Dessa slipade skönheter köpte jag på Vackra Hem redan i höstas, men jag har liksom inte lyckats hitta nåt lämpligt att hänga upp dem med. Endera har det varit för sockersött eller så har det varit för blaffigt. Hur jag än sökt, har jag inte hittat nåt, som inte tagit överhanden och liksom överskuggat de vackra glaspomlorna. Men så kom jag på att jag skulle skaffa såna där metalltrådar med en krok i varje ände, som de använder till att hänga upp skyltar i affärerna. Ute på f.d. Living i Kupolen, fann jag det jag sökte -- den fantastiskt hjälpsamma expediten t.o.m. gav dem till mig!! Jag behövde inte betala ett enda öre för dem. Schysst, va?

Och så här fint blev det!  :o)
















Ja, jag bara säger det igen:
Har du inte varit på Vackra Hem, så gå genast dit!!!
Oavsett om du söker en present till nån, nåt vackert till ditt eget hem eller bara vill ögonshoppa och låta dig tjusas av en stunds ögonfröjd, så finner du det på Vackra Hem. Där finns verkligen nåt för alla, oavsett ålder, kön, smak eller stil.  :o)

Idag när jag och Björn satt och småpratade vid mitt köksbord, kom plötsligt många -- och då menar jag MÅNGA -- fåglar flygande utanför mitt köksfönster. Så många har jag aldrig sett på en och samma gång tidigare, så självklart reagerade jag. Den jättestora flocken fåglar virvlade runt utanför min lägenhet, satte sig i rönnbärsbusken, flög plötsligt iväg igen och återvände sedan igen efter bara en halv minut... och så här höll de på i nästan en timme. Jättehäftigt!! Jag var totalt fascinerad och skyndade mig att ta fram kameran.




Här har de virvlat iväg bort till andra sidan vägen. Hälften av dem sitter i rönnbärsträden och hälften flyger omkring.




Och här har en stor del av dem landat i min rönnbärsbuske. Visst är det häftigt?? De pickade i sig frysta rönnbär så det stod härliga till.  :o)




Kolla vad den lilla sidensvansen jobbar -- den ser ut som en kolobri, där den försöker äta rönnbär medan den liksom "står" i luften.

Såna här underbara små saker är väl härliga guldkorn i vardagen!  :o)

Allteftersom jag har ork, lust och inspiration, kommer små älskade och omtyckta ting upp i mitt hem. Se själva!

(Om de faller er på läppen eller ej struntar jag blankt i, för jag älskar dem å de' är ju huvudsaken.)



Skriv- och jobbhörnan i mitt sovrum börjar ta form. Här sitter jag i skumrasket, med den lilla LED-lampan jag fått av Jesper, och jobbar, surfar, skriver, mailar eller bloggar.




Själva skrivbordet har målats vitt och försetts med nya beslag. Min farfar gjorde bordet, men då hade det en spegel med lådor på varsin sida och ett litet "staket". Någon nidingsman har sedan slaktat bordet och tagit bort allt "lull-lull". Förfärligt, men jag älskar bordet som det är och har haft det sedan jag var ung. Den vita sängen som hör till den ursprungliga sovrumsmöbeln, har Märtis i sin lägenhet. Det är härligt att den finns kvar och att nån fortfarande vill ha den, tycker jag.  Trots att den är på tok för kort och alldeles väldigt obekväm, menar jag.  :o)


Och ovanför skrivbordet hänger nu:



