Inte världens bästa i betydelsen "världens mest perfekta och felfria övermänskor" -- nej, det är inte så jag menar! Och det är jag glad att de inte är, för oj så jobbigt det hade varit.
Nej, jag menar, att mina föräldrar är världens mest goa, omtänksamma, generösa, snälla, varmhjärtade, hjälpsamma, stöttande, trevliga, lättsamma, roliga och härliga!! Och jag är såå glad åt, att just de är just mina föräldrar!!
Idag t ex uträttade de några ärenden på Birsta och kom sedan förbi här på hemvägen, för att se hur altanen blev, då jag satt dit staketspjälorna...
Och vad hade de köpt åt mig, tror ni??? Jo, en kanonfin, stabil o exklusiv dynlåda!! Jag blev sååååååå glad!!! :D
Check it out! Både snyggt och praktiskt!!
Håller för vikter upp till 60 kg, vilket betyder att lätta personer kan sitta på den.
Vi satt länge ute i eftermiddagssolen, och då det var dags att gå in o se 18-nyheterna, passade jag o mamma på att inviga dynlådan. :D
Den svalde med lätthet mina fyra dynor.
- Nu slipper du ha dynorna inne på golvet, sa mamma.
Eller som pappa skämtsamt uttryckte orsaken till att de köpt lådan åt mig:
- Vi är så innerligt trötta på att se dina dynor inne på golvet om somrarna! *skratt*
Jag bor ju lite trångt i min lilla 2:a och den är inte utrustad med någon klädkammare, så som lägenheter oftast är. Det är sålunda lite smått om förvaringsutrymme, och dynorna till mina utemöbler har sommartid därför alltid fått stå lutade längs nån vägg eller nåt skåp i vardagsrummet. Inte så särskilt prydligt förstås, men så har det fått vara, och det är detta som min käre pappa nu använde som skämtsam orsak till att de kostat på mig denna fina dynlåda.
Gårdagen fick, precis som jag tänkt, gå i långsamhetens och vilans tecken.
Jag höll mitt svettroliga morgonpass på gymmet, men sen gjorde jag inte särskilt många knop under resten av dagen. Staketspjälorna kom på plats, men det var också allt jag åstadkom.
Det som tog längst tid, var egentligen att komma på hur jag skulle sätta dem --- alltså, vilket mellanrum jag skulle välja mellan spjälorna... när det var gjort, så gick själva ditfästningen rätt snabbt.
Först gick jag återigen runt lite i området, för att kika hur andra satt sina spjälor -- det finns nämligen tusen och en varianter. Därefter valde jag att sätta upp två varianter på prov, och sen gå ut på gräset och se efter vad som såg bäst ut.
Man kan tycka, att detta väl borde vara en enkel grej, men så är inte alls fallet...
Valet av springstorlek mellan spjälorna i mitt staket, styrs till viss del av att stolparna inte kunde sättas med exakt samma mellanrum. Vi hade bl.a. en ventilationsglugg och lite annat att ta hänsyn till, så staketstolparna sitter där det har gått att sätta dem, och sen anpassas spjälorna efter detta.
Sålunda krävs en stunds rejäl eftertanke, innan spjälorna sätts dit.
Alternativ 1: den första spjälan vid varje stolpe sätts dikt stolpen och därefter lämnas glapp mellan spjälorna. (Så har jättemånga!)
Alternativ 2: den första spjälan vid varje stolpe sätts med ett glapp mellan spjälan och stolpen.
Efter att ha gått ut på parkeringen och sett staketet på avstånd, valde jag detta alternativ, även om det innebär att det, på några ställen i staketet, kommer att måsta bli en smalare spjäla, som tydligt avviker från de övriga.
Alternativ 1 gav, tyckte jag, ett oregelbundet och rörigt intryck. Det blev vid varje stolpe liksom tre enheter dikt varandra (spjäla-stolpe-spjäla), som bildade nån slags kompakta klossar i staketet. Alternativ 2 däremot, gav ett luftigt och, för ögat, harmoniskt intryck.
Då hade jag alltså valt metod. Kvar var att bestämma hur stort glapp jag skulle ha. Även detta har enormt stora variationer här i området. Jag valde nån slags gyllene mellanväg, för att få det så enhetligt mot övriga altaner, som det bara går.
Lite trixigt var det att hålla, måtta och skruva samtidigt -- i synnerhet när man har en kropp, som inte medger huksittande eller knästående arbete -- men jag kom på en mycket smidig lösning:
Jag förberedde genom att i förväg sätta fast skruvarna på rätt ställen i spjälan, så att jag skulle slippa vingla med detta i själva skruvmomentet.
Genom att sitta på en stol, som jag hela tiden flyttade med mig längs staketet, frigjorde jag ena foten, som fick agera stöd för spjälan underifrån. På detta sätt fick jag bägge händerna fria -- den ena för att hålla i spjälan och måtta in den i rätt position, den andra för att hålla i skruvdragaren.
För att slippa mäta varje glapp både upptill o nedtill, såsom man gjorde i Byggmax instruktionsvideo, så använde jag en spjälbräda som mellanlägg --- d.v.s. jag satte dess sida mellan varje spjäla, så att avstånden mellan dem blev lika långt som deras tjocklek. Detta "mått" klämdes fast mellan den spjäla, som redan satt där och den jag höll på att skruva, och "måttet" fick sitta kvarklämt där tills jag skruvat alla fyra skruvarna. Mycket smidigt och knä- o ryggbesparande! :D
Efter en stunds skruvande i solgasset, kom Ziri, André och Ida med lunchbaguetter. Då fick jag en välkommen stunds rast o vila och trivsamt småprat.
Medan Ziri sedan plockade undan och satte på kaffe, assisterade Ida mig med spjälskruvandet --- det går sååå himla smidigt o snabbt då man är två, som hjälps åt. :D
Ta-daaa!!! Snyggt va? :D
Nu fattas bara överliggaren, så är staketet och vind/insynsskyddet klart.
Här på gaveln ska den breda grinden/porten och trappan bli.
På min gamla altan fanns inget trappsteg och grinden var så smal, att mina vänner med rullstol och barnvagn inte kunde ta sig in på altanen. Det var ett stort hinder och problem, som jag nu ser till att bygga bort.
Min lägenhet ligger ju i bottenplanet och huset har en fin metallramp upp till bron vid porten, så jag ser det som viktigt att även altanen byggs så handikappvänlig som möjligt och förbereds för framtida eventuella behov av anpassning.
Se så snyggt, gediget och rejält!!! :D
Kvar är nu att klyva några staketspjälor i rätt bredd, men det får pappsen göra, för jag kör som sagt ogärna kapen. Sen ska överliggare, grind och trapp dit... och sen blir det en liten altaninvigning för alla, som varit så himla snälla och hjälpt mig bygga den. :D
Pappsen o jag inledde dagen med att sätta dit resten av kjolbrädorna. Ansvaret o kunnandet vilade tungt på pappsen, för det där med vinklar o gerning är inte riktigt min grej. Lyckligtvis kom André o Ziri efter bara en liten stund, och se då löste karlarna gerningen på ett kick. Sen tog vi en stunds fika- och fruktpaus.
Se så fint det blev! :D
André hanterar kapen tryggt o lätt.
Det är en bra avlastning för pappa, när mina mågar är med i bygget, för jag använder ogärna kapen, vilket innebär att pappa får göra precis all kapning. Familjens förra kap körde jag som hejsan, men den här känns obekant och otrygg.
Här har den första 45x45-regeln för räcket satts på rätt höjd. Räcket ska bli lagom högt för att skydda lite mot insyn, men ändå släppa in maximalt med ljus och sol på altanen.
Så kom mamsen med go'fika och då tog vi kaffepaus. Hon är sååå duktig på att baka min mamma!! :D
Den pyttelilla bit vi ökat på mitt altandjup, ger så ofantligt mycket! Se bara!! Nu kan vi alla sitta runt samma bord, utan att nån trängs upp mot en vägg eller ett räcke. Tänk att 40 centimeter kan göra så stor skillnad!
Så blev klockan fyra och Olof kom med släpvagnen, för att skjutsa mig o tre 140x45:s plankor tillbaka till Byggmax, och istället köpa tre 170x45:s dito, samt köpa några fler 45x45:s reglar.
När vi kom tillbaka efter uträttat ärende, hade karlarna hunnit massor!!
Scrolla ner så får du se!! :D
Jag blev jättepaff!!! De hade hunnit sätta nästan hela vind- och insynsskyddet.
Ziri hade dessutom kapat till allt spjälvirke i rätta längder, och lagt dem i prydliga högar.
Mycket modig tjej, som skött kapen alldeles själv! :D
Här passar pappa och André in den sista lilla spjälan i den del, som ska vara vind- och insynsskydd.
I port/grinddelen fattas den sista spjälan längst ut.
Den kapar o klyver de till här...
... och Lars-Erik är på plats med skruvdragaren
.
Sen måttar de noggrant den 45x95-regel, som portens gångjärn ska fästas i.
Pappsen kapar...
... och Lars-Eric skruvar. :o)
Mamsen, Märtis, Ziri o André myser i kvällssolen, som snart försvinner bakom grannhuset.
Det har varit en låååång arbetsdag för pappa o mig. Middagsmaten är snart klar och det börjar bli dags att plocka ihop för dagen.
