Tänk så det kan slumpa sig!! Om man tror på slumpen, förstås. Nu gör ju inte jag det... jag är tvärtom fast övertygad om att allt sker av nån anledning. Och jag tror absolut inte att vi träffade Dorothy och Ian, på the Anchor's Quiz Evening, av nån slump.
Jag ska berätta alltihop ifrån början:

Den dagen Ron tog med oss upp till vattenfallet, passerade vi ett fint område med radhus - gatan vi gick på heter Flatt Road (fast den är verkligen långt ifrån platt, den är tvärtom brant som sjutton!). Den gångstig vi vek in på, precis före den första grinden ut mot berget, gick precis runt hörnet på gaveln på det första radhuset.
Dagen efter gick jag och Dimitrie åter upp på berget och bort till det vackra vattenfallet. När vi sedan solbrända fram på kvällskvisten återvände ned från berget, passerade vi såklart radhuset igen. Paret som bor där var just då ute i trädgården. De kommenterade vår solbränna, då vi gick förbi och jag svarade förstås nåt i förbifarten. 

På tisdagen därefter var vi som vanligt på The Anchor, eftersom det var Quiz Ev. Vid bordet intill oss, satte sig ett par som, liksom vi, kommit för att delta i veckans frågesport. Vi frågade dem om nån fråga, som vi inte riktigt förstod, och i halvlek råkade vi i samspråk med dem. De visade sig vara kanontrevliga, så vi pratade en god stund med dem. De presenterade sig som Dorothy och Ian Brotherhood. När de hörde att vi var svenskar utbrast de spontant:
- Nämen nu känner vi igen er! Det var ju ni som var på kortet i skyltfönstret! Ni annonserade efter en lägenhet! och sen pratade vi förstås om hur många svar vi fått, var vi hittat lägenhet o.s.v. Vi berättade bl.a. att vi avsåg att återvända till Largs nästa sommar och att vi redan under vår vistelse i år, därför försökte hitta alternativ inför nästa år.
Tisdagen därpå kom de på Quiz Ev igen och vi vinkade dem till platserna bredvid oss. Sen hjälptes vi åt med frågorna och hade det jättetrevligt hela kvällen. Vi pratade om hur trevligt det var med folk som inte tog frågesporten på blodigt allvar, utan såg den på ett lättsamt sätt -- detta är nämligen inte särskilt vanligt. Och när vi konstaterade att vi skulle vilja stanna längre i Largs, utbrast Dorothy: 
- Men ni borde ju bo i vårt hus nästa sommar!! Ja, ni skulle kunna bo där medan vi är i Canada hos min dotter!! 
När de berättade att de bor i ett radhus uppe på Flatt Road, ringde det en liten klocka i mitt huvud. Jag kände att jag plötsligt bara visste exakt vilket hus och att jag redan pratat med dem en gång -- alltså innan vi träffade dem på puben. Och det visade sig att min känsla var rätt -- vi hade setts förut. De var såklart paret som var ute i sin radhusträdgård, den gången då jag och Dimitrie passerade där, på väg ner till Largs efter vår soliga dag på berget.
Vi skrattade gott och länge åt att vi faktiskt mötts förut, och enades om att det bara måste ha varit meningen att vi skulle mötas. 





Och här är walesiska Dorothy och hennes skotske make Ian Brotherhood. Ett härligt, sympatiskt, humoristiskt, skojfriskt och kärleksfullt par. 






Ian är en skitgo' spjuver med hur många roliga historier som helst på lager. Jag minns inte när jag sist hade så roligt tillsammans med nån eller skrattade så himla mycket. 





Här sitter Ian med glimten i ögat och berättar roliga historier för oss. Jag är ju urdålig -- för att inte säga värdelös!! -- på att komma ihåg historier och skämt, men jag ska försöka dra mig till minnes och återge åtminstone nån av dem...

A man has had a few drinks too much. He is hungry, so he walks into a library, goes up to the counter and says in a loud voice:
- I'll have the soup, please.
The librarian hushes him and says:
- Shhhhhhh!! This is a library!
The man looks astonished at her for a moment, then he wispers:
- I'll have the soup, please. 


Hmmm... jag funderar så det knakar, men minns ta mig rackarn ingen fler rolig historia just nu...  :o( 



Men, Ian berättade också fnissande om en mycket tragikomisk situation, då han och Dorothy varit på en gruppresa. De blev då, tillsammans med alla andra resenärer, inbjudna att delta i en orkester och spela tillsammans med denna. Alla tilldelades varsitt instrument och sen fick de under orkesterns ledning träna på dessa.

Dorothy flikar småfnissande in små bitar av information, när skrattet hindrar Ian från att få fram det han vill säga.

Nu är det så att Ian har en sjukdom, som gör att hans händer skakar väldigt mycket. Därför var det inte så lyckat, att just han tilldelades en tamburin. Vid det här laget, har jag börjat förstå åt vilket håll den här historien är på väg, men det känns lite märkligt att skratta, trots att det ju verkligen är hysteriskt lustigt.

Ian berättar skrattande vidare:
När alla hade bekantat sig med sina instrument, fick de under ledning börja träna ett musikstycke tillsammans.
De tränade såväl att spela, som att följa dirigentens instruktioner och order. Alla skulle bl.a. tystna på given signal från dirigenten, men det klarade inte Ian -- hans instrument fortsatte att låta, utan att han ville det.
- Tystnad! ropade dirigenten med lyfta händer. Men Ians instrument ville inte tystna.
- TYSTNAD!!!! ropade dirigenten ännu högre, men Ian kunde bara inte få tyst på sin tamburin. 

Nu är det ju så att min mormor hade precis samma sjukdom, men det vet ju inte Ian och Dorothy. Detta gör såklart att jag känner mig ännu mer olustig till mods som skrattar åt historien. Får man verkligen skratta så gräsligt gott och mycket åt nåt som har med en människas sjukdom att göra? Det kändes jättekonstigt. Men Dorothy och Ian skrattar så tårarna trillar -- de har faktiskt svårt att få fram hela historien för att de skrattar så mycket, så jag släpper funderingarna och släpper lös det befriande skrattet jag också. Sen skrattar vi länge, länge allihopa tills vi är röda i ansiktet och nästan tappar andan.


De här härliga människorna kommer jag att hålla kontakt med, det är ett som är säkert!! Dorothy och jag kom så fantastiskt bra överens och hade så himla mycket att prata om, och Ian och jag delar ett stort och genuint språkintresse. När Ian förstod att vi bägge fascinerades av våra respektive språks ursprung och gemensamma nämnare, gav  han mig ett skotskt-engelskt lexikon, så att jag skulle kunna jämföra skotskan med svenskan.
Jag ser redan fram emot att träffa dem igen, för jag kommer att åka tillbaka till Largs nästa sommar igen....senast!!! .... no matter what!