Häromdagen var jag, Dimitrie och Ron ute på äventyrlig promenad igen.
Vi tog tåget ner till West Kilbride och promenerade sedan längs kusten tillbaka mot Largs.
Åtminstone var det tanken -- regnet och den hårda blåsten gjorde att vi tyvärr inte kunde gå hela vägen tillbaka.
Vi fick istället ta bussen från kärnkraftverket. Allt som allt skulle den ca 12 km långa promenaden tillbaka ha tagit 4-5 timmar inklusive fikapaus. Nu blev det "bara" dryga 3, men vi var frusna och blöta och jättenöjda med vår dag ändå.

Här följer lite bilder från vår härliga, regniga, blöta, blåsiga dag.

På väg längs en villagata -- vi tänker ta oss ner mot havet





Ön vid horisonten är Arran. Där finns ett fint destilleri, så vi har pratat om att ta oss dit, men det får vänta till nästa år.





Här har Ron stannat vid en mycket gammal "vattenstation" för hästar och hästskjutsar.
Här fanns ursprungligen en porlande vattenkälla, där man vattnade hästar och fyllde kärl.









Utsikt  i nordlig riktning -- alltså, mot Largs.















Kära nån så höga träd! Vilka grenar och vilken grönska!!!




I förgrunden ett vackert exemplar av den skotska tisteln -- alltså Skottlands nationalblomma




Märkligt formade träd...









Ja, det är alltså ner mot Portencross vi tänker oss -- där finns Portencross Castle, vilket är vårt första delmål.










Tistlar och murar finns det gott om här -- och de är lika vackra överallt...
Här kommer min orgie i bilder av desamma:





























Det blåser rätt rejält även om det inte syns på bilderna... faktum är att det
i princip alltid blåser i Skottland. Det syns i alla fall på naturen -- titta bara
på träden, så ser ni hur de formats av den ständiga vinden, som
dessutom nästan alltid kommer i från samma håll...




Och nu kom regnet som väderleksrapporten varnat om -- m.a.o. dags att plocka fram jackor och regnkläder.












Lustigkurrar, va?






Och här är spelevinkarna ute på nya upptåg.  :o)






Utsikt i sydlig riktning -- alltså, mot West Kilbride.










Usch o fy! Våta skor är inget vidare.  :o(
Det jag inte vet, vilket förmodligen är tur, är exakt hur våta de kommer
att bli innan den den här promenaden är slut... och
hur våt resten av mig kommer att vara.





Här har vi kommit fram till Portencross Castle -- det är ett privatägt slott, som
just nu renoveras med hjälp av bidrag och National Lottery Heritage Fund.




Med vinden i ryggen försöker Dimitrie skydda sig mot regnet genom att
försöka ha paraplyet över rygg och ryggsäck. Paraplyet var förresten
mycket viktigt att hålla mot vinden, så det inte vände sig ut-och-in... men
det tog starka nypor och armkraft att hålla emot i de värsta kastbyarna.
















Ser ni mannen i den gula jackan till höger längst upp i ställningen?













Wee Cumbrae syns tydligt här -- ön ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån
fastlandet, vilket var bra eftersom den utgjorde ett skydd (fästningen).




Portencross Castle's lilla privata hamn










Vattnet ser bedrägligt lugnt ut, men tro mig -- det blåste småspik!






























Hit kommer folk för att fiska. Visst ser det härligt ut?



Vi tar oss lite frukt och en ostmacka, så att vi orkar vandra hela vägen hem.



























Landskapet är så majestätiskt att man blir helt andäktig..




















Nu är Ron varm och då åker regnbyxorna av. Om han bara hade vetat
hur mycket regn som skulle komma om bara en kvart, så hade han
definitivt behållit byxorna på, för oj, oj, oj så mycket regn det kom sen...
och oj, oj, oj så blöta och frusna vi blev, för väta och vind  har ju liksom
den effekten på en.  ;o)





Men är det här typiskt skotskt, eller vad...? Berget, det vita lilla huset
vid bergets fot, ängar, hav, en liten grusväg...




Men i det lilla huset skedde ett mord för ca hundra år sedan. Det löstes
aldrig och det fortsätter än idag att engagera och uppröra ortsborna.




Vackert, vackert, vackert....



Högt uppe på den branta klippväggen finns en grotta




Här har jag upptäckt den ... men håret blåser ju i ögonen hela tiden och
linserna gör också ögonen känsliga för blåsten, så det är svårt att se tydligt.




Lite läcker, va?




Skotsk blomsteräng




Och den fantastiskt vackra skotska nationalblomman - TISTELN




Nu har det börjat regna rejält -- blött och kallt, men vackert, vackert!








Dimitrie ställer sig, sin vana trogen, i sidovind när han fotograferar mig.
Det gör det svårt på grund av allt hår som klistrar sig i ansiktet på en....








