Dramatisk himmel över Bäckebo
Regn och oväder skapar ofta fantastiskt vackra himlar och färger -- något som fascinerar mig mycket.
Den här dagen var vyn från mitt köksfönster en märklig blandning av dramatik och skönhet.
Åt ena hållet syntes en hotande och mörk blågrå himmel med ovädersmoln, som lovade oväder.
Åt andra hållet var det en klart ljusblå skymningshimmel med tunna strimmor av ljusgrå moln.
Himlakontrasterna idag speglade livet och världen så rätt.
Ljus och mörker. Gott och ont. Harmoni och kaos.
Den gav mig en välbehövlig påminnelse om att det finns bägge delarna.
Jag behöver fokusera på att vända mörkret ryggen och fästa blicken i ljuset.
Det är där jag får lugn och energi, som bär framåt.
Tack för allt vackert
Vackra gåvor, som fyller mig med glädje och tacksamhet. <3 <3 <3
Tack, tack, tack, kära ni! <3 <3 <3
Tacksamhet
En av de unga kvinnorna på "mitt" flyktingboende, har inte kunnat kontakta sin familj, som är på flykt någonstans -- var vet hon inte och det skapar såklart stor oro.
Nästan alla flyktingar har en smartphone av något slag. Många svenskar reagerar negativt på detta, eftersom de anser att det är ett tecken på att de har pengar och därför inte behöver hjälp eller skydd. Men det är så här:
En riktigt bra smartphone kostar multum i Sverige, men en begagnad eller en enklare smartphone kostar oss inte många hundralappar, och i andra länder kostar samma mobiler väsentligt mindre.
Att köpa någon slags smartphone är det lättaste och billigaste sättet att hålla kontakten, eftersom massor av ställen erbjuder fritt wi-fi och då kan man ringa gratis via gratisprogram som Viber eller Skype.
Dessa program fungerar dock bara med smartphones och den unga kvinnan på "mitt" flyktingboende hade bara en enkel knapptelefon. Med denna kan hon bara ringa, om hon har pengar på sitt kontantkort. Efter månader på flykt har såklart nästan ingen några pengar kvar att ringa för. Nästan alla är beroende av wi-fi.
Så fort jag förstod orsaken till hennes djupa oro, satte jag igång sökandet efter en begagnad mobil åt henne. Jag kontaktade vänner i tanken att de kunde fråga runt lite. Jag la också ut en förfrågan på Facebook, där jag har min "klassrum online".
Det dröjde inte länge förrän en f.d. elev hörde av sig och erbjöd en begagnad Samsung Galaxy. Jag blev självklart jätteglad, men min glädje var ingenting i jämförelse med den unga kvinnans glädje, när jag gav henne telefonen. Hon skrattade och trampade runt på stället. Hon strålade som en sol och höll den mot sitt hjärta. Hennes glädje och tacksamhet visste inga gränser.
Eftersom min elev och den unga kvinnan talar samma språk, så ska jag försöka sätta dem i kontakt med varandra. Att få uttrycka glädje och tacksamhet är ofantligt värdefullt -- lika värdefullt som att få ta emot glädjen och tacksamheten över en gåva man gett.
Tänk, att en begagnad enklare smartphone och ett fritt wi-fi, kan ge så stor glädje och själsligt lugn. För oss som har, är det kanske självklarheter i vardagen. Vi har enormt mycket att lära och massor av självklarheter att känna tacksamhet över.
Lyslördag 2015
Förr har jag alltid gått på det vackra evenemanget Lyslördag, men i år hade jag tänkt stanna hemma.
Det har varit såååååå mycket under såååååå lång tid och väderleksrapporten utlovade iskallt blåsigt väder.
Men så tänkte jag om. "Jag måste orka", tänkte jag, och organiserade istället så att flyktingarna fick skjuts till och från Lyslördag.
De som ville slöt sålunda upp med mig utanför Casino Cosmopol.
Tyvärr hade den tjänstgörande personalen inte förberett de "nyaste" flyktingarna på hur kallt vårt klimat är, så de hade intet ont anande gett sig iväg iklädd bara huvjacka och jeans. Inga extra par byxor, inga extra tröjor, ingen mössa och inga vantar. De frös alldeles väldigt, så bussen fick komma tillbaka och hämta dem efter bara en liten stund.
