Först den guldkantade mysiga lördagen, och sen söndagen med afghansk matlagning!
Det var så att Emal och jag gjorde ett litet arbetsbyte:
Jag skrev åt honom och han lärde mig laga afghansk mat.
En win win situation, alltså! ;D
Vi hade roligt, och pratade och skrattade mycket, men fick också mycket gjort!!
Här är bilder från Emals och min skrivar- och matlagningsdag.
Jag fick ett litet, men mycket viktigt uppdrag:
Att redan på förmiddagen tvätta 2 koppar ris och sedan lägga detta i rikligt med kallt vatten.
Det är mycket viktigt (lärde jag mig av Minoo före jul), att man tvättar ris ordentligt, för annars smakar det inte bra, och att man låter det ligga flera timmar i kallt vatten, innan man tillagar det. :D
Detta framgår aldrig av instruktionerna på våra svenska förpackningar, men så smakar heller inte vårt ris lika gott, som när man äter det hemma hos någon utländsk familj.
Emal kom vid 1-tiden och han hade med sig den viktiga afghanska smaksättningen:
Malen koriander...
... chili-het vitlökssås med tomatsmak...
... och hela fänkålsfrön.
- Vi börjar med att skala potatisarna, förklarade Emal.
- Sen skär man dem i klyftor och låter dem ligga i vatten tills de ska användas, instruerade han.
- Så här!
Den frusna nötfärsen, fick ligga framme och tina på bänken.
Jag lät Emal mestadels pyssla på själv i köket, och ägnade mig istället åt att fotografera, iaktta och småprata.
Split peas, d.v.s. halverade ärtor, är en viktig ingrediens, som också smakar gott.
Dessa fick ligga i vatten och dra, medan Emal förberedde, hackade och pysslade i köket.
Vitlök är också en viktig smaksättare, som jag gillar jättemycket. MUMS!
Ett par stora vitlöksklyftor revs för att smaksätta grytan.
Medan Emal skalade potatisen, fick jag strimla jag rödlök och riva vitlök.
- Nu ska jag steka löken tills den är så mjuk att den liksom "försvinner", förklarade Emal.
Han bottnade med olja och lät sedan kastrullen bli medelvarm.
Sen tillsatte han den strimlade rödlöken och den rivna vitlöken.
De skivade/hackade tomaterna fick vänta på skärbrädan, medan löken puttrade sig mjuk och genomskinlig.
- Man ska röra, så att det inte bränns och blir brunt, förklarade Emal.
Lökblandningen smaksattes buljongtärningar och fick puttra vidare på svag värme.
Det ser jättegott ut, eller hur? :D
När lökblandningen puttrat sig mjuk, tillsatte Emal en halv mugg vatten...
... och sedan fick det puttra vidare.
Emal var noga med omrörningen.
- Om det bränns och blir brunt, så smakar det inte bra, berättade Emal.
Ser smaskens ut, eller hur? Jag kan lova, att det doftade ännu godare!!!
- Nu är det dags att tillsätta koriander, sa Emal.
- Ungefär så här mycket, instruerade Emal och visade på cirka 1 msk koriander i sleven.
Sen fick det puttra vidare...
När det hade puttrat en stund, tillsatte Emal köttfärsen, som han smulade sönder ordentligt, och därefter hällde han i en skvätt passerade tomater. Egentligen skulle det ha varit tomatpuré, men nån sån hade jag inte hemma, så han fick improvisera lite.
Sen tillsatte han vatten och lät det sjuda igen.
Sen var det dags att hälla av vattnet från ärtorna och tillsätta dem i grytan.
Mera vatten och sen puttra tills ärtorna var halvmjuka.
Sist lade Emal i potatisklyftorna...
... och sen la han på locket, för att låta det puttra tills potatisen var mjuk och vattnet absorberats.
Sen var det dags för riset att tillagas, så vi hällde av vattnet, som det stått i.
Först kokade han upp en kastrull med rikligt av lättsaltat vatten, och i detta kokade han sedan riset i tills det var mjukt utanpå, men med en fast kärna inuti.
Därefter hällde han av vattnet från riset...
... men han sparade en del av kokvattnet i en separat bunke.
Sen tillsatte han en rejäl skvätt olja i risvattnet i bunken.
Så här ska olje-vattnet se ut.
Därefter gjorde han på Minoo-vis med riset.
Det är tydligen ungefär samma tillvägagångssätt i Iran och Afghanistan.
Riset formades till "ett berg" och sen skedade han över oljevatten i små mängder.
Det salta risoljevatten, som blev över, hällde Emal i min mugg och sen drack vi detta med stort välbehag. Det var kanongott!!!
Sist ströddes ca 2 msk fänkålsfrön över riset.
Emal lyfte lite ris överst på "berget", så att det täckte fröna...
... gjorde sedan de viktiga "lufthålen"...
Så här ska det se ut....
... och då lägger man en tunn bit textil över grytan...
... och sen lägger man på locket.
- Nu ökar vi värmen tills det fräser i botten av kastrullen, och sen ska det stå en stund, tills riset är färdigt, berättade Emal.
En stund senare kollade Emal och...
... joo, potatisen var mjuk.
Dags att äta!! :D
- Nu ska vi äta afghansk mat. Varsågod! sa Emal.
Jag kan lova att maten var kanongod!! Jag åt så att jag var nästan fyrkantig!!!
Den här lördagen blev alldeles extra mysig och fin!! Både Märta, Majre och Ida kom nämligen till krysset! <3
När vi hade kryssat färdigt åkte vi alla efter Ida, ut till hennes nyinköpta lilla hus på Stornäset, ute på Alnö.
Det charmiga lilla huset låg alldeles fantastiskt vackert och högt, inramat av träd och med fin utsikt över vattnet och ängen nedanför.
Det var traditionellt norrlandsrött med vita knutar och hade en liten farstukvist.
Köket var rymligt med ett stort fönster, som vette ut över ängen och vattnet, så att hon kan sitta där och njuta av utsikten, medan hon dricker morgonkaffet.
Vardagsrummet hade också fönster med samma bedövande vackra utsikt.
Den ljusa fina övervåningen hade en öppen planlösning med snedtak och var precis hur charmig som helst.
Jag, mamma och pappa var såååå betagna och imponerade av hennes lilla hus!!
Jag knäppte inga bilder, eftersom jag tänker att Ida säkert själv vill avgöra, om, när och hur hennes hus ska presenteras.
Efter den trevliga hustitten åkte vi alla till Birsta. Dels skulle jag och mor handla några personliga saker, dels ville jag få köpa något varmt, fast tunt och smidigt, för Majre att ha, när hon sitter i bilstolen eller ligger i vagnen.
Nu var det ju rea och då liksom spårade jag ur lite... Det är ju sååå roligt att shoppa till lillstumpan!!!
Det här blev det:
En varm chockrosa overall med övervikning för händer och fötter.
Ett par varma vindtäta "tusser" med halksula.
Ett par söta varma mockasiner med halksula.
En söt vit body med spetskantad krage.
Ett par rosamelerade flossade joggingbyxor med mjuk linning och vikbara muddar, som reglerar benlängden.
Ett par gröna plyschbyxor i samma utförande.
Ett tvåpack med halksockar i vitt och brunt.
Jag håller tummarna, att lillstumpan gillar shoppingresultatet! :D <3
Skribenten och Nackstabon, Benneth Kvarnström, föreslår i sin insändare, att bron från Skönsmon/Kuben över till Heffners/Skönsberg ska få heta Heffnersbron, och jag tycker att det är ett synnerligen bra förslag!!
Så här lyder hans insändartext i sin helhet:
Den nya bron över viken blir en fantastisk skapelse som syns vida omkring, till exempel från Nacksta.
Sundsvall är ett fint namn, som vi alla ortsbor är stolta över och gillar, därom finns inget tvivel.
Våra gäster till stan gillar också namnet.
Gamla Sandöbron står sig bra som namn med tanke på ön mellan älvbrinkarna.
Alnöbron är rätta namnet dit den går. Högakustenbron är ett namn med sting i.
Mitt förslag är Heffnersbron, med anknytning till platsens historiska betydelse för sågverken i regionen.
Heffners västra sågverk fanns till väster om nya bron norrifrån. På andra sidan om bron fanns Heffners östra sågverk.
Ett sätt är således att hedra en gammal verksamhet på platsen.
Per Fredrik Heffner hette grundaren av sågverken.
Heffners AB var bolagets namn verksam i Sköns kommun.
Under senare delen av 1800-talet in på 1930-talet pågick sågverksrörelsen.