Pappa o Lars-Eric mäter och kapar till den sista lilla delen.
Sen är det äntligen arbetsdagsavslutande mysmiddag!
Min mage har morrat ända sen lillebror Olof och jag gav oss iväg ut till Byggmax o K-rauta med släpvagnen vid 4-tiden, och när vi äntligen sätter oss till dukat bord, är klockan nästan 7.
En bild på finaste lilla sessan i min famn, får avsluta dagens bildskörd. Hon ligger så nöjt och suger o gnager på handen, så att det smaskar o låter.
Jag är också alldeles väldigt nöjd!! Och trött!!
Fredag får, efter morgonpasset på gymmet, bli en lugn poa-på-dag, då jag sätter de spjälor i staketet som ska sättas hela och inte behöver klyvas. Mer tänker jag inte göra. Mer orkar varken jag eller min kropp.
Nej, kropp och själ behöver få vila lite och samla energi, innan det är dags att göra det sista -- alltså, trapp, port och överliggare. :D
Som alla andra måndagar, onsdagar och fredagar kl 9-10, började jag dagen med att hålla ett pass Sommargympa på Sensia. :D
Sen snabbt hem o duscha och få sig lite i magen, innan det var byggdags. :D
Eftersom vi behövde mer trallvirke och även 145x45 till räckets överliggare, så lånade pappsen o jag Märtas bil (varken jag eller pappa har nån dragkrok) och for iväg och shoppade tryckimpregnerat virke.
Mamsen var hemma och bakade bullar, så när vi var klara med vår virkesshopping, gick det ju bara inte att börja snickra, innan vi tiggt åt oss en kopp kaffe och en rejäl bit av mammas varma och förföriskt doftande bullängder.
Klockan blev sålunda mitt på dagen, innan vi kom igång med altanbygget, men vad gör väl det?
Jag kommer osökt att tänka på Robban Brobergs "Målet är ingenting, vägen är allt". Jag skulle inte vilja påstå att målet, som ju är den färdiga altanen, inte betyder någonting, men nog har Robban en good point i att vägen till den färdiga altanen, är mycket värdefull att ta vara på. Vi har så mycket roligt och så många fina stunder under byggtiden -- det har vi alltid under våra gemensamma projekt!! -- och det ska man absolut inte jäkta förbi, för det är just såna minnen, som man sedan, både tillsammans och allena, sitter på den färdiga altanen och minns o ler åt.
Här följer dagens bildskörd:
Lars-Erik kom direkt efter jobbet, och fick omedelbart en söt liten sessa i famnen, ett glas saft och en go'macka, som Ziri gjort.
Sessans mamma skickade vi iväg över till Hemmanshöjden, för att hämta mormor Inger.
Pappsen klyver smala bitar, som ska läggas längs väggen.
Eftersom den sista trallbrädan nådde ända in till bärlinan, som är fäst i väggen, så är detta bara en rent kosmetisk åtgärd --- en smal rimpa bara för att täcka bärlinan, alltså.
Lars-Erik, som är ung och vigulant, kryper runt och monterar dit stöd för kjolbrädorna.
Och så här snyggt o slätt blev det i dörröppningen. :D
Nu kliver man rakt ut på trätrallen, istället för på ett litet trappsteg, och det känns jättebra, för jag vet inte hur många gånger jag snubblat på det där dumma trappsteget.
Se, så snyggt altanen sluter an mot husväggen!!! Proffsigt och elegant!!!
Som sagt: Lars-Erik, som är den mest vigulante och rörlige av oss tre, får hasa runt och fästa de saker, som är på låg nivå. Oerhört tacksamt, inte minst för min rygg o nacke, att han hjälper oss med det!! :D
Märtis sitter inne o ammar, så att sessan är mätt o gla' då mormor Inger ska passa henne, medan Märtis lagar sin goda köttfärssås till middag åt oss. :D
Nu ligger hela den tjusiga altanen på plats och vi har befriat mitt vardagsrum från altanmöblerna.
Pappsen och Lars-Erik provsitter, medan de pratar om morgondagens snickeriagenda.
Jag har sagt det förut, men säger det igen:
Nog är detta Bosvedjans proffsigast byggda och i särklass snyggaste altan, eller hur? :D
Vi avslutade, precis som alla tidigare byggdagar, dagens jobb med en gemensam måltid, men jag var nog så trött att jag glömde använda kameran.
Märta bjöd på pasta penne med supergod köttfärssås med hela champinjoner i --- och så missar jag att knäppa kort. :(
Det var i alla fall alldeles väldigt gott och vi hade, precis som annars, det väldigt trevligt o mysigt tillsammans. :D
Pappa o jag hade tänkt klara oss själva igår, och det hade vi säkert gjort också, fast då hade det gått myyyycket lååångsammare, för jag kan inte det mågarna kan och är inte lika stark som karlarna.
Nu kom både Ziri o André och Märtis o Maire, så då fick Märta hjälp med Maire, vilket gjorde att hon kunde hjälpa mamsen att göra mackor o kaffe, medan André kapade o skruvade tillsammans med pappa o mig -- och då började trallsättningen löpa på i högt tempo, ska jag säga.
Sen kom även Lars-Erik, då han slutat jobbet, och då var de plötsligt tre kapare, måttare o bärare, mot en (mig) skruvare, och DÅ tog de supersnabbt ledningen med flera trall-längder, så jag hann inte med i skruvningen. *fniss*
Scrolla ner o se gårdagens bildskörd!
Ziri o André kom, som sagt, vandrande nerför backen, och de hade bara varit en liten stund, då Märtis o Maire kom runt hörnet. :o) <3
Men lilla söta trollungen Mairutt ville inte alls ligga i vagnen, så hon fick komma upp till moster Ziri.
Sånt som är fint, får man aldrig för många bilder av, eller hur? :D <3
Pappsen o André fick snabbt till vinklar och urkapningar.
Plötsligt var det go'fika!! Mamma o Märta kom ut med kaffe och jättegoda rågmackor! Och det var tur, för energin i yoghurten jag ätit till lunch hade liksom precis tagit slut.
Så började trallskruven sina... Jag hade köpt 500 st, men det räckte förstås inte.
Men Märtis kom på att Lars-Erik ju skulle sluta jobbet inom bara några minuter, så jag skickade raskt ett sms o vädjade om hjälp. Efter bara en liten stund kom han som en räddande ängel med två skruvkartonger. :D
När vi hade lagt ungefär halva trallen, kom det en rejäl regnskur, så vi pustade under tak en stund.
Vi ställde raskt undan verktyg o skruv, så att regnet inte kom åt dem och täckte över kapen ute på gräset.
Sen väntade vi under tak en liten stund, medan karlarna räknade om vi hade tillräckligt med virke kvar (och det hade vi förstås inte), och vips var skuren över.
Pappa agerar mothåll för att räta ut brädan lite och göra springan lika hela vägen, medan André raskt förborrar o skruvar.
Fortare än fort går det, och de unga raska mågarna löper som illrar mellan kapen och altanen. Här skruvar Lars-Erik snabbt dit nästa bräda, och jag o kameran hinner knappt med.
Så tog trallvirket slut och dagens svettiga arbete var till ända.
De trallbrädor som saknades var dock inte felräknade, utan är helt enkelt använda till den lilla påbyggnaden av insynsskyddet mellan min o grannens altan. Jag hade bara glömt att räkna med detta, då vi beställde virket, men det gör inget, för vi måste ändå iväg och köpa till lite mer till kjolen och trappan.
Har ni sett en snyggare och proffsigare byggd altan, va? Näe, jag tänkte väl det!!! :D
Mamma hade dukat o fixat fint inne, medan Märta hämtade in persilja och jag snabbt grillade på lite nötkött.
Mycket nöjda med dagen, satte vi oss alla till bords för en mysig gemensam måltid.
Jag vet att jag sagt det ofta förut, men det tål verkligen att upprepas, så jag säger det igen:
Jag är sååååå lyckligt lottad som har en sån ofantligt fin familj omkring mig!!!! <3 <3 <3
Karlarna började dagen med att byta till den nya klinga, som jag köpt till kapen.
Så himla mycket nytta som jag haft av att få låna den, tyckte jag att jag sannerligen kunde kosta på den en fräsch o vass klinga. Gissa vilken skillnad det blev på kapningen!! Den skar som en varm kniv genom smör! Rena och precisa snitt!
Därefter körde de igång med delen mellan min och grannens altaner.
Lite pillrigt att få till, men jag tycker att de lyckades kanonbra! Pappa och Olof är såå duktiga snickare!
Först ska nu virket få torka i minst ett år, men sen ska jag vitmåla det, och då kommer det här att se mycket snyggt, stilrent och enhetligt ut. Jag ska förstås också skaffa en bit till av den plåt, som ligger ovanpå insynsskyddet.
Lillebrors härliga lillstumpa har varit med här under några av byggdagarna, och när lilla Maire kommer hit, så blir hon såååå lycklig. Hon är ofantligt förtjust i bebisar och just Maire ligger nog högst på listan -- hon har t.o.m. döpt sin docka till Maire och sköter o ammar henne precis som om hon vore en riktig baby.
Medan karlarna pysslade med kransbrädan, bytte jag den gamla trasiga och medfarna plåten mot en ny, som jag fick av pappsen. Tyvärr lossnar färgen lite här o där, då man bockar den och knackar på den, men jag ska lägga på ett lager Hammarlack, så att den åter blir prydlig o fin.