En älskad akvarell, som jag köpte av en kringvandrande konstnärinna från Polen.
En blåsig höstdag ringde hon på vår dörr på Bondevägen. Jag hade inga pengar, för jag var så under isen ekonomiskt då flickorna var små, att grannarna då och då ställde nån matkasse på bron åt oss. Detta sa jag till tjejen, men hon ville ändå så gärna komma in och visa sina alster. Eftersom det var så kallt o blött ute, tyckte jag hon gärna kunde komma in och värma sig med en kopp te, medan hon visade mig sina tavlor. Hon såg hur väldigt förtjust jag blev i den här akvarellen och sa att hon ville ge mig den. Jag förstod emellertid hur förtvivlat lite pengar hon själv hade och att detta ju var hennes enda inkomstkälla, så jag ville få betala henne för den. De 150 kr den kostade, var emellertid för mycket för mig -- jag hade helt enkelt inte pengarna. Vi satt länge och pratade och hade det jättetrevligt. Hon var hjärtknipande tacksam över att ha fått vara inne i värmen en stund, och ville återigen ge mig tavlan, vilket jag ånyo tackade nej till -- det skulle inte ha känts rätt. Innan hon skulle gå, skrev hon sin adress på en lapp och sa sen på sin stapplande engelska:
- I keep for you. When you have money, you send to me. I send picture to you.
Vi utbytte alltså adresser och tyck gärna att jag var naiv, men jag hade (och har väl fortfarande) ett enormt behov av att få tro på mänsklig godhet. Det var viktigt för mig att få tro henne, då hon lovade att behålla akvarellen åt mig, tills jag lyckats få ihop pengarna. Jag lyckades efter ett tag skrapa ihop den förhållandevis lilla summan, som jag skickade till henne i ett kuvert. Och tro det eller ej, men nån vecka senare kom min akvarell med posten. Hon hade alltså hållt sitt ord och släpat denna lilla ljuva akvarell ända tillbaka till Polen. Hon trodde på mig och litade på att jag skulle skicka henne pengar, när jag fått ihop dem. Denna lilla tavla har kommit att symbolisera så mycket för mig och jag älskar den!






Ett underbart turkiskt öga, som jag köpte då vi var i Turkiet våren 2009.





En underbar och älskad Bengt Lindströmsk målning, som jag fått av en mycket kär elev, i min mentorsgrupp på Oasen.

(Jag vet inte hur han skulle känna om jag namngav honom här på bloggen, så jag låter bli. Hans lärare och kamrater känner säkert igen tavlan, och det räcker... om han inte själv kontaktar mig och ger mig lov att lägga ut hans namn, såklart.) 




Den piedestal, som min farfar gjorde i samma stil som sovrumsmöbeln, har nu återfått sin ursprungliga vita färg.
(Försök bortse från symaskinen, som fortfarande står på sovrumsgolvet i väntan på att jag ska idas lägga upp fördragsgardinerna. Försök också att inte låta blicken fastna på de halvvissna blommor, som inget hellre vill än flytta tillbaka till den Spaliknande tillvaro de hade hemma hos min mamma. Otacksamma och bortskämda blomster! Jag ska köpa konstväxter!! )




Kistan, som min pappa gjorde i slöjden, då han gick i skolan. En vacker vit porslinspiedestal, som jag fått av min mamma. De vackra gardinerna, som min farmor, i början av förra seklet, skapade ända från scratch -- alltså genom att odla och sedan skörda linet... (Puh vilket jobb, va?)  Den vackra vita ljuslyktan har jag fått av Märtis, och bakom gardinen döljer sig en vacker vit keramiklampa, som min mormor Gerda gjort (den syns fint utifrån).




Här har min skyddsängel hängt av sig sina vingar, eftersom hon insett att hon behöver stanna här hos mig ett gott tag.


(Om sanningen ska fram, är det Märtis som köpt dem åt mig, men jag vill gärna tänka på dem som att de tillhör min skyddsängel. Lite barnsligt, jag vet, men sån e' jag.)






Den svarta tv-bänk jag köpte på Erikshjälpen för 35 kr, är nu vit och fyller sin funktion väl. Helt okej tycker jag att det blev.




Ser väl fint ut, va? Som synes är det ingen stor väggbit kvar mellan bokhyllan och dörröppningen. Min tanke är att där så småningom ska sitta en vit 32 eller 37 tums platt-tv -- det är nämligen precis vad som får plats, men det får vänta tills de sjunkit i pris... och jag vunnit på tipset. 
(Jaså, måste man spela då..? Tja, jag visste väl att de' va' nån hake..)




Nu är det glashyllor i hela övre delen av bokhyllan (fint, va?), och mina cd o dvd har fått ett helt eget litet skåp. Mycket praktiskt och prydligt, tycker jag. Föredömligt lite dammtorkning, ska jag säga.




Fint, va? Den gröna duken fick jag av mina kära föräldrar i julklapp.




Man är en kvinna, som är mycket nöjd med sitt ljusa hem. 




