I min hall hänger nu två saker, som ger mig hemkänsla och trivsel... trygghet och en känsla av tillhörighet:




En bild av mitt barndomshem, Rönnlunda gård, som varit i familjens ägo sedan början av förra seklet, men tyvärr nu slaktats och sålts av min fars yngre syskon. 
Rönnlunda gård köptes av min farfar långt innan min far föddes. FarfarOlle flyttade dit med Eva, sin första fru, som tyvärr dog i barnsäng. Han blev då ensam med sönderna Martin och Erik, av vilka den sistnämnde föddes bara nån månad före hennes död. Först flera år senare gifte farfar sig med kvinnan, som kom att bli min farmor. Av allt jag hört berättas, verkar det som att det var Eva, som var hans livs stora kärlek... jag har tyvärr inget kort på henne, så jag kan inte visa er hur vacker hon var.




Ett av mina turkiska ögon.

Enligt turkisk tro, är detta ett skydd mot "det onda ögat". Om någon skulle vilja dig ont och tänker onda tankar om dig, skyddas du av det turkiska ögat. Detta vänder alla onda makter, tankar och vibbar tillbaka mot källan och förgör sålunda denna, istället för dig. Om du har fått ett turkiskt öga som gåva av någon, antas det förlora sin makt ifall du ger det vidare till någon annan. Ögat är personligt och skyddar personen som fått det.
Jag tror inte på ögats makt, men jag älskar dessa turkiska blå ögon, för de är så vackra. Just detta underbara öga fick jag av mina föräldrar, när de senast kom hem från Alanya. Nästa gång jag åker dit, ska jag se till att köpa fler.  :o)