Sköna soliga Arålundsdagar
I strålande soligt onsdagsväder, åkte jag o mina föräldrar upp till vår familjs stuga i Arålund, efter att jag hållit mitt morgonpass på gymmet.
Vi stannade, som vanligt, till på Sibylla i Åsarna, där pappsen bjöd på mumsigt hamburgermål.
Kiosken/gatuköket har sen ett par år tillbaka en ny ägare, som heter Ali Leku, och han har verkligen omdanat och lyft stället! Vi stannar alltid där för att äta, när vi är på väg till fjälls.
Där är alltid lika välkomnande, mysigt och gemytligt -- dessutom är maten fräsch och jättegod!!!
Det är verkligen stor skillnad på Sibylla och Sibylla! :D
När vi kom fram till stugan, var det fortfarande jättevarmt och strålande sol, trots att det var sent på eftermiddagen.
Vi packade raskt ur bilen och...
... satte oss på altanen med nåt läskande o kallt.
Vi satt jättelänge och bara småpratade o hade det skönt....
Precis hur mysigt och trivsamt som helst!
Det var emellertid nästan helt vindstilla, så svedda, knott o mygg blev lite enerverande.
Med en myggspiral var det dock helt okej ända tills vinden dog helt -- då var det dags att gå in i stugan, tyckte vi.
Morgonen därpå var pappa tidigt igång med Projekt Nytt Tvättställ.
Det gamla, som i flera år haft ett tillknycklat vattenlås och för varje ny kran/pump fått nya hål och ingrepp, skruvades slutgiltigt bort...
... och vi började fundera över och prova fram, hur man skulle kunna fästa det nya -- detta var nämligen inte helt självklart, eftersom både form och konstruktion var en helt annan, än på det gamla.
Vi testade o funderade, innan vi slutligen bestämt oss för hur det skulle utföras.
Under tiden passade mamsen på att damma o städa lite.
Det där med vattenlåset och röret ner till golvet, var det bökigaste och svåraste, för vinklar och avstånd stämde inte, men vi lyckades få till det ändå!
Pappa "gradade" kanten på anslutningsröret till vattenlåset...
... och smorde in den med fett, så att den inte skulle vara trög och tränga undan tätningen inne i röret.
Ta-daaa! Se så bra det blir!! Kvar är bara att lägga en rejäl fästande sträng silikon längs bakkanten och sidorna. Och så montera dit den nya fotpumpen till kranen, förstås! :D
Äntligen blir det en fotpump igen!!! Nu har vi provat alla möjliga och omöjliga varianter på pumpar, men kommit fram till att en sån fotpump, som vi hade förr, ändå är det allra bästa.
Vi har haft två såna tidigare, men de har frusit sönder, trots att vi noggrant tömt dem, innan vi åkt hem, så nu har vi ordnat en lösning där pumpen är löstagbar och tas med hem varenda gång.
Peeerrrfect!! :D
Och solen bara fortsatte stråla o värma vårt ljuvliga Arålund. :D
Vinden fläktade precis lagom mycket, för att hålla mygg o svedda borta.
Se så fint vi har det i vår sköna Arålundsoas!
Grönskande härlig fjällnaturutsikt, eller hur? :D
Vi har emellertid ett litet "problem" i vår härliga oas... MÅRD!!
Det är ett nattaktivt djur med starka klor o tänder, som gör att det lätt tar sig in där det vill.
Vi har tidigare haft påhälsning och då var den/de bl.a. in på vinden, men vi lyckades få bort den/dem och sen har vi inte sett varken mården eller spår av den på jättelänge. Tills nu, vill säga.
Vår första natt i stugan denna gång, vaknade jag av att mården var på besök -- den sprang på ventilationsröret av metall, som syns till höger i bild. Blixtsnabbt blev jag klarvaken och insåg att jag måste rädda våra kylboxar -- dessa stod på vardera sidan om stugan.
Instinktivt rusade jag upp i det becksvarta nattmörkret och slängde upp ytterdörren. Först då insåg jag, att detta kanske inte var så klokt agerat -- där satt nämligen det stora mörkbruna djuret på altanräcket, mindre än en meter ifrån mig.
