Söndag-kl.3-mys-fika hos Märta
Jag och flera av mina f d elever har, ända sedan jag slutade på deras skola, fortsatt att träffas med jämna mellanrum. Det började med att de hade svårt att acceptera att jag slutade och att både de och jag saknade kontakten med varandra. De kom hem till mig på fika -- alltid söndagar vid 3-tiden. Vi fikade och pratade i timmar, såg film, käkade popcorn och hade det mysigt. Från början var det alltid samma grupp tjejer och ca var 3:e till 4:e vecka. Numera är det en varierande grupp grabbar och ca var 4:e till 8:e vecka. Sedan jag sålde mitt hus årsskiftet 08/09, kunde vi inte längre samlas hemma hos mig -- jag hittade ju ingen lägenhet, utan har sedan dess bott i gästrummet hos mina föräldrar. Vi har därför samlats på lite olika ställen, för vårt söndagsmysfika. Den senaste gången var vi hos Märtis. Här är bilder från det mysiga söndagsfikat: 
Jesper och jag fikar gott-gott i solskenet...
... och Wilhelm likaså... 
... och Ida njuter av sin avocadomacka. 
Märta och Wilhelm busar 
Gissa om vi smörjer kråset! Valnötsbröd, ciabatta fullkorn, avocado, pastrami, kallrökt lax, brieost, juice, te, kaffe och Jespers mammas farligt goda banankaka. Mums! 
Jesper gillar valnötsbrödet, men är skeptisk mot laxen. 
Wilhelm beskriver livfullt något... 
Jesper lyssnar eftertänksamt, medan han tuggar i sig mackan... 
Ida går med bestämda steg för att se efter var den dumma katten tog vägen. Den fräcka rackaren var in på uteplatsen och skrämde Tusselobäbis. 
- Hmmm... jag undrar ifall den tänker komma tillbaka? 
- Vågar man sig ut, tro..? 
- Kan den dummingen komma från det hållet, tro...? 
- Nä, du kan sluta oroa dig, den är borta nu! försäkrar Jesper.
- Mmmm... tja, jag får väl tro på det då... 
- Urk...! Mätt...!!! 
Jörgen Jönsson har varit in och ätit. Som den renliga herre han är, måste han ju tvätta sig ordentligt efter maten.
- Slrp, slrp, slrp... Så de' va' vänster tass... 
... och slrp,slrp,slrp... de' va' höger. Nu ä' man stilig igen! 
Tuss ligger fortfarande under altanen... hon myser i gräset. 
Här är det tryggt, mjukt och mysigt... 
- Aaaarrrghhhhhhhh........
- Hmmm, nu har jag vilat och kusten verkar klar. 
- Stenen nästa!! Tjohopp!!! 
- Nää sorry, jag har inte tid att bli klappad. Jag ska leka på stenen! 
- Skojig katt, hörru... 
Tusselobäbis busar o leker med grässtråna.
Busigaste och roligaste kissen i Bosvedjan! 
En "liten" spindel, som satt på Märtas vita plank. 
Jag jagar en katt med vattenkannan. Den var helt störd och verkade vara blind, men sen anföll den Tuss utan någon som helst anledning. Hon bara låg och myste i solen, när den morrande kröp närmare och närmare och till sist hoppade på henne. Hon fick bägge öronen sönderslitna och blödde både här och var, lillstackarn. Men den svarta katten med det störda beteendet fick i alla fall en kanna vatten över sig. 
- Den försvann! 
Wilhelm mumsar på en bit banankaka till. 
Även Jesper mumsar i sig en kakbit till... hans mamma vet verkligen hur man bakar försvinnande gott!!! 
Jesper vill inte gärna vara med på bild...
... så därför får han vara med på flera. ;o)
Så han vänjer sig, menar jag! :o)
Snygg profil. :o)
- Hördudu Märtis, vad knäpper du på egentligen? Nu har du säkert knäppt 50 bilder med min kamera och jag blir nyfiken! 
En tom skärbräda, som vittnar om hur försvinnande god banankakan var.
Ja, det var vårt mysfika... Nästa gång tänkte jag och Jesper ha hemma hos mina föräldrar, söndag 13:e eller 20:e september då de är två veckor i Turkiet -- då har ju jag FF. :o) Vi tänkte ha film-, chips- och popcornmys då. Vad vi ska se för film...? Ja, det får vi väl se... eller hur Jesper?
Middag på The Lounge
Ron hade bokat bord till söndag kväll - en av våra sista kvällar i Largs. Tyvärr, orkade inte Betty följa, hon hade för ont och behövde få ligga ned. Ron ville emellertid inte avboka bordet och ställa in restaurangbesöket, utan propsade på att vi skulle gå ut på tremanhand istället. Sålunda fann vi oss återigen dinerande ute på lokal med Ron. En lätt märklig situation... lite olustigt att sitta på fin restaurang med den ene, medan den andra ligger sjuk hemma.
Nåja... Här är några bilder från denna i mitt tycke överreklamerade restaurang och vårt besök där.
Efter att man gått uppför den tjusiga panelklädda trappan, kommer man upp till restaurangvåningen och direkt ovanför trappan är den här vackra kupolen.
Kyparen eller är det måhända hovmästaren möter oss och visar oss till bordet.
Här är vårt bord. Häftig öppen spis, va?
Tjusig inredning, eller hur?
Ron föreläser om nåt, som han tycker att jag ska lära och förstå ....
... och jag lyssnar..................
Den lyxiga bardelen.
The Lounge är ingen restaurang jag själv skulle välja att gå till, men nu ville ju Ron bjuda och då får man ju inte välja. Det var hur som helst en mycket god måltid.
Scottish Housing
När man sedan kommit hem och ska visa kort o berätta hur det såg ut där man var, upptäcker man att man inte har några bilder, som berättar/visar olikheterna, vilka ju blivit "vanliga" i ens ögon. Allt man har är bilder från evenemang, sånt man gjort, ställen man besökt, folk o.s.v., men man har inga bilder på vanliga hus, villaområden, hyreshus e.dyl.
Den här gången har jag emellertid bestämt mig för att inte falla i den fällan. Sålunda har jag nu knäppt en massa bilder på skotska hus, för de är verkligen väldigt charmiga och mycket olika våra svenska dito. Se själva!