Utsikt från mitt soffhörn... eller snarare Märtis soffhörn, för det är mest hon som brukar sitta där.




I hörnet står det vackra blombord, som min farfar gjort. Och ovanför hänger de tjusiga ljuslyktebollarna i kristall, som jag fick i julklapp ifjol av mina föräldrar. Mycket dekorativa och effektfulla! De glimmar vackert då man tänder värmeljus i dem, men är minst lika härliga att ha bara som dekorativa kristallbollar.




Precis här brukar jag sitta -- det har liksom blivit "min" plats i soffan... så detta är ur "min" synvinkel.




Fint, va?? Och jaa, man får skryta!!!



Visst är de läckra?? 





Här i köket har jag hängt upp den vackra ljuslykta, som jag i våras lyckades forsla hem ända ifrån Turkiet. Jag hade den i famnen nästan hela vägen och fick, på så sätt, hem den, utan att den fick en enda liten skada.




- Jaa, jag erkänner!! Orkidén är en konstväxt. Mina egna har minsann illojalt tappat alla sina knoppar och blommor, sen de flyttade hit.




Och här är vi avslutningsvis tillbaka i sovrummet...
På hyllan står en tavla, som Siri började måla en gång för massor av år sedan. Jag målade sedan klart den och sen har den liksom bara hängt med, men jag har aldrig ramat in den eller ens satt nån upphängningsanordning på baksidan av den... den har liksom bara fått stå där det funnits plats.
Bredvid den står den takskifferplatta, som Ron målade i somras.
- Den av er som kan bevisa att ni vidrört The Pencil, ska få den, skojade han -- och jag vann. På barnens farfars gamla verkstadslampa hänger det vackra kors, som jag fick av Jesper i julklapp. Och bredvid står och ligger mina, för tillfället, aktuella böcker. Som synes står där Bumps poesi och liggande, eftersom jag läser ett avsnitt i den varje kväll, är The Sheep of His Hand, som jag köpte på bokhandeln The New Dawn.

Jag hade, i mitt tidigare boende, gjort en liten hyllkonstruktion över ett hörn, och högt uppe under taket, på denna hylla, satt mina guldänglar och skådade ner över vardagsrummet. Nu kände jag, att jag ville skapa nåt liknande här, men jag visste inte riktigt hur... jag ville nämligen att det skulle bli nåt lite annorlunda -- inte bara en träkonstruktion tvärs över ett hörn. Nej, jag ville att det skulle ha en lite mer läcker och kvinnlig touch. Under mina flitigt återkommande rekognoseringsturer mellan hyllorna på BauHaus, Jula, Clas Ohlson m fl butiker, dök till sist en liten idé upp. Jag hittade en snygg konsoll som jag köpte i flera storlekar. Dessa målade jag lika gräddvita som väggarna. Sen bad jag Martin Engman på Birsta Bilglas att skära till en glastriangel i ungefär samma storlek som en av konsollerna -- jag köpte, om sanningen ska fram, faktiskt två för säkerhets skull och det visade sig mycket klokt, för jag kraschade såklart den ena.
Här är bilder på hur det blev -- både före och efter kraschen. Fint, va?



Före

Precis så här var det tänkt att bli. 



De söta änglarna sittande ute på glaskanten...



... d.v.s. innan den tippade. Så här var det:

