- Men vad är det här för fågel?! frågade pappa, där han stod borta vid bänken och såg ut genom fönstret.
Jag o mamma gick dit för att få se, vad det var han såg.
Det var verkligen en mycket ovanlig fågel, som ingen av oss nånsin sett förut -- rejält stor var den också!
Fort tassade jag iväg efter mobilen, för att knäppa några bilder på den stora vackra fågeln.
Bilderna är ju tagna genom fönstret och på långt avstånd, så de blev suddiga och otydliga. De räckte emellertid som minnesunderlag för oss, så att vi kunde googla fram vad det var för en ovanlig och vacker gäst.
Efter en stunds sökande, fann vi svaret:
(Foto: flickr.com)
Det var en s.k. tjocknäbbad nötkråka, vilket inte alls är någon vanlig fågel på våra breddgrader.
Enligt Internet ska denna stannfågel finnas i de markerade områdena, men genom att den vissa år (t ex 1968) utvandrat åt väst, har vi fått över den hit.
Den är emellertid tämligen ovanlig och anses som nära hotad.
Här är lite Wikipedia-fakta om vår ovanliga och vackra trädgårdsgäst:
Nötkråkan är cirka 35 cm lång, det vill säga ungefär lika stor som en kaja.
Den är typisk med relativt kort stjärt och en lång, rak och spetsig näbb.
Fjäderdräkten är chokladbrun med många vita prickar, förutom på vingar och stjärt som är brunsvarta. Själva spetsen på stjärten samt undergumpen är vit.
Hane och hona är lika, medan ungfåglar skiljer sig ytterst lite från de äldre fåglarna.
De flesta raser av nötkråka lever på frön från tallarter med stora sådana.
Under sommarmånaderna varieras kosten med andra frön, insekter (myror) och daggmask, och under vinterhalvåret ibland även gnagare.
På vintern tar den även sällsynt småfågel, vilket observerats vid fågelmatare.
Paret håller ihop hela livet i sitt revir, som brukar omfatta 11–15 hektar.
Båda könen på bygger boet i mars-april, som konstrueras av kvistar och murken ved.
Boet placeras mycket nära stammen på ett barrträd cirka 9 meter upp.
Det fodras med mossa, jord, gräs och skägglav och blir då värmeisolerat.
Honan lägger 3–4 ägg i mars-april, storleken på kullen varierar beroende på tillgång på föda föregående höst.
Både honan och hanen turas om att ruva äggen i cirka 18 dygn.
Äggen har en blekt blågrön bottenfärg, och tätt placerade grå eller brungröna fläckar.
Kläckningen sker redan i början av april.
Ungarna matas av båda föräldrarna och födan består av uppstötta frön och nötter.
Ungarna blir flygfärdiga på 24–26 dagar, och föds delvis upp på de frön och nötter, som föräldrarna samlade in föregående höst, och som de lagrat över vintern.
Föräldrarna tillverkar en slags gröt av födan som fraktas i en så kallad hakpåse.
När ungarna blir flygfärdiga håller paret ihop resten av sommaren.
- Blir detta måhända sommarens allra sista riktigt varma o soliga dag?
Jag gruvar mig alltid sååå inför hösten, kylan och mörkret. Därför väljer jag alltid att suga så länge det nånsin går på karamellen och göra så många somriga o mysiga saker som möjligt -- ända in i det sista, alltså.
Gladdes sålunda alldeles extra mycket åt gårdagskvällens planerade sommar-grill-kväll på min fina nya altan -- grillningen skulle ju kunna bli den sista för säsongen, för man vet ju aldrig hur vädret blir.
Denna härliga dag passade jag o pappsen på att team-klippa deras gräsmatta, medan mamsen rensade rosenrabatten, och sen satt vi länge med eftermiddagskaffe o mös i augustisolen, innan jag begav mig hemöver Bäckebo för att förbereda middan.
Efter 18-nyheterna kom så mor o far över hit, och vi åt sååå gott och hade sååå mysigt i kvällssolen.
Vi grillade kyckling till pappsen och lax till mig o mamsen. Till detta åt vi blomkåls-broccoli-mos, kokt färskpotatis av en mycket god sort, Annikans bön-tomat-blandning, en kall sweet-chili-creme-fraichesås och vitlökssmör. Och till kaffet o efterrätten (yoghurt-panacotta under ett täcke av nektariner, hallon o jordgubbar) kom Ziri o André och gjorde oss sällskap. Sen satt vi länge o pratade och hade det trivsamt.
Jag gillar egentligen inte, när man klär ut/på sina husdjur, men kan inte låta bli att skratta så tårarna trillar! Den här kissen är bara sååå söt och rolig, där den helt frivilligt åker omkring på den självgående dammsugaren.
Lyckades fånga den här härliga Arla-reklambilden på en lastbil utanför City Gross häromdan!!!
Är den inte underbar och ljuvlig, så säg?!! Jag bara äääälskar den!!! :D
Det är ju precis så här det ska va'!! Glada pigga utomhuskossor!!
Det värker i hjärtat, då jag tänker på hur framtiden ser ut för svenska kossor och mjölkbönder. :(
Om du, liksom jag, vill ha dem kvar, så är det dags att engagera sig och göra sin röst hörd -- berätta detta både i hur du röstar och i insändare, bloggar och Facebookinlägg.