Kolla in regnbågen i bakgrunden! Härligt, va? Tänk att bo i ett av de här ljuvliga husen och ha hela berget direkt utanför på bakgården! Det måtte vara underbart!!!
Även de skotska trädgårdarna är olika våra svenska.
Notera att de inte har nån gräsmatta, utan har istället lagt grus på hela tomten -- det är något som man ser på väldigt många gårdar i Skottland. Föredömligt lite gräsklippning, if you ask me. ;o)
Ytterligare en husägare, som inte gillar att klippa gräs eller rensa rabatter.
Snacka om häftigt ställe att bo, va? Jag skulle definitivt inte tacka nej till att ha den här vyn utanför fönstret.
Nelson Street -- the dodgy part of Largs
Ja, det var några av mina bilder på helt vanliga skotska hus och visst måste ni väl hålla med om, att de inte alls ser ut som våra svenska dito??? Jag tycker att skottarna har så härliga hus - tycker inte ni det? I totally love them! :o)
Söndag och sol på Bäckebo
Nu har jag sålt den lilla frysen och därmed är det en sak mindre, som barrikaderar hallen. Kvar stod i morse endast två garderober och en spis. De förstnämnda kunde jag inte göra nåt åt, men spisen -- ja, den skulle ju upp till Märta. 
Här har jag packat in den i plast, för att den inte skulle bli skadad av regnet. Nu öste det ner så väldigt igår, att jag valde att vänta tills idag.
Och här har Märta kommit ner, för att vi ska hjälpas åt att få upp spisen till henne. Jag har fått låna en "pirra" för att kunna köra ut kylen och spisen. Min plan är att jag ska köra spisen på "pirran" uppför backen och hem till Märta. 
Och se!! Medan Märta bär Ica-kassen med det jag handlat till eftermiddagens fika, skjutsar jag spisen uppför brantbacken och ända hem till henne. Det gick som en dans!!! :o)
Här tar vi en välförtjänt kaffe med ostmackor i solen på min altan. 
Till höger bakom pappa syns mattan, som tidigare låg i köket och hallen. Vi har slitit ut både linoleummattan och den plastmatta som låg ovanpå, så nu är vi nere på själva spånplattan. Då är det väl sjutton om inte röklukten ska vara borta ifrån de golven i alla fall! 
Som synes är altanen lite överbemängd, så jag får stå med min kopp o min macka på presenningen. Nästa år ska här bli en ny och fin altan, med en trevlig utemöbel på! :o)
Se så trevligt det är på bakgården och hur fint de andra ordnat med balkonglådor och blommor. 
Pappa "vattnar" tapeterna, för att de ska lossna... 
... och Pär skrapar loss de kladdiga, motspänstiga tapeterna så gott det går. 
Mera vattna.... 
... och mera skrapa. Det tar lång tid och är enormt slitsamt!!! Maken till tapeter att sitta har jag väl aldrig varit med om!! Jag avundas inte Pär och pappa, trots att det är skitjobbigt att tvätta taken i vardagsrummet och köket. 
Här har jag gett halva taket en första duvning. Ett mycket tacksamt jobb, för det syns ju verkligen var man varit med moppen, eller hur?
Vid 3-tiden tog jag en paus och åkte upp till Märtis, för att fika med henne, Ida, Jesper och Wilhelm. Vi hade en lång, skön, trevlig och mycket smaskig fika ute på hennes uteplats. Sen återvände jag till moppen och taktvätten några timmar, innan jag nöjd åkte hem för att äta och sova. Men då var både köks- och vardagsrumstaket hyfsat rena -- förvisso gulrandiga och strimmiga, men ändock rena.
Jag måste säga att jag är oerhört nöjd med allt vi åstadkommit på dessa få dagar! Jag tycker att vi varit fantastiskt duktiga och effektiva!
Projekt Bäckebo fortsätter...
De svårt nikotinmissfärgade tapeterna i vardagsrummet, är nu nedtagna.
... och här ska jag precis till att börja riva ned den målade väggen. Det känns sorgligt, men det kan inte hjälpas -- den måste tyvärr stryka på foten.
Här i sovrummet har jag inte hunnit göra nåt än, men jag ska ta det nu i början av veckan.
När jag ser hur hemskt nikotinmissfärgade väggarna är, blir jag olustig till mods och tänker att mina lungor förmodligen också är rätt missfärgade -- jag rökte ju trots allt i rätt mycket och i många år.
Varenda liten pinal som suttit på väggarna, syns tydligt trots att de inte längre finns där. Nikotin och tjära är otroligt starka "infärgare"... Mannen som bodde här var verkligen ingen smutsgris, utan en som tyckte om att städa och ha det fint omkring sig -- allt detta gulbruna läskiga är rakt upp och ner bara nikotin och tjära.
Som synes har nikotinet lagt sig som en brun sörja ganska precis överallt...
Den har t.o.m. krupit in i skåp, garderober och övriga utrymmen -- t.ex. här i kylskåpet...
... och in i skafferiet. :o(
Där överskåpet ovanför kylen suttit, har det fastnat rejält med nikotin och tjära. Hujeda mej!! Det är skrämmande att tänka sig, att jag frivilligt sugit i mig mängder av sånt.
Där luften sugs ut, t ex vid fönster- och dörrkarmar, är det extra mycket missfärgat.
Dörrkarmen och dörrfodret i hallen. Här har luften sugits ut varje gång porten öppnats, så dörrfoder och dörrkarm är alldeles orangefärgade. Hur jag ska åtgärda detta vet jag inte, för en del är ju av plast och det låter sig ju inte målas.
Min ytterdörr med karm o foder ifrån porten sett.
Här har pappa spacklat upp köksväggen där diskbänken ska sitta. Fint, va?
Väggen är ren! Härligt, men som sagt, också lite sorgligt... :o(
Det känns emellertid gott att barnens konstverk finns förevigat på bild. Det har ju också fått inspirera och glädja många, genom sin existens här på min blogg.
Här ligger de sorgliga resterna av barnens glada målardag...
Som sagt: Här händer det saker och det med en faslig permitet, som min farmor Elsa, skulle ha uttryckt det. :o)
Projekt Bäckebo
Jag har den senaste veckan, ägnat nästan all vaken tid åt projekt Bäckebo -- alltså, renoveringen av det, som ska bli mitt nya hem.
Steg 1 -- att riva ut allt gammalt och rökskadat -- går mycket fortare än jag trott eller tänkt mig. Här kommer några bilder...