De som var "gamla" flyktingar ur den första gruppen som kom (ja, ett par höll jag ju kvar och två par hade felaktigt transporterats till Lycksele, så de har återvänt hit), hade lytt mina goda råd och var mycket väl påklädda.
Vi stannade ända till slutet och njöt av varje iskall, men vacker, minut.
Här är filmklipp från årets vackra Lyslördag.
Ett rum och kök att hyra ut?
Har du ett rum och kök eller liknande att hyra ut?
Skulle du i så fall kunna tänka dig att hyra ut till ett mycket fint och skötsamt albanskt par?
Om de får grönt ljus från Migrationsverket, så behöver de någonstans att bo.
Helst här i Sundsvall eller någonstans i närheten.
Ibland träffar man människor, som man liksom "klickar med" på direkten och som får en jätteplats i ens hjärta. Det här är två såna människor. <3
Hade jag haft plats, så skulle de fått bo hos mig - jag önskar att jag hade det! - men det har jag tyvärr inte i min lilla tvåa.
Sålunda; har du, eller känner du någon som har, en uthyrningsdel i sin lägenhet eller villa?
Plötsligt borta
Jag har under några veckor varit frivilligarbetare i min lokala gympasal. Det har blivit många timmar bland flyktingarna, som placerades där.
Flyktingarna i just min gympasal bestod av par och barnfamiljer. Jag har därför under dessa veckor hjälpt, umgåtts och lärt känna personer från 4 månader upp till pensionsålder.
Vi har samtalat och lärt känna varandra via min stapplande persiska, deras lika stapplande engelska, gester, kroppsspråk och papper o penna.
Vi har samarbetat jättefint kring städning, mat och undervisning i svenska. Undervisningen har bl.a. varit listor av grupperade svenska ord, som jag satt upp på väggen.
De svenska orden hade jag skrivit med svart färg och sedan plastade jag in alla A3-papper, så att de fick en tålig yta, som man kan skriva på och sedan sudda ut med en våt papperstuss.
En av de yngsta afghanska killarna kunde en del engelska. Jag skrev därför orden på engelska med en röd penna, sedan skrev han översättningar till dari med grön penna. Slutligen fick vi hjälp av några arabisktalande, att skriva orden med blå färg på arabiska. Det tog många timmar av samtal, mim-teater och samarbete för att få fram rätt översättningar, och väldigt många var engagerade i detta över-språk-och-gränser-projekt.
Vi vuxna har ätit och fikat tillsammans. Vi har, på vårt förvisso stapplande men mycket engagerade sätt, samtalat kring allt mellan himmel och jord.
Med barnen har jag kramats, lekt, sjungit, busat och ritat. Jag har burit på dem, läst bilderböcker med dem, lekt fingerlekar med dem och sjungit med dem. När jag har kommit, har de kommit springande och kastat sig i min famn. När jag har satt mig vid bordet, har de kommit och gjort sig plats i mitt knä. Där har de sedan suttit och "läst" min kalender och velat att jag pekar ut välkända namn på kartsidorna, eller att jag ritar och gör en saga med namn och ord de känner igen. De har också suttit i min famn och bara velat att jag håller om dem, nynnar och sakta gungar dem till trygg ro.
Ja, det har varit härliga, intensiva, bondande timmar. Vi har lärt känna varandra och knutit varma fina känsloband mellan oss.
Så plötsligt igår (tisdag) fick jag veta, att man utan förvarning tömt gympasalen och transporterat dem alla till Lycksele. Det var en av flyktingarna, som ringde mig och hade full panik. Han och hans fru ska ju nämligen resa med nattåget ikväll till Solna för att ha sin stora intervju imorgon bitti (torsdag). Det blev en kaotisk dag för mig, eftersom jag självklart inte bara kunde säga "jaha". Självfallet hjälpte jag till att lösa problemet.
Ingen har informerat flyktingarna om denna flytt. Ingen har heller informerat oss, som arbetat där.
Alla har såklart varit medvetna om att detta boende är högst tillfälligt, men ingen har kunnat säga om det rör sig om en vecka till eller en månad till. Och plötsligt flyttar man dem utan föregående varsel.
