Jag är en av dem, som är och alltid varit mot kärnkraft. Med en dåres envishet, har jag alltid hävdat att jag inte vill ha nån kärnkraft. Ingen alls!! Inte i Sverige!! Inte i hela världen!!
Folk har förstås hävdat att jag resonerar fel, att jag är okunnig och barnslig, att jag inte vet vad jag pratar om. De menar att vi ju behöver kärnkraften, att vi inte klarar oss utan den. Jag har, likt Colgatereklamen, bara pling-pling-plingat bort deras argument och vägrat ta dem till mig. Jag vill inte ha kärnkraft!! Den är farlig! Den gör mig vettskrämd!!
Jag har bara blundat och stoppat fingrarna i öronen:
- Jag skiter i hur mycket el den ger oss! Kärnkraften är farlig!!!   

Nu har man i regeringen röstat om huruvida vi ska göra oss av med den eller om vi ska tillåta dess fortsatta existens -- och möjligen även utbyggnad. Jag har bildligt talat gömt huvudet under kudden och hoppats att det hela ska vara borta när jag kikar fram igen...
har liksom inte velat tro att det är så här illa... att den här hemska frågan är uppe igen.  

Nu har man alltså röstat... och resultatet är både sorgligt och skrämmande. Den eländiga kärnkraften kommer att finnas kvar... och förnyas... och möjligen också byggas ut.

Vad är det för arv vi lämnar efter oss till våra barn? Det här beslutet gör mig modfälld.
Och sorgsen. Och rädd.

Den gamla filmen Apornas planet som, då den kom, var en spännande science fiction, börjar nu ligga skrämmande nära verkligheten.

Läs gärna min gruppledare Reinhold Hellgrens utmärkta blogg. Även hans senaste inlägg handlar om just detta. Vi Centerpartister, som ivrat mot kärnkraften, är alla förstås extra ledsna och upprörda efter det här beslutet.