Vy över vägen vi nyss vandrat -- i horisonten syns Portencross Castle.












Grått, vått, kallt, vackert.....  :o)













En cattle gate -- listig konstruktion som gör att
får och kossor inte kan ta sig igenom




Ett par söta sniglar, som jag nästan råkade trampa på.




Också vy över vägen bort mot Portencross Castle




Här närmar vi oss the Power Plant -- alltså, kärnkraftverket.
Jag kan inte förstå hur någon vid sunda vätskor, kan få för sig
att lägga något så miljövidrigt som ett kärnkraftverk, i denna
så vidunderligt vackra miljö. Det förfular hela landskapet!!!
Se själva på följande bilder -- jag tror nog att ni kommer att
hålla med mig!








Det här är det gamla kärnkraftverket -- jaa, det finns ett nytt också! --
som håller på att avvecklas. Detta kommer emellertid att ta 75 år, så
det kommer att finnas kvar där länge än. Planen är att det ska täckas
med sand och göras så lika en naturlig kulle som möjligt, men först
måste det alltså gå 75 år... och så länge ska alltså detta asfula bygge
skämma den skotska kusten som i övrigt är så vacker.




Gräsligt fult med det spetsförsedda staketet,
som ska hålla alla obehöriga på avstånd.












Personalbaracker bakom höga taggtrådsförsedda staket








Till vänster syns det nya kärnkraftverket ... stort, grått och fult.





Kallt, kallt och vått, vått... och förstås fult, fult!!!




Som synes är detta ett engelsk - skotskt samarbete
Vinden kastar, stormar och sliter i allt och piskar regnet i
ögonen på en, så det är svårt att fotografera... kameran
gillar liksom inte att bli blöt.




Det vita som vildsint vitt bubblar upp ur havet, är returvattnet från
det vatten som kyler reaktorn.
För mig känns det märkligt att man tillåts spola ut det i havet igen,
men det ska visst vara "helt säkert".




Som ur en undervattensvulkan sprutar returvattnet upp ur havet




Här syns hela den nya fula anläggningen med betesmarkerna
i förgrunden. Och jaa, kossor och får går här och betar... 




Här kikar en liten nyfiken rödbrun kossa upp ur buskarna och höggräset




Hon kikade länge, länge och undrade vad jag ville




"Utsikt" mot Fairlie -- samhället som ligger söder om Largs...
åtminstone så mycket som kan skönjas genom regnet








Regn och fukt gör att alla färger framträder mycket tydligare, tycker jag.
Vad tycker ni? Blir det inte vackrare färger när det regnar?





Skämtsamma Ron hittade en skylt att vänta vid, medan jag knäppte kort.
Min kamera börjar protestera mot regnet genom att "slöa" och inte starta
när jag öppnar den.





Ett stort och vackert gammalt hus








Uppfarten / allén in till Hunterston House, som var ett av
promenadens delmål. Tyvärr, tog vi oss aldrig fram till
det p.g.a. det häftiga regnet och blåsten. Vi var så blöta
och frös så vidunderligt, att vi till slut gav upp och vände.
Vi beslöt helt enkelt att återvända dit nästa år istället, då
vi kan välja en torrare och varmare dag för detta.
Ni får njuta av bilderna på den vackra allén istället.

















Genom regnet syns här the eye-sore på nära håll. Det är den
"omlastningsbana" / det transportband, som går ända härifrån och
in till utkanten av Largs





Den sista biten ut till rondellen och den räddande busshållplatsen,
gick genom en fantastiskt vacker skog. Vi valde att ta bussen tillbaka
istället eftersom det regnade så ihärdigt och blåste så förfärligt hårt.

































Och detta var den allra sista bild jag lyckades tvinga in i min kamera,
innan den gav upp för dagen. Blötan och det flitiga fotograferandet
gjorde att den till sist bara packade ihop och gav upp.


Väl hemma i Largs igen tinade Dimitrie upp i ett hett bad, medan
jag lagade middag och återfick värmen vid ugnen och spisen.
Vi hade bjudit in Ron och Betty på middag, så det var en del att göra.
På menyn stod ugnsstekta grönsaker, rotsaker, potatis, gröna bönor 
och lax, med fruktsallad och vaniljyoghurt till efterrätt.




Här har vi ätit och sitter nu med efterrätten




Ronald Bisset




Betty Bisset

























Ron skojar och härjar














Detta var enda gången vi hade Betty som gäst i vår lilla lya.
Hon har så besvärligt med sin nacke och rygg, att hon inte
klarar några längre stunder utan rejält stöd för huvudet.
Det var emellertid en mycket trevlig middag, som jag hoppas
vi får chans att upprepa nästa år, för allas vår förhoppning är
att hon ska bli bättre och slippa de svåra smärtorna.