När pappa hjälpt mig att borra och plugga (vilket inte alls är lätt här, för väggarna är mycket opålitliga och av varierande material och samarbetsvilja), satte jag dit konsollen och sen var det dags för glashyllan. Nu skulle jag liksom bara prova att lägga dit den -- bara checka storleken och passformen -- men så kunde jag inte låta bli att, på prov, sätta dit änglarna för att ta ett kort. Kamerans batteri var nästan dött och jag ville bara passa på att ta en bild innan solen försvann ner bakom skogen. Tanken var att snabbt knäppa bilderna och sen i lugn och ro ägna mig åt att permanent sätta fast glashyllan. Sålunda släppte jag de sittande änglarna, för att knäppa ett par bilder. Och just "ett par bilder" fick jag... innan det hördes en rejäl krasch och alltihop låg i en hög på golvet. 
Tja, vad kan man göra annat än le åt sin egen dumhet..? Änglarna hade förstås fått glasbiten att tippa framåt och sålunda stjälpa hela härligheten rakt ner i golvet. Jag insåg att jag nog tagit till en lite för stor triangel -- den skulle ha varit lite mindre, för då hade änglarna suttit inne på själva konsollen, istället för ute på glaskanten. Som genom ett litet, men dock, mirakel, gick endast den ena ängeln sönder, den andra låg där, hel och gyllene,  i spillrorna och splittret.
Nu var det ju trettondagsafton, så Martin hade hunnit stänga glasverkstan för dagen, men jag ville ju sätta upp hyllan och änglarna, så nu blev det till att fundera ut en ny lösning... Hur skulle jag få den hela glastriangeln att sitta kvar? Lim verkade för opålitligt. Häftmassa ännu sämre. En liten mothållsskruv eller dito spik hade varit perfekt, men när väggarna inte medger varken spik eller skruv, utan att man borrat och pluggat först, så är detta inget bra alternativ. Till sist kom jag på, att jag behövde minska glashyllan, så att den oönskade tippeffekten uteblev. Men hur gör man det, då glasverkstan stängt...? Tja, bära eller brista -- jag hämtade upp kakelskäraren och sen skred jag till verket.




Så här fint blev det. Glasbiten blev en liten aning för liten och en aning ojämn i kanten, men ängeln fick sin sittplats, så jag är jättenöjd ändå.


Nästa gång jag åker till Martin, ska jag ta med glasbiten och be honom skära till en jämn fin sådan åt mig. En sån här liten charmig konstruktion kostar nämligen inte mer än kostnaden för konsollen och ca 20-30 kr till glasmästar'n. Billigt och läckert, så visst har jag råd att köpa mig en hel, jämn o snygg glastriangel.  



Jag målade skruvskallarna i konsollen vita, för då sticker de mindre i ögonen när man tittar upp på den sittande ängeln.





Den mindre av konsollerna skruvade jag upp "rätt väg" och så fick min söta lilla medeltidsinspirerade ängel en metrev att sväva omkring i. Fint, va?



Det stör mig lite att alla krokarna syns, men nu råkar det vara betongvägg, så det är inte mycket att göra åt... och de syns ju faktiskt bara på nära håll.

Nu har jag under en rätt lång period funderat över följande:
Vad är egentligen "en vän"..? Jag menar, vad kännetecknar en vän?... Hur är en vän? Eller snarare, hur ska en vän vara? Vad kan man förvänta sig av en vän...? Hur märkligt det än kan låta, så har jag uppriktigt sagt inte en aning... Nu borde det ju inte vara en särskilt svår sak att definiera, men ta mig sjutton om jag kan det... Jag trodde tidigare att jag visste, men faktum är att jag inte längre gör det... Saker och ting förändras... Man inser att inte mycket är som man trott... man har levt i nån slags drömbubbla och gått omkring och inbillat sig saker... Jag har varit förfärligt naiv och gräsligt lättlurad, vilket känns pinsamt att erkänna och smärtsamt att acceptera, men det är bara att svälja den beska medicinen och gå vidare.

Tidigare tänkte jag, att en vän är någon som man kan lita på. Någon som är lojal och pålitlig. En vän, tänkte jag, skulle vara ärlig och aldrig lura en eller ljuga för en... Jag tänkte, att en riktig vän var en person som man kunde känna tillit till och förtroende för. Tillsammans med en god vän skulle man inte behöva vara på sin vakt. En vän skulle man nämligen kunna vara sig själv med. En riktig vän, tänkte jag att man skulle kunna prata med om bra precis allt -- och aldrig skulle man behöva oroa sig över att det man pratade om fördes vidare... eller förvanskades så att man framstod i dålig dager för andra. Vänner, tänkte jag, månar om varandra och vill varandra väl. De skulle inte förtiga eller undanhålla saker, som är viktiga för motparten att veta. Vänner, antog jag, skulle ställa upp för varandra och finnas där för varandra. De skulle vara varandras stöd i vardagen...
Nåja... eftersom mycket av det jag tidigare i livet trott var sant och riktigt, senare har visat sig vara fel, litar jag inte längre på min egen uppfattning om ditten och datten. Jag satte mig därför häromkvällen och slog upp orden vän och vänskap.  Så här stod det:

Vän: person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.


