Slut men mycket nöjd
Nuförtiden räcker jag till en aktivitet per dag — inte mer, förutsatt att det inte är två väldigt "lätta" aktiviteter.
D v s utan alltför mycket intryck eller upplevelser, utan tidspress eller jäkt, utan krav på prestation eller resultat, utan alltför mycket ljud eller stoj, och utan alltför mycket fysisk ansträngning.
Och hur tror du det här funkar för mig?
Nej just det. Inte särskilt bra alls.
Oftast går det rakt åt pipsvängen...
... och dagen idag utgör inget undantag.
Planen var att "bara" packa ihop utemöblerna och de andra altangrejorna under presenningen, hämta upp snöskyffeln från källaren och se till att det är klart för vintern ute på altanen.
Men innan dagen var till ända hade jag också hastat iväg och lånat mina föräldrars bil för att åka iväg och transportera hem två karmstolar som jag fyndat på Marketplace idag på morgonen, hämtat stolarna, burit in dem här hemma, åkt tillbaka
med bilen, fikat med mina föräldrar, åkt hem igen, satt upp en uteljusslinga ovanför köksfönstret, stöttat en vän som råkat trassla till det för sig och behövde hjälp att veta hur hon skulle ställa allt tillrätta igen, och kört en diskmaskin.
Nu sitter jag här i min fåtölj — mätt av rester från gårdagens middag, värkbruten och fullständigt slut i både huvud och kropp.
Men jag är ändå väldigt väldigt nöjd, och jag väljer att tänka att det är värt den jäkla värken och hjärntröttheten.
Dessvärre har sådana här energimässiga utsvävningar även andra konsekvenser... Jag får rejält ökade fibrosymptom — t ex sämre avståndsbedömning, fumlighet, ryckighet, släpphänthet etc.
Och då kan det gå så här. 😣
Jag råkade sparka ut Alvins skål med torrfoder — små pillriga kulor i en skål som är praktiskt taget omöjlig att välta omkull, men johodå — jag kunde jag! 😆
Det är alldeles för långt ner till golvet, när jag är så här värkstel, så jag tar min dotter på orden och låter det ligga tills hon kommer hit imorgon. 😅👍🏼
Kommentarer
Trackback