Efter att detta foto togs, lade jag också silikon längs kortsidorna på den, så att inget vatten ska kunna tränga in och orsaka skador.
Pappa och Olof höll alltså på med frisbrädan, som ska vara "krage" runt själva altantrallen. Ett tidsödande jobb, som kräver mycket noggrannhet och eftertanke. Jag blev såklart helt "över"... inte riktigt min starkaste sida det där med vinklar o sånt. *skratt*
Storebror Pär har lånat oss sin sprillans nya sticksåg, så urkapningarna går som hejsan! :D
Lillstumpan myser med en glass i en filt på gräset. Hon verkar trivas o ha det rätt okej här mitt i bygget.
Så här kapar de ur för stolparna, så att brädan kommer att ligga som en inramande krans runt hela altanens ytterkant. Inne i denna "ram" ska sedan själva trallen läggas, med början utifrån kanten och sista brädan längst in vid väggen.
Lilla gumman och mamma (hennes farmor) pysslar, leker o stökar inne hos mig.
Jag har lagt ut ett provisoriskt trappsteg, som hon gärna kliver ut på, för att få hämtning av "hästen" (läs: mig), när hon vill ut på gräset, utan att måsta gå ut via trapphuset. Lilla charmiga go'unge! *skratt*
Här måttas sista kransbiten till, under trivsamt småprat med grannen. Pappa och han gick i småskolan tillsammans, så de har känt varandra nästan hela livet.
Lite trixigt och pyssligt, och petigt noggranna är de, men så blir det riktigt, riktigt snyggt också!!
Se så elegant!!!
Nedanför kransbrädan har de monterat dit en stödbit, som trallen ska vila stadigt på.
- Det får inte bli nåt svaj eller gung! säger de strängt till mig, då jag förelår att det kanske inte behövs, eftersom biten mellan hörnet och första balken är så kort.
Så här elegant och prydligt "inramad" blir alltså min altan!!
Även trallens första bräda måste kapas ur, så att den möter och sluter an mot kransbrädan. Det tar nästa lika lång tid som att få till kransen, men sen kommer det att gå som hejsan, för då är det inga stolpar att ta hänsyn till.
Pappsen måttar vinklar, beräknar vidd på "hålen" och ritar noga ut var det ska kapas ur.
Storebror Pär, Märtis och småstumporna pratar en stund med grannen.
Då brädan fått rätt längd och blivit urkapad för stolparna, tror man kanske att den är klar att skruvas fast, men icke sa Nicke -- då ska följande göras:
1. Dit med brädan.
2. Kolla alla urkapade "hål".
3. Rita var det behövs tas ur lite till.
4. Bort med brädan igen.
5. Ta ur några millimeter med stämjärnet på utritade ställen.
6. Tillbaka med brädan.
7. Börja eventuellt om från punkt 3 igen.
De har ett oändligt tålamod de här herrarna, men så blir det alldeles väldigt snyggt och proffsigt välgjort också!!
Märtis passar på att amma Mairutt innan det är dags för oss att äta middag.
Det är något alldeles särskilt näpet med små bebisars nackar och bakhuvuden, eller hur?
Åsynen av dem fyller ens hjärta av varm beskyddarinstinkt och överväldigande kärlek!
Mamma har dukat middagsbordet och ser intresserat på bygget från sin utsiktsplats i köket, medan jag grillar för andra gången idag (det blev smidig lunch med korvgrillning) och karlarna lägger sista handen vid en urkapning.
Vi avslutar sålunda också denna byggdag med en gemensam måltid. För mig känns det mycket viktigt, att alla, som hjälper mig i bygget, fått mat o dryck i riklig mängd, så att ingen behöver gå hem hungrig efter arbetsdagen och ställa sig o laga mat.
Det är också både bra och trivsamt att summera dagen och planera nästa drag i bygget över en bit mat. Sen kan alla, mätta i magen, dra sig hem till sitt, kliva genom duschen och sätta sig i morgonrocken framför tv:n en stund o varva ner.
Jag är så innerligt och ofantligt tacksam över all hjälp jag får!!!
Idag torsdag har vädret varit helt perfekt för utomhussnickeri i söderläge.
Precis lagom varmt, mulet och inget svettigt solsken.
Vi har hunnit JÄTTELÅNGT!! Kvar är nu bara räcket, trallen och insynsskyddet med porten i, men det får bli på söndag eller måndag, för nu ska vi ha några sociala vilodagar. Vi behöver alla ta igen oss lite, för man blir ledbruten av tunga lyft, obekväma arbetsställningar och ovant långa o fysiskt ansträngande arbetsdagar. Mina kära medhjälpare behöver dessutom få ägna den utlovat soliga helgen till annat än altanbygge.
Scrolla neråt och följ torsdagens arbete på bilderna:
Stolparna ska vara absolut lodräta och pappa ställer in deras positioner med vattpasset...
... och det är noga med graderna och centimetrarna, så att det inte blir snett någonstans, för då "kalvar allt iväg".
Under stolpar, ändträ och stödpunkter skjuter jag in en liten bit tjärpapp.
Här har jag lagt ut färdiga bitar, så att karlarna kan placera bärlinans stödben på den.
Vi gör små mysiga fikastunder lite nu o då, för törstiga och på fastande mage bygger man sällan särskilt bra --- då är det lätt att man tappar fokus och gör misstag.
Kära mor ordnar fika, värmer mat, dukar o diskar, samtidigt som hon passar lillebrors barn. Guld värt!!!
- Kolla, nu kommer Lars-Erik! säger Olof och lilla Elin blir stjärnögd, för Lars-Erik står verkligt högt i kurs. ;)
Lars-Erik innebär en mycket välkommen och kunnig hjälp. :D
Jag skyndar in efter ett glas saft, så att han får lite fika först.
Här har alla åsar/spikbalkar lagts på plats, för att måttas i rätta längder.
De ska alla bli i samma längd som den kortare.
Vi mäter noggrant och ritar ut rätt längder och vinklar...
Därefter tar vi ur dem ur balkskorna och kapar dem till exakta längder.
Lillebror skruvar flinkt fast dem allihop, sedan vi kollat med en lina längs yttre kanten, att samtliga verkligen blev exakt lika långa. Annars hade vi fått justera detta genom att endera kapa mer eller dra ut den lite ur balkskon, för om de är olika långa, så blir det problem, då den främsta balken ska fästas i spikåsarna.
Nu är de alla i rätt längd och stadigt fastskruvade. Balken närmast kameran är gerad i 45 grader och kortare än de övriga, eftersom altanen ska få avskurna hörn.
Olof skråskruvar också samtliga spikbalkar i både yttre och mellersta bärlinan, så att de ligger helt blickstilla.
Här har det avskurna hörnet anslutits till den främre balken, och altanens "ram" är därmed nästan komplett.
Motsvarande delar på altanens andra sida monteras dit.
Under tiden passar jag på att pudra Myrr och lägga på fiberduken, som ska hindra ogräset från att växa under altanen. Jag hoppas innerligt, att Myrret ska göra min altan mindre populär för myrorna, än den hittills varit.
Spikbalkarna fästs noggrant i den främre rambalken. Där denna skarvats, har vi satt rejäla spikplattor som stöd.
Det är rejält tilltagna dimensioner på både virke och tillbehör. Inget smäck, inget fusk, utan rakt igenom gediget, stabilt och påkostat!! Med karlarnas kunnande och noggranna händighet, blir det dessutom sååååå snyggt utfört!! Altanen får ett tydligt Melanderskt signum! :D
Jag bor längs vältrafikerad både gata och gångväg --- altanen är sålunda i ett mycket synligt läge. Det känns viktigt, att den är en prydnad för området och göra folk sugna på att flytta hit... och denna filosofi och grundtanke tycks ha haft helt avsedd effekt, för OJ så många, som stannat till och kommit för att prata!! Samtliga har sagt sig vara mycket imponerade av vilket gediget jobb vi gör och hur otroligt snyggt det blir. Väldigt roligt för mig, såklart, som ägare av altanen, men alldeles extra positivt och inspirerande för de byggande karlarna att få höra!!
Det bortre hörnet är klart och halva altanens yta har täckts av Myrr o fiberduk.
Olof och Lars-Erik har fäst de två bortersta stolparna mot den främre balken och spikbalkarna.
De kollar noga att stolparna blir absolut lodräta.
Det är, som sagt många, som intresserat sig för mitt altanbygge och stannat till för att titta o prata. Flera har fascinerats och förtjusats av att vi är så många, som samlats kring mitt bygge. Jag har förklarat att allihop är kära medlemmar i min härliga familj, och att vi är en tajt sådan, som ofta och gärna hjälper varandra i såna här projekt. Några äldre blev tårögt rörda, då de hörde detta, och hyllade oss, för att vi upprätthåller detta urgamla sätt att hålla samman.
Ofantligt lyckligt lottad är jag, som fått växa upp i den här familjen och andan, och jag har, trots att jag varit singelförälder, målmedvetet låtit mina döttrar uppleva glädjen i att få kunskap genom att delta och hjälpa till, och själva senare få stöd och hjälp i olika projekt. Jag hoppas innerligt, att de kommer att ge sina egna barn detta värdefulla och gemenskapsbefrämjande förhållningssätt! :o)
Här en intresserad grannherre, som bad att få ta bilder på mitt bygge, för att själv kunna göra en likadan altan i sin stuga. Självklart fick han både den här bloggadressen och tillåtelse att fotografera altanbygget så mycket han vill.