Heffner var en driftig, arbetsam och hjälpsam person enligt uppgift. I ordet hjälpsam innefattades säkert det sociala med den tidens mått.
Jag vill således hedra alla "duktiga jobbare" från den högste chefen till den anonyma knubbpojken, i skolåldern, som tog hand om avkapet.
Nackstabon Bennert Kvarnström
Om vi bara kunde få våra lokalpolitiker att inse värdet av namnet Heffner och agera följdriktigt. Då skulle området längs vattnet få fortsätta heta just Heffners, så som det gjort i mer än 100 år -- tills för nåt år sen, vill säga, då några "förståsigpåare" fick för sig att döpa om området till Norra kajen. :(
Och brons namn -- Heffnersbron -- skulle då hedra och lyfta fram historiska fakta kring Sundsvall, vilket i sin tur ökar turistintresset och främjar besöksnäringen.
ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN reagerar någon "på högre nivå" mot den förfärliga tidsomställningen!!
Ja, jag menar den här timmen, som vi höst och vår vrider fram och tillbaka våra klockor, och skapar oreda i mångas naturliga inre klockor.
Forskning visar, att tidsomställningar medför ökade risker för vår hälsa -- bl.a. ökar hjärtinfarkterna.
Men det är inte bara vår hälsa, utan också annat, som påverkas negativt av detta hattande med dygnsrytmen. T ex kossor som väntar på mjölkning och utfodring, småbarn som inte förstår tidsomställningen, äldre som är inställda på en viss dygnsrytm, all teknik som inte hänger med i tidsomställningarna och därmed skapar frustration och problem... ja, listan är sååå lång, men jag stannar där, för ni vet säkert vad jag menar ändå.
I Ryssland kommer man från och med i höst, att sluta ställa om sina klockor -- man ska sålunda hädanefter bara ha sommartid.
Presidenten tror att beslutet kommer att ha en positiv inverkan på medborgarna, eftersom ändringar i tiden framkallar stress och hälsoproblem.
Dagbladet idag berättar om att Centerpartiets riksdagsledamot Annika Qarlsson vill få bort tidsomställningen. Hon och en partikollega fick ifjol avslag på sin motion om detta -- det här styrs, enligt avslagsmotiveringen, inte av oss, utan av EU.
Så här rapporterar Dagbladet/TT:
"Kritiserad tidsomställning
EU-beslut
Stockholm/TT
Nu råder vintertid - i natt ställdes klockorna tillbaka.
Tidsomställningen vår och höst uppfattas som jobbig av många. Vissa hävdar till och med att den tar livet av folk. Men att hoppa av tidkarusellen är svårt. Det är EU som bestämmer att vi ska ställa tillbaka klockan.
Dagisbarn som ska väckas en timme tidigare ena gången. Äldre som ligger hungriga på boenden och väntar på sin frukost andra gången. Mjölkbönder vars kor råmar missnöjt. Och forskning som visar att den här timmens hoppande fram och tillbaka mellan sommartid och normaltid orsakar stresspåslag som på kort sikt ökar risken för hjärtinfarkter och på lång sikt allmänt försämrar vår hälsa - med stora samhällskostnader som följd.
- Ta bort omställningen, säger riksdagsledamoten Annika Qarlsson (C).
Men det är lättare sagt än gjort. Det är nämligen inte vi själva som bestämmer över tiden utan EU. Så länge andra EU-länder inte ändrar uppfattning är motståndarna till tidsomställningen rökta.
Det är den något yviga tolkningen av avslaget som Annika Qarlsson och en partikollega förra året fick på en motion i ärendet. I avslagstexten stod i själva verket att frågan är reglerad på gemenskapsnivå och att den är samordnad med övriga europeiska länder.
Ställer vi oss utanför nuvarande ordning anses det bli problem bland annat med att samordna kommunikationssektorn med våra grannländer. Tåg-, färje- och flygtrafiken påverkas. De negativa hälsoeffekterna avfärdades.
Annika Qarlsson köper inte argumenten.
- EU bestämmer för att vi låter dem göra det. Så som jag tolkar det har vi en möjlighet att säga att hälsokonsekvenserna är för stora, att för många människor får problem, och att vi tycker att det väger tyngre än samordning."
Rönen om tidsomställningarna och dessas påverkan på vår hälsa, har varit många, och hittills har jag inte funnit nåt enda, som varit positivt eller som har talat för sommar/vintertid.
Här är ett par av alla dessa:
Karolinska Institutet rapporterade t.ex. redan 2008 i ett pressmeddelande, hur tidsomställningarna påverkar hälsan negativt.
"Tidsomställning påverkar
risken för hjärtinfarkt
[PRESSMEDDELANDE 2008-10-30]
Omställningen till sommartid sista söndagen i mars varje år ökar risken för hjärtinfarkt under den efterföljande veckan. I gengäld medför återgången till vintertid en riskminskning, som dock är mindre.
Det visar en ny svensk studie publicerad i den ansedda medicinska tidskriften New England Journal of Medicine.
Forskarna vid Karolinska Institutet har undersökt hur antalet hjärtinfarkter i Sverige har varierat vid sommar- och vintertidsomställningar sedan 1987.
Resultaten visar att antalet hjärtinfarkter i genomsnitt ökar med cirka fem procent under den första veckan efter omställningen till sommartid."
SVT:s nyhetssida rapporterade 2010, att forskare sa:
"Vår hälsa, både fysisk och psykisk, skulle förbättras kraftigt om vi hade sommartid året om. Det skriver hälso- och klimatexperten Mayer Hillman vid University of Westminster i den ansedda tidskriften British Medical Journal.
(Publicerad 29 oktober 2010 - 06:31)
Om vi behåller sommartid året om får vi fler ljusa timmar på eftermiddagarna, då vi kan vara fysiskt aktiva, argumenterar Hillman.
I dag är det väl känt, att om vi motionerar och rör oss minst en halvtimme per dag, mår vi mycket bättre och minskar risken för olika sjukdomar. Att vara ute i dagsljus är dessutom mycket viktigt för vår mentala hälsa.
Men de korta vinterdagarna gör att vi upplever, att vi inte hinner med motion och promenader lika mycket som under sommarhalvåret, och när vi dessutom ställer om till vintertid och flyttar tillbaka klockan, försvinner ju dagsljuset ännu tidigare.
300 timmar mer per år Mayer Hillman hänvisar till att många vetenskapliga studier visar, att människor känner sig lyckligare, mer energiska och är mindre sjuka under de längre och ljusare sommardagarna. Under vintermånaderna däremot försämras både hälsa och humör.
Skulle vi behålla sommartiden året om, ger det oss ungefär 300 timmar extra dagsljus per vuxen och år, och 200 extra timmar för barnen, som lägger sig tidigare, har Mayer Hillman räknat ut.
- Att inte ställa om till vintertid är en effektiv, praktiskt och märkvärdigt enkel åtgärd för att ge oss mer tid för fysisk aktivitet, propagerar Mayer Hillman.
Få saker kan så enkelt - och helt utan kostnad - förbättra hälsan hos nästan hela befolkningen, menar han.
Bodil Appelquist"
Tanken var, när sommartid infördes – i Sverige 1980 – att det skulle spara energi, gynna folkhälsan och förbättra trafiksäkerheten.
Frågan är om något av dessa syften egentligen uppnåtts?
Så här skriver Karl Sigfrid, M, på SvD Opinion:
"Flera länder har genomfört studier kring sambandet mellan sommartid och energiförbrukning.
Är det så att ytterligare en soltimme på eftermiddagen minskar behovet av belysning och därmed elektricitet?
USA:s infrastrukturdepartement kom 1975 fram till, att sommartiden mätt under en tvåmånadersperiod, innebar en marginell energibesparing på en procent, medan det amerikanska handelsdepartementet ett år senare, fann att energianvändningen inte minskat alls.
Mer nutida forskning från Japan och Australien har visat ungefär samma sak. I varmare länder kan energiförbrukningen rentav öka till följd av tidsomställningen, eftersom fler soltimmar på eftermiddagen innebär ett större behov av luftkonditionering.
Det tycks vara sant att trafikolyckorna blir färre, genom att det är ljust längre på kvällarna. Å andra sidan vet vi, att mängden trafikolyckor ökar de första dagarna, efter att sommartid har införts. Det beror på, att människors inarbetade dygnsrytm tillfälligt rubbas, när de förlorar en timmes sömn. Vi får fler trötta människor på vägarna, vilket är en trafikfara.
