerande lilla shop, men köpte inget, eftersom jag inte hade råd.

Året därpå, då jag åter besökte Largs och bodde där en hel månad, köpte jag ett, men det blev av ekonomiska skäl bara ett i mycket enkelt utförande -- som ett minne av staden och de nya vänner jag lärt känna där. Sedan dess har jag utan framgång sökt ett riktigt radband/böneband på nätet, för att jag tycker att de är så ofantligt vackra.

 

Ja, ni förstår nu förstås, att jag reagerade blixtsnabbt på Anna-Karins blogginlägg, bad en bön och skickade ett "JAG-vill-ha-om-det-finns-kvar-mail" till Anna-Karin.

Detta blev den allra första kontakten, med en person, vars blogg jag läst ett tag. Jag kände att vi klickade direkt och hon kom att bli en ny och härlig vän.

 

Det grekiska bönebandet fanns, otroligt nog, kvar -- det bara måste vara nån mening med det, tänker jag.

Våra vägar korsades och våra liv möttes av nån god och fin anledning.

 

Anna-Karin tipsade om sin webshop, där hon säljer sina vackra handgjorda smycken.

Därefter mailväxlade vi en hel del, för jag blev helt betagen av hennes smycken och ville gärna beställa ett armband. Det var bara så himla svårt att välja (grönt eller vitt?), och välja måste man ju, då plånboken är a-kassetunn. Till sist hade jag dock bestämt mig för ett 85-kronors armband i jordbruna toner med ett gräddvitt kors.

 

 

 

 

Efter två dagar låg ett kuvert från Anna-Karin i min postbox. Ivrigt sprättade jag det, och fann dessa vackra smycken.

Förbluffad över att finna två armband, istället för ett, funderade jag över en tänkbar orsak.

Hon skickade kanske ett extra, så att jag skulle få välja! tänkte jag.

 

Fascinerad satt jag där och fingrade på de vackra smyckena, och kunde bara inte välja.

Till sist beslöt jag mig för att behålla bägge, vilket jag också mailade henne i mitt varmt-tack-mail.

Det visade sig dock, att Anna-Karin inte ville ha betalt för det svarta armbandet. Hon hade bestämt sig för att också göra ett i svart med grönt kors, och ge detta som gåva till mig.

Jag blev helt stum. Gråtfärdig och glad på en och samma gång. Kunde sånt här hända? Och det precis då man som bäst behöver det??? Ja, det kunde det helt uppenbart! Såna här mirakelsaker kan verkligen hända!