Man trodde att man löst problemet, men....
Jag har tidigare bloggat om parkeringskaoset här utanför -- om hur bilister, företrädesvis skolans föräldrar, inte visar något som helst sunt förnuft på vår parkeringsplats. Där de för övrigt faktiskt inte ens har att göra, eftersom denna ju inte är avsedd för dem, utan för oss boende och våra gäster.
Bl.a. har gräsmattan helt körts sönder, då bilar -- och det ska erkännas att det gäller både föräldrar, boendes gäster och boende själva -- istället för att köra ut från parkeringen via härför avsedd utfart, valt att ta vägen ut över vår gräsmatta. Även en lägre trappa med låga och långa trappsteg, har mer eller mindre körts sönder.
Detta kostar förstås vår bostadsrättsförening en hel del pengar -- dels kostar arbetet med att återställa det förstörda, dels kostar materialet. En kostnad, som jag gissar, att varken skolans föräldrar eller andra gästande bilister delar med oss.
Nu har HSB kostat på vår parkering en liten, men välkommen och välbehövlig åtgärd:
Man har skapat ytterligare en bilplats, genom att gräva ur gräsmattekanten för en sådan och sen ska såväl kantsten, som asfalt läggas dit.
Man har också lagt upp stenar, för att förhindra att bilar kör över gräsmattan. En mycket skicklig traktorförare, var här och placerade ut stenarna symmetriskt på vardera sidan om den låga trappan.
Man tror förstås att detta ska lösa problemet, eller hur? Man inbillar sig förstås att folk ska uppfatta signalen. Två stenar på vardera sidan om en trappa... detta borde glasklart signalera, att man inte ska köra bil där, tycker ni inte? Sunt förnuft är emellertid en uppenbar bristvara.
Bara under gårdagens frukost iakttog jag följande:
* En bil kommer körande in på parkeringen. Den kör fram till gästparkeringsplatserna och finner dem samtliga upptagna. Föraren väljer då inte att backa eller vända, utan lägger istället i 1:an och kör uppför trappan mellan stenarna. Utrymmet mellan dessa är trångt och föraren har uppenbara svårigheter att inte nudda någon av dem, men framhärdar ändå i sitt krypkörande uppför trappan. Då den tagit sig förbi de hindrande stenbumlingarna, svänger den åt höger in på gården. Enklare, mycket säkrare och normalare hade varit, att vända och köra runt huset.
* En yrkesbil från en elfirma kommer körade in på parkeringen. Föraren finner, precis som tidigare nämnd förare, att gästparkeringarna är upptagna. (Så är det i princip alltid här, eftersom vissa boende i området hellre nyttjar dessa, än betalar för att hyra en egen p-plats. Gästplatser finns oftast bara under de tider, då dessa är på jobbet.) Elektrikerbilen vänder emellertid inte, utan tänker sig att parkera på den lilla halva p-platsen. Detta har tidigare gått alldeles utmärkt -- då med vänstra hjulparet på asfalten och det högra på den leriga, sönderkörda gräsmattan. Nu är det dock en halvmetershög kant där, eftersom man grävt ur för att bredda parkeringen. Elektrikerbilen väjer dock inte för den mycket tydliga och tämligen höga jordkanten, utan tvingar upp sin bil med höger hjulpar på gräset. Bilens framkant (spoiler?) skrapar högt och gnisslande i, då dess högra hjulpar körs upp på slänten och bilen kränger oroväckande. Föraren tvingar, trots att bilens plåtdelar protesterar mot den omilda behandlingen, in hela bilen. Denna lutar starkt åt vänster och det ser inte ut som om föraren ska kunna ta sig ur bilen, utan att krypa ur på passagerarsidan, vars dörr nu mer vätter mot himlen, än åt höger. Förardörren skulle p.g.a. lutningen slå i asfalten, om den öppnades. Föraren sitter orörlig kvar i bilen några sekunder. Verkar sedan inse det omöjliga i situationen (varför han inte gjorde det redan innan är en gåta) och väljer att backa bilen. Att få ned bilen från gräskanten, är dock inte det lättaste. Bilen skrapar i lika mycket på ut/nedvägen, som den gjorde på ditvägen. Det gnisslar och låter nåt förfärligt. Den unge bilföraren lyckas dock få ned bilen från kanten och backar sedan förbi alla parkerade bilar nedför parkeringsplatsen, vänder på ett par lediga platser och försvinner raskt från området. Min gissning är, att han åkte iväg för att kolla skadorna på firmabilen.
Hur HSB ska få bukt med människors bristande folkvett, övergår mitt förstånd.
Det verkar lönlöst att "hinta" eller "tydligt signalera". Att folk ska tänka själva
eller sluta att bryta mot regler, bara för att man upprepade gånger lyckas komma undan
med det, verkar sorgligt uteslutet. Jag kan inte annat än leende skaka på huvudet åt eländet.
I rest my case.
Förutsägbart..?
- Platsbrist! hävdar man.
Jag tror emellertid inte alls att det är så nu under sommaren!! Jag tror nämligen, att man nu över sommaren har rätt lite material till Ordet Fritt och Debatt, och att man har svårt att fylla dessa sidor. Man vittjar därför sin hemsida på insändare med tillhörande kommentarer, vilket i sig självklart är helt i sin ordning, men man publicerar dem med några dagars mellanrum för att det ska se ut som om svaren/kommentarerna är inkomna efter insändarens publicering i tidningen. Man liksom låtsas att man har en pågående debatt om nånting i papperstidningen -- att folk skriver, läser och svarar -- när den nämnda diskussionen egentligen pågått på nätet. En slags cover-up för nåt helt annat... för ett helt annat problem.
Förvisso har ST ofta under resten av året, trångt om utrymme på tidningens insändarsidor, men just nu över sommaren borde de sannerligen kunna ta in folks texter -- både kortare och längre. Just nu tror jag, som sagt, att de har rejäl ebb i insändar- och debattartikelflödet. Och ändå får folk vänta - ibland helt utan framgång - på publicering. Ändå är det besvärligt för folk att få in texter. Varför? Jaa... det undrar jag också. Passar innehållet inte ansvarig redaktör? Eller är det vissa skribenter som inte passar?
Jag har nu, vilket är rätt ovanligt för att vara mig, svarat på en insändare på ST:s hemsida. Jag för normalt debatt i själva tidningen, men då det där är svårt att få in sina texter och just denna låg på ST:s hemsida, fanns inte mycket val. Jag tyckte nämligen att insändarskribenten hade en mycket good point och kände att jag ville både svara och backa upp denne. Min kommentar låg sedan där några dagar, utan att någon fler uttryckte någon åsikt i frågan. Jag har kikat in där med jämna mellanrum, för att se så att det inte är något ytterligare i detta, som jag borde svara på. Har jag inlett en dialog, så vill jag ju inte nonchalera eventuella svar. Nu rådde dock total stiltje.
Jag filosoferade:
- Om ST har ebb, så publicerar de det här i tidningen, men då kommer de först att publicera hans insändare... och sedan en eller ett par dagar senare, som om mitt svar kommit in först då, kommer de att publicera det jag skrivit.
