Nu har jag alltså gjort det igen. 😭

När jag mår dåligt och känner mig låg, eller när jag "gör för mycket" och får teflonhjärna, hjärntrötthet och tinnitus -- det är då det händer. Det är då jag i en kombination av frustration och uppgivenhet försöker göra något konstruktivt för att åstadkomma en förändring (läs: förbättring). Det är då jag tar fram saxen och klipper håret. 😖🙈

 

Det blir ju lika illa varenda gång. Jag ångrar mig. Håret blir för kort för att funka -- jag har ju nämligen SJÄLVLOCKIGT hår, och det funkar inte när det blir för kort. Det vrider sig och står ut på sidorna, så att jag ser ut som Andy Pandy. 🙈😥 Resultatet blir förstås att jag mår ännu sämre och vantrivs ännu mer i mig själv. 

Nu har jag åter en lååååååång period med bad-hair-days innan det växt ut, så att jag ser ut som mig själv igen.