Jag fick hjärtat i halsgropen och drog blixtsnabbt igen dörren igen, så att jag bara hade en liten springas öppning. Sen bankade jag flera gånger med handflatan i dörren och ropade högt åt den, innan jag åter öppnade dörren. Med bultande hjärta kollade jag sedan att den var borta från räcket, innan jag barfota tassade ut på altanen, nappade åt mig kylboxen, skyndade in igen och stängde dörren.
Därefter skyndade jag över till köksfönstret, men innan jag öppnade frågade jag viskande mina föräldrar ifall de var vakna -- det hade känts tryggt med lite vaket stöd, men de sov djupt trots allt oljud jag hittills fört. Med skakande knän tog jag sålunda ett djupt andetag och kastade sedan upp fönstret, ryckte in kylboxen och stängde det så fort jag nånsin kunde.
Mården har tidigare gånger visat sig vara skrämmande o onaturligt närgången och orädd, så jag var lite osäker på om den fortfarande var kvar utanför stugan. Med en puls på hur-mycket-som-helst, gick jag därför runt och kikade ut genom stugfönstren, men jag såg inte till den mer.
Vi brukar kunna ha en kylbag bekvämt parkerad på en liten hylla i skuggan vid köksfönstret, så att vi slipper gå ut så fort vi ska ha något, men det gick nu inte. Vi fick istället använda oss av vår nedgrävda "källare" -- den består av två metallkantiner och där tar sig varken mård eller andra djur in.
Lite bökigare, men fullständigt tryggt.
Vi hade också påhälsning av andra djur.
När vi satt i solskenet och småpratade hörde vi plötsligt en skälla närma sig. Vi tassade bort till stugknuten och fick se den här renkon och hennes kalv komma vandrande mot stugan.
De var så mörka och vackra i skinnet, och hennes horn var som klädda av mörkbrun sammet.
För er, som nu ruskar på huvudet och tänker "Mäh, renkorna har väl inga horn!", kan jag berätta att jag nu lärt mig, att renarna är det enda existerande hjortdjuret, där bägge könen har horn. :o)
Simlan och den söta kalven traskade långsamt längs baksidan av vår stuga...
... svängde upp mot Markus stuga...
... och gick vidare upp mot vägen.
Det är inte varje år vi har turen att få påhälsning av renar eller fjällkor, men emellanåt händer det och just denna gång lyckades jag ha kameran framme.
En eftermiddag gick pappsen o jag ut för att plocka oss lite hjortron.
Eftersom mamsen inte är särskilt förtjust i hjortron, men desto mer i blåbär, tog jag med en extra liten hink till dessa. Detta visade sig vara tur, för det fanns sååå mycket blåbär!! Oturligt nog fanns dock inte lika gott om hjortron.
Här är mina bägge hinkar efter bara en liten stunds plockning. :D
Pappsen vilar ryggen o pustar ut en stund i skuggan, och passar på att lyfta på myggnätet.
Det var, som sagt, dåligt med hjortron, men det berodde mest på att det varit andra plockare där före oss. Vi fick dock ihop tillräckligt för att vara helt nöjda.
Den största delen av tillfredsställelsen och myset ligger ju också i, att njutningsfyllt vandra runt ute i myrmark och skogsbryn -- inte i hur mycket bär man får med sig hem.
Fjällnaturen är så underbart varierande och färgrik, eller hur?
Solen och naturen skapar så härligt dramatiska och vackra färgkontraster.
På väg till bilen råkade jag på ett ställe med så härliga mossrevar.
Märkliga jättelånga och bjärt gröna mossrevar. Läckert, eller hur?
Hemma på altanen satt vi sedan i solskenet och rensade våra bär.
Blåbären var renplockade, så dessa kokade mamsen sylt på omedelbums. :D
Det är något alldeles särskilt med de här vackra orange-gul-röda bären, tycker ni inte?
Jag bara älskar dem!
Vi har ju inga bekvämligheter som rinnande vatten eller el i vår stuga, utan hämtar vårt vatten i dunkar.
På sommaren har vi emellertid vatten i en slang fram till vårt tomt. Denna har dock en tendens att klatra på så sätt att slangskarvarna glider isär.
Här har pappa o jag varit på en rekognoserings- och åtgärdstur, som återställt vattenflödet igen.