Vi vanliga mänskor har mycket större påverkanskraft än vi vanligtvis tror!
Tyvärr, hade någon respektlös ärthjärna, som egentligen inte alls har bland våra saker att göra, kastat både den fina gamla barnstolen och andra saker överända uppe på häbre-vinden, så att stolens ryggstöd knäckts. Jag har därför fått ta isär den och limma om delar av den. Kvar är nu att skapa nya stödpinnar till ryggstödet, vilket är ett grannlaga jobb, och skaffa nya remmar för att låsa sittdelen och tippfunktionen -- sen ska här sys en fin sitt-och-stödkudde till stolen, så att lilla stumpan kan börja använda den, då hon är här.
Efter att ha ögnat igenom de lokala tidningarna på nätet, loggar jag, som så ofta förr, in på swefilmer.com, för att se något -- helst med värde och innehåll -- medan jag äter frukost. Och på swefilmer.com finns massor av sånt!!
Ibland blir det en vanlig spelfilm, som jag hört talas om, men inte sett. Jag brukar dela upp dem på 2 till 3 frukosttillfällen.
Filmen handlar om fyra veteraner, som på olika sätt deltog i kriget i Angola, och detta är texten, som beskriver filmen:
"Marius är 45 år, vit sydafrikansk krigsveteran som sedan 20 år bor i exil i Sverige med sin familj, sina krigsminnen och sina mardrömmar.
Han letar upp och övertalar några forna fiender att gemensamt konfrontera det förflutna.
I en båt reser de mot hjärtat av Angola, mot smärtpunkten, slagfältet.
Kan de försonas med varandra, med de civila överlevande och framför allt - med sig själva?"
Har du, liksom jag, inte sett den här filmen förut? Gör då det!!
Jag grät av fasa och log lyckligt om vartannat. Ett nästintill smärtsamt tumult av blandade känslor och lärdom rullar runt inne i mig.
En av männen i filmen säger:
- Jag känner inte att jag sitter här med en fiende. Jag tänker på honom som min bror. För han är oskyldig. Han har ingen skuld. Han blev tvångsrekryterad... som han redan berättat. Så jag känner... jag lider mycket med honom.
Så vänder han sig till en av de andra och frågar:
- Vad tänker du om att jag var med i FAPLA och du i UNITA? Som dödade varandra? Vad tänker du när du ser mig?
Mannen svarar:
- Jag tänker ingenting, eftersom det var ett krig -- och eftersom det inte är vi som är de skyldiga -- utan regeringen som tvingade oss ut till fronten. Men nu när vi sitter här tillsammans känns du som min bror.
... och det är samme man, som nyss berättat hur han tvingats delta i ett fasansfullt sätt att långsamt döda tillfångatagna fiender, genom att vässa pålar och sakta skruva upp dessa genom männen via deras analer.
Det är svårt att förstå, hur man klarar att leva med att ha gjort detta mot andra människor. Hur man orkar leva med minnena och skulden.
Här nedan finner du en youtube-trailer för filmen:
Så mycket sorgliga hemskheter vi mänskor gör mot varandra... så förfärliga saker människor kan tvingas att göra mot varandra!! Så obegripligt mycket ondska, fasansfull grymhet, lemlästande, dödande, plågande, rädsla och smärta!!
... och så ofattbart mycket läkande förlåtelse, förståelse och kärlek det finns!!! <3
"Dagligen pumpas vatten in i de havererade kärnreaktorerna i Fukushima.
Vattnet skall kyla reaktorerna. Det vatten som tas in har en förmåga att vilja ta sig ut.
Eller rättare sagt: det måste ut.
300 ton "läcker ut" varje dygn. Kan man läsa i medierna och höra i teve.
"Läcker ut" låter som om det inte var planerat. Vilket det naturligtvis är.
Det enda som inte är planerat är att det skall komma ut. Till allmänhetens kännedom."
Hur är detta möjligt? Hur kan vi inte veta detta? Eller gör vi..? Nej, det tror jag inte!
Varför har media varit så tysta om detta i över 2 år?
Varför sägs det inte ett ord om det här i tidningar, radio och tv?
Det borde ju rapporteras ofta och ihärdigt, eller hur?
Vet media inte om det??? Äh, såklart de gör!!
Frågan är varför de inte medvetet och aktivt informerar folk om det?
Hur ska vi kunna agera, protestera eller påverka, om vi inte vet???
Hur mycket radioaktivitet har vi nu ute i haven? Det måste ju vara mängder, eftersom det forsat ut i 2 1/2 år! Jag vågar knappt ens tänka på hur denna radioaktivitet spridit sig och kommer att ha skadeverkningar på både mänskor och djur för lååååång framtid.
Detta är ju precis det, som vi kärnkraftsmotståndare varnade för, då vi stod på barrikaderna och protesterade i kärnkraftsfrågans folkomröstning 1980.
Birger Schlaug avslutar sitt blogginlägg så här:
"Japans regering lovar nu att ta itu med problemet med det "läckande" radioaktiva vattnet. Kanske skall statsråden personligen täppa till läckorna? Med händerna? Kanske skall man också ta ett beslut om att förbjuda tsunami, jordbävningar och dumma saker.