För att pappa skulle komma åt att hacka ned kaklet, baxade vi ut spisen i hallen.
Spisen är nästan helt ny och i jättefint skick. Ugnen verkar aldrig ens använd -- plåtarna är blanka, rena och fina. Jag tänkte först sälja den, men så kom jag på en mycket bättre lösning!!!
Märta har, i sin nya lägenhet, en jätteäcklig megasnuskig spis, som verkligen får en att undra hur folk funkar. Ugnen tarvar en arkeologisk utgrävning, för att man ens ska överväga, att använda den för matlagning. *bläh*
Självklart ska Märta ha min fräscha spis!!! Den kommer att bli jättefin uppe hos henne!!! Perfekt lösning, eller hur? :o)
Sen ägnade jag dagen åt att skruva bort golvlisterna i vardagsrummet och täcka detsamma i papp. Parkettgolvet är nämligen i rätt gott skick och det vill jag mycket gärna behålla. Det måste förvisso rengöras ordentligt, men parkett tål ju inte vatten och när man blöter loss tapeter, slaskar det ju rätt rejält. När jag fått ner de nikotinimpregnerade tapeterna och målat taket, ska jag försöka få rent golvet med fettlösande medel -- om det inte lyckas, så får jag slipa och lacka det.
Pär och pappa ägnade sig åt köksskåpen. Och OJ va' de' gick undan! Rätt som det var, stod halva köket ute på altanen.
Här sliter de med överskåpet till kylen -- det är ett bångstyrigt och osamarbetsvilligt plåtskåp, som inte vill lämna sin plats...
De får bråka med skåpet en god stund, och det bankas och slås en hel del.... man hör knappt vad man tänker.
- Men det var väl själva #/"§@\!!!!! Vad sitter det i???
Haha! Skam den som ger sig! Far och broder går slutligen segrande ur striden!!!
Ut åker skåpet!!!
En välförtjänt paus i solskenet ute på altanen...
- Titta, jag så slut att jag knappt orkar knappt lyfta hammar'n, skojar pappa.
Första dagens jobb syns verkligen!! Altanen är full av skåp och köket är nästan tomt.
Jag är sannerligen en mycket lyckligt lottad kvinna!! Jag har en underbar familj, som stöttar och hjälper mig: Pappa och broder Pär, som hjälper mig med allt från snickerijobb till eldragning. Mamma, som lagar god mat och bakar. Mina döttrar, som skjutsar och hämtar, river tapeter och sliter ut golv. Lillebror Olof, som ställer upp med bil, släpvagn och bärhjälp. Ja, det är verkligen inte alla som är så lyckligt lottade som jag! :o)
Home Sweet Home
Äntligen har jag hittat en lägenhet, som är som jag vill! D.v.s. en stor 2:a med L-kök i markplan i Bosvedjans nedre del.
Och nu börjar alltså det stora renoveringsarbetet. Jag vill ju att mitt hem ska vara ljust och fräscht med enhetliga golv, och det kräver en hel del - både i jobb och i pengar. Men det får ta den tid det tar och tack vare mina älskade föräldrar, sitter jag ju inte i sjön. Jag kan lugnt poa på tills allt är färdigt. Ingen ko på isen, alltså.
Idag lämnade jag över handpenningen och fick tillgång till lägenheten. Jag passade såklart på att knäppa lite bilder. Så här ser alltså mitt nya hem ut idag... gissa om det kliar i penslar och rollar! :o)
Här har jag försökt göra en ungefärlig planlösning. (Jag är emellertid inte särskilt duktig på sånt, så ni får ha lite överseende. Inredning, proportioner etc. stämmer absolut inte.)
Lägenheten har en i mitt tycke skitbra planlösning!! Här är det nån som verkligen tänkt till. :o)
Sovrummet ligger mot norr. Hallen är ett nav och inte, som så ofta, en lång korridor, vilket är jättesmart. Utgången till uteplatsen är ifrån köket istället för ifrån vardagsrummet. Matplatsen är stor och avskild från matlagningsdelen. Man kan gå runt i lägenheten -- alltså, det finns en dörr mellan kök och vardagsrum, och såklart från dessa rum även ut mot hallen. (Jag lyckades bara inte få dit innerdörrar och öppningar.)
Här är vardagsrummet -- jag står i dörren in till köket och knäpper. Mamma kikar in i sovrummet.
Den målade väggen är ett konstverk, som pappan till lägenhetens förre ägare lät barnen och deras kamrater måla. Är det inte härligt av en pappa att göra så? Jag blir så himla glad när jag ser väggen, så jag skulle nästan vilja behålla den som den är. 
Pappa och Olof inspekterar vardagsrummet och konstaterar att parkettgolvet är i helt otroligt fint skick. 
Det är strukturtapeter, så det kommer att ta lite tid innan jag lyckats få ner dem, men jag har ju gott om tid och ett glatt humör. 
Mamma noterar att fönsterbrädan av marmor finns kvar, vilket vi bägge tycker är kanonbra! Och Sara, den förra ägarinnan, berättar att det finns fler nere i förrådet i källaren. Jag blev jätteglad!!! 
Det extra fönstret i vardagsrummet, ger ett härligt tillskott av ljus, tycker vi allihop! 
Jag tycker att jag får ett härligt och stort vardagsrum med mycket ljus!
Olof kikar ut genom sovrumsfönstret. Även här sitter fönsterbrädan i marmor kvar -- härligt!! 
Se så många garderober det är i sovrummet!! De ska förvisso rivas ut och bytas mot nya, men man får ju ändå en viss aning om sovrummets potential, eller hur? 
- Ska'ru behålla dörrarna, eller skulle vi kunna få dom? skämtar lillebror medan han knäpper en bild, som han mms:ar till sin fru Katarina. De vill byta ut dörrarna hemma hos sig, så han passar på att skoja lite med henne... jag känner mig emellertid tämligen säker på att hon inte vill ha de här dörrarna. *skrattar gott* 
- När plastdörrfodren kommer bort, blir det här jättefint! säger mamma och pappa.
- Jaa och när jag fått sätta in ett ljusinsläpp ovanför dörren, blir det ännu bättre!!! säger jag. 
Kolla in vilken stor och fin hall jag kommer att få!!! Och med garderober i bortre änden! Då kommer jag inte att behöva ha alla ytterkläder hängande framme! Yabbie! 