Och idag, måndag 28 juni 2010, publicerade ST i papperstidningen, den insändare som skribenten lade in på ST:s hemsida den 25:e juni.
Jag kommenterade/besvarade den samma dag, alltså den 25:e.
Och nu får vi se vilken dag mitt svar publiceras. (Om det publiceras, vill säga!) Man väntar väl en eller ett par dagar, så att det ska verka trovärdigt. Eller kanske kommer mitt svar, efter detta inläggs publicerande, överhuvudtaget aldrig att komma i tryck? Jag hade tidigare svårt att tro att mediaanställda hade en sådan makt eller att de ohejdat kunde bete sig så maktfullkomligt som jag hört talas om, men idag vet jag bättre. Det är alltså en kalkylerad risk jag tar, då jag lägger ut det här, men jag tänker inte låta mig styras av rädsla för repressalier. Aldrig!!!
Min fundering är varför man, vid lågt flöde av insändare och debattartiklar, inte publicerar på en gång? Varför låta insändarna ligga på nätet och liksom vänta in kommentarer, innan man väljer att publicera? Fejkdebatt? Makt- och/eller kontrollbehov?
Att på detta sätt hindra vissa att yttra sig eller främja en viss klick skribenter, hindrar och underminerar demokratin. Alla har rätt att uttala sig och ingen tidningsanställd har rätt att sätta sig över yttrandefriheten!
De har förvisso rätt att välja bort olämpliga texter, inaktuella sådana och även att, vid platsbrist, förkorta texter. Men att medvetet, och på helt andra grunder, välja bort vissas insändare eller debattartiklar, är såväl omoraliskt, som fel. Mina insända texter behandlas, som ni vet, mycket styvmoderligt --- lika ohöljt gement och orättvist som sagans Askungen. Men precis som hon, är jag en obotlig optimist, som med humor och glatt humör vägrar låta sig nedslås eller kuvas. Vad är väl en bal på slottet...? suckade Askungen, men minsann fick hon inte sin prins och ett lyckligt liv till slut, medan styvmodern och systrarna avundsjukt stod där med lång näsa? Svinhugg går igen, säger ordspråket och det brukar stämma. Jag kommer också att dansa på bal! Och akta're vad jag kommer att dansa!!
Och nu när jag skrivit av mig min irritation och frustration kring detta -- större än så var den inte och så funkar jag -- så nu kan jag gå och lägga mig o sova gott.
Natti-natti! :o)
Midsummer Celebration 2010
We spent the day exploring all the ancient houses, the herb garden, all the little booths where people sold all kinds of interesting things -- home-made goat's cheese, chocolate, candy and the thin unleavened bread that is so typical for this part of Sweden -- and later daddy treated us to Belgian waffles, jam, wipped cream and coffee. Yummie!!!!
Unfortunately I forgot to bring my camera, so these pictures are a loan from the Internet, but that is just as well, because had I taken them myself that day there would have been people everywhere in front of my lens. There were more people there than I have ever seen there before -- a bit like ants on an ant-hill.
This house is the so called Torpsgården. Both its interiour and exteriour is very similar to one of the houses at the old 18th century farm where my father, and of course later also I, grew up.
The broad planks in the floor, the painted walls, the spinningwheel, the little stool and the other peaces of furniture -- it all looks like where I grew up and very much feels like home to me and my parents. A weird feeling to stand there listening to the guide telling all the tourists about it all.
The yarn bobbin, the loom, the cradle, the old wooden swing, the old bed in the next room, the furniture and the door -- they are more or less exact replicas from my childhood.
The big dining-room where also dancing and banquets were held.
The old water-driven sawmill.
The large hay-drying rack.
A smaller version of hay-drying rack.
These last two pictures I managed to take with my cellphone (its memory card is regrettably not what I would want it to be), so that I would at least have a couple of photos from our Midsummer celebration at the mountain.
When the rising of the maypole and the traditional dancing around it was over, people started to pack their things and go home, and we of course did the same.
My dear mum and dad! They are as much in love today as they were when they were young! Wonderful role models!! And I love them!!! :o)
Härlig och kul kväll med Studieförbundet Vuxenskolan
Igår var det styrelsemöte och personalsocial aktivitet med Studieförbundet Vuxenskolan, i vars styrelse jag nyss blivit ledamot. Den här kvällen och dess aktiviteter var verkligen ett kanontrevligt och effektivt sätt att lära känna varandra. En riktig toppengrej!!!
SV:s möten förläggs så geografiskt rättvist som möjligt -- alltså varvas det mellan Sollefteå, Kramfors, Härnösand och Sundsvall. Denna kväll var i Kramfors -- eller rättare sagt i Rossvik, som är mycket vackert beläget strax intill Nora kyrka. Nu låter det som om jag varit där hundra gånger, men det är verkligen så långt från sanningen man kan kan komma.
Jag hade aldrig varit där tidigare och körde, om sanningen ska fram, vilse på vägen dit. Nästan ända in till Kramfors hann jag, innan det slog mig att jag ju, enligt vägbeskrivningen, skulle åka förbi Nordvik och längst bak i mitt medvetande fanns en liten, liten röst, som sa att jag nog måste över Höga Kustenbron för att komma dit. Det var sålunda bara att vända lilla Majken och försöka hitta tillbaka till vägen, som leder till nämnda bro. Något längre fram lyckades jag få tag i Lena, som såg till att jag fick bra vägbeskrivning resten av vägen och då gick det som en dans. Vips var jag framme i Rossvik -- en urgullig liten by med smala vindlande grusvägar och en charmig blandning av gamla hus i olika storlekar, utföranden och färger. Överallt var det gröna ängar, lador och hässjor, blommande dikesrenar och betande kossor. Helt enkelt underbart och bedårande! Jag blev totalförälskad! Detta är i sanning ett ställe att älska, trivas på och längta till. Kanske finns det nån liten del djupt inne i mig, som känner igen tillhörigheten med och kärleken till den här bygden? Det är ju nämligen precis härifrån min familj kommer. Det är ju här jag har mina rötter. Såväl min farmors, som min farfars släkter stammar ju härifrån, och farfars gener sägs gå i rakt nedstigande led in i mig. Jag påstås ha ärvt allt jag är och står för av honom och pappa. Så, är det så konstigt att det blev kärlek vid första ögonkastet? Att jag bara föll pladask för bygden?
Vårt styrelsemöte - vilket precis som förra gången, var en härligt bekväm och trygg blandning av laid-back och strikt ordning - hölls hemma hos Ann-Lo. I hennes hemtrevliga bondkök satt vi allihop med föredragningslistor, styrelsepapper, kaffekoppar och supergott hembakebröd.
Efter mötet promenerade vi över till hennes granne, som visade sig vara Håkan Nordin -- författaren till boken Grön IT. Han hade en helt otrolig gård, där han dukat upp långbord åt oss utanför sin gårdspub, som om jag inte minns fel, heter Annnanstans -- det var gårdens f.d. bagarstuga, som han på ett charmigt enkelt sätt, hade gjort om till en riktig liten pub med bardisk, barstolar o.dyl. utan att på nåt sätt förstöra känslan av bondgård eller bagarstuga.