Frågan som skall ställas är vilka läckor man tänker täppa till? Det radioaktiva vattnet eller informationen...
Bolaget som äger reaktorerna (TEPCO) berättar att man prioriterar arbetet för att kyla ner reaktorerna som havererade 2011. Det vill säga man inser att man måste pumpa in vatten för att kyla anläggningen. Och det vatten som kommer in måste ut. Svårare än så är det inte. Att tala om "läckage" är därmed förvirrande."
Jag instämmer till fullo i hans frågeställning:
Vilka läckor ärdet, som man avser att täppa till???
Kommer vi nånsin att få veta? Och kommer vi nånsin att få korrekt information, så att vi på individnivå kan fatta medvetna och upplysta beslut??
Så var den klar!! Årets goda och hemkokta hjortronsylt, alltså.
En burk till mor o far och en till mig. :)
De har fortfarande både sylt o frysta hjortron kvar från ifjol, så de får den mindre burken. Den andra ska jag avnjuta till havregrynsgröt. MUMS!!
I strålande soligt onsdagsväder, åkte jag o mina föräldrar upp till vår familjs stuga i Arålund, efter att jag hållit mitt morgonpass på gymmet.
Vi stannade, som vanligt, till på Sibylla i Åsarna, där pappsen bjöd på mumsigt hamburgermål.
Kiosken/gatuköket har sen ett par år tillbaka en ny ägare, som heter Ali Leku, och han har verkligen omdanat och lyft stället! Vi stannar alltid där för att äta, när vi är på väg till fjälls.
Där är alltid lika välkomnande, mysigt och gemytligt -- dessutom är maten fräsch och jättegod!!!
Det är verkligen stor skillnad på Sibylla och Sibylla! :D
När vi kom fram till stugan, var det fortfarande jättevarmt och strålande sol, trots att det var sent på eftermiddagen.
Vi packade raskt ur bilen och...
... satte oss på altanen med nåt läskande o kallt.
Vi satt jättelänge och bara småpratade o hade det skönt....
Precis hur mysigt och trivsamt som helst!
Det var emellertid nästan helt vindstilla, så svedda, knott o mygg blev lite enerverande.
Med en myggspiral var det dock helt okej ända tills vinden dog helt -- då var det dags att gå in i stugan, tyckte vi.
Morgonen därpå var pappa tidigt igång med Projekt Nytt Tvättställ.
Det gamla, som i flera år haft ett tillknycklat vattenlås och för varje ny kran/pump fått nya hål och ingrepp, skruvades slutgiltigt bort...
... och vi började fundera över och prova fram, hur man skulle kunna fästa det nya -- detta var nämligen inte helt självklart, eftersom både form och konstruktion var en helt annan, än på det gamla.
Vi testade o funderade, innan vi slutligen bestämt oss för hur det skulle utföras.
Under tiden passade mamsen på att damma o städa lite.
Det där med vattenlåset och röret ner till golvet, var det bökigaste och svåraste, för vinklar och avstånd stämde inte, men vi lyckades få till det ändå!
Pappa "gradade" kanten på anslutningsröret till vattenlåset...
... och smorde in den med fett, så att den inte skulle vara trög och tränga undan tätningen inne i röret.
Ta-daaa! Se så bra det blir!! Kvar är bara att lägga en rejäl fästande sträng silikon längs bakkanten och sidorna. Och så montera dit den nya fotpumpen till kranen, förstås! :D
Äntligen blir det en fotpump igen!!! Nu har vi provat alla möjliga och omöjliga varianter på pumpar, men kommit fram till att en sån fotpump, som vi hade förr, ändå är det allra bästa.
Vi har haft två såna tidigare, men de har frusit sönder, trots att vi noggrant tömt dem, innan vi åkt hem, så nu har vi ordnat en lösning där pumpen är löstagbar och tas med hem varenda gång.
Peeerrrfect!! :D
Och solen bara fortsatte stråla o värma vårt ljuvliga Arålund. :D
Vinden fläktade precis lagom mycket, för att hålla mygg o svedda borta.
Se så fint vi har det i vår sköna Arålundsoas!
Grönskande härlig fjällnaturutsikt, eller hur? :D
Vi har emellertid ett litet "problem" i vår härliga oas... MÅRD!!
Det är ett nattaktivt djur med starka klor o tänder, som gör att det lätt tar sig in där det vill.
Vi har tidigare haft påhälsning och då var den/de bl.a. in på vinden, men vi lyckades få bort den/dem och sen har vi inte sett varken mården eller spår av den på jättelänge. Tills nu, vill säga.
Vår första natt i stugan denna gång, vaknade jag av att mården var på besök -- den sprang på ventilationsröret av metall, som syns till höger i bild. Blixtsnabbt blev jag klarvaken och insåg att jag måste rädda våra kylboxar -- dessa stod på vardera sidan om stugan.
Instinktivt rusade jag upp i det becksvarta nattmörkret och slängde upp ytterdörren. Först då insåg jag, att detta kanske inte var så klokt agerat -- där satt nämligen det stora mörkbruna djuret på altanräcket, mindre än en meter ifrån mig.