Ingen framförhållning. Ingen information. Ingen omtanke.
På vilket sätt kan detta ses som humant?
Var finns trygghetsperspektivet i detta agerande? Och var finns BARN-perspektivet?
Är lite information och ett par dagars framförhållning verkligen för mycket begärt?
Kunde de inte ha fått ta avsked?
Det här är verkligen inte ett förhållningssätt till människor som jag stolt över... Så här behandlar man inte människor. Det här är INTE omtanke eller respekt.
Min första shole zard
Jag har lagat persisk shole zard, min favorit-efterrätt, för allra första gången, och jag är jättestolt över både mig själv och resultatet.
Tidigare har jag bara ätit Minoos supergoda shole zard. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle klara att göra den själv. Men så igår fick jag en ingivelse och vips stod jag där och rörde i min gryta.
Det sjöd sakta och jag rörde och rörde...
Till sist hade min shole zard fått rätt grötiga konsistens, men då hade den fått sjuda under omrörning i mer än två timmar.
Nu var det bara att hälla upp i formar och lågkantade fat.
Sedan plockade jag fram pistage och sötmandel ur frysen (även dessa köpta i Iran) och dekorerade min shole zard med dem.
Och till sist pudrade jag över lite kanel i dekorativa strängar.
Jag hade inte tid att dekorera min så där vackert som Minoo gör med sina. Det som hon snabbt och vant gör på fem minuter, skulle ha tagit evigheter för mig.
Men jag är ändå jättenöjd med mina shole zard-fat. Och nu när jag har provat och vet hur man gör, så ska jag absolut göra det ofta.
Jag lovar att det är bland det godaste och fräschaste man kan äta i dessertväg.
Jag experimenterar i köket
Jag har den stora förmånen att känna många människor från andra länder, och de låter mig ofta smaka deras mycket goda mat. I flera jättegoda maträtter använder de aubergine, vilket är en grönsak, som jag har väldigt liten erfarenhet av. Jag tror att jag har köpt aubergine en eller ett par gånger i livet -- inte mer.
Förra veckan bestämde jag mig dock för att ge mig på denna obekanta grönsak. Jag planerade att göra en aubergine- och köttfärsrätt med influenser från Iran, Afghanistan och Grekland. Intressant blandning, eller hur?
Jag kan lova att det blev jättegott!
För en gångs skull kom jag ihåg att knäppa lite bilder under matlagningens gång.
Ett par stora aubergine, en stor gul lök, en mindre röd lök och en klyfta vitlök.
Ingredienser som inte finns på bild är:
- 1/2 kg mager nötfärs
- passerade tomater
- tomatpasta (tomatpuré)
- paprika-tomat-mix från hyllan med utländsk mat på City Gross
- stark liten fryst chilifrukt från butiken på Sjögatan
- gurkmeja
- kaeshk (en slags koncentrerad yoghurt-pasta från butiken på Sjögatan)
- salt, olja och kokosfett
Först skalade och delade jag mina aubergine.
Sedan fräste jag dem i olja.
Under tiden de fick färg, hackade jag löken.
När alla aubergine-klyftor var frästa, tog jag ur dem ur grytan.
Sedan fräste jag löken tills den var genomskinlig.
Därefter tillsatte jag köttfärsen, rörde runt och lät den bli genomstekt.
Jag rörde ut ett par rejält stora skedar kaeshk i lite vatten.
Detta tillsatte jag i grytan. Sedan tillsatte jag salt och ett par rejäla skedar gurkmeja.
Så här såg det ut.
Jag lät puttra på svag värme under lock i ungefär 30 minuter.
Sedan rev jag ner en halv frusen chilifrukt.
Ett par rejäla skedar av paprika-tomat-blandningen.
Så ser den ut. Jag vet tyvärr inte vad den heter, men den ger jättegod smak åt de flesta maträtter.
Ett par rejäla skedar tomatpasta. Jag köper alltid den här från butiken på Sjögatan, för den är såååå mycket bättre än vår svenska.
På med locket igen.
Efter ytterligare en halvtimme under lock, hade grytan kokat ihop.