Hälsan då? Innebär ytterligare en timmes eftermiddagssol, att vi rör oss mer och blir friskare? Det är svårt att hitta studier, som visar det.
De senaste åren, har dessutom människors sömnmönster tillskrivits allt större betydelse, och en relativt ny svensk studie visar, att antalet hjärtinfarkter ökar, när inarbetade sömnvanor rubbas.
Sammanfattningsvis kan man säga att vinsterna med sommartid och vintertid, är svåra att påvisa. De återkommande omställningskostnaderna, är däremot högst konkreta. Det mesta talar alltså för att sommartiden bör avskaffas, helst genom internationella överenskommelser. Sverige skulle här kunna ta initiativet.
KARL SIGFRID (M)
riksdagsledamot"
Ja, det verkar inte finnas mycket, som talar för detta hattande mellan sommar- och vintertid.
Själv har jag jättesvårt att ställa om. Det är samma eländiga pärs varenda höst och vår.
Jag har ända från start tyckt, att detta är vanvett och har inte trott ett dugg på argumenten, som säger att vi ska må bättre och nyttja vårt dygn bättre i och med tidsomställningarna. Nej, jag har hela tiden varit övertygad om, att detta har nåt med pengar att göra -- att det måste ligga nån slags förväntad ekonomisk vinning i detta. Frågan är bara hur väl de tycker att detta fallit ut?
Nu protesterar Centerpartiets Annika Qarlsson och försöker vinna gehör för alla negativa effekter av detta EU-påbud, och det gläder mig enormt!
Måtte fler sunda mänskor ställa sig bakom detta och stödja vårt uttåg ur detta destruktiva och skadliga tidshattande!!!
Har ni läst i dagens STom den nya lekparken? Om inte, så gör det!! :D :D :D
Det här grönområdet vid Sjögatan, har så länge jag minns, inte nyttjats till nånting positivt alls. Det har varit öde och inte alls inbjudit till att man stannat till där.
Men nu gör Sundsvalls kommun en trevlig satsning i Stenstan, genom att ge besökande en lekfull och rolig park att roa sig i, eller bara flanera genom, uppmuntras av och le åt.
Erland Solander, ordförande i Stadsbyggnadsnämnden, invigde själv Stenstans nya härliga lekpark utanför Kulturmagasinet.
På sitt som alltid lika lättsamma, trevliga och fina sätt, pratade han så att både barn och vuxna förstod.
- Simsalabim!!! avslutade han sitt korta invigningstal, och därefter var parken öppen för alla leksugna.
(Foto Mårten Englin)
Lekpark skapar sagor
Med orden simsalabim för lekfulla Sundsvall invigde stadsbyggnadsnämndens ordförande Erland Solander (M) den nya lekparken utanför Kulturmagasinet. Och när han klippt bandet så rusade barnen in för att få prova lekanordningarna.
Parken döptes snabbt om till sagoparken. Vilket föll sig naturligt. För alla lekanordningarna har anknytning till djur. Och det blev förstås en saga av alltihopa under invigningen. Det såg Monika Westin, lärare på Kulturskolan och ordförande i Berättarnät Sundsvall/Mitt till.
Hon samlade barnen och tillsammans skapade man en berättelse när gruppen gemensamt gick runt och provade nyheterna. Det började med ruschkanan som även är en älg. Det namn som först dök upp var Äggbert.
Sedan om det verkligen blir så återstår att se. Alla som ville kunde komma med förslag på namn som lämnades in inne i Kulturmagasinet. Därefter kommer alla djuren att få sitt eget namn. Och det var många. Nyckelpigor, myror, larver, en uggla och så vidare.
Berättelsen kommer att resultera i en liten bok som alla barn som lämnat förslag får ta del av. Boken kommer även att finnas som läsexempel på barn- och ungdomsbiblioteket.
(Foto Mårten Englin)
Själva larven fanns vid en annorlunda klätterställning där Maria Byström, 6 år och Elias Lundgren 7 år snabbt provade på. Och Elias visste genast vad han skulle vilja döpa klätterställningen till:
– Slirande ormen, sade han.
Erland Solander konstaterade under sitt korta invigningstal att detta blir en bra plats för både barn och föräldrar. Och menade att här kunde barnen göra av med lite krut.
– Det gör att vi vuxna och barn kan hamna på samma nivå ibland, sade han.
Nu var det inte bara sagoparksinvigning. Inne i Kulturmagasinet arrangerades ett öppet seminarium. Bland annat med Elin Berglund, tekn. doktor från KTH och intendent på Sundsvalls museum, som analyserar vad svenska kommuner gör för att stärka sin attraktivitet och konkurrenskraft, och vad de borde göra.
Jan-Arne Bäckström
Sånt här blir man himla lycklig och glad i magen av, eller hur??
Jag o mor var på Birsta en sväng igår, och när vi låg i köerna på väg därifrån, tvärnitade plötsligt en bil mitt framför mig. :(
På högra sidan om den bilen fanns inget utrymme att rädda sig undan, på vänstra sidan var den mötande filen och där fick jag möte. Bakom mig låg ett antal bilar tätt efter i kön. Bredvid mig på passagerarsätet satt mor. En svindlande tusendels sekund att besluta sig och agera.
Jag bromsade såklart så hårt jag nånsin vågade -- livrädd att bakomvarande bil skulle braka rakt in i mig -- samtidigt som jag väjde så mycket åt vänster som jag vågade och kunde, utan att komma ut i mötande körfält.
Jag lyckades undvika en direktkollision och rammade istället bilen framför mig på samma sätt som Titanic gjorde med isberget -- alltså, med en "glidning", istället för med en tvärstoppande duns. Men även en mindre kollision känns i nacke, skuldror, armar och rygg, så mamma och jag var stela och ömma efteråt.
Det går ju inte direkt fort nånstans inne på Birsta-området, för där är ju låg hastighetsgräns och utfarter åt alla håll, så där kryper man ju fram både sakta och försiktigt med ögonen öppna åt alla håll, men på den långa transportsträckan, som går bakom IKEA-huset kör man ju lite fortare, än inne på själva parkeringarna, och just bakom COOP-huset, där jag körde när det small, finns ju ingen utfart eller något annat att vara extra uppmärksam på, så jag tuffade lugnt på i ca 20-25 km/h bakom den där gröna bilen... och plötsligt stod den där bilen bara still i körfältet mitt framför mig!! Ingen normal inbromsning. Ingen blinkers. Den hade bara tvärnitat! Men varför? Inga fotgängare i närheten. Inget djur eller barn, som hoppat upp på vägen mitt framför honom. Ingen bil, som tvärnitat framför hans bil. Nej, absolut ingen som helst vettig orsak till tvärniten, alltså. Komplett oförutsägbart och utan nån som helst sund anledning.
Jag minns att jag under denna tusendelssekund hann tänka:
- Men va GÖR han????
Hade det varit vid bussgatan eller vid nån in/utfart nånstans, så hade jag haft garden uppe på ett annat sätt, men den hade vi ju passerat och inte ett levande väsen fanns längs högersidan. Här fanns sålunda ingen anledning att misstänka/tro, att bilen framför skulle behöva tvärbromsa, för det fanns ju ingenting i närheten.
Jag hade sålunda inte en chans att hinna stanna, utan tvingades istället bara försöka göra kollisionen så lindrig som möjligt.
Så här var min färdväg fram till kollisionen.
... och så här körde den gröna bilen, som plötsligt och utan synbar orsak bara tvärnitade.
Föraren hade, sa han då vi äntligen kom ikapp och hittade rätt på honom borta bland de parkerade bilarna vid ingången till COOP, plötsligt kommit på att han skulle svänga in där, och så råkade det stå en bil på väg ut (gul markering), precis där han skulle svänga in... och därför hade han tvärnitat.
Han hade helt enkelt alltför hög hastighet, för att hinna bromsa in på ett normalt sätt, så han kom för långt fram och nära den bil, som var på väg ut från parkeringsområdet.
Hade han gjort som man normalt gör -- alltså, kommit på att man ska svänga in på en parkering, och då blinka och bromsa in, för att sedan svänga av o köra dit man tänkt sig -- ja, då hade ju allt varit annorlunda.. Men den här karln tycktes inte ha en tanke på, att det fanns fler trafikanter ute, och följde därför varken trafikregler eller normalt trafikvett.