Här är det yttre hörnet. Till höger om detta ska det bli ett insynsskydd med en port ut mot gångvägen.
Härifrån ska min tjusiga altan alltså få en ingång.
En extrabalk ger den nödvändiga stadgan till hörnet och stolparna.
Stolparna ställs på en kloss, då de skruvas fast. Sen tas klossen bort och stolpen är jättestadig, utan att stå på backen. De fästs med både kraftiga vinkeljärn i åsarna och franska försänkta skruvar i främre balken.
Altanen vilar sålunda inte på stolparna, utan på de tre bärlinorna --- en på väggen, en i mitten och en nästan längst ut --- och den yttersta halvmetern hänger i luften. Eftersom vi valt extra kraftiga dimensioner på virket, så är detta inget problem alls. Altanen är dunderstadig och hur stabil som helst.
Vi valde denna konstruktion av flera orsaker, men den främsta och viktigaste är, att den gamla altanen hade sina yttre stödpunkter, där min nu också har sina. Marken där är platt och stenhård efter att ha burit den gamla altanen, medan marken utanför är sluttande och består av mjuk gräsmatta o matjord. Genom att placera stödpunkterna på redan hård mark, kan jag känna mig säker på att altanen kommer att stå hyfsat stilla.
Det som möjligen kan komma att röra på sig lite, är den nya delen under vardagsrumsfönstren, för där var tidigare ett buskage, men min kära pappa har konstruerat altanen så klokt, att det ska gå tämligen lätt att öppna den och justera stödbenen. :D
Stolparna fästs på insidan av främre balken.
Storebror Pär kollar att stolpen är rak.
Nu är nästan hela ytan täckt av fiberväven. Jag ska tynga fast den med sten och grus, så att den inte rör sig under altanen, då höstvindarna viner runt knutarna.
Den näst sista stolpen sätts på plats.
... och så checkar man att den står rakt.
Inte ens en halv centimeter tillåts den luta. Karlarna är supernoga, för det ligger stolthet och personlig heder i att göra ett riktigt bra jobb, som tål att synas i sömmarna. :D
Lillebror sträcker den röda linan....
... och Pär o Lars-Erik kontrollerar noga att den ligger precis rätt mot varenda stolpe.
Den sista stöddelen för insynsskyddet fästs ordentligt. Stabilt ska det bli, så att inte ens höstvindarna kan rucka det.
Min lägenhet är en av de mycket få i Bosvedjan, som i begynnelsen inte utrustades med insynsskydd mot gångvägen, och den har inte heller senare fått något.
Då man bor i markplan precis intill en synnerligen flitigt använd gångväg -- så som jag gör -- så är emellertid ett insynsskydd synnerligen välbehövligt. Jag kostar därför nu själv på mig ett sådant!
Efter visst funderande, klurande och resonerande hit o dit, väljer vi att sätta översta kjolbrädan, så att dess överkant är i liv med balkens. Detta ger många plus både utseende- och funktionsmässigt, men gör dock samtidigt att jag får avstå den typ av trallavslutning, som jag hade önskat på kortänden.
Hade vi satt kjolbrädan i höjd med trallens överkant, så hade det inte varit riktigt lika snyggt, men samtidigt haft andra positiva effekter.
Svårt val... Det är lite som med gungorna och karusellerna, ni vet.. det man vinner på det ena, förlorar man på det andra... :D
Här fästs sålunda den översta kjolbrädan...
... och så här ser därmed det yttre hörnet ut. Snyggt, eller hur?
Återstår nu att se, ifall de mycket noggranna herrarna kommer att ångra sig och flytta upp frontbrädan eller ej. De är, som sagt, mycket noga med detaljerna. :D
Vi avslutar den långa effektiva arbetsdagen med en enkel, men god o mysig middag.
Innan vi körde igång altanbygget, hade jag förberett tacosrullar (tortellinibröd med en god köttfärsröra inuti) och lagt i frysen. Dessa är perfekta att gratinera och servera som en snabb o enkel måltid. En fräsch sallad, en klick gräddfil eller creme fraiche och lite salsa ger måltiden en extra touch och ett riktigt bra näringsvärde. :D
Vyn ut genom mitt köksfönster är nu annorlunda än tidigare... annorlunda på ett ofantligt positivt sätt!!
Tidigare var det första jag såg, ett mörktbrunt, fult och sönderruttnat räcke. Med lite fantasi kan jag nu tänka mig hur fräscht snygg min nya altan kommer att bli.
Så här ser det ut om jag tittar åt höger ut genom mitt fönster...
... och det här är vad jag ser åt vänster. :D
Jag är så ofantligt nöjd och så fantastiskt lycklig!!! :D
Jag hade trott att altanbygget skulle ta många veckor, men scrolla ner, så får du se vad långt bygget har kommit allaredan!!!
By the way -- vi har sett ByggMax utmärkta instruktionsfilm på youtube och modifierat det lite för att passa just min altan och mitt läge.
Kika på filmen här:
Bästa mamsen stökar på i mitt kök och servar oss med kaffe o mat, samtidigt som hon är sällskap åt lillebrors yngsta dotter, som också följt med upp till mitt Bäckebobygge.
Min mamma är svår att fånga på bild, för hon rör sig ständigt.
Undrar just om det är henne jag ärvt det från..? *skratt*
Här har alla balkskor kommit på plats och mittersta bärlinan är utmärkt med pinnar.
Lillebror fäster stolpskorna på stolparna, innan de ställs på plats. Det är nämligen noga att man lämnar ett litet tomrum längst nere i skon, så att stolpen inte står med ändträet i fukt och väta.
Balken ligger provisoriskt upplagd, för att få rätt höjd och vinkel på den yttersta bärlinan.
Med den röda linan mäts att höjd, längd och vinklar blir de rätta.
Min förra altan var ihopbyggd med både insynsskyddet och grannens altan. Detta var en opraktisk lösning, som gjorde det onödigt svårt att t ex byta ut insynsskyddet eller justera altanen, ifall den skulle ha satt sig eller skjutit. Jag ska försöka utforma en lösning, som är mer flexibel.
Rejäla 95x95-stolpar har jag köpt. Inget smäck och inget som är för vekt.
Stabilt och rejält virke har jag satsat på!!
Vi samråder förstås med min granne, för att anslutningen mellan våra altaner ska bli till bägges fulla belåtenhet.
Eftersom jag ändå håller på att bygga, erbjuder jag mig att både ombesörja och bekosta den nya delen mellan oss. Jag har ju både hjälp, virke och verktyg på plats. :D
Nu är balkarna i "ramen" ditsatta och mittersta bärlinan utmärkt med pinnar.
- Om jag inte sitter så tungt, utan stödjer mig på spettet, så håller det nog att sitta på, skojar pappsen.
Altanen är dunderstabil och hur stadig som helst. :D
- Nu åker vi över till Hemmanshöjden och förbereder middan' och så kommer ni till klockan 6, säger min kära mor, svägerska och brorsdotter. Vi lovar att försöka hålla tiden och inte förlora oss i bygget. Men det är lätt att glömma tid o rum, för det är jätteroligt, även om det är tungt och man blir trött.
- Nu'ru börjar det ta form! ler lillebror.
De stabila balkarna är hela 45x170 och skarvade med rejäla spikplattor mitt ovanpå stödpunkten, som är extra bred och stadigt gjord av 3 stenplattor. Det här rör sig inte i första taget.
Stödben av 45x145 fästade med rejäla franska träskruvar. Innan jag klär in altanen med en kjol, ska jag skjuta in en bit tjärpapp under stödbenen, så att de inte står med ändträet direkt mot stenplattan.
Stolpskorna däremot får stå direkt på plattorna, men själva stolparna är uppdragna och fastskruvade ca 2 cm upp inne i skorna.
Herrarna är mycket noga med vinklar och centimetrar. Det ska vara absolut vinkelrätt!!
Skruvarna, som håller balkarna är försänkta och försedda med stadiga brickor. Annars skulle de sticka ut och vara i vägen, då jag ska fästa "kjolen" nertill på altanen.
Det största bekymret med bygget, har hittills varit det faktum, att det befintliga insynsskyddet inte satts dit vinkelrätt mot huskroppen. Det skevar iväg uppemot en decimeter, vilket gör det knöligt att få till en snygg anslutning.
Vi tänker f.ö. inte göra lustätt mellan altanen och insynsskyddet. Min altan kommer sannolikt att överleva insynsskyddet flera gånger om, och när man i framtiden vill byta skyddet mot ett nytt o fräscht, så ska detta gå att genomföra utan att måsta riva halva altanen, för att komma åt. Framförhållning och planering är viktiga saker!
Det är noga med vinkeln, då man gerar, och herrarna är petnoga med detaljerna --- något som jag förstås är mycket glad åt!!! :D
- Det var en seeeg rackare! skojar de. Sanningen är egentligen att vi ska köpa en ny klinga till kapen.
Se så gediget, stabilt och fint det blir!!!
Hörnen ska "skäras av", så att altanen får ett mjukare utseende, och därför är den yttersta balken gerad i 45 grader.
