Mina döttrar har genom hela sin uppväxt, sett en rätt stor kurbitsmålad furuklocka på vår köksvägg. Jag förstår, att den i deras ögon liksom "hör till" och att den måhända borde få fortsätta att göra det, även här i mitt nya hem...
Nu förhåller det sig emellertid så, att jag aldrig tyckt om den klockan -- den råkade bara följa med på köpet, då jag köpte Moraklockan till vårt nybyggda hus hemma på Bondevägen, och sen har den liksom bara hängt med. Nu känner jag, att den gjort sitt. Jag vill helt enkelt inte ha den i mitt kök, så det så. I väntan på att hitta nåt jag gillar och som jag känner passar, har jag haft en 19 kronors Ikeaklocka i plast, och det har fungerat alldeles utmärkt.
- Den kan jag ha inne på muggen sen, så att man har koll på tiden även där, har jag tänkt. 

Inne på Vackra hem har jag under det gångna året, åtrått en liten grön väggklocka med rar målning på urtavlan. Den är så mycket "jag" det går att få en klocka. Tina och jag har många gånger botaniserat runt bland butikens alla vackra saker, och varenda gång har jag sagt att "den där ska jag köpa till mitt kök". Emellertid gick det som det så ofta gör: Man längtar och suktar och vill, men när det väl blir skarpt läge, så känns det inte rätt.
Häromdagen slank så jag och Tina in på Vackra hem igen. Julen var över och det var därmed riskfritt att köpa sig de saker man önskat sig. Det är hos oss en helig regel, att inte handla saker till sig själv under månaderna före jul, för nån med mindre god ekonomi, kan ju ha tvingats börja köpa sina julklappar i mycket god tid. (Eftersom jag varit den fattigaste av oss i släkt o familj, gissar jag att regeln kan ha tillkommit av hänsyn till just mig, men den lever kvar och ska därför respekteras.) Jag hade länge planerat att "i mellandagarna ska jag gå in och köpa den lilla gröna klockan", och nu skulle det alltså äntligen bli av. Vi klev in i butiken bland alla dess ljuvligheter och vackra ting. Jag fick syn på klockan... och kände mig plötsligt så väldigt osäker. Frågetecknen radade upp sig i mitt huvud.  
- Blir det verkligen rätt..? Ska jag verkligen köpa just den? Blir den inte för liten? Borde jag inte tänka om? Kan jag ens se vad klockan är, på den där lilla urtavlan? Måste jag inte ha glasögon på mig för att kunna se tiden? Så kan jag ju inte ha det!! Jag måste väl kunna vimsa ut i köket och ta mig ett glas vatten mitt i natten, utan att måsta leta rätt på glasögonen för att kunna se vad klockan är.
Usch, jag är verkligen ingen lätt kund, då jag ska köpa nåt jag inte är helt säker på... Mina stackars döttrar har oändligt många gånger tvingats utstå min obeslutsamhet, då jag varit i jeansköpartagen, så de vet precis vad jag pratar om. (Jag kan förresten passa på att be er, mina kära barn, om ursäkt, för alla de provrumssituationer jag utsatt er för, och samtidigt tacka för allt ert fantastiska tålamod i dessa situationer.) Jag har så otroligt svårt att bestämma mig, när det handlar om större summor som ska spenderas på saker till mig själv. Det går liksom bara inte. Allt låser sig.  
Nu hade jag emellertid den räddande ängeln, Tina, med mig. Hon formulerade i ord, exakt de osäkra frågetecken, som for runt, runt inne i mitt huvud:
- Den där passar ju inte. Den är alldeles för pyttig! sa hon resolut och jag andades ut av lättnad. Den fixering jag så länge känt när det gällde den lilla gröna skönheten, släppte och jag kände mig härligt nollställd. Nu kunde jag ju istället rikta in mig på den stora, buktiga, gräddvita, som jag länge på avstånd beundrat. Den blev det också, för den kändes helt rätt precis på en gång! Och se så perfekt den passar in i mitt ljusa nygamla hem!








En buktig gammeldags klocka i metall.




Stor, tydlig och charmigt skotsk.




Ja, som genom en osynlig drivkraft, har jag valt en klocka med anknytning till Skottland. Härligt, va?
Namnet på urtavlan -- Walt R Scott --  syftar på Sir Walter Scott och Lauder är en gammal pittoresk by i Skottland. Scott var/är en av Skottlands mest kända författare och han skrev böckerna, som två av mina absoluta favofilmer är baserade på: Rob Roy (1817) och Ivanhoe (1819).
Lite för bra för att vara en slump, va? Och vem tror f.ö. på slumpen..?


Då Märta bodde i Stockholm, visade hon mig en helt underbar butik i Gamla stan -- den heter Sirlig. Varenda gång jag var nere hos henne, travade vi iväg till Sirlig för att ögonshoppa. Handla var det i princip inte tal om -- möjligen bara nån enda pytteliten grej -- för hujedamej vilka priser! Men njöt, drömde och åtrådde gjorde vi.
Så bar det sig inte bättre än att Tina och jag en gång var ute på en tröst-och-förlustar-tur. Livet hade varit lite för ovarsamt med en av oss och då behövs det positiva vibbar, vackra saker att vila ögonen på och en trösterik ljuvlig fikastund i god väns sällskap. Hon tog mig då med till en helt fantastisk butik, som var ännu ljuvligare än Sirlig i Gamla stan. Vackra ting i skön atmosfär, supertrevlig personal, en fullständigt underbar blandning av gammalt och nyproducerat. Suckande, åh-ande och men-oh-ande plockade och lyfte jag på nästan varenda sak i butiken. Vackra hem - en sån ljuvlig lokal pärla!!! Och döm om min förvåning, när jag fick veta att det var/är just den här butiken, som mina kusinbarns mor är delägare i. Nog hade jag hört talas om att Ingrid förverkligat sin dröm att starta en inredningsbutik, men var och vad butiken hette, hade jag ingen aning om. En "slump" igen..? Nej, det tror jag verkligen inte. Hur som helst, har jag nu låtit rätt många saker från Vackra hem förgylla och pryda mitt hem -- och många fler kommer det att bli. Jag säger bara:
Har ni ännu inte varit in på Vackra hem, så gå genast dit!!! Unna er en god stund i butikens avslappnade atmosfär och låt er gärna förledas att lägga en slant på nåt ljuvligt som ni känner att öga och själ mår gott av.



Jag avslutar med att förnya fjolårets nyårslöfte, vilket var att träna upp min unna-mig-själv-saker-kompetens:

Eftersom jag är så irriterande obeslutsam, då jag ska köpa saker till mig själv, är jag sannerligen ingen lätt kund. Jag är emellertid medveten om svagheten och har lovat mig själv, att, då jag inte har något smakråd med mig, försöka hålla mig till följande strategi:
 
Om någon expedit vill hjälpa mig, förvarnar jag genom att säga: Njae, jag har verkligen ingen aning om vad jag söker, så jag ska nog bara kika runt. Och råkar jag ändå måla in mig i ett hörn, säger jag mycket bestämt till mig själv: Walk away!!

Till den, som anfäktas av samma obeslutsamhet som jag och känner att min strategi skulle kunna vara en väg ut, säger jag: Använd mitt nyårslöfte, vet jag! It's yours if you want it! Även nyårslöften kan funka i bättre begagnade och recyclade.


Till er alla: Tusen tack för kärleksfull läsarsupport, ett gott slut och ett riktigt fint och bra 2010!

Vi ses igen i det nya året!!