En av de dagar vi satt vi på McCabe's och drack en öl, samtalade vi bekymrat om de motsättningar, som finns mellan olika trosinriktningar och församlingar. Det gällde i synnerhet en av de kyrkor, som vi har goda vänner i. Vårt bekymmer var (är) att ett par av dessa vänner, får kritik ur de egna leden, för att de låter icke-församlingsmedlemmar delta i gudstjänst och nattvard. Det är förvisso bara några få som öppet tagit upp ämnet, men dessa har å andra sidan varit tämligen rabiata. Vi upplever det som olustigt, att kristna kan vara så fördömande mot sina egna och odla en så okristen "vi-och-ni-atmosfär". Värst är förstås att våra goda vänner, hamnat i skottlinjen. 
Medan vi sitter där och pratar, kommer en kvinna och sätter sig med sin öl, vid bordet alldeles intill vårt. Hon ler glatt mot oss, mimar ett litet "hej" och plockar fram ett korsord, som hon börjar lösa. Vi besvarar hälsningen och fortsätter sedan vårt samtal.
Mot slutet av våra öl, hamnar vi i samspråk med kvinnan om det korsord hon löser. Hon är mycket öppen och trevlig - hon presenterar sig som Veronica McLafferty och berättar att hon bor med sin make, Brian, högt uppe vid bergets fot. Inom tio minuter har vi fått veta, att hon är diabetiker, att hon fått känningar och därför avstått från sin planerade trip till grannstaden, att hon istället gått in på McCabe's för att få i sig nåt. Vi får också veta att hon är pensionär, att hon är med i en grupp långpromenerare, att hon jobbar med stenar och skapar smycken. Vi fastnar i ett samtal kring just stenar, eftersom jag ett tag känt att jag skulle vilja skapa ett eget rosary, alltså ett radband. Hon bjuder in oss att besöka henne och dricka kaffe och se på hennes stenar -- jag får köpa till inköpspris av henne, säger hon. Hon tar också av sig sitt orange-röda stenarmband och räcker över det till mig, för att jag ska prova det. När hon ser hur fint stenarnas färg står mot min hud och hur förtjust jag blir i det, säger hon att jag inte får köpa såna stenar av henne -- hon vill istället ge mig armbandet som en gåva. Jag blir helt förstummad -- en sån generös och varmhjärtad människa!
Innan samtalet avslutas, råkar hon i en bisats nämna, att hon tillhör samma församling som våra kritiserade och ansatta vänner. Vi säger inget just då, men då vi senare ses hemma hos henne, berättar jag om den prekära situationen. Hon och hennes Brian reagerar spontant:
- Men herregud! Vad är det för dumheter! Alla ska väl vara välkomna att delta!!!
Det känns mycket skönt att höra, att det finns starka goda människor, som vågar stoppa ut hakan för att motverka dylika negativa krafter inom församlingen. I pyttelilla Largs går nästan alla i nån kyrka och tillhör nån församling, därför blir det ju väldigt kännbart när murar reses mellan de olika trosinriktningarna. Det är gott att veta, att Brian och Vicky (hon kallas så) utgör så muntra, positiva och välkomnande motvikter till de församlingsmedlemmar som drar åt fel håll.

Här är några bilder från vårt besök uppe hos McLaffertys.





Vi hade lite svårt att hitta dit, så Dimitrie gick in och frågade i en SPAR-affär.





En bit till får vi fortsätta uppför den branta vägen. Varmt och soligt är det, så det är skönt att promenera.





Här står vi utanför radhuset där Vicky och Brian bor och beundrar utsikten. Snacka om vy att njuta av varenda morgon, när man hämtar in tidningen.
Den fula byggnaden som tyvärr skämmer utsikten, är en skola. Förfärlig, eller hur? Man kan ju inte annat än undra hur de tänkte när de byggde och färgsatte den. 





Här, i deras jättefina vardagsrum, har Vicky sina smycken utlagda på ett bord, så att vi ska kunna få se dem.





Hon är verkligen enormt duktig på att skapa vackra smycken. Jag köper emellertid nästan uteslutande lösa stenar av henne... ett armband av släta tigeröga-stenar kan jag dock inte motstå  - där fick jag en akut måste-ha-känsla.





Här genom deras jätteläckra kök går man ut till bakgården och uteplatsen, som badar i sol.





Och här ute bjuder Veronica oss på te, kaffe och lax på smörgåskex. Mums!!!





Vicky gillar inte kameror -- hon blir stirrig och flaxig när jag försöker få en bra bild.






Men här lyckas jag få en skön bild på henne.  :o)





Men så tar Dimitrie fram kameran och då blir hon generad och flamsig igen.





Vicky är lika mycket grimaserande och gestikulerande som jag, då hon pratar.





Hon har otroligt svårt att sitta still, när Dimitrie fotar...





När hon berättar om sina grannar och sin trädgård, glömmer hon emellertid kameran för en stund.







När vi, efter några timmar, gick hem igen, har jag fått köpa stenar, tråd och övrigt material av Vicky. Hon har också skickat med informationsmaterial, så att jag ska veta hur man trär, gör olika knutar o.dyl. Hon är en otroligt generös, hjälpsam och varmhjärtad person, som jag tveklöst kommer att hålla kontakten med under året och såklart träffa en hel del nästa gång jag reser till Largs.