Mycket nöjda arbetsherrar -- alltså, mina kära bröder och min älskade pappa -- i glatt samspråk.
Etapp 3 är avklarad och alltihop går mycket, mycket fortare än jag trott! :D
(Förresten -- om du ska bygga altan, så kika gärna på Byggmax mycket utmärkta instruktionsfilm på youtube! Det gjorde vi och sen modifierade vi några av detaljerna och lösningarna till omständigheter och egna önskemål.)
Projekt Altan har just avslutat etapp 2 -- d.v.s. bärlinan längs väggen har kommit på plats och de s.k. "flukterna" är utplacerade, så att stolparna hamnar i rätt läge och altanen blir vinkelrätt byggd.
Här är lite bilder från vår soliga altanbyggardag.
Pappa och jag började dagen med att mäta, förbereda och ordna med stolparnas placering --- bl.a. satte vi ut "flukterna" (pinnarna, som man drar linan till, för att vinklarna ska bli rätt).
Vi fnulade också med hur vi skulle lyckas räta upp insynsskyddet mellan min och grannens altan --- detta hade nämligen satt sig i innerkant, så att det lutade rejält inåt väggen -- och hur vi ska ansluta en ny del till det befintliga insynsskyddet. Det gamla var, som jag visade i Projekt Altan -- etapp 1, helt utruttet. Det var dessutom utfört i helt annan stil, än själva insynsskyddet, och jag vill försöka få det hela så enhetligt och stilrent som möjligt. Pappa är ju en mycket snickarkunnig och i branschen erfaren man, så på några timmar var allt detta löst och klart.
Eftersom vi inte beräknat att altanvirket skulle komma på plats förrän onsdag vid lunch, så jobbade vi på i makligt tempo med diverse förberedande saker.
Plötsligt såg vi en Fresks-bil komma uppför Bäckebo.
- Inte kan det väl vara så lyckat, att det råkar vara mitt virke? undrade jag... men joodå, det var det!!!
LYCKA! Såååå himla bra!!! :D
Inom 10 minuter hade den skicklige lastbilskillen trixat sig in, prydligt lastat av mitt virke och gett sig iväg igen.
Sålunda kom det sig, att vi kom igång med bärlinan en dag tidigare än beräknat.
Jag kan förresten varmt rekommendera Fresks!!! Ska du bygga nåt, så åk dit och tala med en säljare!!
Jag fick en jättebra säljartjej, Sandra, som med oändligt tålamod lyssnade, föreslog lösningar och såg till att jag fick precis det altanvirke jag behövde. Och det inte bara hemkört, utan dessutom packat, så att det jag först behövde låg överst i det packade virket!!! Det kallar jag service!!! :D
På eftermiddagen kikade mågen Lars-Erik förbi, då han slutat jobbet, och oj, vilken fart det blev på bygget då! Det gör verkligen jättestor skillnad, då man är flera!! Kan den personen dessutom snickra, så är det ett ofantligt plus --- och det kan Lars-Erik!!!
Plötsligt hade vi fått bärlinans första två delar snyggt och prydligt på plats!!
Snabbt o geschwint gick det! :D
Vi förborrade bärlinan med 10:as borr, så att expanderbultarna skulle gå lättare att få igenom.
Hålen i väggen borrades däremot med en 8:as borr, för hålen måste vara tajta så att expanderbulten kan fästa ordentligt.
Jag hade tidigare ingen aning om vad en expanderbult var -- hade inte ens hört talas om dem.
Men när pappa visade mig dem på Byggmax, så fattade jag. Det var ju en lite annorlunda "Molly". :D
På Byggmax finns de förresten att köpa i olika längder till kanonbra pris. Där säljer de dem dessutom per styck, så jag behövde inte köpa en hel förpackning, som på de flesta andra ställen. Kanonbra!!!
Här är en bild på hur vi stagade upp det befintliga insynsskyddet mot husväggen. En stadig kloss mellan insynsskyddet och husväggen, ska förhoppningsvis hindra det från att sätta sig igen. (Den ska såklart vitmålas, då jag målar resten av altanen.)
Vi lyfte insynsskyddet med plint o allt, med hjälp av en kraftig domkraft. Med ett spett drev vi ner grus o sand under den lyfta plinten, så att den inte ska sjunka igen. Innan vi tog bort domkraften placerade dit vi klossen, som klämdes fast av sin egen tyngd.
Håller tummarna att det ska hålla insynsskyddets livslängd ut. :D
Ja, så här överraskande långt hann vi sålunda under etapp 2.
Etapp 1 (= rivningen av den gamla) kan nu bockas av som "klar"! :D
Detta projekt borde förstås ha klarats av redan den första våren jag bodde här, men då var jag i sluttampen på ett vikariat, nationella prov skulle rättas, betyg sättas och terminen skulle summeras för överlämning till den ordinarie läraren. Jag hade helt enkelt varken tid eller ork, och därefter har det av två olika skäl bara inte blivit av:
1. Andra projekt, som vi i släkt o familj bedömt haft högre prioritet och då har vi alla varit engagerade o upptagna i dessa.
2. Brist på pengar.
Men NU ska det alltså äntligen bli av! NU ska mitt Bäckebo få en ny o fin altan!
Jag inledde med att tömma altanen och riva räcket.
Det låter väl som ett snabbt och enkelt litet jobb, eller hur?
Nejdå, tro mig, det tog en hel del tid i anspråk och var ett rätt svettigt jobb -- dels för att möbler, grill o.dyl måste göras rena, baxas in och beredas plats nånstans inne i lägenheten, dels för att jag inte kunde hitta min kofot och att riva detta med blott en hammare kändes tämligen utsiktslöst... (men jag lyckades!!!)
Tja, ni ser o förstår att tömningen av altanen tog lite tid, för altanmöbler är mer skrymmande än man tänker sig och min lägenhet är liten --- det krävdes sålunda en del omdisponering av saker och utrymme. :o)
Efter en hel del brytande och bändande, ryckande och slitande, fick jag slutligen loss det gamla altanräcket. Mycket tungt och bängligt var det, men jag lyckades!! Och det utan kofot!!!! :D
Som ni ser, har den gamla altanen legat direkt på backen. Inte någon särskilt bra eller hållbar lösning...
Fukt, mögel, myror, tvestjärtar och andra djur har som synes trivts o mått prima.
Här en närstudie av vad myror kan åstadkomma, när de trivs och får husera fritt. *ryyys*
Min nya altan ska definitivt byggas en bra bit ovan mark!!
Eftersom jag har källarförråden under min lägenhet, så sitter ett ventilationsdon på väggen, där jag ska sätta bärlinan till min nya altan. Jag ska sålunda kapa ur bärlinan och innersta altanbrädan, så att luften kan strömma fritt in o ut i källaren.
Strax före lunch kom två hjälpsamma, varmhjärtade och arbetssugna sötisar.
Det var Ida och bästisen Acke, med släpvagn och en monstersåg.
Plötsligt gick allt så himla fort, att jag inte ens hann ta några bilder.
VIPS var altanen nerkapad i bitar och bortforslad --- dels till tippen, dels upp Ziris till uteplats.
Den låga sluttande delen mellan min och grannens altan, måste förstås också bytas ut, för den är, som synes, helt genomrutten. Eftersom jag ändå ska köpa virke, så har jag tagit på mig att fixa detta.
Att ta bort denna visade sig dock mer komplicerat än jag trott, för grannens altanräcke var inte fästat bara i mellandelen, utan också i mitt altanräcke --- och det med torx! Nån sån mejsel har förstås inte jag. Detta dilemma löste dock en förbipasserande gentleman från grannhuset, genom att hämta o låna mig sin skruvdragare. Såå snällt och såå guld värt!!
För att grannens räcke inte ska rämna och falla ut, under tyngden från blomsterlådorna, gav jag det ett provisoriskt stöd, som får sitta tills nästa vecka, då en ny fin mellandel ska byggas.
Just detta med själva rivningen har jag gruvat mig ENORMT för, eftersom jag tänkt att det kommer att vara jättetungt, svårt och ta evinnerligt lång tid.
- Nejdå, det går skitfort! Acke är jätteduktig och han har en monstersåg!! har Ida framhärdat, men jag har inte trott henne. Altanen var både skruvad och spikad, och skallarna hade krypit ner i träet, så att det var omöjligt att komma åt dem. Det kändes defintivt inte som nåt som skulle gå lätt eller snabbt.
Men jag hade helt fel!! Acke var verkligen både jättestark och jätteduktig, och hans såg var verkligen rena miraklet!!
Ida var hur modig som helst och lät glatt Acke lära henne att använda den vildsinta sågen -- hon kapade både skruvar och balkar så det stod härliga till.
Dessutom körde dessa darlings också iväg till tippen med resterna av den gamla altanen, och forslade den "friska" halvan av den upp till Ziri, där den ska få tjänstgöra som altan. En instant-altan-lösning, som dels är gratis, dels snabb o bekväm. :D
Tusen varma tack, bästa Ida o Acke, för ENORMT fin hjälp!! :D <3
När jag åkte till jobbet i morse var den inte där, men när jag kom hem var den där. Bara så där liksom. Det hade monterat medan jag var på jobbet idag.
Jag blev hur glad som helst!!
En mycket trevlig montör ringde mig på jobbet och sa att det var dags att montera min markis -- vilken tid passade mig?
