Igår var jag på fantastiska Hotell Höga Kusten för allra första gången i mitt liv.


Tidigare har jag ju tyckt att bron varit imponerande och vacker, men hemskt läskig -- så förfärligt lång och hög.
Idag, när jag på tryggt avstånd från konferenssalen, kunde iaktta den, kändes den mycket mindre otäck.




Men visst ser vägbanan oroväckande pyttig och bräcklig ut...? Min höjdrädsla vill inte riktigt ge sig, ens på det här avståndet.




Jag har googlat och funnit att brons pyloner är hela 182 meter höga. Hujedamej!!




Calle, som ordnat den här underbara, lärorika och givande föreläsningsdagen, presenterade dagens föreläsare: Gunilla Persson.






Gunilla, som är språkvetare och retoriklärare vid Stockholms universitet, har under många år kombinerat forskning och undervisning med föreläsningar, kurser och coachning i näringslivet och inom offentliga och statliga organisationer. På senare år har dock hon arbetat alltmer med individuell talarträning och coaching.





Om jag skulle sammanfatta föreläsningen i ett enda ord, så skulle det bli: PERFEKT!!!
Gunilla var verkligen allt man vill att en föredragshållare ska vara och hon gav också allt man önskar att en sådan ska ge. Hon berättade, visade, gav exempel och förklarade på ett härligt levande och tydligt sätt -- min hjärna och mitt hjärta kändes som belagt med nåt självhäftande; allt hon sa fastnade i mig! Och mycket av det hon sa stärkte mig och fick mig att förstå saker jag tidigare tyckt varit obegripliga!!



En av de viktigaste och mest förlösande saker jag lärde mig idag var följande:



Vi människor är funtade på olika sätt, när det gäller hur vi ser på saker. Vissa ser alltid saker ur ett helikopterperspektiv där helheten är det dominerande - s.k. top-down, medan andra alltid ser detaljerna före helheten - s.k. bottom-up.
Det ligger tyvärr en viss värdering i hur man funkar; män är oftast s.k. top-down-personer och män med makt, är det i mycket högre grad än andra.
Om man är en bottom-up-person, blir man ofta lite klappad på axeln och förlöjligad.
- Vi måste först koncentrera oss på formen, innan vi kan gå in på detaljerna, förstår du väl? kan det låta. Men Gunilla förklarade allvarligt att formen verkligen kunde bli helt fel, om man i skapandet av denna inte också tar hänsyn till detaljerna. Om man som politiker t ex ska planera och fatta beslut om nåt, är det viktigt att bägge typerna av personer finns representerade i gruppen. Några måste se till helheten, medan andra behöver få lägga fram synpunkter på detaljer som kan vara avgörande. 
Eftersom jag själv är en utpräglad bottom-up-person, upplever jag väldigt ofta problematiken kring dessa bägge synsätt och jag har, genom åren, tagit oerhört illa vid mig av reaktioner och kommentarer. De har fått mig att känna mig dum och ointelligent, som om jag vore mindre vetande. Ofta har jag varit både ledsen och frustrerad, då jag kommit hem efter ett möte - ibland har jag t o m gråtit i bilen på vägen hem - men aldrig har jag kunnat sätta fingret på vad det berott på. Jag har bara förstått, att jag på nåt sätt varit otillräcklig eller oförmögen att förklara min ståndpunkt eller mina åsikter, eftersom de andra (oftast män) inte velat lyssna eller ens beakta det jag sagt. Flera veckor senare, då ärendet kommit längre (förening, skolstyrelse, politik etc.), har helt plötsligt mina åsikter och tankar kommit upp på bordet igen -- fast ur någon annans mun. Förbluffad, sårad och kränkt har jag suttit där och tänkt: Men herregud, det var ju det jag sa!! Och nu har jag alltså fått en förklaring till fenomenet. Den lär inte ändra mitt sätt att funka, men den gör i alla fall att jag förstår.   




Genom sitt varierande sätt att presentera fakta och information, gav Gunilla nåt för alla lärstilar. Vi fick lyssna, läsa, skriva, prata, göra övningar, ta korta bensträckare för att piggna till och "ruska ner kunskap och insikt".





Precis så här vill jag att föreläsningar ska vara! Precis så här behöver jag att de är, för att jag ska förstå, lära och minnas.
Jag är ofantligt glad över att jag fick förmånen att delta!!



Gunilla avslutade dagens föreläsning med en liten kul grej, som förklarade hur vi ska lägga upp ett anförande eller speach.



Hon tömde ut en burk stenar i en lång rad på bordet. Dessa var en metafor eller symbol för vårt tal / det vi ville ha sagt. Så här förklarade hon:
 
Man inleder med en intresseväckande go'bit, sen matar man på information och fakta en stund. För att lätta upp det hela, kan man sedan lägga in nåt kul -- kanske en rolig historia eller ett skämt - och sen är det bara att tuta o köra en stund igen. För att få variation och lite nytt perspektiv, kan man lägga in nåt lite andligt eller nåt lite djupare, innan man åter matar på med fakta. Och sen kanske man behöver lägga in nåt ögonbrynshöjande för att, när det lider mot slutet, öka uppmärksamheten -- som lärare kan man ju t ex säga: Och det här kommer på tentan! Och sen avslutar man som man började: Alltså med en go'bit!

Ett fantastiskt pedagogiskt och härligt minnestriggande sätt att runda av en föreläsning --- en föreläsning, som faktiskt till punkt och pricka följde den förklarande och åtskådliggörande lilla stenraden.

Tusen varma tack, Gunilla, för den underbara dagen!!