Vänskap: det att två (eller fler) personer tycker om varandra, litar på varandra, mår bra av varandras sällskap och kanske också gör saker tillsammans; det att två eller fler personer är vänner

Tja, ordbokens definition verkar ju stämma tämligen väl överens med min egen ...
Sålunda är det inte jag som har fel eller som agerat fel. Det är ju inte jag som ljugit, lurat eller medvetet förtigit saker för att komma i åtnjutande av saker och situationer, som jag annars inte skulle ha gjort. Mina föräldrar har alltså fostrat mig helt rätt och präglat mig med ett rättspatos, som stämmer väl överens med övriga gängse uppfattningar om rätt och fel. Det är alltså precis det som ordboken säger, som en vän ska vara... det är detta som ska utmärka vänskap.
Slutsatsen jag drar, är att livet och böckerna inte har särskilt mycket gemensamt. 


De senaste halvåret har lärt mig, att vänskap och tillit inte per automatik följs åt. My mistake...
Jag har också kommit att förstå, att en vän varken behöver vara lojal eller ärlig. Det var verkligen dåraktigt och naivt av mig att tro det... 


Hädanefter ska jag ta mig sjutton leasa vänner. Det är i alla fall ärligt och man vet precis vad man får.  



Tack, f.d. nära vän, för den beska lektionen i livskunskap -- den var mycket lärorik.
Nu går jag vidare och du är historia.

Min mycket kreativa dotter Märta-Li, pysslar, som ni vet, om den här bloggen. Det är hon som är min "webdesigner" och den uppgiften sköter hon utan min inblandning eller medverkan. Ibland går hon, utan att säga nåt, helt sonika in och ändrar utseendet på den, vilket, för en rutinsökande människa som mig, väl snarast är att betrakta som terapi. Hon -- och alla andra som känner mig -- vet att jag har synnerligen svårt för överraskningar och plötsliga förändringar av sånt jag älskar och känner mig trygg i. Det är liksom common knowledge att jag trivs allra bäst då jag får göra samma, samma, samma... De flesta vet, att jag kan äta samma maträtt hur många dagar som helst i rad, utan att bli less, att jag helst går till samma restaurang/pub varenda gång jag går ut, att jag på semestern gång efter annan återvänder till samma älskade resmål, att jag väljer samma slags mat varenda gång jag köper hem färdigmat eller går på restaurang... och de vet, att jag ständigt går samma promenadstråk, att jag kan se samma film hur många gånger som helst och aldrig möblerar om hemma. När jag hittat nåt jag trivs med, så håller jag mig till det.
Why change what's perfect? är liksom min devis och den lever jag efter. Jag har, i motsats till de flesta andra människor, inget som helst behov av förändring eller "kickar" för att trivas med mitt liv. Det är inte så att jag motsätter mig eller vantrivs med nya rutiner eller saker -- det är bara det att jag inte har behov av dem, och i de fall då jag väljer själv, sker det alltså enligt minsta motståndet lag... det blir automatiskt det jag känner mig trygg med. Jag är väl som tjuren Ferdinand, antar jag -- jag trivs liksom bäst under min korkek...
Nu är min webdesignardotter, på den punkten, lite annorlunda än jag; hon pysslar, ändrar och stökar mest hela tiden -- såväl i datorn, som i hemmet, hon provar nya saker, känner efter ett tag, förkastar och provar ytterligare nåt nytt. Inte alls som jag, alltså... Och när hon märker att jag
t ex börjat "boa in mig" i min gröna blogg, överraskar hon mig genom att gå in och ändra dess utseende. Ena dagen är där gröna löv och en grön bakgrund, nästa är där en ny header med helt ny bild och olivkvistar i bakgrunden. När detta börjat kännas vardagstryggt, har jag en morgon plötsligt orkidéer och en brun blogg. Snyggt och sobert blir det -- hon har nämligen mycket god smak, min dotter!  
Och idag upptäckte jag plötsligt, att det snöar i min blogg!! Små söta flingor dalar sakta ned över skärmen. Precis hur rart som helst! Eftersom jag ogillar vinter, kyla och snö, passar dessutom detta mig utmärkt; skön lägenhetsvärme, varm dator i knät, mjukt soffhörn, en stor kopp ångande te -- och en vintrig blogg, där det snöar, utan att jag varken fryser eller tvingas skotta. Perfekt, var?