- Tja, jag är ju på jobbet, men den ska monteras ute och ha dragbandet utomhus, så jag behöver ju inte vara där, svarade jag. Kan du göra det fast jag inte är hemma? frågade jag. Och jaa se det gick alldeles utmärkt det.
Vi såg till att han hade rätt adress och visste vilket fönster det gällde. Och voila -- när jag kom hem var det gjort! Precis hur smidigt som helst! Vilken härlig service, va?!! :D
När jag kom hem var det fort ut på altanen för att prova att fälla ut den nya markisen och se hur det blev.
Lite nervös var jag nog över om jag valt rätt färg, hur det skulle bli o s v. Men jag oroade mig helt i onödan.
Det blev KANON!!
Jag är såååå nöjd!! Med allting!! Priset, bemötandet, servicen, utförandet, kvaliteten. Jaa precis allting!!
Har nu sovit min andra natt i den nya sängen och kan bara konstatera, att det onda från rygg, höft och ben, inte enbart kommit ur förslitningar, artros och en skada, utan uppenbarligen också av att jag sovit i en gammal utlegad säng. Känner mig lätt korkad, som inte förstått förrän nu, hur viktig ens säng är.
För andra morgonen i rad nu, klev jag ur sängen och var rak, istället för sned, och mitt ben smärtar nästan inte alls. Och inte en enda gång har jag vaknat under natten av att benet värkt -- något som tidigare varit en förfärlig sömnstörare.
Jag är förvisso lätt ledbruten och har träningsvärksliknande ont i axlar, skuldror och nacke, men det är, vad jag hört, helt normalt, då man börjar sova i en ny och bättre säng. Då ska nämligen alla ens stela krampande muskler börja slappna av och ligga i rätt läge under den långa nattvilan, och ledernas ligament töjs plötsligt inte längre ut i vrånglägen under nätterna. Den lätta ledbrutenheten och blåmärkeskänslan kommer alltså att ge med sig. Och jag har hur som helst, den flera tuuuusen gånger hellre, än min sneda, stela, värkande rygg och den krampande smärtan i benet och höften, för DET kringskär mig och förstör mitt liv o humör, DET orkar jag bara inte leva med.
Aldrig har jag trott eller vetat, att min säng är så avgörande för hur jag mår. Nu vet jag bättre, och jag säger bara: Se till att du har en riktigt bra säng!! Det kan göra sååå mycket större skillnad, än du tror!!
Nytt år, ny riktning och mitt Bäckebo på mitt sätt
När jag köpte och renoverade mitt Bäckebo, utgick jag helt o hållet ifrån vad jag själv ville, hur jag själv kände och det jag själv tyckte om - givetvis gjorde jag mina val utifrån sakkunniga råd och goda tips, men det var mina behov och min smak, som fick styra utformning och utseende på det som skulle bli mitt hem.
När renoveringen var klar och det var dags för inflyttning, spårade jag emellertid ur lite grand... då trillade jag på nåt sätt tillbaka i mina urgamla hjulspår, och lät andras behov, viljor och tyckanden styra.
Istället för att känna efter vilka mina egna önskemål och behov var, tog jag hänsyn till andras åsikter och förväntningar.
Jag valde t ex att behålla min gigantiska hörnsoffa, trots att en liten 3-sitssoffa mycket bättre hade svarat mot mina behov. Samma sak med matgruppen, som egentligen var på tok för stor för både mig och mitt lilla lägenhetskök.
- Men tänk så fin den är och tänk så himla bra, då du har gäster! lät det om både soffan och matgruppen... och jag lyssnade, blev tveksam och villrådig... och vips stod både hörnsoffa och matmöbel där, utan att jag egentligen visste hur det gått till.
Istället för den luftigt inredda lägenhet jag tänkt mig, blev det sålunda en svårdammsugad och, i flera avseenden, halvtrång bostad. Jag älskar verkligen mitt Bäckebo, men har ändå känt, att jag inte riktigt trivts med matplatsen och vardagsrummet. Jag har bara inte vetat hur jag ska göra något åt det, för utan pengar är det svårt att förändra -- man har ju liksom de möbler man har.
Men... för inte så länge sedan, fick jag så bara ett ryck och skruvade isär hela soffan. Sen monterade jag ihop de delar jag ville behålla, och bar ned resten i källaren. Efter några timmars svettigt skruvande, lyftande och kravlande på golvet, hade jag plötsligt en soffa, som inte dominerade hela vardagsrummet, och som är anpassad efter mig och mina behov. En fyrsitsig lite halvsvängd soffa räcker verkligen alldeles gott för mig!
Den tidigare gigantiska hörnsoffan var ju perfekt, då flickorna bodde hemma och hade filmkvällar med sina vänner, men för mig som singel -- nej, jag kände mig bara ensam och övergiven i den överdimensionerade soffan. Nu är den helt perfekt storlek för mig och mitt Bäckebo, and I looove it!!
Samma sak har det varit med matmöbeln -- den var perfekt, då vi hade radhuset och ofta var många kring bordet -- antalet ätande varierade mellan bara mig och 12 pers.
Här i min lilla tvåa, har matmöbeln däremot bara känts bökig, för stor och för klumpig. Och varför ska jag ha 6-12 sittplatser i mitt lilla kök, då där egentligen mest och oftast bara är jag själv?
Sålunda har jag nu gjort slag i saken också med matmöbeln!
Med en god portion mod, en fogsvans, lite sandpapper och möbelolja, har jag nu transformerat mitt köksbord till att passa mina behov. Jag är sååå nöjd!
Här följer lite förejuliga, efterjuliga och så-här-blev-det-bilder på mitt Bäckebo.
Den vänstra delen av min hörnsoffa är, som synes, borta.
Och en halv soffa räcker gott åt mig, eller hur? :D
God Jul Åsa önskar Åsa -- min årliga julklapp till mig själv, blev en vit "skål" från Village, en LED-slinga från Claes Ohlson och fyra stearinljus. Det blev precis hur ljuvligt juligt som helst, tycker jag, men funkar också precis lika bra som uppljusande centerpiece under höst och vår.
Den underbara Staffans-staken, som min pappa gjorde i slöjden, har alltid en självklar plats i mitt hem under Advent och juletid. Det lilla Luciatåget, som jag älskar, för att jag tycker de ser ut precis som mina döttrar och deras kusin, då de var små, och den kära och fina lampan, som jag fått av mina föräldrar.
Mitt juliga och vitgröna vardagsrumsfönster 2012.
Mitt juligt vackra, om än trånga och svårframkomliga, kök.
Kärt och vackert!
Vitt, grönt, ljust och härligt!
Så var det Knut och dags att ta undan julen för denna gång... väck med julsakerna, och fram med mina kära vita och gröna ting.
Mitt nu ojuliga Bäckebo, fortfarande vitt, vackert och ljust, men också lika trångt och svårdammsugat... och så föddes idén att göra om...
Ta-daaaa!! Så här luftigt och rymligt blev det!! Jag är sååå nöjd!!
Här finns nu mycket gott om utrymme, att t ex gå förbi bordet bort till brödrosten, även om fikagäster sitter vid bordet. Man kan t.o.m. ledigt ta sig förbi och fram, ifall det skulle sitta någon på kortänden av bordet. Och dammsugningen av köket, är numera behagligt hinderfri.
Ett lagom stort bord för 4 -5 personer, med en klaffskiva, som kan fällas upp och då blir det plats för ytterligare några stycken.
Vitt o harmoniskt med farmors hemvävda tabletter, en grön saltbytta och vita vackra ting, som jag fått av mina älskade döttrar i julklapp!
Se så fantastiskt luftigt och fint det blev!! Och på tavellisten står det fina KRAMA, som jag fick av Sophie och Tom, då de var här sist.
Bordet dukat för mysig soppmiddag med Bodil o Håkan.
Mitt vitt harmoniska och vackra Bäckebo, känns nu så mysigt och luftigt!
Så vitt, så grönt, så fint på min halvhöga bänk!!
Notera den fantastiskt sötroliga kossa-kalendern, som jag fick av Märtis i julklapp. :D
Lite oplockat med saker på väg ner i källaren eller in i något skåp, men ändå så himla mysigt, fint och uuuuunderbart!!
Min ljusa vitvackra sovrumsöppning, ger mitt Bäckebo en unik och läcker touch.
Och sist men inte minst -- att en av mina orkidéer lever och blommar så här vackert, är helt fantastiskt!!
Tänk att jag, med mina totalt ogröna fingrar, har en orkidé, som så uppenbart växer och trivs!!!
Det är verkligen inte konstigt, att jag älskar mitt Bäckebo!! :D
Nu har jag alltså slagit in på en ny riktning i livet, och ska hädanefter lyssna mer till mig själv, mina behov, min vilja, min inre röst och magkänsla.
Bort med energislukande och glädjedränerande måsten! Här ska istället fokuseras på livgivande, uppbyggliga och glada saker, sammanhang och företeelser!
Skickliga killar från Ryds Glas och Norrlandskranar
.
Ojojoj, vilka skickliga yrkesmän!!
Killarna från Norrlandskranar och Ryds Glas vet verkligen vad de gör!!
Se själva!!
På mindre än 10 minuter hade de placerat en stor höj- och sänkbar arbetsplattform utanför min altan.