Här följer lite berättande belysande bilder från vår härliga kväll. Tyvärr, glömde jag min vana trogen, att använda kameran i den utsträckning jag hade velat, så bilderna från kvällen är inte särskilt många, men hellre några än inga. :o)
Vi börjar med en liten "presentation" av gården och oss som deltog.
(Som ni vet är jag apdålig på att komma ihåg namn, men bilderna talar ju för sig själva, eller hur?)
Här står Eva och Per-Henrik, vår utmärkte ordförande, framför långbordet, som stod dukat åt oss utanför Annnanstans.
Och det här är Lena Englund, trevlig och hjälpsam verksamhetschef på SV.
En supertrevlig tjej, som jag tyvärr inte minns namnet på.
Olof - den hjälpsamme unge man, som man möts av då man besöker SV i Sundsvall.
Och.... äh, va' pinsamt! Nu har jag glömt hans namn också. Nåja, pratglad, lättsam och trevlig är han i alla fall.
Här var en ny och mycket trevlig bekantskap, som jag i skrivande stund, tyvärr inte heller minns namnet på.
Lena och Ann-Lo bär in maten till Annnanstans, där en fräsch och fantastisk buffé dukades upp åt oss.
Här har vi börjat förse oss och bänkat oss vid långbordet. Solsken, supertrevliga människor och fantastisk mat i skön miljö - det räcker mer än väl för att livet ska kännas härligt, eller hur?
Ni, som känner mig, vet att detta är min definition på en superlyxig härligt komponerad tallrik. Lax, fläskfilé, romsås, en fräsch sallad, melon av flera sorter, jordgubbar, passionsfrukt (åh, herregud vad jag älskar jordgubbar o passionsfrukt!!!), vindruvor, en god ost, ett färskt bröd och en kall öl. Och tro mig - det var precis lika gott som det ser ut!!!!!!!!
Och detta är gårdens mycket sympatiske ägare - Håkan Nordin, som också är kvällens värd.
När vi ätit klart, höll han en fascinerande och intressant presentation av sin bok:
Grön IT. Otroligt lärorik "kortkurs" i hur vårt datoranvändande påverkar miljön och vad vi kan göra åt det. För mig hade han mer än gärna fått fortsätta berätta mycket längre --
det gav verkligen mersmak!! Han hade ett mycket engagerat, otroligt lättsamt och härligt sätt att berätta och förklara! Man ville bara höra mer!!!!!!!!
Vi fick köpa hans bok till ett mycket förmånligt pris, men min a-kassetunna plånbok innehöll, som vanligt, inga disponibla kontanter, så jag fick vackert avstå, vilket var förfärligt synd, för boken verkade precis hur intressant och välskriven som helst. Han har också valt att skriva den i en härlig berättaranda -- som om han skulle sitta vid köksbordet mittemot en och berätta. Så fantastiskt mycket mer lättläst och lättillgängligt, än de byråkratiskt författade skrifter vi får oss till livs från riks. Den här boken bara vill jag ha.
Så fort jag lyckas frigöra en slant, ska jag beställa den av honom!!!!!!!
Efter detta serverades vi kaffe och en chokladbit (själv nöp jag såklart istället några extra jordgubbar och passionsfrukter, för vem vet när man nästa gång äter såna delikatesser?) och därefter var det aktivitetsdags. Vi skulle tävla i något, som för mig var helt nytt: frisbee-golf.
Vi indelades i grupper och skulle, precis som i golf, ta oss runt en bana -- fast med en frisbee, alltså. Jag antar att ni som känner mig nu sätter handen för munnen och förskräckta tänker "Men oj!" och det gör ni helt rätt i. Jag har ju absolut noll bollsinne och hur jag än koncentrerar mig, kan jag inte påverka vart eländet tar vägen. För säkerhets skull förvarnade jag mina lagkamrater, men dessa trodde nog att jag bara fånade mig och var överdrivet blygsam, så de tog mig inte på särskilt stort allvar. Efter mitt första kast, som tog mig ganska precis de två metrarna åt höger (alltså inte framåt!) fram till husknuten, såg jag dock hur det glimtade till av förståelse i deras ögon. Innan tävlingen var till ända, hade jag gjort bort mig fullständigt och alla hade kommit till pinsamt full insikt om min totala oförmåga att kasta med någon form av kontroll. Förfärligt genant, men vad göra? Det var ju jättekul, så det bjuder jag på. Gudskelov var alla så upptagna av sina frisbees, att kamerorna inte användes i någon större utsträckning. Förhoppningsvis finns mina tabbar åtminstone inte förevigade på bild. Här har jag i alla fall lyckats komma ihåg att ta några få bilder från den skojiga tävlingen.
Jörgen hade bevisligen kastat frisbee förut, för han kastade med stor framgång sin "plasttallrik".
Och Olof var verkligen en fena på det här! Då han, mot andra halvan av tävlingen, såg hur illa jag lyckades, kom han omtänksamt och förklarade hur man skulle hålla och kasta. Det gick då faktiskt en liten aning bättre under några kast, men sen skulle vi kasta tvärsöver gården och då fegade jag ur igen. Eftersom alla stod och tittade och jag var så pinsamt medveten om mina tillkortakommanden, lyckades jag inte tillämpa kunskapen på nåt vettigt sätt. Jag valde därför att fortsätta kasta på mitt trygga, men mycket alternativa sätt -- detta lika mycket för att skona mig själv och min personliga värdighet, som bilar, fönster och andra ömtåliga saker.
Här har en tjej, som jag tror heter Lotta, hamnat inne vid Annnanstans med sin frisbee...
En situation, som hon som synes, löser galant och med stil.
Här står Eva och hennes lag i startgroparna, medan jag och mitt lag ser på och åtminstone jag försöker, genom att iaktta, snappa upp lite om hur man ska gå tillväga. Jag har ju nämligen aldrig kastat frisbee i mitt liv och alldeles precis intill starten, är husets baksida med alla sina många och stora fönster. Mycket riskabelt!
Håkan förflyttar sig ut på banan, för att bättre kunna coacha och även se o anteckna -- han är nämligen kombinerad gruppledare, domare och kasträknare för Lenas lag.
En stor och fantastiskt vacker ljuslykta, som jag var orolig över att råka kasta sönder. Jag lyckades emellertid hålla mig på tryggt avstånd ifrån den.
Här instruerar och förklarar Håkan hur laget ska gå tillväga, var nästa "mål" är och hur många kast de har på sig dit.
Lena hade nog kastat förut, för hon hade både fin stil och framgång.
Eva verkade också framgångsrik i sina kast.
Jättecharmigt och skojigt var, att gårdens mycket sociala katt följde oss runt hela banan. Håkan berättade att hon alltid gör så.