Här är en bild från vardagsrummet in mot kökets matplats. Mitt kök är i dagsläget väldigt blått, men tro mig, det ska bli vitt vitt vitt... :o)
Här står pappa framför balkongdörren ut till uteplatsen. Som synes har jag en rätt rejält tilltagen matplats, så jag kommer att få plats med mitt stora bord och alla sex stolarna. Härligt!!! (Fast jag har efter långt övervägande nu kommit fram till, att jag ska kapa benen på stolarna, för det är så otroligt jobbigt att sitta utan att nå ned till golvet.) Det kommer att bli så bra, så bra!!! 
Här står jag på matplatsen och knäpper. Visst får jag ett stort och bra kök?!! 
Här står jag i hallen och knäpper. Se vilken härlig potential mitt stora L-kök har!!! 
Och här är mitt mycket blåa badrum. Nytt och fräscht! 
Golvvärme, handuksvärmare, ställning att hänga tvätt på och fördraget för tvättmaskin. Perfekt, va? Här ska jag sätta in en toppmatad 40 cm bred tvättmaskin. Oh, det kommer att bli så bra!! (Och så blått!)
En liten bild in till vänster mot toaletten och handfatet. T.o.m. toalettpappershållaren (som emellertid inte syns i bild) är fin! Precis en sån som jag själv skulle ha köpt om det hade saknats. 
Här står mamma i köksdörren och ser ut i portuppgången. Visst är det perfekt med en så stor hall? 
Och den sista bilden knäpper jag åt höger, medan jag går ut genom dörren. Sen låser jag mitt nya hem och åker nöjd hem med mor och far för att äta middag. Idag tror jag banne mig att vi ska unna oss ett glas rött till den oststuvade blomkålen, köttfärsbiffarna, ruccolan och potatisen, för detta är verkligen värt att fira.
Nu är man på G, gott folk!
Veronica and Brian McLafferty
Medan vi sitter där och pratar, kommer en kvinna och sätter sig med sin öl, vid bordet alldeles intill vårt. Hon ler glatt mot oss, mimar ett litet "hej" och plockar fram ett korsord, som hon börjar lösa. Vi besvarar hälsningen och fortsätter sedan vårt samtal.
Mot slutet av våra öl, hamnar vi i samspråk med kvinnan om det korsord hon löser. Hon är mycket öppen och trevlig - hon presenterar sig som Veronica McLafferty och berättar att hon bor med sin make, Brian, högt uppe vid bergets fot. Inom tio minuter har vi fått veta, att hon är diabetiker, att hon fått känningar och därför avstått från sin planerade trip till grannstaden, att hon istället gått in på McCabe's för att få i sig nåt. Vi får också veta att hon är pensionär, att hon är med i en grupp långpromenerare, att hon jobbar med stenar och skapar smycken. Vi fastnar i ett samtal kring just stenar, eftersom jag ett tag känt att jag skulle vilja skapa ett eget rosary, alltså ett radband. Hon bjuder in oss att besöka henne och dricka kaffe och se på hennes stenar -- jag får köpa till inköpspris av henne, säger hon. Hon tar också av sig sitt orange-röda stenarmband och räcker över det till mig, för att jag ska prova det. När hon ser hur fint stenarnas färg står mot min hud och hur förtjust jag blir i det, säger hon att jag inte får köpa såna stenar av henne -- hon vill istället ge mig armbandet som en gåva. Jag blir helt förstummad -- en sån generös och varmhjärtad människa!
Innan samtalet avslutas, råkar hon i en bisats nämna, att hon tillhör samma församling som våra kritiserade och ansatta vänner. Vi säger inget just då, men då vi senare ses hemma hos henne, berättar jag om den prekära situationen. Hon och hennes Brian reagerar spontant:
- Men herregud! Vad är det för dumheter! Alla ska väl vara välkomna att delta!!!
Det känns mycket skönt att höra, att det finns starka goda människor, som vågar stoppa ut hakan för att motverka dylika negativa krafter inom församlingen. I pyttelilla Largs går nästan alla i nån kyrka och tillhör nån församling, därför blir det ju väldigt kännbart när murar reses mellan de olika trosinriktningarna. Det är gott att veta, att Brian och Vicky (hon kallas så) utgör så muntra, positiva och välkomnande motvikter till de församlingsmedlemmar som drar åt fel håll.
Här är några bilder från vårt besök uppe hos McLaffertys.
Vi hade lite svårt att hitta dit, så Dimitrie gick in och frågade i en SPAR-affär.
En bit till får vi fortsätta uppför den branta vägen. Varmt och soligt är det, så det är skönt att promenera.
Här står vi utanför radhuset där Vicky och Brian bor och beundrar utsikten. Snacka om vy att njuta av varenda morgon, när man hämtar in tidningen.
Den fula byggnaden som tyvärr skämmer utsikten, är en skola. Förfärlig, eller hur? Man kan ju inte annat än undra hur de tänkte när de byggde och färgsatte den.
Här, i deras jättefina vardagsrum, har Vicky sina smycken utlagda på ett bord, så att vi ska kunna få se dem.
Hon är verkligen enormt duktig på att skapa vackra smycken. Jag köper emellertid nästan uteslutande lösa stenar av henne... ett armband av släta tigeröga-stenar kan jag dock inte motstå - där fick jag en akut måste-ha-känsla.
Här genom deras jätteläckra kök går man ut till bakgården och uteplatsen, som badar i sol.
Och här ute bjuder Veronica oss på te, kaffe och lax på smörgåskex. Mums!!!
Vicky gillar inte kameror -- hon blir stirrig och flaxig när jag försöker få en bra bild.
Men här lyckas jag få en skön bild på henne. :o)
Men så tar Dimitrie fram kameran och då blir hon generad och flamsig igen.
Vicky är lika mycket grimaserande och gestikulerande som jag, då hon pratar.
Hon har otroligt svårt att sitta still, när Dimitrie fotar...
När hon berättar om sina grannar och sin trädgård, glömmer hon emellertid kameran för en stund.
När vi, efter några timmar, gick hem igen, har jag fått köpa stenar, tråd och övrigt material av Vicky. Hon har också skickat med informationsmaterial, så att jag ska veta hur man trär, gör olika knutar o.dyl. Hon är en otroligt generös, hjälpsam och varmhjärtad person, som jag tveklöst kommer att hålla kontakten med under året och såklart träffa en hel del nästa gång jag reser till Largs.
