Allteftersom jag har ork, lust och inspiration, kommer små älskade och omtyckta ting upp i mitt hem. Se själva!

(Om de faller er på läppen eller ej struntar jag blankt i, för jag älskar dem å de' är ju huvudsaken.)



Skriv- och jobbhörnan i mitt sovrum börjar ta form. Här sitter jag i skumrasket, med den lilla LED-lampan jag fått av Jesper, och jobbar, surfar, skriver, mailar eller bloggar.




Själva skrivbordet har målats vitt och försetts med nya beslag. Min farfar gjorde bordet, men då hade det en spegel med lådor på varsin sida och ett litet "staket". Någon nidingsman har sedan slaktat bordet och tagit bort allt "lull-lull". Förfärligt, men jag älskar bordet som det är och har haft det sedan jag var ung. Den vita sängen som hör till den ursprungliga sovrumsmöbeln, har Märtis i sin lägenhet. Det är härligt att den finns kvar och att nån fortfarande vill ha den, tycker jag.  Trots att den är på tok för kort och alldeles väldigt obekväm, menar jag.  :o)


Och ovanför skrivbordet hänger nu:



En älskad akvarell, som jag köpte av en kringvandrande konstnärinna från Polen.
En blåsig höstdag ringde hon på vår dörr på Bondevägen. Jag hade inga pengar, för jag var så under isen ekonomiskt då flickorna var små, att grannarna då och då ställde nån matkasse på bron åt oss. Detta sa jag till tjejen, men hon ville ändå så gärna komma in och visa sina alster. Eftersom det var så kallt o blött ute, tyckte jag hon gärna kunde komma in och värma sig med en kopp te, medan hon visade mig sina tavlor. Hon såg hur väldigt förtjust jag blev i den här akvarellen och sa att hon ville ge mig den. Jag förstod emellertid hur förtvivlat lite pengar hon själv hade och att detta ju var hennes enda inkomstkälla, så jag ville få betala henne för den. De 150 kr den kostade, var emellertid för mycket för mig -- jag hade helt enkelt inte pengarna. Vi satt länge och pratade och hade det jättetrevligt. Hon var hjärtknipande tacksam över att ha fått vara inne i värmen en stund, och ville återigen ge mig tavlan, vilket jag ånyo tackade nej till -- det skulle inte ha känts rätt. Innan hon skulle gå, skrev hon sin adress på en lapp och sa sen på sin stapplande engelska:
- I keep for you. When you have money, you send to me. I send picture to you.
Vi utbytte alltså adresser och tyck gärna att jag var naiv, men jag hade (och har väl fortfarande) ett enormt behov av att få tro på mänsklig godhet. Det var viktigt för mig att få tro henne, då hon lovade att behålla akvarellen åt mig, tills jag lyckats få ihop pengarna. Jag lyckades efter ett tag skrapa ihop den förhållandevis lilla summan, som jag skickade till henne i ett kuvert. Och tro det eller ej, men nån vecka senare kom min akvarell med posten. Hon hade alltså hållt sitt ord och släpat denna lilla ljuva akvarell ända tillbaka till Polen. Hon trodde på mig och litade på att jag skulle skicka henne pengar, när jag fått ihop dem. Denna lilla tavla har kommit att symbolisera så mycket för mig och jag älskar den!






Ett underbart turkiskt öga, som jag köpte då vi var i Turkiet våren 2009.





En underbar och älskad Bengt Lindströmsk målning, som jag fått av en mycket kär elev, i min mentorsgrupp på Oasen.

(Jag vet inte hur han skulle känna om jag namngav honom här på bloggen, så jag låter bli. Hans lärare och kamrater känner säkert igen tavlan, och det räcker... om han inte själv kontaktar mig och ger mig lov att lägga ut hans namn, såklart.) 