- Här spelas ingen spelas frisbee-golf utan mig! menar hon. Och vacker som en dag, är hon också. :o)
Och detta var kvällens segrande lag!! :o)
Ja, detta var som sagt, en otroligt trevlig och givande kväll!! Jag hade både jättekul och blev bekant med flera mycket trevliga människor. Innan jag åkte hem hade jag dessutom tecknat medlemskap i Pub Annnanstans, där de visst har flera trevliga evenemang under året. Bland annat har de Midvinterblotet i december och då vill jag absolut vara med. Man har då stora värmande eldar, i vilka man "offrar" saker. Ann-Lo berättade att någon en gång kastat in sin sänglampa, för att få ett bättre samliv. Skojigt, men också tankeväckande. Man kan alltså "offra" saker, men lika gärna kasta tankar och känslor på elden och man väljer själv ifall man vill berätta eller hålla det för sig själv. En härlig och fin gemenskapsgrej, tycker jag.
Ja, till Annnanstans vill jag definitivt återvända. :o)
Tusen varma tack till er, som anordnade den här kvällen!!
Ventilationsrengöring...? Näe, men en ofrivillig storstädning!!!!!!
Det ringde på dörren. Jag var rätt nyss inflyttad och stod precis i startgroparna med en inflyttningsfest. Kyl och frys fylld av diverse nylagade läckerheter, plockmat och gott dryckjom. Lägenheten nystädad och fin.
När jag öppnade dörren, fann jag två rejält smutsiga karlar med ännu smutsigare hinkar och andra tillbehör. Vid första anblicken trodde jag att de var lejda murare eller kakelsättare, som råkat gå till fel lägenhet. Vi stirrade på varandra någon sekund... Jag var lite stressad och upptagen av annat, men fann mig till slut, sa "hej" och frågade, om jag kunde hjälpa dem på nåt sätt. Den ene satt ned på en skitig hink, medan den andre flyttade sig närmare mig i dörröppningen.
- Vi ska in och göra rent ventilationen! sa denne.
Jag såg förbluffat på dem. Osökt kom jag att tänka på den renklädde och prydlige man i jeans och tenniströja, som i början av 90-talet gjorde kanalrengöringen åt oss i vår villa -- han var verkligen långt ifrån dessa überdyngiga karlar. Ingen likhet alls!
Jag förstod direkt att dessa lortiga herrar inte skulle göra en lika smutsfri och diskret insats som han gjort. Visst har deras långa motordrivna "flaskborste" en dammsugfunktion, men det hjälper ju föga, då karlarna själva är så skitiga att man tror de kommit direkt från ett murardagsverke på ett bygge. Allt detta for blixtsnabbt genom mitt huvud, innan jag öppnade munnen för att svara.
- Tack, men nej tack! svarade jag artigt och glatt. Jag ska inte ha någon sån gjord nu idag - i synnerhet inte så här oförberett. Jag kan inte med så kort varsel, tyvärr... Inget sånt för mig idag, alltså.
En lång tystnad följer, innan karlarna säger nåt.
- Eeeh....va? kom det från bägge karlarna.
Med öppna munnar stirrade de oförstående, först på varandra, sen på mig... Tålmodigt och vänligt upprepade jag det jag nyss sagt. De rynkade sina pannor och ruskade på huvudena, samtidigt som de lyfte sina grejor och närmade sig dörren.
- Men... joo, vi ska dä'! framhärdade de med lite mer pondus i tonen.
- Men nääe! svarade jag med ett tålmodigt leende, som inte längre kändes naturligt.
Ena handen stadigt på dörrkarmen och den andra på dörrhandtaget. Jag förklarade - fortfarande artigt - att jag helt nyss flyttat in efter en mycket omfattande renovering, i vilken hela lägenheten strippats ned på bara betongen och sedan åter försetts med inredning och ytmaterial. Jag berättade att jag köpt nya ventilationsdon och gjort rent in i ventilationsrören så långt dammsugaren och mina flaskborstar nått, innan jag satte dit donen. Jag avslutade min förklaring med att jag precis avslutat flyttstädningen och just nu inte ville ha lägenheten nedsmutsad igen - i synnerhet inte oanmält.
- Men ventilationen ska rengöras överallt och nu ä're hos dig vi göra're! envisades de.
- Nähä, det ska ni inte! Mitt tålamod var slut. Jag fortsatte:
- Jag har precis tömt de sista flyttkartongerna, städat och lagat mat i flera dagar, för jag ska ha inflyttningsfest här och då vill jag faktiskt inte ha in er här nu. Både ni och era attiraljer är jättesmutsiga. Jag fattar att det kommer att bli skitigt och jag har verkligen ingen lust att börja om från början med städningen. Ska här kanalrengöras, så ska jag veta om det i mycket god tid. Ni kan inte bara dyka upp så här och förvänta er att folk ska säga "ja" och släppa in er!
Jag ansträngde mig att förklara så artigt som möjligt, trots att jag nu närmade mig kokpunkten. Maken till stupida och oförstående karlar! Man kan ju inte bara dyka upp på tröskeln hemma hos folk och kräva att få komma in och skita ned! Lite bättre planering och framförhållning kunde man väl ändå ha rätt att kräva.
Hur jag än förklarade, lyckades jag inte få dem att förstå. Till sist orkade jag inte idissla detta mer, utan ursäktade mig och sa adjö. Medan jag drog igen dörren såg jag hur de oförstående och med gapande munnar ruskade på huvudet.
Det gick en tid, kanske några veckor, inte vet jag. Jag minns faktiskt inte. Det var en hektisk tid med mycket att göra - det kändes som om jag aldrig var hemma, annat än för att sova. I april och maj var jag mycket bortrest, men mot slutet av maj, var jag äntligen på hemmaplan igen. Jag var ledig och beslöt att ägna tid åt mitt hem.
Under många veckors brist på pyssel och omvårdnad, hade dammet lägrat sig - mitt hem behövde definitivt en rejäl storstädning. Sagt och gjort - jag började med badrummet, så att jag skulle kunna hänga alla kläder jag tvättade, i ett rent och fräscht badrum.
Under två dagar tvättade, hängde och vek jag kläder i en, som det verkade, aldrig sinande ström. En snabb sväng ut på Ica för att fylla på kyl och skafferi, som var gapande tomma eftersom jag varit bortrest. En liten sväng förbi mor och far på vägen hem -- man saknar de sina då man är ute och reser.
Till sist var de två sista vittvättarna hängda och hela lägenheten luktade rentvätt och nystädat. Trivselfaktorn var på topp. Men så kom aftonen och det var dags att krypa i säng.
Inne i badrummet tog jag, som vanligt av mig glasögonen och lade dem i sitt fodral i översta trådbacken. Då jag tvättat av make-up, borstat tänder och fått på mig sovtröjan, var det bara kissa kvar... men då såg jag nåt konstigt på toalettstolen och toasitsen... nåt mörkt småprickigt. Vad i allsin dagar var det? Jag fattade ingenting. På med glasögonen igen. Det tog flera sekunder innan jag förstod vad jag såg. 
Toalettstolen, sitsen, flaskorna med rengöringsmedel på golvet bredvid och själva golvet var täckta med smutsigt damm, finkornig sand och betongdamm. Jag förstod på en gång vad som hänt. Kanalrengörarkarlarna hade varit i farten -- hos nån granne! De må ju totalt ha missat, att de har en dammsugarfunktion på sin borste och att denna ska användas.