Han hade också, istället för att tvärnita, kunnat svänga in på parkeringen på dess nästa infart, som ligger bara ca 4 meter längre bort. Men nejdå, han kom bara på att "ja just ja, här skulle jag ju in" och så tvärnitade han, fast då var det för sent och han hade hunnit komma alltför långt fram och in i "korsningen", där han skulle svänga av, så infarten blockerades av en annan bil, som var på väg ut därifrån. Han hade liksom själv hamnat i vägen för den andra bilen, så när han släppt fram den andra bilen, gjorde han själv en yvig sväng in på parkeringsområdet -- först i vänstertrafik och sen över tillbaka på sin egen sida igen.
Det var vid tillfället helt tomt på bilar längs hela den yttre halvan av Coop-väggen, så han hade mycket gott om plats att stanna precis efter kollisionen. Men nejdå, han stannade inte alls -- tvärtom! Han saktade inte ens ner, utan rejsade iväg bortöver parkeringen, dit det stod en massa bilar parkerade vid ingången.
Jag rullade förbryllad efter, men det gick inte lika fort för mig, eftersom min bil betedde sig underligt och lät konstigt.
- Men varför stannar han inte? Tänker han sticka? Vad är det för fel på honom? Har han inte märkt att han orsakade en olycka? Det måste ju va' nåt fel!! sa mamma och jag till varann, medan vi rullade efter honom inöver parkeringen.
Nästan borta vid ingången hittade vi honom. Där hade han kört in mellan två parkerade bilar och kört fram till den främre rutan, så att han stod mellan de redan parkerade bilarna.
Jag körde in på rutan bakom honom och klev ur på skakande ben. Föraren hade precis klivit ur sin bil, men han bevärdigade mig inte med en blick, utan var på väg att ta något ur framsätet på sin bil och gå därifrån. Han var inte ens intresserad av vilka skador hans egen bil fått (den hade nästan inga) eller vilka min bil fått (min var okörbar efteråt).
- Hörrudu, hur tänkte du, då du fick för dig att tvärbromsa utan nån som helst anledning? Och sen stannar du inte, utan kör iväg? frågade jag upprört.
- Om du kör på mig, är det väl ditt eget fel! svarade han.
- Men du kan ju inte bara tvärnita, utan någon som helst orsak! sa jag indignerat. Så får man faktiskt inte göra!
- Ja men det stod ju en bil, där jag tänkte köra in, så vad skulle jag göra då? försvarade han sig, och tyckte att det skulle vara en fullgod förklaring till varför han tvärnitat.
- Jaha, och det stod ju plötsligt och utan förvarning en stillastående bil mitt framför mig i trafiken, så vad skulle JAG göra då? kontrade jag. Om du vill svänga, så bör du väl rimligen bromsa in och blinka, eller hur? Inte bara tvärnita, eller hur?
Eftersom vi uppenbarligen inte var överens om vem, som var skuld till kollisionen, så sa jag att vi skulle ringa polisen. Det tyckte han inte om, men jag tyckte dessutom, att det fanns mer, som talade för att vi borde ha dit polisen -- t ex att han försökt smita och att han såg opålitlig och ovårdad ut med grovporig hud, så där som man kan få av åratals hög alkoholkonsumtion, fast det sa jag förstås inte till honom.
Enligt Murphy's eländes-lag hade jag såklart nästan ingen laddning kvar i mobilens batteri, och mamma har aldrig sin mobil med sig. Mannen bar sig fortsatt konstigt åt -- han verkade vilja gå därifrån. Superstressad, skakig och vimsig försökte jag få igång mobilen och ringa 114 14. Efter en del knappande (ni vet hur det är innan man klickat igenom alla alternativ och kommit fram dit man ska) svarade en man. Jag försökte förklara situationen väldigt kort och frågade hur man skulle göra. Min tanke var att de skulle skicka en polisbil, men han svarade, att om det inte var några personskador, så brukar de inte åka ut, utan vi skulle vi fylla i våra skaderapporter och skicka in till våra respektive försäkringsbolag. Jag blev helt ställd, men jag vet ju väldigt lite om sånt här (jag har aldrig krockat), så jag tackade för informationen och la på.
Det visade sig att varken jag eller den andre föraren hade nån skaderapport i bilen.
- Jag trodde att jag hade en i handskfacket, men jag använde den nog förra gången, sa ägaren av den andra bilen.
- Va?? Vadå "förra gången"? Har du varit med om det här tidigare? frågade jag.
- Ja, men det var inne på IKEA-parkeringen och det var inte mitt fel då heller! svarade han.
Jag stod huttrande (det var jättekallt och jag hade ingen jacka), upprörd och förvirrad vid dörren till min bil och väntade, medan mamma fortsatte söka bland papperen i mitt handskfack... Under tiden stod mannen halvvägs mellan min och sin egen bil... och plötsligt sa han:
- Jaa, ni har ju rätt i att jag borde inte ha tvärbromsat och jag blinkade inte. Det har ni rätt i. Jag gjorde fel...
Jag svängde runt och tittade indignerat och förbluffat på honom.
- Hörru du, det där får du så lov att säga en gång till! Var så god och upprepa det där, så att min mamma hör det! sa jag -- och det gjorde han.
- Tack,nu har du sagt det i vittnes närvaro, sa jag. Jag önskade hett att jag hade haft mobilen laddad, så att jag hade kunnat spela in honom.
Situationen blev verkligen bara märkligare och märkligare, och jag kände mig yr och hade svårt att fokusera.
Jag använde det sista av mitt mobilbatteri till att ta bilder på hans och min bil, och skriva ner hans namn o mobilnummer, samt skicka ett meddelande till hans mobil, så att jag skulle vara säker på att ha etablerat kontakt mellan oss -- han var nämligen inte det minsta intresserad av att få mitt namn eller mitt telefonnummer, och inte antecknade han mitt registreringsnummer heller. Han hade inget som helst intresse av hur det gått för oss eller min skadade bil, utan gjorde flera gånger ansatser att gå därifrån.
Jag trodde och tyckte, att jag till slut gjort allt så rätt som det bara var möjligt.
Det är ju inte så att jag har nån direkt erfarenhet av såna här situationer och omtumlad som jag var, så kunde jag inte tänka klart.
Så försvann mannen därifrån och jag o mamma försökte köra iväg, men då gick det inte. Jag var tvungen att stanna efter en liten bit och kliva ur för att se vad som lät. Det visade sig att mitt högra framdäck var trasigt och platt, så jag fick rulla in på en ny p-ficka. Jag försökte förtvivlat komma ihåg om jag hade min mobilladdningskabel med mig eller om den var kvar på jobbet. Efter en del förvirrat letande hittade jag den i ett fack i väskan, och då kunde jag plugga i den i bilens tändaruttag och ringa efter hjälp.
Först ringde jag mitt försäkringsbolag i tanken att jag sannolikt har nån bärgarhjälp i min försäkring. Detta skulle dock kosta mig en självrisk på 1200 kr, så jag valde att försöka ordna med hjälp att byta däcket istället -- jag trodde att det skulle räcka, och jag trodde dessutom, att jag såklart hade ett sånt i bagageutrymmet...
Lillebror var lyckligtvis hemma och kom snabbt till undsättning.
Det visade sig, att min bil inte alls var utrustad med nåt extradäck, och att det skadade däcket var alldeles för skadat för att kunna räddas med nån liten pumpflaska -- det var ett stort uppskuret hål i det, och det kan ju ingen lagnings-sats i världen rå på.
Vi packade sålunda över våra saker i lillebrors bil och åkte med honom därifrån. Han skjutsade oss ner till Däckhuset, där jag har mina vinterdäck på däckhotell, och vi hade sån himla tur att där fanns folk.
Sålunda fick vi med oss mitt högra vinterdäck och åkte tillbaka ut till Birsta, där lillebror snabbt o geschwint bytte däck åt mig. Fabian gick att köra, men bara mycket långsamt och om jag undviker alla gupp -- annars skär skärmen ner i däcket.
Jag lyckades alltså få bilen med mig ifrån Birsta och slapp lämna den där över natten/helgen.
Så här sorgligt tillknycklad är Fabian. :(
Väl hemma igen skulle vi försöka berätta för pappsen om vår vådliga upplevelse. Då vi ritat o berättat klart sa han upprört:
- Men att smita från en krock är ju brottsligt!! Varför tog ni inte dit polisen?
Mamma och jag såg fånigt på varandra.
- Men vi ringde ju och han sa ju att detta inte var en sak för polisen, utan att vi skulle skriva till våra försäkringsbolag, svarade vi. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag hade berättat för polisen, som svarat. Det var så vimsigt och chockartat alltihop, och jag var så skakig och förvirrad. Förhoppningsvis spelar de in de samtal, som kommer in, så att informationen finns där ändå.