Lugnt och metodiskt jobbar de. Inte ens när ett tokigt kvinns lyfter kameran och filmar dem lyfter de på ögonbrynen. ;D
Med stor precision lyfter den gigantiska kranen hela plattformen och sätter sedan ned den på de blå betongblocken här utanför. Killarna pallar upp och balanserar med pallvirke. Inom bara några minuter klättrar en upp och gör loss kranen från plattformen. Simsalabim -- det är klart!!
Ända sedan Bosvedjan byggdes, har de tunga betongräckena på balkongerna varit ett ämne för diskussion och farhågor -- något ska visst också ha släppt från sina fästen och dråsat i backen.
Hela området har under de senaste åren fått stambyten och nya badrum, nya tak och fönster - och nu är det alltså dags för balkongerna att bli inglasade. Jättehärligt och efterlängtat av många, som har lägenhet med balkong. De blir nämligen inte bara skyddade mot regn, snö och damm, utan de blir också lite djupare. Man får alltså både mer plats och mer ljus på sin balkong.
För mig, som bor på nedre botten med altan, innebär balkongernas lilla, men dock, ökning av djup ett perfekt skydd mot den heta sommarsolen. Min lägenhet har sol nästan hela dagen och balkongen ovanför skuggar nästan mina blommor. De ca 50 cm extra djup, som inglasningen innebär, räddar mina redan tynande krukväxter från en plågsamt het torkdöd. Nu kommer de att få skugga, men ändå stå ljust.
Utanför mitt murkna altanräcke, har nu hamnat två gigantiska betongklossar, som jag förstår ska hålla den höj- och sänkbara konstruktion, som killarna jobbar från.
Vi som har altaner, som är djupare än de vita insynsskydden mellan uteplatserna, kan komma att behöva montera ned yttersta delen av dem. Mig spelar detta förstås ingen roll, eftersom jag ändå ska bygga om altanen. Den är murken och möglig och behöver bytas ut. Jag tänkte bara att det skulle få vänta tills efter de varit här och glasat in balkongerna. Då slipper jag ju skura och göra rent efter dem. Jag har heller inte skaffat nån utemöbel och det av ungefär samma anledning. Med handen på hjärtat får jag dock erkänna, att en lite för rask bilfärd längs Granloholmsleden inverkade menligt på mina planer på utemöbelsinköp -- annars hade jag redan nu haft dem stående i källaren, i väntan på ihopmontering. Nu får det tänkta utemöbelsinköpet nog bli till sensommarrean eller kanske t.o.m. nästa år istället.
Som synes är det stora, otympliga och tunga saker de här killarna flyttar runt. Jag ser på en stund och blir, som vanligt, ofantligt imponerad av sådana här yrkesmäns skicklighet. De lyckas manövrera runt sina enorma, svårstyrda och tämligen vingliga saker med en precision och lätthet som förbluffar. Och här står, vilket syns på bilderna, dessutom en hel massa av de boendes bilar, trots att vi blivit ombedda att tömma parkeringsplatsen innan tisdag (igår) -- det gör manövreringsytan för dessa killar ännu mindre, men de ignorerar bilarna och lyckas ändå få dit sina hissliknande arbetsplatser. Enormt imponerande!!!
Två veckor beräknas arbetet ta och jag kommer med spänning att följa det, från första parkett vid mitt köksbord.
I våras då snön började smälta undan, uppenbarade sig utanför mitt vardagsrumsfönster en rabatt med påskliljor o lite annat. Eftersom jag inte hade en aning om vad mer som skulle kunna komma upp i den, beslöt jag att låta den vara ett tag. Rabatten är förvisso inte min, utan HSB:s, men eftersom den är utanför mitt fönster, känner jag ändå ett visst ansvar. Och att rensa rabatter och plantera lite är ju bara trivsamt och avkopplande. Jag tyckte därför att jag gärna kunde ansvara för den lilla jordplätten.
Veckorna rullade på. Jag åkte till London och valkampanjade för LibDems. När jag kom hem fanns i rabatten små söta rosettliknande växter. Planterade, trodde jag och lät dem stå kvar. Två veckor i Turkiet med Märtis. När jag kom hem därifrån var rabatten plötsligt oigenkännlig! Den var totalt överväxt av stora, höga, blå, ogräsliknande blommor -- såna som växte på kasa hemma på Rönnlunda. De var nästan lika höga som jag -- alltså 1,5 meter höga!!! Snacka om ogräs!! Hur i allsindar jag skulle rå på dessa monsterväxter, hade jag ingen aning om! Jag har ju inte ens några lämpliga verktyg till detta. Spadar, krattor och grep är ju sedan länge utdelat till släktingar o vänner. Varför skulle jag behålla sånt, då jag sålde huset och flyttade till en liten tvåa? Jag pratade med de duktiga fastighetstjejerna som sköter vårt område och de lovade ta hand om detta. Monsterblommorna skulle tas bort. Nu förstår jag att de har mycket att göra och har svårt att hinna med allt, så när halva sommarn gått utan att jag sett till dem, beslöt mig för att avlasta dem genom att rensa ur detta själv. De har ju ändå hela stora Bosvedjan att hinna med, medan jag bara har denna lilla plätt. Här är några bilder från Projekt Ogräs:
Den här megahögen av ogräs och skräp kommer ur rabatten nedanför fönstret.
Jag fann precis allt från plastsäckar till fågelfröhållare under min "utgrävning".
Tre svettiga timmar senare...
Ja, så här fint blev det och då var det värt slitet i sommarhettan.
På sikt ska även busken och rönnen bort -- eller rättare sagt flyttas ut en bit, för jag ska öka ut altanen. Men det får vänta tills de gjort klart ombyggnationen och inglasningen av områdets balkonger.
Nu är det i alla fall fint och välrensat här.... återstår bara att hålla efter det. ;o)
Häromkvällen var vi några som samlades över lite tacos här hos mig. Mysigt mysigt! :o) Eftersom solen strålade från en klarblå himmel, valde jag att förbereda allt så långt det gick. Jag spenderade sedan eftermiddagen ute på altanen, med en spännande deckare och en sommarlätt iskyld drink.
Se här!! Klockan är bara fyra och gästerna kommer inte förrän efter sex -- och allt är redan förberett o klart! Mycket praktiskt och skönt! Jag njöt sedan av den gassande eftermiddagssolen ända till kvart i sex. En snabb dusch, fram med maten på bordet och VOILA! kom gästerna och så var det glada o trivsamma festandet i full gång!
Gruppkramsbild!!! :o)
Här hugger Ziri, Ida, Jonas och Pelle ivrigt in på go'sakerna.
Vi låter oss alla väl smaka och tacos är ju så himla praktiskt, för alla får ju liksom skräddarsy sin egen middag helt efter tycke och smak.
Mor o far laddar sina tortillas med sånt de gillar.
Ziri gillar hårda medan Ida, precis som morfar, håller sig till de mjuka.
Pappa tycker, liksom jag, att den gula picklade chilin är oslagbart god!!
- Mmmmmmmmmmmmm!!! säger Ziri.
Tänk så himla gott det är med tacos!!! Och mättande!! En tub och sen är magen proppfull!
En härlig, trevlig och mycket lyckad kväll! Efter kaffe, panacotta och jordgubbssallad, flyttade vi in i soffan och smälte maten till några youtube-clip med Ida och Ziri. Jag har tre verkligt vackra och begåvade döttrar -- och jag är stolt som en tupp!!!
Tusen varma tack alla ni som kom och gjorde kvällen trevlig!! Det här gör vi om, hörni!!! ;o)
Jag bor alldeles intill en skola för årskurserna F-6. När det gäller det yngre årskurserna har skolan en regel, som säger att föräldrarna om morgonarna måste följa barnet in, så att personalen får pricka av, och även att de måste komma upp till skolan, då de på eftermiddagarna hämtar sina telningar - också det för att personalen ska kunna pricka av. Helt förståeligt vill personalen, av säkerhetsmässiga skäl, ha detta system. Det är lovvärt och bra, att de månar om säkerheten och de sköter det hela mycket bra... Det är alltså inte skolan eller systemet, som är problemet -- nej, det är FÖRÄLDRARNA!! Varje morgon och varje eftermiddag råder totalt kaos på parkeringen utanför vårt hus. Då kommer nämligen massor av skolans föräldrar, för att endera parkera och sedan följa sitt/sina barn upp till skolan eller släppa av ett eller flera barn nere på parkeringen. Grejen är att det är VÅR parkering och INTE SKOLANS! Skolan har en helt egen parkering något längre ner på gatan, men då måste föräldrarna GÅ några meter längre, än om de åker in på vår parkering, som ju ligger lite, lite nämre. Till sak hör, att vi har tre gästparkeringsplatser -- TRE! -- och det begriper ju var och en att det inte räcker ens till de som gästar oss boende. Längst ned på parkeringen finns förvisso två gästplatser till, men dessa använder föräldrarna aldrig, för de anses ligga för långt bort ifrån gångvägen upp till skolan. Det blir liksom för långt att gå. Sålunda är det de förstnämnda tre, som det krigas om. Dessa är alltid -- ALLTID!! -- upptagna nattetid. Då står boende i området på dem -- det är de, som inte hyr en egen parkering. Om morgonarna åker några av dessa iväg till jobbet, varvid en eller ett par av gästparkeringarna blir lediga, så att föräldrarna kan ställa sig där. Emellertid finns i alla fall sällan någon ledig, eftersom de hela tiden upptas av någon förälder, som är uppe och lämnar sitt barn på skolan. Därför uppstår kaos ute på parkeringen. Föräldrar köar på den trånga parkeringen, i väntan på att nån ska komma ner från skolan och åka iväg. Då detta händer ska samtliga bereda plats åt den, som ska ut. Det backas, rattas, trängs och trixas, för att möjliggöra detta. Som jag sa, så är oftast gästparkeringarna upptagna -- då ställer sig föräldrarna helt sonika på de förhyrda parkeringar, som är tomma, för att den som hyr parkeringen för tillfället inte står där (kanske har de redan åkt till jobbet) eller så kör föräldrarna helt fräckt upp på våra gräsbeklädda ytor och parkerar sönder dessa. VARJE DAG!!! Om det står för många bilar ivägen på själva parkeringen eller om de bara har bråttom eller inte ids försöka vända, så kör de rakt uppför de låga trappstegen och tvärs över gräsmattan. Man baxnar!! De har skapat sig en bekväm utfart från vår parkeringsplats -- en utfart som aldrig tidigare funnits och som verkligen inte ska vara där. Av en helt vanlig lägenhetsparkering har dessa fräcka föräldrar ordnat sig en drive-in för sig och sina barn... de har helt oförskämt bara beslutat att vi som bor här stillatigande ska acceptera detta. Det är så makalöst att man blir stum! Grässlänten och trappan ser i skrivande stund ut som en veritabel leråker och jag gissar att inga av dessa nonchalanta föräldrar tänker komma hit och återställa detta inför sommaren. Inte heller lär de ersätta bostadsrättsföreningen vad det kostar att åtgärda.