Dorothy and Ian
Jag ska berätta alltihop ifrån början:
Den dagen Ron tog med oss upp till vattenfallet, passerade vi ett fint område med radhus - gatan vi gick på heter Flatt Road (fast den är verkligen långt ifrån platt, den är tvärtom brant som sjutton!). Den gångstig vi vek in på, precis före den första grinden ut mot berget, gick precis runt hörnet på gaveln på det första radhuset.
Dagen efter gick jag och Dimitrie åter upp på berget och bort till det vackra vattenfallet. När vi sedan solbrända fram på kvällskvisten återvände ned från berget, passerade vi såklart radhuset igen. Paret som bor där var just då ute i trädgården. De kommenterade vår solbränna, då vi gick förbi och jag svarade förstås nåt i förbifarten.
På tisdagen därefter var vi som vanligt på The Anchor, eftersom det var Quiz Ev. Vid bordet intill oss, satte sig ett par som, liksom vi, kommit för att delta i veckans frågesport. Vi frågade dem om nån fråga, som vi inte riktigt förstod, och i halvlek råkade vi i samspråk med dem. De visade sig vara kanontrevliga, så vi pratade en god stund med dem. De presenterade sig som Dorothy och Ian Brotherhood. När de hörde att vi var svenskar utbrast de spontant:
- Nämen nu känner vi igen er! Det var ju ni som var på kortet i skyltfönstret! Ni annonserade efter en lägenhet! och sen pratade vi förstås om hur många svar vi fått, var vi hittat lägenhet o.s.v. Vi berättade bl.a. att vi avsåg att återvända till Largs nästa sommar och att vi redan under vår vistelse i år, därför försökte hitta alternativ inför nästa år.
Tisdagen därpå kom de på Quiz Ev igen och vi vinkade dem till platserna bredvid oss. Sen hjälptes vi åt med frågorna och hade det jättetrevligt hela kvällen. Vi pratade om hur trevligt det var med folk som inte tog frågesporten på blodigt allvar, utan såg den på ett lättsamt sätt -- detta är nämligen inte särskilt vanligt. Och när vi konstaterade att vi skulle vilja stanna längre i Largs, utbrast Dorothy:
- Men ni borde ju bo i vårt hus nästa sommar!! Ja, ni skulle kunna bo där medan vi är i Canada hos min dotter!!
När de berättade att de bor i ett radhus uppe på Flatt Road, ringde det en liten klocka i mitt huvud. Jag kände att jag plötsligt bara visste exakt vilket hus och att jag redan pratat med dem en gång -- alltså innan vi träffade dem på puben. Och det visade sig att min känsla var rätt -- vi hade setts förut. De var såklart paret som var ute i sin radhusträdgård, den gången då jag och Dimitrie passerade där, på väg ner till Largs efter vår soliga dag på berget.
Vi skrattade gott och länge åt att vi faktiskt mötts förut, och enades om att det bara måste ha varit meningen att vi skulle mötas.
Och här är walesiska Dorothy och hennes skotske make Ian Brotherhood. Ett härligt, sympatiskt, humoristiskt, skojfriskt och kärleksfullt par.
Ian är en skitgo' spjuver med hur många roliga historier som helst på lager. Jag minns inte när jag sist hade så roligt tillsammans med nån eller skrattade så himla mycket.
Här sitter Ian med glimten i ögat och berättar roliga historier för oss. Jag är ju urdålig -- för att inte säga värdelös!! -- på att komma ihåg historier och skämt, men jag ska försöka dra mig till minnes och återge åtminstone nån av dem...
A man has had a few drinks too much. He is hungry, so he walks into a library, goes up to the counter and says in a loud voice:
- I'll have the soup, please.
The librarian hushes him and says:
- Shhhhhhh!! This is a library!
The man looks astonished at her for a moment, then he wispers:
- I'll have the soup, please.
Hmmm... jag funderar så det knakar, men minns ta mig rackarn ingen fler rolig historia just nu... :o(
Men, Ian berättade också fnissande om en mycket tragikomisk situation, då han och Dorothy varit på en gruppresa. De blev då, tillsammans med alla andra resenärer, inbjudna att delta i en orkester och spela tillsammans med denna. Alla tilldelades varsitt instrument och sen fick de under orkesterns ledning träna på dessa.
Dorothy flikar småfnissande in små bitar av information, när skrattet hindrar Ian från att få fram det han vill säga.
Nu är det så att Ian har en sjukdom, som gör att hans händer skakar väldigt mycket. Därför var det inte så lyckat, att just han tilldelades en tamburin. Vid det här laget, har jag börjat förstå åt vilket håll den här historien är på väg, men det känns lite märkligt att skratta, trots att det ju verkligen är hysteriskt lustigt.
Ian berättar skrattande vidare:
När alla hade bekantat sig med sina instrument, fick de under ledning börja träna ett musikstycke tillsammans.
De tränade såväl att spela, som att följa dirigentens instruktioner och order. Alla skulle bl.a. tystna på given signal från dirigenten, men det klarade inte Ian -- hans instrument fortsatte att låta, utan att han ville det.
- Tystnad! ropade dirigenten med lyfta händer. Men Ians instrument ville inte tystna.
- TYSTNAD!!!! ropade dirigenten ännu högre, men Ian kunde bara inte få tyst på sin tamburin.
Nu är det ju så att min mormor hade precis samma sjukdom, men det vet ju inte Ian och Dorothy. Detta gör såklart att jag känner mig ännu mer olustig till mods som skrattar åt historien. Får man verkligen skratta så gräsligt gott och mycket åt nåt som har med en människas sjukdom att göra? Det kändes jättekonstigt. Men Dorothy och Ian skrattar så tårarna trillar -- de har faktiskt svårt att få fram hela historien för att de skrattar så mycket, så jag släpper funderingarna och släpper lös det befriande skrattet jag också. Sen skrattar vi länge, länge allihopa tills vi är röda i ansiktet och nästan tappar andan.
De här härliga människorna kommer jag att hålla kontakt med, det är ett som är säkert!! Dorothy och jag kom så fantastiskt bra överens och hade så himla mycket att prata om, och Ian och jag delar ett stort och genuint språkintresse. När Ian förstod att vi bägge fascinerades av våra respektive språks ursprung och gemensamma nämnare, gav han mig ett skotskt-engelskt lexikon, så att jag skulle kunna jämföra skotskan med svenskan.