Tusen tack, älskade Märtis, för att du pysslar om din mamma!

Igår var mor och far, Märtis och Prins T av Stenstaden här på Trettondagsmiddag. Eftersom det var så väldigt kallt, beslöt vi att jag skulle hämta mamma och pappa, så att de slapp ha bilen stående i kylan häruppe och sedan försöka kallstarta den. 
På eftermiddagen åkte jag iväg och handlade. När jag kom hem satt Märtis här och mumsade skållad mandel vid min dator, och efter en stund kom även Tobias.
Nu hade jag sån himla tur, att de skulle ned på City Gross och handla -- detta innebar att de samtidigt kunde hämta mor o far, och jag istället kunde ägna mig åt matlagningen, som tog mer tid än tänkt. Det är nämligen lite omständigare och mer tidskrävande att laga mat nu än tidigare -- detta för att jag inte har tillräckligt många kastruller ännu. Nu kunde jag i tack vare dem, i lugn och ro, stöka undan i köket och hinna få maten klar i tid. Menyn var som följer:

Kokt kyckling 
Basmatiris
Currysås på grädde, vitlök, kokosmjölk och riktigt het smakrik curry
Gröna ärtor
Tomater
Rostade pinjenötter
King Fish (shiraz)

Lingonpaj under toscatäcke serverad med fluffig vaniljsås och kaffe

Ja, som ni förstår var detta lite lätt pressat med endast tre kastruller.
Hur som helst -- när de, en halvtimme senare, hämtat mina kära parenteser och de alla steg in genom dörren, var jag "i fas" och allt under kontroll.

Och vad tror ni ungdomarna gjort på City Gross mer än handlat? Ja, medan mor o far hängde av sig ute i hallen, stod Prins T och Märtis där och såg pillemariska ut.
- Säg det du! sa Tobias.
- Nä, gör det du! svarade Märta. Och bägge såg de lika hemlighetsfulla ut. Till sist räckte de fram det de hållit bakom ryggen.
- En present! sa de unisont leende.
De hade, när jag satte in pajen, uppfattat att jag inte visste hur jag skulle hålla koll på gräddningstiden, för att jag inte ägde nån äggklocka -- och så hade de köpt mig en sån.




Kolla formen!! Den är ju som en mindre version av min tevattenkokare! Läckert va?





Titta en sån snygg äggklocka jag fick av dem!!! Är den inte helt perfekt!!!
Den passar ju så himla bra i mitt kök, att man knappt tror det är sant!






Jag har sökt en snygg äggklocka, som passar in utan att vara för "påträngande" i designen. Då jag inte hittat nån, har jag som vanligt tänkt, att jag hellre är utan, än har nåt jag inte vill ha. Och så kommer de ljuvliga ungdomarna hem med en så perfekt äggklocka, att jag inte kunde ha valt en bättre själv.

Tusen, tusen tack kära ni!!!

I lördags var Tinas make bortrest nånstans för att åka skidor. Då tog hon tillfället i akt att fixa en tjejkväll och bjöd sålunda hem oss "tjejer" på middag. Vi blev en munter liten skara om fyra kvinnor: Tina själv, mor Gunnel, grannen Karin och undertecknad. Sönerna Simon och Wilhelm var också med, men bara då vi åt -- sen var de barmhärtigt entledigade. Man kan ju inte kräva, att män ska orka sitta med vinglada och muntert pladdrande kvinnor, hur länge som helst.
Här är några bilder ifrån den synnerligen trevliga kvällen. Tyvärr är min kamera inget vidare, när det gäller att få skarpa bilder i mysbelysning, men dåliga bilder är bättre än inga, tycker jag, så håll tillgodo!




Tinas kök med allt minutiöst förberett för mumsig middag.

Min rara och mycket tekniskt experimentella dotter, Märta-Li, hade kvällen före trixat med min kamera och fått till svartvitt... Uttrycket nöden är uppfinningsrikedomens moder stämmer verkligen exakt in på mig, för det där med instruktionsbok är inget för mig. I rådande situation var jag sålunda bara tvungen att på nåt sätt lista ut, hur man ändrar inställningen för detta på min kamera. Och jajamensan, mamsen fixade biffen!  ;o)





Mamma Gunnel pysslar med telefonen i väntan på maten. Tar fram kamerafunktionen, kanske...? Äh, jag vet inte.  ;o)
Bakom henne syns i alla fall Tinas helt nymålade vita och fräscha kök.





