Idag har jag haft en välbehövlig hemmadag. 

Nu ser jag att det jag skrivit gör att det verkar som att jag vill säga att jag aldrig är hemma i min bostad, men det var inte alls så jag menade. 

Jag är ju nästan alltid hemma — dag som natt och morgon som kväll — men jag är långt ifrån alltid vaken då. Ofta sover jag större delen av dygnet, eftersom aktivitet av alla former gör mig utmattad efteråt. 

Det jag menar är alltså att jag idag har haft en vaken hemmadag. 

 

Jag har ägnat hela långa dagen, tiden och all min ork åt att greja med saker här hemma. 

 

När jag nu halvligger här och summerar vad jag åstadkommit idag, så känns det som vanligt nesligt och frustrerande att det är så LITE och jag ändå är SÅ SLUT, men jag försöker fokusera på det positiva, för jag jobbar på att lära känna mitt nya jag och mina nya oförmågor — och försöka känna mig nöjd med det jag lyckas med, istället för att sörja det jag inte längre kan, klarar av eller orkar. 

Sålunda försöker jag nu genom affirmation få mig själv att känna stolthet och glädje över att jag idag har lyckats göra en del av de saker som jag behöver göra. Jag ska lära mig att känna glädje, förnöjsamhet och glädje med det jag klarar och åstadkommer. Jag ska lära mig att inte känna bitterhet, besvikelse och sorg över allt jag inte längre klarar b

 

 T ex har jag idag invigt min nya dammsugare — alltså dammsugit hela lägenheten. Det tog flera timmar och krävdes flera pauser. Min tvåa är bara 69 kvm. 

 

Jag har också hängt en tvätt, som jag skäms att erkänna att jag tvingats tvätta om två gånger, eftersom jag glömt att hänga den — den har m a o legat flera dagar i maskinen. 

 

Och så har jag "putsat" utsidan av de två fönstren som vätter mot altanen. Putsat innebär i ärlighetens namn bara att jag spolat av dem med slangen, sprutat på medel, sköljt av igen med slangen och sedan dragit några drag med skrapan. Det här är nödvändigt att göra innan man kan dra ihop möbler o dyl på altanen och täcka det med presenningen, för därefter är det omöjligt att komma åt. Resultatet är inte de blanka fönster jag förr hade, men de är åtminstone inte dammgrå och dimmiga av smuts. 

 

Slutligen har jag också rivit bort sommarens insektsnät, som satt för balkongdörren och ett av fönstren i vardagsrummet. Inget märkvärdigt alltså, men en sån grej som legat över mig och liksom bara inte blivit av. Jag har liksom bara inte lyckats förmå mig att komma till skott. Fånigt att något så snabbt och enkelt kan bli till ett sånt oöverstigligt hinder. 

 

Som jag sa: Jag har inte gjort så särskilt mycket, men ändå. Det lilla jag lyckats göra är bättre än om jag inte hade lyckats få något gjort alls. 

 

 

Nu är allt i en enda röra ute på altanen och jag orkade bara inte göra ren blomlådorna.ö, så de ligger där — jordiga, smutsiga och gräsliga — men så får det bli. Jag väljer att skura dem till våren istället och hoppas att jag har mer ork och förmåga då. Och att baxa ihop och täcka alltihop med presenning och knyta fast det ordentligt, får också vänta lite tills jag får hjälp av något av mina barn. Alltså, inte ända tills till våren utan bara några dagar. Det är viktigt att ha fått detta gjort innan höststormarna, snön och kylan förlamar mig.  

 

 

Och mattorna ligger i högar lite här och var. Jag orkar bara inte ruska av dem ute på altanen. Det får bli en annan dag.  

 

 

Ikväll är emellertid en helt fantastisk solnedgång med en spektakulärt vacker himmel, och jag väljer att fokusera på den. 

 

Med en liten whiskydrink (faktiskt den allra första jag nånsin blandat) halvligger jag nu i min fåtölj och försöker samla ihop tillräckligt med energi att sno ihop en liten enkel och god pasta-räk-rätt till middag åt mig och morgondagens matlåda åt Ida. 

Jag siktar på att komma till skott när Doc Martin är slut. 

 

Som sagt — en lååång dags klena, men ändå glädjande resultat.