Jag fick hjärtat i halsgropen och drog blixtsnabbt igen dörren igen, så att jag bara hade en liten springas öppning. Sen bankade jag flera gånger med handflatan i dörren och ropade högt åt den, innan jag åter öppnade dörren. Med bultande hjärta kollade jag sedan att den var borta från räcket, innan jag barfota tassade ut på altanen, nappade åt mig kylboxen, skyndade in igen och stängde dörren.
Därefter skyndade jag över till köksfönstret, men innan jag öppnade frågade jag viskande mina föräldrar ifall de var vakna -- det hade känts tryggt med lite vaket stöd, men de sov djupt trots allt oljud jag hittills fört. Med skakande knän tog jag sålunda ett djupt andetag och kastade sedan upp fönstret, ryckte in kylboxen och stängde det så fort jag nånsin kunde.
Mården har tidigare gånger visat sig vara skrämmande o onaturligt närgången och orädd, så jag var lite osäker på om den fortfarande var kvar utanför stugan. Med en puls på hur-mycket-som-helst, gick jag därför runt och kikade ut genom stugfönstren, men jag såg inte till den mer.
Vi brukar kunna ha en kylbag bekvämt parkerad på en liten hylla i skuggan vid köksfönstret, så att vi slipper gå ut så fort vi ska ha något, men det gick nu inte. Vi fick istället använda oss av vår nedgrävda "källare" -- den består av två metallkantiner och där tar sig varken mård eller andra djur in.
Lite bökigare, men fullständigt tryggt.
Vi hade också påhälsning av andra djur.
När vi satt i solskenet och småpratade hörde vi plötsligt en skälla närma sig. Vi tassade bort till stugknuten och fick se den här renkon och hennes kalv komma vandrande mot stugan.
De var så mörka och vackra i skinnet, och hennes horn var som klädda av mörkbrun sammet.
För er, som nu ruskar på huvudet och tänker "Mäh, renkorna har väl inga horn!", kan jag berätta att jag nu lärt mig, att renarna är det enda existerande hjortdjuret, där bägge könen har horn. :o)
Simlan och den söta kalven traskade långsamt längs baksidan av vår stuga...
... svängde upp mot Markus stuga...
... och gick vidare upp mot vägen.
Det är inte varje år vi har turen att få påhälsning av renar eller fjällkor, men emellanåt händer det och just denna gång lyckades jag ha kameran framme.
En eftermiddag gick pappsen o jag ut för att plocka oss lite hjortron.
Eftersom mamsen inte är särskilt förtjust i hjortron, men desto mer i blåbär, tog jag med en extra liten hink till dessa. Detta visade sig vara tur, för det fanns sååå mycket blåbär!! Oturligt nog fanns dock inte lika gott om hjortron.
Här är mina bägge hinkar efter bara en liten stunds plockning. :D
Pappsen vilar ryggen o pustar ut en stund i skuggan, och passar på att lyfta på myggnätet.
Det var, som sagt, dåligt med hjortron, men det berodde mest på att det varit andra plockare där före oss. Vi fick dock ihop tillräckligt för att vara helt nöjda.
Den största delen av tillfredsställelsen och myset ligger ju också i, att njutningsfyllt vandra runt ute i myrmark och skogsbryn -- inte i hur mycket bär man får med sig hem.
Fjällnaturen är så underbart varierande och färgrik, eller hur?
Solen och naturen skapar så härligt dramatiska och vackra färgkontraster.
På väg till bilen råkade jag på ett ställe med så härliga mossrevar.
Märkliga jättelånga och bjärt gröna mossrevar. Läckert, eller hur?
Hemma på altanen satt vi sedan i solskenet och rensade våra bär.
Blåbären var renplockade, så dessa kokade mamsen sylt på omedelbums. :D
Det är något alldeles särskilt med de här vackra orange-gul-röda bären, tycker ni inte?
Jag bara älskar dem!
Vi har ju inga bekvämligheter som rinnande vatten eller el i vår stuga, utan hämtar vårt vatten i dunkar.
På sommaren har vi emellertid vatten i en slang fram till vårt tomt. Denna har dock en tendens att klatra på så sätt att slangskarvarna glider isär.
Här har pappa o jag varit på en rekognoserings- och åtgärdstur, som återställt vattenflödet igen.
Det finns så ofantligt mycket vackert uppe vårt Arålund. Se t ex på den här sagolikt härliga stenen!
Är den inte bland det allra vackraste du sett? Jag skulle så otroligt gärna vilja ta hem den, men inser såklart, att en sten av den här storleken inte går att frakta i en personbil.
Fast visst vore den en fantastisk skönhet, att ha hemma på gården?
Linneor är små och anspråkslösa, men fullständigt bedårande vackra blommor -- och i vårt Arålund är det alldeles fullt av dem i skogen bort mot bäcken.
Smålands landskapsblomma i våra Oviksfjäll. Så små, så rangliga och såååå skirt vackra!!
Vi går en tur ner till lillebror Olofs stuga, för att se så att allt står rätt till, innan vi packar ihop och beger oss iväg hem mot Sundsvall igen.