Jag ser redan fram emot att träffa dem igen, för jag kommer att åka tillbaka till Largs nästa sommar igen....senast!!! .... no matter what!
The Ye Olde Anchor Inn
Ifjol gick vi ju runt till flera olika pubar i Largs, men stannade bara en kort liten stund på varje, för vi fann ljudvolymen på tok för hög. Så en lördagskväll råkade jag höra glad dragspelsmusik flöda ut genom dörrarna, på en för oss dittills okänd pub. Min pappa spelar ju dragspel, så det instrumentet får mig alltid på extra gott humör. Jag föreslog därför kvickt att vi skulle gå in där. Sagt och gjort -- Dimitrie är ju alltid med på noterna, så vi gick in. Vid öppnen spisen satt en man och spelade skotska glada visor på sitt handklaver, folk med drinkar i händerna stod eller satt överallt och pratade eller sjöng. Stämningen var munter och uppsluppen, folk var välkomnande och trevliga -- kort sagt, en skotsk pub när den är som allra bäst!
Vi betraktade den, efter den kvällen, som vår pub.
Vår pub ligger nere vid the sea front.
En kväll, då vi var bland de sista att gå och puben var nästan tom, passade vi på att ta några bilder. Så här ser alltså the Anchor ut på insidan.... fast normalt är här fullt med folk, förstås.
I dagsläget har jag inga fler interiörbilder... Jag tror att vi har några till, men de är i så fall kvar i Dimitries kamera -- jag fyller på det här inlägget, senare ifall det visar sig att vi har fler.
Our Last Day On The Hill
Vädret blev som utlovat -- alltså varmt och vackert -- så vi packade vår ryggsäck med god matsäck, tog vår pick-nick-filt och gav oss iväg.
Vi valde att bege oss upp till utkikspunkten, men denna gång tänkte vi minsann gå en bra bit längre. Där var ju en ständig ström av promenerande människor förra gången, och man vill ju inte ligga och sola där folk nästan trampar rakt över en. Den här gången traskade vi därför en bra bit till, innan vi stannade och bredde ut filten.
På bilderna kan man tydligt se, att vi är högre upp denna gång.
Här uppifrån ser man min favoritbergsformation The Sleeping Warrior jättetydligt.
Några har påpekat att det är svårt att se krigaren, så jag har förtydligat honom lite... Blev han tydligare? :o)
Här är han inzoomad så mycket det går. Visserligen blir det oskärpa i bilden då, men hans profil syns desto bättre då, tycker jag.
Som ni ser, är vi nu så högt uppe på berget, att själva Largs inte längre syns därnere.
Vy norröver
Inzoomad bild av samma vy
Nån slags milstolpe eller riktmärke...
Vy över berget i nordlig riktning
Vy över bergssidan inåt landet åt öster
Över den här kullen klättrade vi... och vidare över ett par till.
- Visst går vi en liten bit till, va?
- Kolla därnere! Kan det vara en fiskodling, tror du?
Och mycket riktigt -- det är en fiskodling, som ligger i Largs' södra utkant. Här odlas den fisk, som säljs och serveras i Largs med omnejd.
Här bredde vi ut vår filt. Medan vi åt våra bönor och bacon och drack vårt röda vin, kunde vi se alla människor därnere som fiskade, matade och skötte fiskarna eller bara promenerade. Mätta och nöjda låg vi sedan i solen och beigade oss i flera timmar...
Färjan från Cumbrae inzoomad så mycket det nånsin går...
... och den lilla färjan lika inzoomad på väg över till Cumbrae.
På väg ned från berget syns Largs igen...
Solbrända och nöjda med vår sista soldag, återvände vi sent på eftermiddagen ned till Largs för middag med ett påföljande sista pubbesök.
Our Trip To Isle of Bute
Som ni vet, är jag ingen större äventyrsmänniska. Jag älskar vardag och rutiner!!! Många anser att jag är ovillig till påhitt och nya saker -- de säger att jag är tråkig som inte vill ut på nya grejer. Saken är den att jag inte alls är emot äventyr och spontana påhitt... det är bara det att jag alls inte behöver dem. Jag trivs allra, allra bäst när saker går på rutin och det är samma, samma, samma saker som händer och sker. Jag älskar vanlig vardag!! Det är då jag presterar allra bäst och är allra lyckligast. Jag antar att det har med trygghet att göra... mitt liv har varit så innehållsrikt, att rutiner och vardagligheter känns trygga för mig och ingjuter lugn i mig. För mig har det, sålunda, inte varit särskilt intressant, att göra utflykter under vår semester -- jag har varit gladast och trivts bäst, då vi bara rört oss i och kring Largs, men för Dimitries skull har jag förstås åkt på några utflykter -- en av dem gick en halvmulen dag till Isle of Bute.
Jag lägger här in två länkar till informationssidor om ön -- klicka er fram, se och njut! Och låt er inspireras, förstås!! Kanske är det ert nästa semestermål?
Och sen scrollar ni neråt på sidan och njuter av våra bilder, förstås!!
Isle of Bute 1 Var ön ligger, lite allmän information etc. = Wikipedia
Isle of Bute 2 Öns egen hemsida med information om boende, restauranger, utflyktsmål, sevärdheter etc. 
Wemyss Bay Station -- en mycket vacker, udda och iögonfallande viktoriansk byggnad.
Ett krigsmonument -- såna minnesmärken, över alla som stupade i världskrigen, är en mycket vanlig syn här i Skottland. 
Trafikvimlet utanför Wemyss Bay Station -- den utgör ju en knytpunkt för folk som åker buss, tåg, bil och färja till och från öar som t ex Bute.
Ett försök att få en bild av klocktornet genom det regnvåta bussfönstret, men bussen startade så det kom en stolpe ivägen. Egentligen regnade det inte alls just den här dagen, men vi glömde helt att ta bilder av utsidan Wemyss Bay Station. Jag kom emellertid på att vi hade knäppt några bilder genom bussfönstret, den dagen vi åkte in till Greenock -- därav dessa inledande vädermissvisande exteriörbilder. 
Då vi vid vårt Greenockbesök, satt på bussen och knäppte den, i vårt tycke, häftiga byggnaden i förbifarten, visste vi inte att detta var nån särskild byggnad alls. Vi reflekterade bara över att den var läcker och annorlunda till utseendet. Och vi visste ju absolut inte att stationen, var så ofantligt mycket häftigare på insidan.