Den mysiga Roganderska TV-hörnan.




Här väntar det vackert dukade bordet på oss hungriga gäster.




Grabbarna Rogander (Wilhelm och Simon) deltog glatt småpratande i middagen, men valde sedan att gå undan. Förmodligen lite väl mycket tjejsnack. Det får ju finnas gränser för vad karlar ska måsta stå ut med.  ;o)





Först fick vi en skål kanongod fänkålssoppa med gyllene krutonger i varsitt litet porslinstråg. Mumsigt som sjutton!

Därefter serverades en jättegod och matig sallad, med kyckling, avocado, kidney beans, spenatblad, apelsin, kikärtor och mycket annat smarrigt. Perfekt pratmat för långsamt ätande!
(I synnerhet för mig, som ju äter förfärligt långsamt och ständigt är sist klar.)

Till efterrätt hade Tina bakat en mycket god chokladkaka, som serverades florsockerpudrad och effektfullt dekorerad med små silverkulor och physalis. Mor Gunnels supersmaskiga fruktsallad med likörmarinad passade verkligen perfekt till.


Grabbarna var denna afton mycket gentlemannamässiga, och skötte in- och utbärande av mat och porslin, åt sin mor. Mycket tjusigt!  :o)





Ja, detta var verkligen en mycket lyckad afton. God mat, gott vin och kanontrevlig stämning. Vi skrattade så mycket att vi nästan kiknade och hade ont i magmusklerna efteråt.
Tusen tack, Tina, för en mycket trevlig kväll!

Mamsen vill ha teckensnittet Vivaldi istället för det andra, som jag inte kommer ihåg vad det heter.

Men. MEN, ska namnet gå lite över axeln och ska brunfärgen vara varm eller kall?

Stor text, varm färg:


Liten text, kall färg:


Va va va!

Hur?

Yours truly,
Märta-Li

Tjoho allesammans, Märta-Li här!
Jag är inne och pillar på min mammas design, men SÄG INGET TILL NA!

Vad tycker ni om orkidéerna i bakgrunden? Det är nämligen min mammas favoritblomma.
Och den här headern då?



LÄCKER VA!?

Men fasen, nu måste jag sova.

HÅNGEL!

Årets allra första morgon. Snön faller ymnigt i muntra lätta flingor och bäddar in allt i sitt vackra fluffiga täcke. Mycket vintrigt och effektfullt. Väldigt julkortskt. Knappt en mänska syns till. Hela världen tycks ha tagit sovmorgon. Själv sitter jag länge vid bordet med min mugg kaffe och njuter av köksvärmen, med den blåsiga snövädersutsikten utanför fönstret.












Snön har drivit upp och lagt sig i en mer än 50 cm hög fäll mot mitt ena vardagsrumsfönster. Fluffigt, vitt och vackert.







Gårdagen -- alltså nyårsafton -- blev en mycket trivsam och trevlig sådan. Efter en skönt lugn plock- och sorterardag här hemma, svidade jag om och följde mina föräldrar på nyårsrevyn i Skönsberg, dit de bjudit med mig. Det visade sig vara en mycket trevlig uppsättning, som lockade till många fniss och skratt. Tusen tack, kära mor och far, för den glada och trevliga erfarenheten!! Det var nämligen allra första gången jag var på en nyårsrevy, men det kommer absolut inte att ha varit den sista, för det där gav mersmak.
Efter revybesöket hastade vi, med hungern rivande i magen, hem till mig, där Märtis och prins Tobias av Stenstaden väntade med förvärmd ugn.



Mor och far är ju av den gamla stammen, som minsann inte går bort en nyårsafton utan handblomma. Inte ens till sin dotter, som bott ett år i deras gästrum och för blott ett par veckor sedan flyttat till eget boende. Sålunda fick jag en mycket vacker orkidékvist i vas. Tjusigt!