Vid infarten till hans stuga passar jag på att ta en bild på ett tätt bestånd av kråkbär -- ett synnerligen nyttigt bär, som helt oförtjänt hamnat i skuggan av de välsmakande blåbären, lingonen och hjortronen.
Det finns knappt 20 arter av kråkbär i världen och de som växer här i norr är svarta.
Bäret innehåller färgämnet antocyanin, som är en polyfenol med goda hälsoegenskaper.
Forskningsrön tyder på att antocyaniner verkar antiinflammatoriskt och påverkar
synen, hjärnan samt hjärta och kärl.
Antocyaniner finns i blå och röda bär, exempelvis blåbär, men ännu rikligare i kråkbär.
I Sveriges skogar produceras ca 250 000 ton blåbär och vi plockar ungefär 10 000 ton.
Mängden kråkbär i skogarna är inte känd, men kan uppskattas till 100 000 ton.
Kråkbär är ungefär som aronia -- d.v.s. det har en lite fadd och besk smak, och lämpar sig utmärkt för att blandas med andra bär i sylt, marmelad, saft och bakverk.
Nästa år ska jag plocka rikligt med kråkbär och lagra i frysen. :D
Som sagt -- på väg till Olof o Kattis stuga. :D
Pappa checkar att mården inte varit in i deras stuga --- det hade den nämligen varit i en bekants stuga ovanför vägen, och där hade den tagit sig ut igen, genom att helt enkelt tugga sig ut genom väggen.
Här är emellertid allt i sin ordning. :D
Mamma poserar lite motvilligt, så att jag får med Olofs fina vy bortöver myren.
Vägen upp till våra stugor och skogen ikring den, är så himla fin!! Jag vill bara måla!!! :D
- Snääälla, Markus, då du har tid nån gång framöver... vill du fälla den där granen åt oss? vädjade mamsen. Och vår snälle kusin/systerson/granne lovade att lösa det åt oss. :D
Här är hjortronen packade för hemfärd -- de mogna bären för sig, och de ännu inte helt mogna bären för sig.
Innan vi åker, tar vi oss en sista mysfika på altanen. Sen packar vi ihop, låser stugan och ger oss iväg.
Strax utanför Börtnan, får jag syn på dessa ljuvliga kossor och stannar såklart för att knäppa några bilder. Är inte detta en helt underbar och ljuvlig syn, så säg?!
Vackra kossor, som vandrar omkring helt fritt ute i naturen och mumsar i sig av hjärtans lust.
När de är mätta och deras inbyggda "mjölkningsklocka" gör sig påmind, vandrar de helt sonika hem till buan för mjölkning o kvällning tryggt hemma i hagen. Sånt här gör mig så lycklig! Så här ska det vara!!
Dryga tre timmar senare var vi hemma i Sundsvall igen och där väntade Ida oss med godaste hemkomstmiddan nånsin: Grillat kött, grillad baconlindad sparris, grillade baconlindade tomater och torkade plommon, grillad haloumi, potatisklyftor, superfräsch o god sallad, jättegott koolijox och tzatziki, och en helt underbar hallonpaj med vaniljvisp till.
Tyvärr, var jag så hungrig och det var så himla mumsigt, så jag glömde helt att knäppa några bilder på den vackra o goda festmåltiden, men tuuuuusen tuuuuusen tack, stumperumpan, för en sååå god o mysig hemkomstmåltid!
Det är härligt, när utveckling inte går kräftgång, utan följer tiden framåt!
Graffiti är en konstart och absolut inte synonymt med klotter. Det är en missuppfattning och vrångsyn, som tyvärr är vanlig bland okunniga och oinsatta människor... Möjligen var det just denna, som var grund för missförståndet och debaclet ifjol, då föreningen med synnerligen kort varsel nekades tillstånd för målarväggen.
Nu tycks ansvariga inom polisen ha läst på och insett att Erik Lindströms seriösa målande sorterar under rubriken graffiti, och att hans härliga fasadmålning i Skönsberg, också hör hemma inom samma breda genre.
Urskogen. Stora delar av gänget bakom Burefestivalen, från vänster: Pål Wallo, Andreas Åberg, Henrik Wallner, Erik Lindström, Thomas Ojala Gunn, Daniel Öun, Jon Andersson, Kristoffer Samuelsson, Erik Tägström, William Åhlund.
Det blev en följetong förra sommaren. Men den här gången får Burefestivalen ha sin graffitivägg utan synpunkter från polisen. – Vi blev förvånade förra året. Den är ju till för barn, säger Erik Lindström, arrangör till lördagens fest.
Sommarfesterna avlöser varandra i Sundsvall. I helgen kör Burefestivalen på Bureplatsen, Norra Berget.
Förra året blev festivalen uppmärksammad för något tråkigt. Polisen sa nej till att den sex år unga festivalen skulle få ha sin traditionsenliga graffitivägg för barn.
Den uppmuntrade till klotter, sades det.
– Vi hade aldrig haft problem i samband med festen tidigare. Vi bjöd in målare från hela Sverige som visade vad man kan göra med färg. Jag tror de hade någon policy förra året att minska klottret. Och det blev väl ett missförstånd, säger Erik Lindström, konstnär, graffitimålare och arrangör.