Se själva! 
Den här stationen ritades av den skotske arkitekten James Miller. Visst är den häftig? Jag kan inte se mig mätt på den!
Den är ett viktorianskt byggnadsverk, som är kulturminnesmärkt och denna ljust gröna del är "tågdelen". 
Biljettstation och informationsdisk i centrum -- logiskt placerad och därmed mycket enkel att hitta. Här skulle svenska arkitekter kunna lära ett och annat. 
Och här är nedgången mot färjorna. Notera att denna del av stationen har en annan färg. Mycket pedagogiskt, tycker jag. :o)
Entrén till Wemyss Bay Station ifrån busshållplatserna. 
Tydliga informationstavlor -- också de mycket logiskt placerade, alltså mitt innanför dörrarna... inte som på en svensk station, där du kan få söka länge innan du hittar dem. 
Här uppe in entrén till stationen finns en Second Hand Book Shop, där man kan hitta bra reselitteratur för en spottstyver. De hade allt från barnböcker till deckare och man fick sälja tillbaka sin lästa bok och bara betala mellanskillnaden för nästa bok man valt. Bra system, va? 
Rakt fram är den lilla bokhandeln och längst till höger i bild syns en blå dörr. Det är ingången till stationens pub och den var verkligen something!! Vi är ju lärare och som sådana förstås nyfikna och vetgiriga, så vi gick såklart in och vad tror ni vi fann där? 
Är det inte läckert så säg??!!! Snacka om komplett skotsk pub!!! Gedigen och tidsenlig träinredning, speglar, tavlor, prydnadssaker och ölande skotte med pipan i mungipan och kepsen på huvudet. Humoristisk, skojfrisk och trevlig var han förstås också!! När vi frågade ifall vi fick ta några bilder av den charmiga puben, bad han oss vänta. Sedan han tagit på sig kepsen och stoppat pipan i munnen, intog han sin pose och sa att han var klar för fotograferandet. Jag knäppte snabbt dessa härliga bilder! 
Dimitrie och söte skotten poserar.
Här syns bilpåfarten till färjan, som ska ta oss över till Isle of Bute.
Och här följer en rad bilder från den mycket blåsiga, men vanvettigt härliga, överresan till Bute. 
Vy i nordlig riktning mot Greenock
Vy i sydlig riktning mot Largs
Vy bakåt mot Wemyss Bay Station
... och samma sak igen på lite längre avstånd.
Vy mot norr igen
.. och norr igen... Kolla in de blånande bergen!! Det är som ett skolboksexempel i akvarellmålning. "Lägg i mer vitt och blått, ju längre bort bergen ska verka!" Stämmer helt, va? 
Vy över Wemyss Bay Station, vars torn är ett landmärke, som syns väl på avstånd. 
friskade i på ett helt otroligt sätt. Dimitrie fryser rätt rejält i sin jeansjacka, medan jag tackar Gud för fjolårsingivelsen att köpa en Helly Hansen Windstopper -- den kom verkligen väl till pass och höll precis allt vad expediten utlovat.
- Tusen tack Intersport!!! säger jag, för OJ vad mycket jag har använt jackan.
Vackra moln, som ger ett härligt ovädersutseende åt dagen. Men faktiskt föll inte en enda regndroppe på oss på hela dagen. Det blåste och var rätt kyligt, men inget regn. 
Sittplatser ute på aktre däck. 
Se en sån underbart, fantastiskt, vacker och mäktig gråblålila regnmolnshimmel!! 
Jag bara ääääälskar regnmoln!!! Jag får helt enkelt aldrig nog av dem!!! 
En mycket charmig skotsk farbror i, för temperatur och väder lämplig, varm täckjacka och kepsen hårt neddragen i pannan, så att inte den kalla vinden kan blåsa av den. 
Här följer ytterligare några vackra regnovädershimlar... 
Och sen några bilder av en annan sak jag "snöat in på" -- nämligen fyrar. Jag är, som några av er redan vet, otroligt fascinerad av fyrar och har i många år drömt om att en gång få övernatta i eller bo på en fyr. Jag har länge också dyrt och heligt lovat mig själv, att jag en gång i framtiden ska köpa mig en fyr med belysning i -- ett löfte jag avser att infria bara jag hittat en lägenhet, så att jag har nånstans att ställa fyren.
Tills dess får jag emellertid nöja mig med bilder... just dessa är när färjan passerar en fyr på vägen över till Isle of Bute. Vad fyren heter har jag, tyvärr, ingen aning om. 
Och här några bilder då färjan närmar sig Rothesay -- alltså den charmiga lilla staden på Bute, där färjan lägger till. 
Rothesay's hamninlopp
Rothesay's södra del
Också Rothesay's södra del
Hamninloppet på lite närmare håll.
... och ännu närmare... 
Vy rakt ut ifrån Rothesay -- alltså tvärsöver vattnet.
Se så vackra hus som kantar hamnen den södra kajen i Rothesay.
Och så här ser den södra delen av Rothesay's centrum ut.
Här lägger vi till... rakt fram är Rothesay Town Centre -- föregående bild är alltså det som ligger utanför bild till vänster. 
Och här syns det som ligger till höger från Rothesay Town Centre räknat.
Det jag kallar ankomstsluss, eftersom jag inte har en aning om vad det heter, med utskjutbar landgång som på ett flygplan, närmar sig sakta allteftersom färjan med millimeterprecision smyger sig fram till den. Vilken skeppare!!! 
En uppvikbar gångbro från kajen över till själva stan. 
... och vid den låg den här tjusiga båten med det märkliga namnet. Jag har sett båtar som hetat kvinnonamn, namn på asagudar, grekiska gudinnor och en mängd andra saker, men aldrig har jag sett en båt med ett sånt här namn.
Incentive betyder enligt Norstedts ord något av följande:
- Som adjektiv: eggande, eldande; sporrande, stimulerande
- Som substantiv: drivfjäder, sporre, motivation, uppmuntran, incitament, eggelse <to till;to+ inf.att>, eggelsemedel; stimulansåtgärd <financial incentives>; motiv, bevekelsegrund
Marina Office -- i det här charmiga lilla huset, kan man köpa biljetter och få information. Lägg märke till det fantastiska taket med "slates" - alltså takplattor av sten/skiffer och smidda krusiduller, tegelsättningen ovanför dörrar och fönster, och den vackra blå lyktstolpen. 