Så berättade mamma, att när hon satt i bilen och jag stod utanför o talade med föraren till den andra bilen, så hade hon tänkt:
- Usch så han ser ut... undrar just hur hans tandstatus ser ut? (Det är en sån där egenhet och "yrkesskada", som man får efter att ha arbetat ett helt liv inom psykiatrin.)
Med allt detta sammantaget, tyckte pappa bestämt, att vi skulle ringa polisen igen, så det gjorde jag.
Därefter ringde jag också 1177, för att få information om nackskador och symptom, samt få dokumenterat att vi inte mår bra efter kollisionen.
Ja, jisses, så det kan gå... och så vimsigt det kan bli. Varken mamma eller jag har ju nån erfarenhet av sånt här. Vi blev chockerade, rädda och omskakade, och var ömma, lite yra och stela hela kvällen.
Nu på morgonen är jag stel o öm, och min nacke knastrar betänkligt...
Det är tur att sånt här inte händer mig oftare än vart 38:e år -- jaa, jag tror faktiskt att det var så länge sen en sån här sak hände mig, och då var jag ju bara 15, så det var inte ens jag som körde.
I dagens Dagblad kan vi läsa om en kvinna, som fick besked att hon hade drabbats av en elakartad livmodercancer.
Hon behandlades med cellgifter för denna, men fick därefter veta att hon alls inte haft nån cancer.
Hela den jobbiga cytostatikabehandlingen hade varit i onödan, och den chock, rädsla och ångest cancerbeskedet gav, går inte att göra ogjord.
Fasansfullt!! Men jag är tyvärr inte förvånad. Med den nedmontering av sjukvården och överbelastning av dess personal som vi nu upplever, är dylika händelser bara att förvänta sig.
Själv har jag valt ett tryggt och privat alternativ, där jag får rejält med tid med min mycket kompetenta och varmt omhändertagande läkare.
Hur det blir den dag jag behöver få sjukhusvård, återstår att se...
Förhoppningsvis dröjer det myyycket länge än (kanske aldrig) och då kanske man återställt och återskapat åtminstone en del av vårt trygga vårdsystem.
Fick cellgiftsbehandling i onödan
Den 56-åriga Sundsvallskvinnan behandlades med cellgifter mot en elakartad livmodercancer – som hon inte hade.
Foto: Eva-Lena Olsson
Den 56-åriga Sundsvallskvinnan fick sin cancerdiagnos i juli – livmodercancer, men tre veckor senare togs beskedet tillbaka. Trots det har hon nu beslutat att ta bort livmodern. – Jag orkar inte om det blir något igen, säger hon.
En 56-årig kvinna i Sundsvall har anmält Cancercentrum vid sjukhuset i Umeå till inspektionen för vård och omsorg. Kvinnan fick under sommaren genomgå cellgiftsbehandling mot livmodercancer – i onödan.
– Jag hade haft mens som vanligt fram till mars men sen hoppade den över i april. I mitten av maj började jag blöda, men det var inte riktigt som vanligt, det var mörkt och konstigt. Och sen slutade det inte. Efter två veckor tänkte jag att jag måste ha hamnat i klimakteriet, säger hon.
I början av juni hörde hon av sig till Kvinnokliniken och när hon kom dit konstaterade man att hennes livmoder var förstorad och att man skulle bli tvungen att göra en skrapning. Då trodde man att kvinnan drabbats av druvbörd. Prover skickades till patologen som dock inte kunde avgöra vad det var, och skickade provet vidare till Umeå. Det gick ytterligare några veckor.
I mitten av juli, när kvinnan hörde av sig till Kvinnokliniken hade de fått ett preliminärt besked – choriocarcinoma, en jätteovanlig och jätteaggressiv typ av livmodercancer. Hon fick en remiss till sjukhuset i Umeå och redan veckan därpå inleddes behandlingen. Hon fick en kombination av cellgifter i droppform i venen under tio timmar per dag i fem dagar.
Under den tid hon var på sjukhuset var den cancerspecialiserade gynekologen på semester och den vikarierande gynekologen kunde inte ge något besked.
I väntan på nästa behandling fick hon åka hem och vila i två veckor. När hon kom tillbaka var ordinarie gynekolog tillbaka och kom med ett oväntat besked.
– Hon sa att hon hade fått det slutgiltiga provsvaret från patologen och att jag hade fått fel diagnos. Jag hade ingen cancer. Jag blev naturligtvis jättelättad, berättar kvinnan.
Det har gått drygt två månader och fysiskt har hon börjat repa sig, men psykiskt kan hon inte skaka av sig händelsen.
– Jag ska ta bort livmodern. Jag orkar inte om det blir något igen. Det blir för mycket stress, säger hon.
Hon beskriver det senaste halvåret som en absurd mardröm.
– När man får ett sådant här besked är man helt i läkarnas händer, säger hon."
Olle Selin, en släkting till mina barn, har varit "grön" ända sen han var i tonåren.
Jag minns vilken fantastiskt god mat han lagade redan då -- jaa, han var alltså aktivt deltagande i hushållet hemma hos sina föräldrar. Annars kan det ju vara så att en tonåring väljer att bli vegetarian -- t ext för att det är fel att döda djur -- men vill att föräldrarna tar hela ansvaret för att en fullgod vegetarisk kost serveras vid matbordet. Så var det inte med Olle -- tvärtom!! Han tog stort och aktivt ansvar, och lagade mängder av god mat hemma hos Hasse o Maritta. Och emellanåt råkade vi komma på besök, så att vi fick smaka hans läckra och annorlunda mat.
Olle inspirerade mig, att ändra min då ogröna kosthållning. Han gav mig massor av värdefulla tips och lärde mig mycket om vad kroppen behöver.
Att ni ätit så mycket grönt och nyttigt vid mitt bord, har ni sålunda mycket Olle att tacka för.
Olle är också en stor djurvän och djurrättsaktivist -- men på ett rätt och riktigt sätt... inte en sån som släpper ut minkar i frihet eller sprayar rödfärg på damer med päls.
Nej, han är t ex en av dem, som genom aktiva påtryckningar fått butiker, att sluta ha burägg i sitt sortiment. Det var jag oerhört glad åt, för just ägg är något jag väljer med största omsorg. Jag vill absolut inte äta ägg från hönor, som lidit och plågats under långeliga tider.
Olle startade och drev också för ca 20 år sedan en vegetarisk restaurang här i Sundsvall, men det var sundsvallsborna inte redo för då --- Olle var lite före sin tid.
Idag skulle Grönbetet, som restaurangen hette, gå som hejsan, för nu är Sundsvalls invånare med på tåget och äter mycket sundare än då.
Jag minns än den Ängamat jag åt på Grönbetet... det var den i särklass godaste soppa jag nånsin ätit. Och julbordet i hans familj!!! WOW så mycket gott och fräscht!! I normala fall har jag, som de flesta vet, oerhört svårt för julbordsmat. Det är sååå mycket klägg och sovel. Så var det emellertid inte på Olles julbord -- nej, där var det fräscha, okletiga och goda saker, som passade min gom enormt bra!
Idag är Olle Selin högaktuell med sina goda och gröna hälsodrinkar.
Ni vet, som Anna Skipper ungefär.
Och han använder o rekommenderar sånt, som vi kan plocka gratis ute i naturen -- t ex kirskål och tistlar.
Starta klippet och se hur han mixar goda drinkar till sina gröna intresserade deltagare.
Mmmmmm, va inspirerande!!! Nu åker min mixer fram på Bäckebobänken igen. :D
Bara från fredag eftermiddag till söndag mitt på dan, men ändå tillräckligt länge för att ladda själsbatteriet lite. Det är fantastiskt vad en kort fjällvistelse kan göra för livslust och energi!
Här är några bilder från vår fjällresa:
Vi stannade förstås till på vårt favoritställe: Sibylla i Åsarna. för att äta ett gott hamburgermål.
Där är alltid lika fräscht och trevligt, och maten är jättegod!!!
När jag möts av den här vackra vyn, blir jag alltid lika glad! Det är nämligen här vid Galåbua, som vi ska svänga vänster, och då är det bara en liten bit kvar till vårt sköna Arålund.
Medan vi vuxna satt i den dalande eftermiddagssolen med vår traditionella välkomst-whisky, hade småtjejerna roligt och blev av med lite ackumulerat spring i benen.
På lördagen ägnade sig Olof o pappsen åt karlgöra -- denna helg innebar det att räta upp o lyfta stugan. Tjejerna pysslade, lekte och hade det Arålundshärligt.