Missförstånd mellan klotter och graffiti?
– Precis. Bara för att man använder färg i sprayburkar klottrar man inte. Det ska inte finnas en gräns för vilken typ av färg man får använda. Det är skillnad på bär och bär.
I år har de fått tillåtelse att ha sin graffitivägg. Lindström berättar att den kommer vara ungefär 30 meter bred och 140 centimeter hög.
– Den är inte så hög. Den är ju till för barn.
Vilka är barn då?
– Alla som är barn i huvudet är barn. Den gränsen tänker jag inte dra.
Burefestivalen är en ideell festival helt utan vinstsyfte.
– Det går ganska precis noll varje år. Vi kastar inte ut någon som inte betalar entrén, men de flesta vill vara med och betala femtiolappen. Så då går det ganska precis jämnt ut. Men spöregnar det får vi problem, säger Daniel Öun.
Det börjar med ganska mjuk underhållning på dagen medan det blir hårdare musik framåt kvällen. Artister som Phonetik och Trainspotters kommer.
– Och så har vi Skönborgs folkdanslag. De kommer lära ut folkdans och så kommer de köra 30 minuter på plattan och göra sin grej, med knätofsar och allt, säger Henrik Wallner.
– Det blir väldigt brett. Folkdans, hiphop, reggae, dub, techno, bas. Vi vill inte bli för smala, fyller Erik Lindström i.
Gänget bakom festen är alla ur konst- och musikkollektivet Urskogen. Urskogen, som vanligtvis håller till i lokaler under järnvägsstationen i Sundsvall.
– Vi är underground på riktigt, haha. Det är nu vi kommer upp ur källaren, säger Henrik Wallner.
Strålande sol och en klarblå sommarhimmel -- härligare går det inte att få det! :D
Lilla stumpan och hennes vackra moder låg under en parasoll på ett lapptäcke ute på gräsmattan på Hemmanshöjden.
Maire tittade nyfiket på sommarens alla färger och var glad o pratig.
Men att ha blöja en varm sommardag, gör ingen glad. Det blir läskigt varmt o fuktigt. Sålunda luftade vi rumpan en hel del och det tyckte lilla sessan var skönt. Hon gillade att sitta "nakenfis" i mormors knä och titta på det färgglada lapptäcket.
Det kliar i munnen på lilla gumman (tänder på G), så hon gnager på min tumme eller sina egna händer, så fort hon kommer åt.
Märtis läser mammagruppens intressanta inlägg på FB, medan lillstumpan äter.
Skönt avslappnad stund...
Märtis är så klok, insatt och påläst om mycket, och om amning o bebisar i synnerhet!
Hon låter stumpan äta ofta och ger henne vatten mellan amningarna, så att hon inte riskerar att bli uttorkad under såna här riktigt heta sommardagar. :o)
Mommo (min mamma) sitter i skuggan o myser, medan Märtis o Mairutt ligger o ammar på lapptäcket.
Lapptäcket var som sagt intressant och roligt. Det inspirerade lilla gumman att försöka vända sig över på mage... Hon lyckades inte helt, men nästan. Från mage över till rygg rullade hon dock helt själv, innan eftermiddan var gången -- när hon väl kommit på hur man gjorde, så gick det undan.
Härliga Burefestivalen 2013 är på G och jag ser sååå fram emot den!! :D
Vet du inte vad det är?
Klicka häroch läs mina inlägg om Burefestivalen -- Sundsvalls jättehärliga o mycket annorlunda musik- och kulturfest, som i år går av stapeln nu på lördag den 28:e juli på Bureplatsen (Norra berget).
Jag blir så lycklig, då jag hamnar bakom ett jordbruksfordon!
Jag blir så himla lycklig, varje gång jag råkar hamna bakom ett jordbruks/lantbruksfordon!!! :D
Det innebär nämligen, att det fortfarande finns aktiva jordbruk här i min region, och detär något att vara mycket, mycket glad över!!
Med den takt som våra svenska gårdar läggs ner idag, har jag förstått att samtliga svenska jordbruk/lantbruk kommer att vara borta år 2035.
Visste ni det??? Det gjorde inte jag, förrän jag, för några år sedan, blev inbjuden till en lunchföreläsning med LRF -- och jag blev chockerad av det jag hörde. Jag tror inte att jag lyckades anteckna nånting från resterande del av föreläsningen, för alla mina tankar och känslor kretsade kring detta enda och ödesdigra faktum.
Kan ni tänka er hur det blir då?? Då vi inte har några svenska gårdar, menar jag!
Då kommer vi att tvingas köpa allt kött och spannmål från utlandet. Inga svenska kött- eller spannmålsprodukter kommer att finnas i våra affärer, och svensk potatis, morötter o.dyl. kommer inte heller att finnas. Och jag som alltid köper så lokalproducerat som möjligt --- ni vet, morötter från Alnö, tomater från Söråker etc. Ska vi alla efter 2035 tvingas köpa brasilianskt kött, holländska tomater och spansk potatis?? Nej fy, så hemskt!!