Den piedestal, som min farfar gjorde i samma stil som sovrumsmöbeln, har nu återfått sin ursprungliga vita färg.
(Försök bortse från symaskinen, som fortfarande står på sovrumsgolvet i väntan på att jag ska idas lägga upp fördragsgardinerna. Försök också att inte låta blicken fastna på de halvvissna blommor, som inget hellre vill än flytta tillbaka till den Spaliknande tillvaro de hade hemma hos min mamma. Otacksamma och bortskämda blomster! Jag ska köpa konstväxter!! )




Kistan, som min pappa gjorde i slöjden, då han gick i skolan. En vacker vit porslinspiedestal, som jag fått av min mamma. De vackra gardinerna, som min farmor, i början av förra seklet, skapade ända från scratch -- alltså genom att odla och sedan skörda linet... (Puh vilket jobb, va?)  Den vackra vita ljuslyktan har jag fått av Märtis, och bakom gardinen döljer sig en vacker vit keramiklampa, som min mormor Gerda gjort (den syns fint utifrån).




Här har min skyddsängel hängt av sig sina vingar, eftersom hon insett att hon behöver stanna här hos mig ett gott tag.


(Om sanningen ska fram, är det Märtis som köpt dem åt mig, men jag vill gärna tänka på dem som att de tillhör min skyddsängel. Lite barnsligt, jag vet, men sån e' jag.)






Den svarta tv-bänk jag köpte på Erikshjälpen för 35 kr, är nu vit och fyller sin funktion väl. Helt okej tycker jag att det blev.




Ser väl fint ut, va? Som synes är det ingen stor väggbit kvar mellan bokhyllan och dörröppningen. Min tanke är att där så småningom ska sitta en vit 32 eller 37 tums platt-tv -- det är nämligen precis vad som får plats, men det får vänta tills de sjunkit i pris... och jag vunnit på tipset. 
(Jaså, måste man spela då..? Tja, jag visste väl att de' va' nån hake..)




Nu är det glashyllor i hela övre delen av bokhyllan (fint, va?), och mina cd o dvd har fått ett helt eget litet skåp. Mycket praktiskt och prydligt, tycker jag. Föredömligt lite dammtorkning, ska jag säga.




Fint, va? Den gröna duken fick jag av mina kära föräldrar i julklapp.




Man är en kvinna, som är mycket nöjd med sitt ljusa hem. 




Utsikt från mitt soffhörn... eller snarare Märtis soffhörn, för det är mest hon som brukar sitta där.




I hörnet står det vackra blombord, som min farfar gjort. Och ovanför hänger de tjusiga ljuslyktebollarna i kristall, som jag fick i julklapp ifjol av mina föräldrar. Mycket dekorativa och effektfulla! De glimmar vackert då man tänder värmeljus i dem, men är minst lika härliga att ha bara som dekorativa kristallbollar.




Precis här brukar jag sitta -- det har liksom blivit "min" plats i soffan... så detta är ur "min" synvinkel.




Fint, va?? Och jaa, man får skryta!!!



Visst är de läckra?? 





Här i köket har jag hängt upp den vackra ljuslykta, som jag i våras lyckades forsla hem ända ifrån Turkiet. Jag hade den i famnen nästan hela vägen och fick, på så sätt, hem den, utan att den fick en enda liten skada.




- Jaa, jag erkänner!! Orkidén är en konstväxt. Mina egna har minsann illojalt tappat alla sina knoppar och blommor, sen de flyttade hit.




Och här är vi avslutningsvis tillbaka i sovrummet...
På hyllan står en tavla, som Siri började måla en gång för massor av år sedan. Jag målade sedan klart den och sen har den liksom bara hängt med, men jag har aldrig ramat in den eller ens satt nån upphängningsanordning på baksidan av den... den har liksom bara fått stå där det funnits plats.
Bredvid den står den takskifferplatta, som Ron målade i somras.
- Den av er som kan bevisa att ni vidrört The Pencil, ska få den, skojade han -- och jag vann. På barnens farfars gamla verkstadslampa hänger det vackra kors, som jag fick av Jesper i julklapp. Och bredvid står och ligger mina, för tillfället, aktuella böcker. Som synes står där Bumps poesi och liggande, eftersom jag läser ett avsnitt i den varje kväll, är The Sheep of His Hand, som jag köpte på bokhandeln The New Dawn.