Eller kan de vara så stupida, att de inte fattar vad som händer med damm och smuts i ett ventilationsrör, när man kör in borsten där utan att sugfunktionen är igång? I så fall kan jag berätta, att skiten som rörs upp trycks in till grannarna!!! Och det genom alla till röret anslutna ventilationsdon!!!!!!!
Med en trött suck klev jag upp på toalettstolen och inspekterade ventilationsdonet ovanför -- inte för att jag egentligen undrade, utan mer bara för att få min misstanke bekräftad. Mycket riktigt - detta var källan till eländet. Dammet och smutsen hade kommit rasande ned ur detta don. När jag stod däruppe såg jag plötsligt badrummet och den intilliggande hallen ur en helt ny synvinkel och sakta gick vidden av förödelsen upp för mig: Precis hela badrummet var täckt i ett fint lager betongdamm. Ren och väldoftande tvätt, make-up-saker, flaskor, handdukar, tandborstar, tops, bomull och you name it -- allt, precis allt, var täckt av smutsigt och sandigt damm. Och det värsta av allt: Jag hade såklart lämnat dörren till badrummet öppen, för att släppa ut fukten från all den blöta tvätten. Det förfärliga dammet hade sålunda spridits ut i lägenheten och låg överallt!!!!!! På golv, möbler, bänkar, prydnadssaker, tv, dator, blommor -- ja överallt! Orken bara gick ur mig. Indignationens och uppgivenhetens tårar flödade över. Gråtande sjönk jag ned på närmaste stol och tillät mig en stunds intensiv självömkan, innan det var dags att ta tag i eländet. Efter en stund tog jag mig dock samman. Fram med städgrejorna igen. Tillbaka på ruta 1.
Tycker ni att jag överreagerar? Det tyckte nämligen områdets förvaltare, då jag ringde honom för att höra vad som gått snett i kanalrengöringsarbetet. Min tanke var att karlarna endera inte förstått att korrekt använda "flaskborsten" eller att denna inte fungerar som den ska. Oavsett vilket, så vore det bra, om de blev upplysta om effekterna av sin framfart. Jag ska inte trötta er med detaljer, utan kan nöja mig med att berätta att samtalet med förvaltaren inte var givande eller framgångsrikt. Det enda det mynnade ut i, var att jag erhöll den vanliga arroganta avhyvlingen -- det är nämligen samma sak i princip varenda gång, oavsett orsak till kontakten med honom. Denna gång fick jag bassning för att jag inte släppt in karlarna, då de ringde på hos mig. Min respons var spontant att jag dels tyckte mig ha rätt till en viss framförhållning om HSB vill att jag släpper in sina hantverkare i mitt hem, dels var jag, med facit på hand, glad att jag inte gjort det -- annars hade jag ju fått göra denna grundliga storstädning minst en gång till. Alltså först städa efter de dyngiga herrarnas framfart inne hos mig och sen städa igen, då de varit inne hos grannarna. Detta påpekade jag syrligt för snorkherrn och tillade, att vi kanske kunde få meddelande om när de avser att göra rent i nästa lägenhet här i huset -- så att man hinner tejpa för sina ventilationsdon och därmed slipper få sin lägenhet nedsmutsad igen. 
Skitar de ned mitt hem igen, så ska de banne mig få skicka hit en trivseltekniker, som får städa och ta rätt på eländet, så det så!!!
Kärnkraftseländet
Jag är en av dem, som är och alltid varit mot kärnkraft. Med en dåres envishet, har jag alltid hävdat att jag inte vill ha nån kärnkraft. Ingen alls!! Inte i Sverige!! Inte i hela världen!!
Folk har förstås hävdat att jag resonerar fel, att jag är okunnig och barnslig, att jag inte vet vad jag pratar om. De menar att vi ju behöver kärnkraften, att vi inte klarar oss utan den. Jag har, likt Colgatereklamen, bara pling-pling-plingat bort deras argument och vägrat ta dem till mig. Jag vill inte ha kärnkraft!! Den är farlig! Den gör mig vettskrämd!!
Jag har bara blundat och stoppat fingrarna i öronen:
- Jag skiter i hur mycket el den ger oss! Kärnkraften är farlig!!!
Nu har man i regeringen röstat om huruvida vi ska göra oss av med den eller om vi ska tillåta dess fortsatta existens -- och möjligen även utbyggnad. Jag har bildligt talat gömt huvudet under kudden och hoppats att det hela ska vara borta när jag kikar fram igen...
har liksom inte velat tro att det är så här illa... att den här hemska frågan är uppe igen.
Nu har man alltså röstat... och resultatet är både sorgligt och skrämmande. Den eländiga kärnkraften kommer att finnas kvar... och förnyas... och möjligen också byggas ut.
Vad är det för arv vi lämnar efter oss till våra barn? Det här beslutet gör mig modfälld.
Och sorgsen. Och rädd.
Den gamla filmen Apornas planet som, då den kom, var en spännande science fiction, börjar nu ligga skrämmande nära verkligheten.
Läs gärna min gruppledare Reinhold Hellgrens utmärkta blogg. Även hans senaste inlägg handlar om just detta. Vi Centerpartister, som ivrat mot kärnkraften, är alla förstås extra ledsna och upprörda efter det här beslutet.
Två tidningar -- två mycket olika rubriker
Den 11/6 ställde en läsare två frågor till mig på Sundsvalls Tidnings insändarsida.
Jag besvarade dessa och skickade in texten.
Emellertid, väl medveten om ST:s tendens att "ligga på" mina texter eller helt underlåta att publicera dem, skickade jag också detta, tillsammans med frågorna, till vår andra lokaltidning - Dagbladet - och bad dem publicera det. För mig kändes det nämligen oerhört viktigt, att få besvara ställda frågor och nå ut med svaret till så många läsare som möjligt. Dels är det viktigt att den som ställt frågorna får ett snabbt och tydligt svar, dels vill jag såklart nå ut med informationen om de planerade satsningarna.
(Längst ned i det här inlägget, lägger jag in min text, så att ni själva kan läsa den.)
Igår 17/6 publicerade Dagbladet min text -- inte på nätet, men i själva tidningen. 
Rubriken de hade satt löd: Alliansen säljer ut Mitthem och jag baxnade då jag såg den. Det gamla talesättet om att läsa någonting så som Fan läser Bibeln, får liksom en helt ny innebörd.
Idag har ST publicerat mitt svar på frågorna -- alltså exakt samma text... 
Men ST:s rubrik löd: Jag är stolt över planerna på Pensionärskortet - vilket ju mycket bättre överensstämmer med innehållet.
Jag kan inte annat än förundras över hur olika man väljer att se saker...
Här är den text jag skickade in:
"Bäste Xxxx Xxxxxxxx,
Det gläder mig att du är engagerad och intresserad. Jag ska självfallet svara så tydligt jag förmår på dina två ställda frågor.