- Uschiamej, så rörigt det blivit här genom åren! rös mamsen. Men några timmar senare, var denna röra ett minne blott.
Medan mamsen skötte markservicen och allt inomhusgöra, sorterade, rensade och städade jag boden. Allt det här ratet bar jag ut till släpvagnen, så att lillebror kunde ta med det till tippen.
Se så prydligt det blev! :D
Vår bod innehåller verkligen inga stöldbegärliga lyxprylar, men våra gamla skidor, grillgaller, spadar o andra nyttigsaker har fått ordning och reda -- och framför allt:
Allt gammalt skräp har tagits därifrån. Bara det faktum att där är färre saker, gör jättestor skillnad. :D
Så härligt sorterat och lätthanterligt!
Medan jag rensade ur boden, höll jag liv i elden, så att pappa o Olof skulle få en bra kolbädd till middagsgrillningen.
Mor och far bjöd oss alla på festmiddag --- potatisgratäng, grillad fläskfile, bearnaisesås och grönsaker. Vi åt så att vi var fyrkantiga!!
Under söndagen passade jag också på att elda upp lite skräpbrädor o.dyl. så att vårt Arålund känns prydligt och fint.
Kusin Markus hade tagit ner en hög gran åt oss.
Det här röda plastbandet, som jag hade märkt ut trädet med, satt på broräcket när vi kom.
Gissa om vi blev jätteglada!!! Tuuusen tuuuusen varma tack, Markus!!!
Så här öppen och fin vy fick vi, efter att trädet kom bort. Nu blir det dessutom såå mycket soligare på altanen och såå mycket lättare att ta sig fram med skotern. :D
Ja, det var en kortversion av vår sköna Arålundshelg...
Redan innan vi låst stugan och gett oss av hemåt Sundsvall, såg vi fram emot och planerade för nästa fjällresa. :D
Jag och de mina kommer inte att kunna gå och rösta i kyrkovalet på söndag, så vi var igår till vår lokala förröstningslokal i Bosvedjans kyrka, för att få avlägga våra röster.
Vi plockade åt oss av valsedlar från det parti vi ville rösta på och med pennan i hand började vi läsa namnen, för att sätta kryssen vid våra önskade politiker.
Plötsligt säger pappa, som står och läser på valsedeln till kyrkofullmäktige:
- Men vad är det här? Det finns ju inte en enda person, som är härifrån!!
Och så rabblade han upp orter som jag aldrig ens hört talas om.
- Nämen näe, det där stämmer ju inte! sa jag bestämt. Jag vet ju flera i partiet som kandiderar till kyrkofullmäktige. Var är deras namn då?
Snabbt bläddrade jag fram samma valsedel bland mina egna tre och ögnade igenom namnen. Jag förstod ingenting. Varför kände jag inte igen ett enda namn???
Så såg jag plötsligt vad som var fel. Det var ju helt fel valsedel!! Den gällde ju inte för Sköns församling, utan för ett ställe jag aldrig ens hört talas om -- jag blev så chockerad att jag glömde ta med mig en valsedel hem, men vi minns ortens namn som Sösdala, och det ligger ju verkligen inte nästgårds! (Skåne)
Vi påtalade raskt missen till de ansvariga i lokalen. En av dem sökte igenom den aktuella bunten av valsedlar och fann några få, kanske 4-5 st, riktiga i botten av den -- resten av den stora bunten var sålunda helt tjoflöjt fel.
För att låta dessa få korrekta exemplar, få finnas kvar till andra förtidsröstande, skrev jag mina önskade kandidater på en blank röstsedel. Just detta parti har nämligen många sympatisörer i den här valkretsen.
Vår oro och fundering är nu: Hur många har hunnit rösta i Bosvedjans kyrka och röstat på just det här partiet? Med en valsedel för en Skåneförsamling???
Hur många fler vallokaler har fått fel valsedlar?
Kan det verkligen vara bara här som man fått fel valsedlar?
Det synes oss osannolikt.
Kan det möjligen vara så, att alla som förhandsröstat på just detta parti, bör få rösta igen?
Ytterligare en sak vi reagerade på, var att vi inte behövde legitimera oss. Inte ens fast vi frågade om det och påtalade risken att någon röstar med annan persons röstkort.
- Det är ingen fara. Det går i alla fall bara att rösta en gång per röstkort, fick vi till svar.
Hur ser det egentligen ut med våra val? Hur demokratiskt säkra är de egentligen?
Jag hade verkligen en fantastisk gårdag -- och det precis hela långa dan!! :D
Först löste vi ju Melodikrysset, förstås, och det var extra mysigt o roligt eftersom Märtis o Majre var där!
Sen åkte jag o mor o far in till stan, för att göra en jätterolig sak.
Inne i Stenstan var, som alltid på lördagarna, gratis parkering, så vi kunde parkera på bekvämt avstånd till Stora torget. :D
Vi började med att gå in i Stadshuset -- främst för att hämta ut våra biljetter, men också för få kika på allt det fina. Biljetterna hade jag ju kunnat betala över Internet, men vi ville få gå in o njuta av att titta runt på hur fint de gjort där inne och också titta i turistbyråns härliga butiksdel.
Ute på torget var det Bondens marknad och det är alltid lika humör-boostande!! Jag blir så glad av alla stånden som fyller torget och allt folk som minglar o handlar o myser. Denna lördag var det förstås alldeles extra härligt, eftersom solen sken och värmde alldeles väldigt!
Klockan 12 var det så dags för oss att... ja, scrolla neråt får du se!!
Vi hade bokat biljetter för att åka med Tommy Jansson på guidad "stadsvandring" i den gamla brandbilen.
Det är något vi både velat och planerat i flera år, men det har hela tiden kommit nåt, som hindrat att vi gjort verklighet av det.
Nu hade vi emellertid både vikit lördagen för detta och sett till att boka biljetter i god tid, så att det inte skulle råka vara fullsatt.
Tommy hjälpte oss alla ombord på den gamla charmiga brandbilen, som blev fullsatt innan det bar iväg. Jag tror dock att det bara var vi, som bokat i förväg -- resten av passagerarna hade, som jag förstod det, spontanköpt sina biljetter inne i Stadshusets reception.
Man behöver alltså inte alls boka sina biljetter, så som vi gjorde -- det gjorde vi bara för att vara säkra på att få komma med just den tur, som gick klockan 12.
Längre ner i det här inlägget kommer du att se o förstå varför -- jag hade liksom en tid att passa inför nästa rolighet. :D
Längs bägge sidorna av brandbilen hängde hörlurar. Dessa var utrustade med volymknapp, så att varje person själv kunde ställa in volymen. Strålande bra lösning! Och suveränt bra ljudkvalitet var det också!!
Tommy var en alldeles fantastisk stadsguide!!! Oerhört intressant och underhållande!! Jisses vad jag skrattade!! Det var mycket länge sen jag hade en så rolig och lärorik timme!!
Genom Stenstan och ända ned till Sundsvalls gamla järnvägsstation -- nuvarande Casino Cosmopol -- tuffade vi med gamle Aron, som den gamla trotjänaren heter. Och hela vägen berättade Tommy om den ena intressanta saken efter den andra -- det var en rolig och underhållande blandning av lokalhistoria och mer övergripande allmänhistoriska fakta, som blandades med små anekdoter och skojigheter för både gammal och ung.
Jag och mina föräldrar sa unisont och med emfas, när vi klev av på torget:
- Men OJ va bra det här var!!! VARFÖR har vi inte gjort det här tidigare?? Det HÄR måste vi se till att Olof o Kattis o flickorna åker, och då bokar vi också och åker turen en gång till!!!!
Jag säger bara:
Har du inte åkt med Tommy i brandbilen Aron än? Då har du verkligen missat nåt!!! Åk vet'ja!!! :D
(Om man läser på Visit Sundsvalls hemsida, så ser det ut som att brandbilen bara går under augusti, men Tommy berättade att han fortsätter köra i september också, och även under de lördagar som det är Bondens marknad i höst.)
Ja, det var den min mysiga o roliga lördag so far... men den fortsatte med mer mysigt o trivsamt, må ni tro!!
Efter den roliga brandbilsturen och några uträttade ärenden, var det dags för mig att åka hem o förbereda inför min mys-middag-på-altanen kl 16.
Jag hade bjudit in mina kära föräldrar och mina bröder med fruar o barn till att mysa i eftermiddagssolen hos mig. Eftersom jag fått ett vikariat, hade jag dessutom råd att bjuda på lite sån mat som jag gillar och mår bäst av. :o)
Det här är några av de saker, som fanns på mitt buffébord:
Frasrulle med fyllning av fetaost.