Det finns så ofantligt mycket vackert uppe vårt Arålund. Se t ex på den här sagolikt härliga stenen!
Är den inte bland det allra vackraste du sett? Jag skulle så otroligt gärna vilja ta hem den, men inser såklart, att en sten av den här storleken inte går att frakta i en personbil.
Fast visst vore den en fantastisk skönhet, att ha hemma på gården?
Linneor är små och anspråkslösa, men fullständigt bedårande vackra blommor -- och i vårt Arålund är det alldeles fullt av dem i skogen bort mot bäcken.
Smålands landskapsblomma i våra Oviksfjäll. Så små, så rangliga och såååå skirt vackra!!
Vi går en tur ner till lillebror Olofs stuga, för att se så att allt står rätt till, innan vi packar ihop och beger oss iväg hem mot Sundsvall igen.
Vid infarten till hans stuga passar jag på att ta en bild på ett tätt bestånd av kråkbär -- ett synnerligen nyttigt bär, som helt oförtjänt hamnat i skuggan av de välsmakande blåbären, lingonen och hjortronen.
Här är lite information om kråkbär:
Det finns knappt 20 arter av kråkbär i världen och de som växer här i norr är svarta.
Bäret innehåller färgämnet antocyanin, som är en polyfenol med goda hälsoegenskaper.
Forskningsrön tyder på att antocyaniner verkar antiinflammatoriskt och påverkar
synen, hjärnan samt hjärta och kärl.
Antocyaniner finns i blå och röda bär, exempelvis blåbär, men ännu rikligare i kråkbär.
I Sveriges skogar produceras ca 250 000 ton blåbär och vi plockar ungefär 10 000 ton.
Mängden kråkbär i skogarna är inte känd, men kan uppskattas till 100 000 ton.
Kråkbär är ungefär som aronia -- d.v.s. det har en lite fadd och besk smak, och lämpar sig utmärkt för att blandas med andra bär i sylt, marmelad, saft och bakverk.
Nästa år ska jag plocka rikligt med kråkbär och lagra i frysen. :D
Som sagt -- på väg till Olof o Kattis stuga. :D
Pappa checkar att mården inte varit in i deras stuga --- det hade den nämligen varit i en bekants stuga ovanför vägen, och där hade den tagit sig ut igen, genom att helt enkelt tugga sig ut genom väggen.
Här är emellertid allt i sin ordning. :D
Mamma poserar lite motvilligt, så att jag får med Olofs fina vy bortöver myren.
Vägen upp till våra stugor och skogen ikring den, är så himla fin!! Jag vill bara måla!!! :D
- Snääälla, Markus, då du har tid nån gång framöver... vill du fälla den där granen åt oss? vädjade mamsen. Och vår snälle kusin/systerson/granne lovade att lösa det åt oss. :D
Här är hjortronen packade för hemfärd -- de mogna bären för sig, och de ännu inte helt mogna bären för sig.
Innan vi åker, tar vi oss en sista mysfika på altanen. Sen packar vi ihop, låser stugan och ger oss iväg.
Strax utanför Börtnan, får jag syn på dessa ljuvliga kossor och stannar såklart för att knäppa några bilder. Är inte detta en helt underbar och ljuvlig syn, så säg?!
Vackra kossor, som vandrar omkring helt fritt ute i naturen och mumsar i sig av hjärtans lust.
När de är mätta och deras inbyggda "mjölkningsklocka" gör sig påmind, vandrar de helt sonika hem till buan för mjölkning o kvällning tryggt hemma i hagen. Sånt här gör mig så lycklig! Så här ska det vara!!
Dryga tre timmar senare var vi hemma i Sundsvall igen och där väntade Ida oss med godaste hemkomstmiddan nånsin: Grillat kött, grillad baconlindad sparris, grillade baconlindade tomater och torkade plommon, grillad haloumi, potatisklyftor, superfräsch o god sallad, jättegott koolijox och tzatziki, och en helt underbar hallonpaj med vaniljvisp till.
Tyvärr, var jag så hungrig och det var så himla mumsigt, så jag glömde helt att knäppa några bilder på den vackra o goda festmåltiden, men tuuuuusen tuuuuusen tack, stumperumpan, för en sååå god o mysig hemkomstmåltid!
Kommentarer
Trackback