Sverige kommer, utan sina egna gårdar, att vara helt i händerna på andra länder, deras priser, besprutningslagar och bristfälliga kontrollsystem. Vårt tämligen trygga svenska livsmedelssystem kommer att vara ett minne blott.
Och vi kommer inte att få se några betande kossor i våra svenska hagar, inga sädesfält som böljar i vinden och inga åkrar som plöjs och sås.
Vill vi verkligen ha det så??? Inte jag i alla fall!!! Och den sorgliga utvecklingen försöker jag, så aktivt jag som enskild individ kan, att motverka och ändra på.
Och därför blir jag så himla glad varenda gång jag råkar hamna bakom ett jordbruksfordon!!! :D
Vad hände med min gamla altan? Stora delar av den var ju fortfarande fräscha. Trallvirket, bärlinan och åsarna, som varit under tak, var det ju inget fel på.
Jo, altanen recyclades. Inte i sina beståndsdelar som byggavfall på tippen. Nej, vi gjorde nåt mycket bättre!
Scrolla ner får du se! :D
Ida och kompisen Acke sågade loss den fräscha altanhalvan som ett enda sammanhängande block och fraktade den sedan uppför backen till Ziri. Där lades hela altandelen på hennes uteplats.
I efterhand har hon och André fixat med fiberduk under den och anpassat storleken, så att den sluter tätt mot staketet och väggen, samt bytt ut hennes gamla trasiga trappa mot den, som hörde till min altan.
Visst blev det kanonbra? :D
Se så jättefint det blev!! De duktiga ungdomarna har lagt altanen på stenplattor, så att den ska skyddas mot fukt och hålla länge.
Instant Altan kallas den här lösningen, som är en win win situation för alla.
Mycket billigare, snabbare och miljövänligare, än att starta från scratch och bygga nytt. ;D
I dagens lokaltidning, Dagbladet, har Björn Brånfeldt skrivit ett mycket bra inlägg om Gatufesten.
Björn sätter fingret direkt på den ömma punkten -- alltså, biljettpriserna och varför de är så höga som de är.
De flesta "vanliga mänskor" har bara inte råd att gå på Gatufesten, för då skulle detta bli sommarmånadernas absolut enda förlustelse. Då skulle man ha tömt hela sin spargris och kvar funnes då inte pengar till andra sommarljuvligheter som badutflykter med glass, en pizza i kvällssolen, grillning med goda vänner etc.
Den svenska sommaren är kort och man vill få njuta av den så mycket det bara går. Att då använda hela sommarkassan till en enda grej -- Gatufesten -- funkar ju bara inte. I synnerhet inte för familjer.
Nej, Gatufesten är, och har alltid varit, på tok för dyr för låginkomsttagare, som t ex mig.
Som singelförälder med tre barn, har jag alltid tyckt att Gatufesten borde vara gratis. Då skulle både knallar, krögare och butiker tjäna mer, för OJ va mycket folk som skulle komma dit då. Det är ju bara att se på vilket gigantiskt folkhav det brukat vara, då det förr var gratis inträde på onsdagarna.
Jag tror, att om man släpper Gatufesten fri för alla, låter fler lokala band spela och tar hit färre storstjärnor, så kommer också fler mänskor att söka sig till Gatufesten. :D
Läs Björns inlägg på Dagbladets hemsida genom att klicka här, eller scrolla bara neråt.
Gatufesten svek i år – inte publiken
Låt oss prata klarspråk:
Gatufesten 2013 var ett fiasko.
"Publiken svek" hette det i en nyhetsartikel i veckan.
Det snacket är, om ni ursäktar, ren bullshit.
Det var inte publiken som svek Gatufesten, det var Gatufesten som svek publiken.
Jag satt i vintras med i en fokusgrupp som skulle tycka till om "nya Gatufesten".
Jag gillade idéerna: färre artister, färre scener, ett mindre område, foodcourten vid restaurangtälten.
Men det fanns en stötesten – och den hotar dra ned Gatufesten i fördärvet.
Biljettpriserna.
Vi kan diskutera artister och band till leda, men vi kommer aldrig ifrån fakta:
Det är – på tok! – för dyrt att gå på Gatufesten.
Gatufestens vd Anna Frisk lyssnade ödmjukt på allt vi i fokusgruppen tyckte, men sa nån "biljettpris" var det slutsnackat.
"Nej" sa hon bestämt, "biljettpriserna ska inte sänkas".
Det var uppenbart ett direktiv från "högre ort", det vill säga Folkets Hus-ledningen.
Den första Gatufesten, 1988, arrangerades av ett par påhittiga krögare för att "det skulle hända nåt på stan".
Det är inte så Folkets Hus – som köpte Gatufesten för något år sedan – ser på det i dag.
Man behöver inte vara revolutionär romantiker för att tycka att det är tragiskt att en organisation, så intimt förknippad med arbetarrörelsen, så tydligt kapitulerat för kapitalismen.
Det är ett svek mot, ursäkta den trubbiga beskrivningen, "vanligt folk".
Om en familj med en tonåring ville gå tillsammans på Gatufesten i lördags kostade det 1595 kronor – bara för att komma in.
Lägg till mat och dryck och du kan istället, för samma pengar, få en semestervecka utomlands.