När alla barn lämnats, lägrar sig i och för sig ron, MEN det är bara lugnet före stormen, för på eftermiddagarna ska ju samtliga barn hämtas och då börjar det eländiga kaoset igen. Och då är det om möjligt ÄNNU VÄRRE!! Då är samtliga stressade och otåliga, de ställer sig precis var som helst -- det är som om ingenting spelar nån roll. Huvudsaken är att de får hämta sitt barn. Alla regler, alla lagar, allt förnuft och folkvett är som bortblåst. Det råder total j-kla parkeringsanarki! OCH mitt i detta börjar de, som hyr sina parkeringar komma hem, så då ska även DE trängas och försöka ta sig fram. Är det dåligt väder -- regn, blåst, kyla -- verkar precis allt sunt bondförnuft vara som bortblåst. Då beter sig föräldrarna så skamlöst att man knappt tror det är sant.
Här är några bilder, helt utan inbördes ordning, bara för att visa ungefär hur det kan se ut... Obs! Jag har suddat ut folks ansikten och bilnummer, för att de inte ska kunna kännas igen, men gissa vad jag har lust att kolla upp vilka de är och var de bor. De gör sig ju faktiskt skyldiga till skadegörelse och brott mot bostadsrättsföreningens regler -- men för dagen nöjer jag mig med att hänga ut dem här och på så sätt avreagera mig lite.
Här har en mamma helt fräckt ställt sig mitt på både trappan upp från vår parkering och den intilliggande gräsmattan, medan hon säger "hejdå" till sitt barn och släpper iväg honom. Jag ser henne göra samma sak i princip varje morgon...
Notera hur det som tidigare var gräsmatta bortanför bilen, nu är en sönderkörd leråker, utan ett enda grässtrå. Se också hur sönderkörd trappan och dess kantstenar blivit. Jag undrar vad de här oförskämt nonchalanta människorna skulle säga, om vi började köra sönder gräsmattorna hemma i deras villaträdgårdar. Det skulle nog INTE accepteras, men åt andra hållet ska det tydligen vara helt okej. De tycker väl att de äger sina gårdar och det är ju skillnad mot detta "ingenmansland", som ingen tycks äga, varför det på nåt sätt är okej för dem att köra sönder det. Korkat? Jaa, verkligen!!! Bostadsrättsföreningen ÄGER ju marken och BETALAR för skötsel av denna, och det fattar alla sunt funtade människor.
Här är en lite tidigare bild, medan snöslasket fortfarande fanns kvar. Jättebilen i bakgrunden-- nån slags cityjeep -- kommer hit precis varenda morgon. Finns ingen parkering att baxa in åbäket på, så ställer hon sig helt enkelt bara på gräsmattan eller i trappan. Den person, som hyr parkeringen närmast kameran, har det verkligen inte lätt, då hon ska försöka ta sig ut bland alla föräldrabilar. Parkeringen är egentligen trång nog som den är och hennes p-plats ligger vrångt till. Att det ställer sig en massa korttänkta föräldrar ivägen, gör det absolut inte lättare...
Här trixar hon sig ut, den stora cityjeepen står fortfarande i lervällingen på grässlänten och längre ned längs parkeringen väntar bilar på att kunna "låna" hennes p-plats.
(De bägge gästparkeringarna är för tillfället upptagna -- den ena av en boende, som inte idats köra upp sin bil till sitt hyrda garage och den andra av en boende, som inte hyr nån egen parkering. Detta och det faktum att även de, som gästar radhusen tvärs över gatan, ockuperar de få gästplatserna, är problem som vi måste ta tag i, för det gör att det i princip ALDRIG finns en gästplats ledig, då boende här får gäster.)
Här är en senare bild, då, som synes, en främmande bil parkerat på en förhyrd parkeringsplats (jag har suddat personernas ansikten). Gästparkeringen är nämligen för tillfället full av andra föräldrars bilar.
Mera trängsel...
Märk väl att detta är NORMALA dagar. De dagar skolan har utflykt, skidor, skridskor eller annat, som kräver att barnen har med sig mer packning än den vanliga lilla ryggsäcken -- ja, DÅ är här verkligen helt hysteriskt. Ni kan aldrig ana, hur folk bär sig åt. Som jag ser det, kan de bara inte vara så otroligt stupida -- alltså kan fenomenet bara förklaras på två sätt: endera bryr de sig inte eller så tänker de inte.
Vid några få tillfällen har jag försiktigt påpekat eller markerat för de parkerande föräldrarna, att de står på en gräsmatta eller i en trappa... man kan säga att jag fått mycket varierande reaktioner. - En kvinna hävdade att hon visste det, men att detta ju inte gjorde nåt, eftersom hon inte skulle stå särskilt länge. - En annan kvinna såg urblåst på mig och svarade "ja", då jag frågade ifall hon var medveten om att hon parkerat tvärsöver det som i våras var en fin gräsmatta. Jag påpekade då syrligt att hon väl kanske då borde flytta bilen till en parkeringsplats. Hon hade då faktiskt den goda smaken, att gå tillbaka till bilen och sedan drypa av. Var hon sedan ställde bilen för att hämta sitt barn, har jag ingen aning om. - En kvinna, som jag ser här ofta, öppnade bilfönstret några centimeter och tittade frågande på mig genom glipan. Jag pekade ner på leran och trappan hon stod i, varvid hon svarade: Oj, står jag på kanten? Nej, du står på trappan och det som i våras var en gräsmatta, svarade jag. Jag har i alla fall inte förstört den! försvarade hon sig. Nej, din bil är nog säkert både mjukare och lättare än andras, så det måste förstås vara alla de andra föräldrarna som kört sönder den, svarade jag mjukt, men syrligt. Hon backade då ned så att hon stod nere på själva asfalten.
Detta parkeringskaos är just nu bara irriterande... men tänk hur det ska bli SEN, då det blir varmare och man har balkongdörren öppen -- eller t.o.m. sitter ute och fikar. Det kommer att kännas som att sitta mitt i korsningen Storgatan - Skolhusallen och dricka kaffe. Nån konversation lär det ju inte kunna bli tal om i allt motorbuller och allt man stoppar i munnen lär ju smaka vägdamm o avgaser. Och dammtrasa och skurhink lär jag få god användning för... Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig, då jag köpte den här härliga lägenheten i söderläge. Hur f-n tänker folk? Har de verkligen varken folkhyfs eller sunt förnuft???
Efter många om och men lyckades vi slutligen hitta en lördag, då inte familjen var upptagen av annat --- och då blev Tack-för-hjälp-med-renovering-och-flytt-festen äntligen av. Eftersom jag nu har en mycket liten bostad, fick jag planera en festkväll med assiettmat, istället för sittande vid dukat bord. Tyvärr, var dumkameran inte på sitt bästa eller mest samarbetsvilliga humör, men jag lyckades ändå få några bilder från kvällen. Håll tillgodo!
Mina mumsiga yoghurtpanacotta med frukt-o-bär-topping står färdiga i kylen.
Vackert, smalt och gott!
Söta systrar.
Tre apor: Blind, stum, döv.
Mätta till tusen sitter vi i soffan och dricker vin o drinkar.... och äter lite snask förstås...
Broder...
Moder...
Fader... och dotter...
Svägerska...
Fader igen...
Svägerska...
Moder...
Broder...
Broder...
Måg...
Dotter...
Måg...
Svägerska...
Och sötaste lilla brorsdottern på festen.
Tack kära familj, för den synneligen trevliga kvällen! Och MILJONER TACK för den underbara råsaftcentrifugen!!! Jag använder den i princip varenda dag och jag lovar -- juicen är alldeles vansinnigt god!!!