Din första fråga gäller Mitthem. Trots den rejäla konjunkturnedgång som varit, är marknadens intresse att köpa aktier i Mitthem i princip konstant. Det är framförallt institutionella fonder och bolag, som visat ett genuint intresse. Den 80-procentiga aktieförsäljningen av Mitthem som vi planerar, skulle uppskattningsvis inbringa ca 1,7 miljarder kronor till kommunen – detta efter att bolagets lån är lösta. Sundsvalls kommun skulle alltså inte sälja hela Mitthem, utan behålla 20 % av aktieposterna – en s.k. påverkanspost, som ökar kommunens möjligheter att agera, t ex genom att verka för att socialt och ekonomiskt utsatta grupper erbjuds boendealternativ. Alliansens intention är också, att skapa en särskild förvaltningsenhet med fokus på just den uppgiften.
Försäljningen möjliggör årliga satsningar på de kärnverksamheter, som annars riskerar att drabbas av återkommande och omfattande besparingsåtgärder. Då Mitthems årliga avkastning till kommunen har räknats bort (ca 20 Mkr), kan kommunen räkna med ett tillskott efter försäljningen på 45-50 miljoner kronor per år, även vid en lågt beräknad avkastning. När konjunkturen väl vänder, innebär försäljningen att Sundsvalls kommun står betydligt bättre rustad, att möta framtida investeringsbehov. Avslutningsvis kommer förstås de, som idag hyr av Mitthem, att kunna bo kvar efter den planerade försäljningen.
Din andra fråga gäller en av mina hjärtefrågor: Pensionärskortet.
Jag känner en stor personlig glädje och stolthet, över att min vision om ett lågprisbusskort för pensionärer, blir verklighet om vi vinner kommunvalet i höst. Allians för Sundsvall kommer då att lansera Pensionärskortet – ett kort, som kommer att kosta blott 100 kr per månad. Det ska gälla för samtliga pensionärer – ålders-, förtids- och sjukpensionärer – och i hela Sundsvalls kommun. Det kommer inte att vara begränsat vare sig geografiskt eller i tid, utan gälla överallt i kommunen och hela dygnet. Pensionärer ska äntligen, för en billig penning, kunna vara aktiva och mobila, utan att måsta ta bilen överallt.
Jag hoppas att du, Xxxx, ska finna svaren tydliga och tillfredsställande, annars svarar jag mycket gärna på följdfrågor. Huruvida allt ovan nämnt blir verklighet, är nu förstås upp till Sundsvalls invånare.
Det är till syvende och sist ni, som i valet avgör hur framtiden i kommunen ska se ut.
Åsa E Melander, Äldreambassadör för Centerpartiet"
Jag bara undrar: Vilken av rubrikerna skulle du ha satt?
Till sak hör dock också, att Dagbladet alltid sätter in mina texter obearbetade och avkortade, medan ST alltid ändrar och förkortar dem. Den här gången har t ex ST tagit bort det sista stycket, där jag artigt talar om för insändarskribenten, att jag gärna svarar på fler frågor.
Det är alltså nödvändigt att välja mellan två mindre bra saker:
Bröd och limpa? Eller kanske snarare: Pest eller kolera?
Såväl trist, som anmärkningsvärt.
Hur det var...?
Jo, det ska jag tala om! Idag har varit en mycket intressant, lärorik och trevlig dag. :o)
Många var de som talade och debatterade -- det var 90 (jag upprepar: 90!) inlägg i den allmänpolitiska debatten, som tog flera timmar. Långdraget, men som sagt, mycket mycket intressant.
Själv satt jag på besökarsoffan hela långa dagen -- jag lyssnade och iakttog, lärde och begrundade, tog till mig och förkastade, ömsom förfasade mig och kände varm stolthet.
Några saker, som väl egentligen kanske inte har särskilt mycket med partipolitik eller ideologi att göra (eller har det?), dröjer sig kvar i mina tankar...
Sverigedemokraterna har verkligen inte visat folkhyfs eller kunskap, någon enda gång jag hört dem i talarstolen -- varken idag eller vid tidigare fullmäktigesammanträden. De visar lågvattennivån varenda gång och förnekar sig inte. De är, kort sagt, precis så ohyfsade, egocentrerade och trångsynta som deras politik anger. När deras representant idag klev upp i talarstolen, inledde han med att vara raljerande, anklagande och hånfull -- och det var verkligen helt opåkallat, för ingen hade ens nämnt dem eller deras politik, så det fanns liksom inget att reagera på.
Nu var emellertid Sverigedemokraternas representant inte den enda jag reagerade på... det fanns faktiskt några till, som drog ned debattnivån till snudd på pajkastningsnivå.
(Och merparten av dem var sossar... Signifikativt, skulle min storebror säga... själv har jag svårt att kategorisera, men...)
I dessa politikers debattinlägg var tonen och ordvalet så himla trist... T ex en kvinnlig socialdemokratisk talare - hon var helt förfärlig i sitt framförande! Så onödigt aggressiv, hånfull och nedlåtande -- hon var rakt upp och ned oförskämd i sina kommentarer och anklagelser. Osnyggt och lågt, tyckte jag. Hon hade inte ens hyfs nog att tacka för sig, utan klev efter varenda otrevligt debattinlägg, utan ett ord bara ned ur talarstolen. Den hon attackerade höll emellertid stilen och svarade artigt och välartikulerat på hennes elakheter.
Varför man väljer att, med dylikt beteende, solka ned en i övrigt intressant debatt i ett demokratiskt forum, går över mitt förstånd. Varken hon eller Sverigedemokraterna var utsatta för några påhopp eller trakasserier, ingenting de behövde känna sig hotade eller utsatta av... och ändå - ändå! - väljer de att bete sig som ouppfostrade tölpar, snarare än de folkvalda representanter de faktiskt är. Vad de sa eller vad de ville förmedla, har jag ingen aning om och jag tvivlar, ärligt talat, på att jag var den enda som inte uppfattade det. Det sätt, på vilket de förmedlade sitt budskap, dränkte totalt allt innehåll, vilket är synd ifall det de sa, nu faktiskt innehöll något klokt eller värdefullt. Det både märkliga och sorgliga var, att de helt utan urskiljning verbalt gav sig på vänliga, fridsamma personer, som inte utmanat dem eller på minsta sätt gjort sig förtjänta av det oförskämda tilltalet.
En annan flitig talare hade förvisso också en lätt nedlåtande ton, med "klappa-på-huvudet-attityd" och "lilla-gumman-ton", men det var ljusår ifrån de två tidigare nämnda -- det går inte ens att jämföra på samma dag! Den talaren var nämligen i övrigt välartikulerad, insatt, påläst och kompetent -- det var bara "lilla-gummandet" som förstörde de annars välformulerade inläggen. Man får hoppas att personens partikamrater tipsar om, hur detta förtar innehållet i annars väl genomtänkta debattinlägg...
Min egen gruppledare var förstås också upp i talarstolen flera gånger och som vanligt var jag mycket stolt över honom. Han låter sig inte lockas in i nån pajkastningsdebatt och tänker innan han talar, det han säger har substans och stil. Kort sagt: Han är en mycket bra ledare för vårt parti!