Inte undra på att publiken gav fan i att gå.
Jag var på grillparty med gamla hårdrockare i fredags och ingen av de gamla rockrävarna gick ner på Gatufesten.
Då var det ändå hårdrockstema på Sensus-scenen den kvällen.
Om Gatufesten ska överleva måste de ansvariga, "Folkets Hus-ledningen", se sig själva i spegeln och ställa sig några frågor, typ:
"Vilka är vi egentligen? Vilka finns vi till för?"
Svaret på de frågorna kan avgöra Gatufestens, just nu högst eventuella, framtid.
Straff väntar för den som förhindrar en katastrof = absurt!
(Skärmdumpar från Dagbladets artikel)
Jag läser Dagbladets artikelom mannen, som räddade en hel by från översvämning, genom att ombesörja att en grävmaskinist kom och ordnade en ny vägtrumma...
... där en gammal bro, dess stenkista och den gamla vägtrumman spolats bort i ösregnet.
Såväl privatpersoner, som försäkringsbolag räddades från gigantiska utgifter. Detta vet man med säkerhet, eftersom både byn och bygden flera gånger tidigare varit hårt drabbade av översvämningar.
Alla boende slapp nu, tack vare mannens rådiga ingripande, att drabbas av översvämningsskador och kunde dessutom ta sig till och från sina hus.
Stora ekonomiska och känslomässiga värden räddades alltså genom denne man, som tyvärr vill förbli anonym. Han är en driftig och varmhjärtad hjälte, som jag gissar att måååååånga medmänniskor skulle hylla, ära och applådera, om de bara fick veta vem han är.
Och varför vill han vara anonym? Jo, han fick nämligen skit för det han gjorde, trots att åtgärden utfördes på hans egen mark!
Det mannen inte visste var, att man inte får laga en väg, som spolats sönder, utan att be Länsstyrelsen om lov först. Skruvat? Jaa, verkligen!!
Mannen, som räddade en hel by, blev sålunda polisanmäld och har nu fått vänta i 5 långa ovissa år på rättegång.
Jag kommer osökt att tänka på min mycket käre vän Mats Melin, som så oerhört tragiskt förolyckades för snart ett år sedan. Hade det inte varit för att Mats inte längre är i livet, så skulle jag tveklöst ha trott att det var han, som nu stod åtalad för detta "brott".
Mats var nämligen just en sån handlingskraftig, klok och varmhjärtat omtänksam man, som gav av sig själv, sitt kunnande o vetande, sina pengar och sin tid till andra. Han hade absolut kunnat göra, precis det som den åtalade mannen gjort -- alltså, agera kraftfullt för att rädda andra, utan att för en sekund tänka på vad det kan komma att kosta honom själv.
(Det slår mig nu, att detta är allra första gången jag nämner eller skriver om Mats plötsliga bortgång. Det var så chockartat, så ofantligt sorgligt och förfärligt, att jag inte kunde hantera det... inte ens skriva om det... Kanske börjar jag komma dit att jag kan det snart?)
Hur kan det vara så, att vi har ett system, som inte tillåter människor att vara hjältar, så som Mats var och den här mannen är??? Varför ordnar man inte helt enkelt dokumentationen i efterhand och tackar sedan markägaren för hans rådiga ingripande, genom att skicka honom en tårta och en rejäl blombukett???
Jag läste följande utmärkta debattartikel i dagens ST.
Ett kanonbra inlägg av en mycket påläst och, i just detta ämne, klokt resonerande skribent!!!
(Kyrkohistorikern, pastorn och politikern Tuve Skånberg, har många värdekonservativa åsikter, som jag verkligen inte alls backar upp, men när det gäller just ämnet, som debattartikeln handlar om, så lyfter jag absolut på hatten.)
Du kan läsa debattinlägget på st.nu genom att klicka på rubriken, eller genom att bara scrolla neråt här på sidan.
Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.
Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och åtta procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt.
Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till tio procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.
Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.
Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet. Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.
I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud.
40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.
Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.
Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.
Tuve Skånberg,
riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet
I Visby går snacket om att riksdagsledamoten Johnny Skalin, Sverigedemokraternas starke man i Sundsvall och Västernorrland, ska lanseras som kandidat till Europaparlamentet.
Skalin säger sig vara nöjd med att arbeta i riksdagen – och han har inte lämnat in någon EU-kandidatanmälan till valberedningen – men det skulle faktiskt inte överraska om Skalin till slut stod där på valsedeln till Europaparlamentet. Johnny Skalin är ändå SD:s ledamot i EU-nämnden och den som får ta debatterna om Europafrågor, både nu under Almedalsveckan och på fastlandet.
Om SD skulle få ett mandat i Bryssel (hemska tanke!) vore det faktiskt en liten strimma ljus i mörkret om det blev just Skalin som skickades dit. Visst, det är lite pest eller kolera när det gäller SD:s representanter, men Skalin gör inte mer skada än någon annan SD-politiker och är inte lika farlig för omgivningen som någon ur partiets järnrörsgäng.
Men bäst av allt: En flytt till Bryssel för Johnny Skalin skulle kanske leda till att Sverigedemokraterna i Sundsvall och Västernorrland imploderade.