Medan jag fortast möjligt fick in potatisgratängen i ugnen, satt mor, far, Märta och Tobias med en fördrink och såg Skenet bedrar -- en ljuvlig och jätterolig brittisk serie, som vi alla älskar -- och ca 45 minuter senare
(kl. 21:45) kunde vi alla sätta oss till bords. Nyårsmenyn bestod av oxfilé, potatisgratäng, tomater, varm grönsaksblandning, bearnaisesås och Tobias goda röda vin. Mumsigt för morrande tomma magar!
Efteråt avnjöt vi uppträdandet på Skansen, medan vi drack kaffe och åt av den kanongoda Butterkaka, som Märta ägnat en god stund av självaste nyårsafton åt att baka. Smarrigt som sjutton! 
Men tiden flyger ju iväg, då man har trevligt, så vips var klockan tio i tolv och det var hög tid att hälla upp champagnen -- fast vi har i ärlighetens namn aldrig riktig champagne, för det är det ingen av oss som gillar; vi brukar välja nån av Asti Martini, Asti Araldica eller Asti Cinzano, som är mycket, mycket godare.
Vi lyssnade på Lord Alfred Tennyson's dikt, Nyårsklocka, som även i år, högtidligt och med stor inlevelse, lästes av Jan Malmsjö, och sen skålade vi in det nya året.

Bilder från kvällen...? Nja, hur fånigt det än låter, så är den nakna sanningen faktiskt denna:
Jag glömde knäppa.
Jag tog några bilder medan jag gick runt och tände ljus i stakar och lyktor, men resten av kvällen låg min kamera sorgligt bortglömd på kistan i vardagsrummet. Bilden av gästerna, som sitter i soffan och väntar på välkomstdrink och mat, är sålunda den enda jag har. Ni får hålla till godo med några bilder av mitt hem i nyårsfeststämning istället:











(Försök filtrera bort de gräsliga mattorna och soppåsen innanför dörren, och se istället hur trivsamt och fint det är! Jag ska köpa mig en hallmatta och en matchande dörrmatta bara jag hittar ett tillfälle då plånboksinnehåll och inspiration sammanfaller. Rom byggdes inte på en dag, ni vet... )







Äntligen är hyllskrället vitt. Käre far har också satt upp min nattduksbordshylla ovanför huvudänden av sängen. På den tronar - och har så gjort i många, många år - farfar Bengts gamla verkstadslampa (numera inte svart, utan ommålad i guld), vilken är min läslampa. Det började med att jag inte hade råd med nån, men nu tycker jag att den dels är charmig, dels liksom hör till inredningen.




Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att med glimten i ögat dementera mångåriga nedsättande, om än erfarenhetsbaserade, rykten om mina ogröna fingrar. Kolla in den här Amaryllisen!! Va' säger ni nu då???!!!



Då mina rara föräldrar kom med den, var den blott två stycken knappt decimeterhöga knoppliknande små saker och jag minns att jag förskräckt tänkte:
- Kära nån! Dessa knoppar kommer aldrig att hinna slå ut, för jag kommer att ha haft ihjäl den långt innan dess!
Men mina farhågor visade sig komma på skam. Och hörnini -- helt ärligt... har ni nånsin sett maken till praktfull Amaryllis?? Jag är vanvettigt stolt över den! Och över att den lever!! En kombination av mina ömma omsorger och en obändigt stark livsvilja. En tankeväckande erfarenhet, tycker jag... Lärorik och uppbygglig. Som om den ville säga mig:

- Se bara vilka mirakulösa resultat en närvarande och engagerad omvårdare kan åstadkomma, om bara den omhuldade samarbetar och bidrar lite själv. I och med att vi dragit åt samma håll, har våra gemensamma ansträngningar varit fruktsamma och tillsammans har vi lyckats få skapelsen att blommande visa sin allra vackraste sida.  

Med en positiv attityd och lite samarbete kan vi alltså åstadkomma mycket! Och lyckan tvingar sig ju liksom inte på nån -- man måste ju vilja vara lycklig också, eller hur? Man har ju ett eget ansvar och kan inte bara skylla ifrån sig eller lägga skulden för sin egen otrivsel eller olycka på andra, utan att söka åtminstone lite av skulden hos sig själv. Dr Phil summerar detta på ett så himla klokt sätt, tycker jag:

- Do you want to be right... or do you want to be happy?