Det har varit lite för mycket för mig de senaste dagarna. 

Inga värsta-aktiviteter eller betungande saker — bara fler moment och intryck än min UMS-fibrohjärna klarar av utan att ställa till problem på det ena eller andra sättet. 

... och då händer det sånt här. 😖🙈😢

Jag fick hjälp av min snälle måg att ordna hem en garderob ifrån IKEA. Han erbjöd sig också att skruva ihop och montera fast den i väggen. Det avböjde jag av flera orsaker — dels för att han jobbar så hårt och är så sliten, dels för att jag kände att om jag gjorde det själv så skulle det göra mig gott. 

Däremot tackade jag ja till att han kommer imorgon och sätter fast den i väggen och monterar fast spegeldörrarna, för det klarar jag absolut inte själv. 

Nog borde jag väl klara det, tänkte jag... och tänkte då inte in de senaste årens försämrade hälsa och förmågor. 

Att sätta ihop en garderobsstomme är lätt och borde gå fort. Förr gjorde det det för mig. 

Idag kravlade jag omkring på golvet halva dagen, och lyckades dessutom göra sönder den i framkant. Jag tappade balansen — händer mig väldigt ofta — och råkade ta emot mig på listen i garderobens framkant... som gick av. 😳😖🙈

Alltså känslan när man hör ljudet av trä som trasas sönder och insikten når en att man förstört den dyra nya garderoben. 😱😣😩

Så här i efterhand — när jag lyckats laga den hjälpligt från insidan och den nu står på plats — så känner jag en märklig mix av sorg, indignation, saknad, frustration, acceptans, nöjdhet och glädje. 

Livet med fibro är en fysisk, mental och emotionell berg-och-dalbana, som jag har jättesvårt att förhålla mig till. 😞 

Fibron ställer såååå ofta till det för mig — verkligen en såååå oförutsägbar sjukdom. 😖