Jag rörde ut lite kaeshk i vatten till en dressing att hälla över maten. Min dressing blev tyvärr lite för lös. Den ska inte vara så där blaskig, utan mer som en sås ovanpå. Men smaken blev det inget fel på. Mums så gott det blev!!
Ödmjukande möten och upplevelser
Jag har i hela mitt liv engagerat mig ideellt och försökt att ge så mycket jag förmår och kan. Därför var det självklart för mig att svara "ja", när jag fick frågan om jag, som Röda Korsets frivilligarbetare, ville hjälpa till i flyktingboendet i min skolas idrottshall.
Jag har sett och upplevt en hel del genom livet, men för det här hade jag inga referensramar, som kunde ge mig en mental förberedelse. Det här var något helt nytt och min fantasi räckte liksom inte till -- exakt hur otillräcklig den var, hade jag dock ingen uppfattning om, förrän dagen var slut och jag själsligen utpumpad försökte samla tankarna.
När jag kom dit på morgonen låg idrottshallen i mörker, men jag kunde skönja madrasserna, som låg på prydligt avstånd från varandra över hela idrottshallens golv. De flesta låg fortfarande. En äldre man höll tyst på att ta fram frukostmat till samtliga och förberedde med hetvatten i termosarna. Barnen sov, men de vuxna låg vakna i morgonmörkret. Ett par unga kvinnor hade klivit upp och var i övervåningens omklädningsrum för att sköta sina spädbarn.
En känsla av overklighet sköljde över och genom mig... tvättade liksom bort allt som i vanliga fall hade varit "normalt" i min gympasal. Alla gånger jag tidigare i livet varit där på idrottsevenemang eller annat, raderades liksom ut i ett huj och byttes mot detta nya.
På många håll i Sverige ställs idrottshallar i ordning för att vara akuta flyktingboenden.
Så här är vi vana att se våra idrottshallar och gympasalar.
Kanske har inte du som läser det här sett någon idrottshall, som ställts i ordning till flyktingboende.
Det hade, som sagt, inte jag heller...
Kanske tror du att de får sköna sängar, egna små krypin och avskildhet.
Då har du fel!
Här kan du se några exempel på akutboenden idrottshallar i olika städer.
Det är så HÄR det ser ut.
Ingen avskildhet. Sida vid sida och tämligen nära varann.
Här ligger madrasserna en och en, men om salen ska användas för familjer, så skjuts de ihop och bildar små enheter om två och två eller tre och tre. Fortfarande ingen avskildhet. Män och kvinnor från olika kulturer sover då sida vid sida i samma sal.
Så var det i min gympasal och inte en enda person klagade eller protesterade. Ödmjukt och tacksamt inordnade de sig i detta nya. På blott två dagar hade de samordnat sig som en stor familj. De hade satt ihop borden till ett långbord och intog sina måltider tillsammans. Maten är de mycket impopulära matlådor, som levereras ut till våra svenska pensionärer, men här klagade ingen. Bröd och frukt ransoreras hårt, eftersom det är stor brist på dessa. Ingen klagade över detta heller, trots att just dessa bägge normalt utgör en synnerligen stor del av deras dagliga intag. Varje familj skötte sig själv, men med generös omsorg om och hänsyn till de andra. På dessa bägge dagar hade de också lärt sig lite svenska. De hälsade mig glatt med Hej, hur mår du? och svarade stolta Jag mår bra, när jag mäkta imponerad besvarade deras hälsning. De kunde också fråga efter mitt namn och presentera sig själva på svenska.
Det är för mig helt obegripligt, hur någon enda mänska på fullt allvar kan påstå, att dessa flyktingar får en lyx-tillvaro när de kommer hit. Eller att man inte tycker att människor har rätt att fly undan krig och fasor.
Skulle inte du själv fly från ditt land, om det blev så som på följande två bilder från Irak och Syrien'
Skulle du verkligen stanna och låta dina barn växa upp i det här?
Skulle du inte försöka fly till något annat land?
Jag är alldeles ofantligt tacksam för varenda lärorik, ödmjukande, berikande och insiktsgivande stund, som möten med flyktingar och invandrare ger mig. De gör mig till en bättre människa. <3
Bilder:
CNN
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Gävle Dagblad
Göteborgs Dagblad
Öppna Soc
Sveriges Radio