Jag har också en liten och anspråkslös, men dock, reflektion av dagens politiska innehåll... Bägge blocken har goda talare, duktiga politiker och i mångt och mycket samma åsikter och värderingar; alla vill väl för Sundsvalls invånare. Det är bara tillvägagångssätten som skiljer sig åt... vi har liksom olika sätt att nå mer eller mindre samma mål. I vissa detaljer kan jag också känna att det andra blockets talare hade rätt, trots att det de sa gick emot mitt eget blocks politik. Men så tycker jag att det måste få vara. Den som förväntar sig att politiken ska vara svart eller vit, bör nog tänka om. Det handlar inte om "de onda" och "de goda", om diametrala motsatser, för i många stora delar är vi faktiskt på samma sida. Alla vägar är faktiskt tänkta att bära till Rom, bara på lite olika sätt.
Om man nu bortser ifrån de trista saker jag nämnde i början av inlägget, har alltså morgonens gruppmöte och dagens långa kommunfullmäktigesammanträde varit kanon!!
Sammantaget har dagen verkligen varit jättebra!!
In The Chambers of The Municipal Council
Tomorrow, Monday, is the last meeting for the municipal council before the summer holidays -- and of course I'm planning to attend. Lots to learn in too short time, and soon September'll be here with the local government election. Of course there'll also be the general election and the county council election, but since I'm number five on the ballot paper for the Centre party in the local government election, that's the one I focus on.
It's here in our town that I'd like to try to make a difference. I am extremely proud over the fact that I've already managed to get approval for my suggestion about reduced busfares for pensioners. (It was actually last year's holiday experiences in Scotland and their Scotland-Wide Free Bus Travel card that inspired me to fight for a similar card for our local senior citizens.) If we win the election -- which now seems more than likely according to independent gauging -- it will become a reality. As of today it is not for real quite yet then, but almost... I owe great thanks to my group leader, Reinhold Hellgren, for putting forth my proposal before the other three alliance parties' leaders and making them all agree on it. That meant a whole lot to me and my personal campaign, especially as someone (I know who but will not name the person here) at our local newspaper persist in not publishing my letters to the press. Childish and pigheaded. Hopefully the person in question will realize this and cease this immature behaviour. My achievment with the buscard is of great value to the citizens of our town, and it is vital that they learn about this before the election -- something that now has proved to be quite difficult to achieve. One cannot but wonder how an employee can live in the delusion that he/she has the right to be an obstruction to political information. Remarkable and weird... However, hopefully it'll soon come to an end.
And now - time for bed. Best get as many hours sleep as possible, 'cause tomorrow will be a looooong but very interesting and educational day, and I want to be spry and all ears throughout the day.
Sleep tight and pleasant dreams!
Rolig och skön Motion hela sommaren!!
Jag har förvisso rört mycket på mig under både veckan i London och tiden i Turkiet, men det är inte riktigt samma sak som att få gå ett härligt, roligt, svettigt och medryckande motionspass. Jag har saknat mitt gym och mina motionspass så himla mycket. Kroppen har stelnat till av brist på rejäl motion och det har liksom saknats nåt viktigt i min vardag... Man blir så glad av att röra sig och svettas till musik, och den biten har jag också saknat jättemycket!
När jag håller mitt eget gruppträningspass får jag ju dessutom motionera på ett helt självvalt sätt till min egen favvomusik och i sällskap av mängder av trevliga människor -- inte mycket kan mäta sig med det!!!
I år blir det också en alldeles extra speciell och härlig sommar:
I år har mitt gym - Helex - nämligen valt att behålla mitt Motion Bas, ett basic motionspass som passar alla, under precis hela sommaren!!! Yippeee!!!!!!
Den här sommaren blir det inga trista semesterkilon och inte heller blir det tungt o motigt att komma igång efter sommaren, när det är dags att dra igång höstschemats alla pass.
Nej, med Helex två gånger i veckan -- alltså, ett pass Motion och ett pass i gymmet -- kommer jag att må lika bra efter sommaren, som jag gör nu.
Härliga, härliga Helex!!! Va' ja' gillar mitt gym!!!!!!!!!! :o)
Success!!!
Jag har, som de flesta av er vet, under många år haft en vision om helt fria bussresor för bl.a. seniorer. Då jag ifjol sommar bodde i Skottland, fick jag se och uppleva en sådan lösning i praktiken. Under min vistelse där, lärde jag känna flera härliga seniora skottar. Dessa berättade stolt och glatt, att alla Skottlands seniorer och funktionshindrade med sitt Scotland-Wide Free Bus Travelcard reser gratis med samtliga bussar inom hela Skottland och att de även har kraftigt reducerade priser på tågbiljetter. Kortet gäller alltså överallt inom Skottland oavsett hur långt man vill åka. Inga tids- eller distansbegränsningar. Det finns några få undantag, t ex sight-seeing-bussar för turister, på vilka frikortet inte gäller.
Alla över 60 år räknas som seniorer - härligt, va? - och får ett sådant här busskort, sedan de fyllt i en ansökan. Det förnyas sedan automatiskt varje gång giltighetstiden löper ut. Kortet omfattar emellertid inte endast seniorer, utan också alla som av medicinska skäl inte får ta körkort och personer, som med läkarintyg kan visa att de har ett funktionshinder – fysiskt eller psykiskt – som på något sätt försvårar resandet. För dessa förnyas dock inte kortet automatiskt, utan genom en förnyad ansökan – detta eftersom ett sjukdomstillstånd eller funktionshinder ju inte behöver vara ett permanent tillstånd. För bägge sorterna av kort gäller emellertid att man 4-6 veckor innan kortet löper ut, automatiskt får hem en förfrågan om man vill förnya det.
På det här sättet underlättas det för dessa grupper att vara aktiva och mobila – och tro mig, det både funkar och har många bra spin-off-effekter!
Som turist spenderade jag förstås en hel del tid på både buss och tåg, och överallt på dessa satt pigga, glada och sociala seniorer och övriga kortinnehavare i glatt samspråk. De åkte mellan byar och städer, för att handla, få behandling, besöka läkare, tandläkare, släkt och vänner eller för att delta i aktiviteter och evenemang av olika slag. Det stora antalet seniorer på bussar och tåg bidrog till en pratglad och skön stämning, och där samtalades friskt mellan folk i alla åldrar. Detta hade också den mycket positiva bieffekten, att det knappt fanns någon förstörelse alls av bussäten, övrig bussinredning eller busskurer. Chaufförerna var nöjda och glada över att så många vuxna fanns ombord på bussarna, eftersom detta bidrog till lugn och ordning ombord. Människor kände sig tryggare att ta bussen, oavsett tid på dygnet. Positivt för alla var också den minskade kontanthanteringen på bussarna, eftersom detta bidrog till att göra rånrisken mindre. Även rent allmänt kände sig folk tryggare utomhus, eftersom frikortet lockat fler till att vara ute och på resande fot. Den allmänna respekten och hänsynen mot andra människor gynnades, eftersom folk av alla åldrar och sorter alltid var i farten.