(Jag glömde tyvärr fotografera de mumsiga små pirogliknande frasknytena, som fanns med två olika fyllningar --- den ena sorten med enbart fetaost och den andra med en spenat-fetaost-fyllning.)
Ägghalvor med majonnäs och räkor. I bakgrunden en burk av Lommanders underbart goda bearnaisesås.
Grillad kyckling och ett par goda ostar.
Gurka, salami, vindruvor, tomater, rostade saltade mandlar och dito solrosfrön.
Välsmakande och tuggig segkaka från bagarna på Selånger marknad --- segkakorna är nästan identiska med dem, som vi under min barndom o uppväxt brukat baka hemma i bagarstugan på vår gård. Välsmakande nostalgikick! :D
Bönröra med finkrossade tomater o chili, soltorkade tomater och stora oliver fyllda med fetaost, sallad med babyspenat och ruccola, en god creme fraiche-sås med "hetta" av sweet chili-sås.
Druvor och vattenmelon.
Fetaostfyllda oliver o soltorkade tomater i god olivolja.
Bönröra bestående av två sorters bönor, röd finhackad lök, lite riven vitlök, persilja och finkrossade tomater smaksatta med chili.
Enkelt och snabbt! Bara ihoprörd och sen klar att servera. MUMS! Dessutom hållbar i kylen i många dagar!
Småflickorna lekte o myste på filtar i den sköna eftermiddagssolen, medan vi vuxna umgicks, pratade och var vuxentråkiga, och sen gick de in o såg Astrid Lindgrens "Gullpian" sisådär en tre fyra gånger på raken.
Vi avslutade vår buffémiddag med kaffe, alternativt cappucino, lite punsch eller whisky, och en panacotta-liknande naturell yoghurtbaserad efterrätt, som jag gjort i diskbesparande och barnvänliga plastmuggar.
Vi satt ute ända tills solen försvann bakom grannhuset, då det dels blev lite för kallt att sitta ute, dels var dags för flickorna att få komma hem och sova.
Oooiih, så himla roligt med en medlems-kund-kväll!! Och såååå lägligt den kommer!!!
Precis nu, när jag ska börja jobba till veckan och inte äger ett enda par jeans!
Jag viker sålunda torsdag kväll (29 augusti) för att vara med på en mysig o trevlig medlemskväll i ESPRIT-butiken med snacks, läskande dryck och fina medlemserbjudanden.
Som medlem har man rabatt, och om man inte redan är medlem, så är det helt okej att man blir det under kvällen. :D
Nån som har lust att haka på och göra mig sällskap till ESPRIT i Birsta?
Vore trevligt att ha både pratsällskap o smakråd! :D
Hon börjar vara så stor, att hon vill sitta i egen stol. Jag har därför gjort i ordning vår familjs gamla charmiga barnstol, som min pappa satt i för 75 år sedan, och som mina egna barn också suttit i.
Jag ska nu bara ordna remmen mitt fram, så är den färdig för lill-Maire.
Den har fått en fint rosa och avtorkbar sittdyna ifrån Babyproffsen i Birsta.
Majremormorn har också rustat sig med en mjuk, rosa, avtorkbar och maskintvättbar haklapp, och en söt Pinguskål med dito sked. :D
För mig var detta en förfärlig och skrämmande nyhet. Det hade gått mig totalt förbi och inte ens i min vildaste fantasi, hade jag trott att något sådant kunde vara möjligt. Inte kan man väl pumpa radioaktivt vatten rakt ut i våra hav? Det faller ju på sin egen orimlighet, eller hur? Och ändå är det just precis det man gör.
Och det är verkligen inga små mängder heller, utan hela 300 ton vatten per dygn!! Det är sååå mycket mer än man kan greppa eller förstå... man kan liksom inte skapa sig nån bild eller känsla av exakt hur mycket detta är... och ändå tillåts det fortsätta, utan att media larmar o upplyser oss. Har detta inget nyhetsvärde? Eller har man redan skrivit så mycket om det, att gemene man är fullständigt insatta och upplysta i ämnet? Är det bara jag som missat detta?
Nu har det emellertid kommit en skärpt varning, eftersom en anställd berättat för media att en s.k. spilltank med högradioaktivt vatten från Fukushima läcker högradioaktivt vatten.
Som genom någon slags slump, råkar mängden vatten -- 300 ton! -- vara precis densamma, som Tokyo Electric Power Co (Tepco) tidigare medgett, att de släpper ut i Stilla havet varje dygn... d.v.s. det vatten, som de spolar över och genom reaktorerna, för att kyla ned dessa, och därefter låter rinna rakt ut i havet.
Jag läser och ryser... detta är förfärande och djupt olustigt!
Japans strålskyddsinspektion höjer nu varningen för strålningsrisk från grad 1 till grad 3, vilket betyder "en allvarlig incident" på den internationella skalan.
Vattnet som just nu läcker ut är så förorenat, att en person, som står i närheten under
en timme, utsätts för hela fem gånger högre strålning, än den rekommenderat högsta årsdosen för en anställd.
Det sydkoreanska flygbolaget Asiana ställer fr.o.m oktober in sina reguljära flygningar till Fukushima. Stoppet beror på resenärernas rädsla för strålningen.
Jag kan emellertid inte förstå varför den japanska strålskyddsinspektionen kommer med den här skärpta varningen först nu -- hela 2,5 år efter det stora Fukushimahaveriet! Och under tiden har man pumpat dessa obegripligt gigantiska mängder radioaktivt vatten rakt ut i Stilla havet!!!
Världens allra största ocean, som utgör hela 32 % av jordens totala yta, har alltså förgiftats av Fukushimas radioaktiva kylvatten i två och ett halvt långa år!!
Kalifornien, Hawaii, Australien, Nya Zeeland och såååå många fler!! Ja, jisses så många länder, som ligger i eller vid Stilla havet!! Och alla dessa har, under hela denna långa tid, successivt förgiftats av kylvattnet från Fukushima... och möjligen också av det höggradigt radioaktiva spillvatten från den tank, som man nu rapporterar att den läcker.
Men det är alltså först nu, när en anställd whistleblower rapporterat till media, att en s.k. spilltank har läckt högradioaktivt vatten, som man skärper varningen.
Är detta vatten så mycket farligare, än det de tidigare släppt ut? Hur vet vi det? Vågar vi tro på det?
Är detta ens ett nytt läckage eller är det ett påhitt, för att rättfärdiga sin nu skärpta varning, och sopa under mattan att man egentligen inte gjort tillräckligt på hela 2,5 år? Har det här högradioaktiva vattnet stått och läckt ut ner i marken, ända sedan tsunamin orsakade Fukushimas härdsmälta i mars 2011?
News of the leak, which was discovered on Monday morning, comes after Tepco admitted that up to 300 tonnes of highly contaminated water from the site was seeping into the sea every day.
Government officials said they could not rule out the possibility that the site had been leaking radioactive matter since the plant suffered a triple meltdown on 11 March 2011.
The leak is the worst such incident since the March 2011 meltdown and is separate from the contaminated water leaks, also of about 300 tonnes a day, reported recently.
"... the water had seeped into the ground after breaching a concrete and sandbag barrier around the tank."
Tepco, som äger Fukushima, kan alltså inte svära på, att vattnet inte stått och läckt ner i marken ända sedan mars 2011. Och man vet inte exakt vart det läckta vattnet har tagit vägen!
Jag vet verkligen inte vad jag ska tro... jag vet bara att detta verkligen inte är okej och att det är ofantligt skrämmande.
Jag lät också publicera texten som insändare i våra lokala tidningar.
Den handlade om min oro över att våra svenska jordbruk och gårdar läggs ned i så förfärande rask takt, att vi om 25 år inte kommer att ha en enda kvar -- om vi inte gör något för att förändra detta, vill säga.
Upprörande och skrämmande, eller hur?
Det som upprör och skrämmer mig allra mest är emellertid, att vi alla kan göra något -- för alla kan bidra med en liten del, och alla kan vi kan påverka genom att, på olika sätt, visa var vi står i frågan om våra svenska gårdar -- och ändå rycker gemene man på axlarna och menar att "det där får väl nån annan göra nåt åt, för vad kan väl jag göra?".
Några sa också till mig, att jag ropade varg för ingenting -- man menade att våra svenska bönder har det gott, att de är lata och gnälliga o bara ville roffa åt sig mer pengar.