Trafiksäkerhet och miljö gagnades förstås också av de välfyllda bussarna och tågen. Många skottar på orten där jag bodde, upplevde att olycksfrekvensen och antalet incidenter minskat sedan 2006, då frikortet infördes. Den lokala trafikrytmen hade dämpats och framkomligheten ökat. Många skottar – både äldre och yngre - hade gjort sig av med sina bilar och använde istället uteslutande kommunala transportmedel. Det hade blivit lättare för bilburna att hitta en ledig parkering och parkeringsmentaliteten och dito disciplinen hade förbättrats avsevärt. Bussarna utnyttjades bättre och gick välfyllda. Bussturerna blev tätare och bussnätet utökades till nya gator och områden. Eftersom så många fler åkte buss och tåg, tror jag mig våga gissa att även miljön var vinnare i den här satsningen.
Viljan och vanan att använda kommunala samfärdsmedel verkade också ha slagit igenom på tämligen bred front – det var nämligen långt ifrån bara seniorer som åkte buss. Nej, där var herrar med attachéportfölj på väg till jobbet, barn på väg till skolan, hemmafruar med ”dra-maten-kärror” och ungdomar med skateboardar under armen. De åkte bara på lite olika tider under dagen. Tidiga morgonar var det mest folk på väg till jobb och skolor. Mitt över dagen var det övervägande mammor med småbarn, ungdomar och de som hade Scotland-Wide Free Bus Travelcard, och på eftermiddagarna var det en skön blandning av alla sorter och åldrar. Som jag nämnde tidigare, har man inte har någon tidsbegränsning av busskortet – detta löser liksom sig själv, genom att människor är bussaktiva under olika tider på dygnet.
Min förhoppning har alltså under lång tid varit, att Sundsvalls kommun skulle vilja skapa ett liknande busskort, men jag har inte lyckats vinna gehör för mitt förslag. Tills nu, vill säga!
Nu kan jag nämligen med stor glädje och mycket stolthet säga, att Allians för Sundsvall i sin mål- och resursplan, budgeterat för en satsning på ett riktigt billigt busskort till våra pensionärer och helt fria bussresor för funktionshindrade. Pensionärskortet kommer att kosta endast 100 kr per månad, gälla för samtliga pensionärer, samt gälla inom hela Sundsvalls kommun. Genom att ge helt fria bussresor till funktionshindrade, stimuleras dessa till ett aktivt vardagsliv och får lättare att ta sig till och från olika aktiviteter.
Ska det vara så jädra svårt att kommunicera med lite respekt och hänsyn?
Detta med kommunikation är svårt... ibland stört omöjligt, känns det som...
Engelsmännen säger ibland att de har en miscommunication med någon - alltså, ett bristfälligt, icke-fungerande och missförståndsfyllt samtal eller diskussion med en person, som de bara inte lyckas kommunicera med. Jag saknar ett motsvarande uttryck i svenskan... eller har vi måhända ett sånt, utan att jag vet om det? Jag har emellertid inget ord i mitt vokabulär, som beskriver eller täcker in den haltande icke-fungerande situation jag ibland upplever, då jag försöker nå fram med en idé, tanke eller åsikt till vissa personer ("kamrater" av motsatt kön).
Ofta är det som om jag talade nån slags obegripligt och främmande språk... jag når liksom bara inte fram och det jag säger mottas och bemöts som om det är både felaktigt och dumt. John Gray's resonemang om Venus och Mars börjar få en helt ny innebörd för mig. Det är väldigt många år sen jag läste hans böcker, men jag minns tydligt deras innehåll och hur jag tyckte att han i mångt och mycket hade rätt i det han sa, även om det presenterades onödigt omständigt och med mängder av tröttsamma upprepningar. Det var liksom sånt jag läste, log bekräftande åt och sedan lade på en av de mer undanskymda medvetandehyllorna. Att vi fungerar olika är ju liksom ingen nyhet och ingenting jag normalt ägnar särskilt mycket tankemöda -- det är ju ett naturligt faktum, som man bara lever med och utan att tänka mycket på, faktiskt bara förhåller sig till. Emellertid har jag nu en längre period upplevt, att dessa olikheter emellanåt accentueras rejält och då starkt underminerar min självkänsla och mitt självförtroende.
Jag inser och accepterar att detta med manligt - kvinnligt utgör en del av problematiken. Jag förstår också till fullo, att män på vissa positioner vänjer sig vid att diskutera på ett visst sätt -- lite hårdhänt och utan pardon för motparten -- det ingår ju liksom ibland i chefs- och talarstolsspråket, att med emfas och styrka slå hål på den andres argument. Jag både vet och förstår också helt och fullt, att män på chefsposter och inom t ex politiken nästan uteslutande är s.k. top-down-människor (se tidigare inlägg om Höga Kusten-föreläsning) som inte ser saker ur samma perspektiv som jag ur mitt bottom-up-perspektiv. Men... all denna intellektualiserade insikt och förståelse hjälper faktiskt inte. Jag blir ändå ledsen. För varje ny småtaskig kommentar tystnar jag alltmer. Varenda gång jag bemöts med hånfullt tonfall och tydligt nedsättande minspel, krymper jag invärtes. För varje gång jag i förväg vet att jag kommer att befinna mig där jag möter det här, knyter det sig allt värre i magen. Jag som normalt är den som alltid sprudlar av energi, idéer, förslag och arbetslust -- var har detta jag tagit vägen? Den bubbliga, arbetsivriga och entusiasmerande person som var jag, finns nästan inte mer -- inte ens i min trygga familjemiljö. Istället finns en räddhågad, osäker, otrygg, lättsårad, desillusionerad person, som inte vågar ställa frågor och liksom får ta sats för att våga yttra sig på möten. Denna nya hudlösa, lätt nojiga personlighet är ett jag, som jag verkligen inte trivs med och sannerligen inte är stolt över -- det är så långt från den person jag vill vara, så väsensskilt från hur jag vill leva..... från hur jag brukar vara och hur jag brukar leva.
Frågan är om detta överhuvudtaget går att göra något åt... alltså, utan att behöva helt dra sig tillbaka ur de sammanhang, där det inträffar? Jag vet inte ifall jag har kraft att försöka fler gånger eller i högre utsträckning, än jag hittills gjort. Det känns bara omöjligt och utsiktslöst. Det känns också så fel att man ska måsta skaffa sig häl-hård hud invärtes.
Varför kan folk inte bara respektera andras olika åsikter och sätt att vara? Ska det verkligen vara så svårt?
Att håna medmänniskor av motsatt kön, för att de ser saker och situationer ur ett annat perspektiv och på ett annat sätt, är inte bara respektlöst och gement -- det hämmar dessutom framgångsrikt samarbete och utveckling, samt drar fram det allra sämsta i den som blir utsatt/drabbad. Frågan är vad man tror sig uppnå genom detta... och vilken effekt man vill ha på sin nästa... Min målsättning har alltid varit, att få människor omkring mig att må gott -- något jag uppenbarligen inte delar med alla i min omgivning... sorgligt.