Jisses amandus, säger jag bara...! Sånt okunnigt trams orkar jag inte ens bemöta -- jag skulle inte ens veta var jag skulle börja.
Så ni ser, jag ropar inte alls varg i onödan. Våra svenska gårdar ÄR faktiskt hotade!!!
Läs artikeln här nedan eller på st.nu.
Från vänster Emil Bruneryd, före detta mjölkbonde i Töva, Jörgen Berglund (M), kommunstyrelsens ordförande, Jenny Gradin, styrelsen LRF, Peder Björk (S), oppositionsråd och Thure Eriksson, ordförande LRF Västernorrland i samspråk.
Fotograf: Jan-Arne Bäckström
Nytt hot mot mjölkbönder
TÖVA För fem år sedan fanns det 80 mjölkbönder i Medelpad. I dag finns det 35. Nu oroas LRF för mjölkböndernas existens i länet om regeringen tar det utredningsförslag som ligger angående förändrade stöd.
Under tisdagskvällen var företrädare från olika lokala partier i Sundsvall inbjudna för att få ta del av förslaget. Bakgrunden är den lägre avgift som Sverige ska betala till EU. Det innebär att stödet till jordbruket kommer att minska enligt utredningsförslaget.
För jordbrukarna i Medelpad handlar det om totalt 16 miljoner årligen. Det är bland annat stöd till odling, mjölkproduktion, vallodling, startstöd till nya unga jordbrukare, utbildningsbidrag med mera.
Det är stöd som betalas ut genom det som kallas pelare två. Även pelare ett får mindre pengar, där stödet betalas ut för jordbrukets arealyta. Från LRF anser man att man borde flytta över 500 miljoner från pelare ett till pelare två.
– Då skulle stödet för produktionen finnas kvar, säger Thure Eriksson, ordförande för LRF Västernorrland.
Samtidigt så är djurlagarna hårdare i Sverige och LRF ställer frågan vilken nytta djurskyddet i Sverige gör om djuren ska leva utomlands. Sällskapet besökte Emil Bruneryds gård i Töva. En mjölkproducent som gav upp för ett år sedan. Inkomsterna räckte inte för att klara utgifterna.
Nu hoppas LRF att de lokala politikerna ska påverka sina partier i riksdagen. Nästa vecka väntas beslutet komma. Både oppositionsrådet Peder Björk (S) och kommunstyrelsens ordförande Jörgen Berglund (M) var eniga om att det är viktigt att rädda den nationella livsmedelsproduktionen.
Utedass och avsaknad av rinnande varmt vatten, gör att en dusch känns som om någon svängt ett magiskt förvandlande trollspö över en -- jag minns det såå väl från förr, innan vi hade vår bastu/dusch-stuga i Arålund. :D
Jag var tidigare aktiv politiker för Centerpartiet -- under mandatperioden inför valet 2010 intensifierades mitt engagemang och arbete i partipolitiken.
Jag var bl.a. en mycket flitig skribent i flera forum, och gjorde därför en hel del research kring olika frågor, som intresserar mig. Bland annat råkade jag läsa om något, som heter Panzisjukhuset -- det ligger i Bukavi, som är huvudstad i Demokratiska Republiken Kongo, DRK i Centralafrika. Detta sjukhus startades och drivs av en beundransvärd och hjältemodig man, som heter Denis Mukwege.
Mukwege kommer snart ut med sin biografi. Den ligger på bokhandelsdiskarna i oktober och jag har önskat mig i julklapp av mina kära föräldrar.
Innan jag skriver mer om just Denis Mukwege och Panzisjukhuset, ska jag dock ge några allmänna fakta kring just detta land/område.
Demokratiska Republiken Kongo, som det numera heter, ligger mitt i Afrika.
Landets storlek är måhända lite svår att uppskatta utifrån en karta.
Se på nästa bild, så får du en bättre hum om hur gigantiskt det är.
Här har någon klistrat in en bild av Kongo ovanpå en kartbild, som är lite mer välbekant för de flesta av oss. Plötsligt ser man hur enormt stort Kongo är. Dess yta är gigantisk och bebos av mer än 62 miljoner människor -- det ligger på 20:e plats i en befolkningslista över jordens 246 länder.
Demokratiska Republiken Kongo, DRK, är också känt under namnet Kongo-Kinshasa.
För en del klingar dock möjligen namnet Zaire lite mer bekant -- detta var det namn, som president Mobutu gav landet, då han inledde en afrikaniseringsprocess i akt och mening att klippa banden med kolonialmakten, d.v.s. Belgien.
Mubutu bytte ut allt, som påminde om kolonialismen. Floder, sjöar, städer och t.o.m. sitt eget namn bytte han ut till mer afrikanskklingande sådana.
Den zairiska nationalismen var ekonomisk inriktad. Den hade syftet att ta kontrollen över ekonomin från de utländska intressena och göra så att all egendom skulle tillhöra zairiska medborgare.
1973 konfiskerade staten 2 000 företag, som ägdes av utlänningar -- dock undantogs amerikanskägda företag. Företagen överlämnades till zairier, mestadels inom den politiska eliten, och Mobutu själv såg till att förse sig rejält.
Inom några månader stod det klart att konfiskationen givit upphov till en ekonomisk katastrof i Zaire. Trots det fortsatte Mobutu att "radikalisera revolutionen" genom att ge sig på industrin, som huvudsakligen kontrollerades av belgiska intressen.
Mobutus agerande fick den zairiska ekonomin att totalkollapsa, men han fortsatte slösa bort utlandslånade medel på prestigeprojekt och stoppa undan rejäla summor på sina egna och den politiska elitens utländska bankkonton.
1976 var landets ekonomi slutgiltigt driven i botten, och Mobutu tvingades ta hjälp av Internationella valutafonden och följa dess ekonomiska politik.
Kvar av detta egentligen tillgångsrika land, är mest bara krig, lidande, krig, lidande och ännu mer krig och lidande.
80 % av landets befolkning är kristen, varav ca 30 % är protestanter -- resterande 50 % tillhör romersk-katolska kyrkan. Landets invånare är sålunda inte muslimer, vilket ofantligt många svenskar tror.
Och i detta jättelika kristna land, som, så länge vi vet och kan minnas, har skövlats och plågats svårt av inbördeskrig, våld och elände, finns alltså den heroiske och varmhjärtade läkaren Denis Mukwege.
Här är lite Wikipediafakta om chefsläkaren, som startade och fortfarande driver Panzisjukhuset:
Denis Mukwege, född 1 mars 1955 i Bukavu, är en kongolesisk chefskirurg, specialiserad på gynekologi. Mukwege arbetar vid Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo-Kinshasa.
"Hans arbete är ett lysande exempel på vad mod, ihärdighet och bärande hopp kan uträtta för mänskliga rättigheter och värdighet, i en tid då dessa värden tycks som mest avlägsna."
Mukwege har också nominerats för Nobels fredspris, och utsågs 2010 till hedersdoktor vid medicinska fakulteten vid Umeå universitet.
Har du aldrig tidigare hört talas om Denis Mukwege eller Panzisjukhuset?
Läs då gärna lite genom att klicka på följande textavsnitt -- de är länkar, som tar dig vidare till olika sidor med förfärande information, hårresande fakta, chockerande uppgifter och djupt berörande personberättelser.
Det finns också en tidigare utgiven bok, som heter "De glömda kvinnornas röst".
Det är författaren Birger Thureson, som mött Denis Mukwege och några av de våldtagna kvinnor, som får hjälp på Panzisjukhuset, efter upplevelser av ofattbar grymhet och ondska.
"Om de kommer från helvetet, så är det här kanske inte himlen, men någonting ganska nära. För här får de veta att de har ett värde. Att deras liv är värda att rädda och deras framtid kanske inte är alldeles hopplöst mörk."
Som avslutning på detta maratonlånga, men angelägna inlägg vill jag säga följande:
Jag är sååå ofantligt lyckligt lottad, som lever i ett land, där våra vardagsliv inte präglas av krig, smärta, lidande, ondska eller dylikt elände, och jag tackar Gud för att jag har det så himla tryggt o gott, men mitt hjärta värker för Kongos kvinnor och barn.
Jag skulle önska, att många många fler ville öppna sina hjärtan och ge en slant till Panzisjukhusets synnerligen angelägna och livsviktiga verksamhet.
Jag skulle vilja utmana er läsare, att avstå från ett enda hamburgermål och istället ge denna slant till Panzisjukhuset! Tänk så ofantligt mycket din hamburgerpeng skulle hjälpa!!