Ett vackert minnesmärke över män som föll i Första Världskriget. 
En vanvettigt vacker bronsängel, tycker ni inte???!!! Jag blev helt betagen av henne! Hon utstrålar sån styrka, energi och målmedveten beslutsamhet!
Till och med skyltarna i Rothesay är i sekelskiftesstil. Den här skylten pekar bl.a. mot de viktorianska toaletterna -- något som Rothesay är berömt för. De har rustat upp hamnens gamla toaletter helt i tidsenlig stil och detta är tydligen en turistattraktion. I synnehet turister som kommer i egen båt, använder dessa eftersom där finns både dusch och toaletter. 
Hihihi... här skulle man faktiskt kunna tro, att man har möjlighet att byta ut sina bebisar. 
En otroligt vacker affär!! Kolla in sekelskiftesdetaljerna - t ex den lilla plåtmarkisen ovanför dörren på hörnet! Läckert, va? Hela Rothesay var så här. Det var som att ha klivit rakt in i tidigt 1900-tal... en fascinerande och lätt märklig upplevelse. 
Se hur det här vackra gamla huset fått förfalla! Lägg märke till de förbommade fönstren och växterna, som fått växa och gro på husväggen! 
De växer ut genom fönsterbågar, fasad och takfot, och har fullständigt tagit över hela byggnaden. Förfärligt!! Det borde vara förbjudet att negligera ett stackars hus på det här sättet! Tyvärr mötte vi här i Rothesay, alltför många hus i det här skicket. Bredvid en tjusig butik eller restaurang kunde det ligga en övergiven lokal, där växterna helt tagit över både inuti och kring entrén. Mycket sorgligt... 
En av Rothesay's vackra gator, med underhållna och skötta hus. 
En s k automaton -- en antik speldosa, som vi fann i en viktoriansk antikhandel i Rothesay. När man drar ut lådan, i vilken man kan ha t ex smycken, så sjunger fåglarna och en gungar på sin trapets. 
Jag knäppte ett par bilder inne i butiken, men de kan tyvärr inte återge det myller av läckra, fascinerande, vackra, fantastiska, gamla och nya saker som fanns där. 
Den mycket trevliga ägarinnan rekommenderade oss ett charmigt litet café, dit mestadels bara ortsbefolkningen går. Vi sökte oss självklart dit, för att få oss nåt i magen. 
Här är The Coffee Stop -- det allra minsta och charmigaste café ni kan tänka er!! 
Detta var det i särklass allra minsta café jag nånsin varit på. Där fanns endast sex mycket små runda bord i den diminutiva lokalen, så där rymdes verkligen inte särskilt många gäster. 
Det ni ser här, är i princip hela lokalen. Not much room to swing a cat here, eller vad säger ni?
De som står därframme vid disken, är inga lunchande gäster, utan goda vänner till personalen/ägarna. Gästerna göre sig nämligen inte besvär framme vid disken -- det blev jag ganska bestämt upplyst om, när jag gick fram dit för att beställa. Raskt satte jag mig ned på min stol, som syns till vänster i bild. 
Vi åt dagens soppa -- selleri, kålrot, lök och morot -- med bröd. Efteråt drack vi te/kaffe och till det förstås caféts suveränt goda hallonpaj/kaka. The Coffee Stop är visst berömt för just den och det med rätta -- den var verkligen helt otroligt god!! Färska sötsyrliga hallon från Rothesay på en havrefrasig smörsmakande botten -- verkligen utsökt!!!! 
Det här är slottet och det fanns förvisso en guidad tur där, men vi kom oss aldrig för att gå den. Jag var heller inte särskilt laddad för nån guidad slottstur, så det sörjde jag inte. Jag var däremot mycket, mycket nöjd med att få ett par urfina bilder, som jag kan ha som utgångsläge när jag målar. 
Några bilder av den vackra vyn från hamnen. 
Här är den öppna dubbeldäckaren, som används som guidbuss på ön. Vi tog oss en tur med den och det var verkligen en kanonbra tur!! Busschauffören berättade i microfonen, på sin härligt breda skotska, om varenda sak vi åkte förbi. Det var sannerligen värt varenda penny!
Här följer ett antal bilder ifrån öturen, men det var verkligen inte lätt att fotografera, för oj så det skumpade! Ni får ha överseende... av tio knäppta bilder gick en eller två att använda. Fast dessa få blev å andra sidan jättefina!! 
Vi satte oss på den taklösa delen ute i det fria, för att få se så mycket som möjligt och kunna knäppa kort utan att måsta göra det genom ett bussfönster. 
Kära nån så det blåste!!! Här kom windstoppern verkligen till nytta! 
Håret var som tuggummi -- alldeles tvinnat och tovigt -- när vi åkt klart. 
En dam på bussen reser sig för att knäppa kort på ett minnesmonument över fallna soldater. 
Ett vackert litet cottage, som var känt för nåt som jag glömt nu... nån berömd skotte hade visst bott där. 
... och här är dess tillhörande boskap och betesmark. 
En kyrkoruin ifrån..... *funderar länge och ger sedan upp* ....ja, ni vet ju hur opålitligt mitt minne är när det gäller siffror, så ni får nöja er med att kyrkan var mycket gammal. 
Här har vi nått andra sidan av ön, så nu kan vi se Sound of Bute (den ickepickelilla ön utanför Bute) och ön Arran's nordligaste delar.
Nu börjar vi kunna skönja The Sleeping Warrior eller The Sleeping Giant, som bergsformationen på ön Arran också kallas. Den andra av länkarna -- alltså The Sleeping Giant -- visar en jättetydlig profil av jättesoldaten i hjälm som ligger ned på rygg och vilar. Klicka på länken och sedan på bilden längst ned till höger -- se sedan om ni kan se honom. Den första länken har lite sämre bilder, men berättar kort om vad och var det är. 
Här stannar bussen för att vi ska kunna få knäppa kort. Busschauffören berättar om The Sleeping Warrior och står stilla en lång stund, för att alla ska hinna se den ordentligt. Han ligger på rygg med hjälmen på sig, händerna på bröstet och fötterna åt höger i bild. Ser ni honom? Jag är, vilket ni förstås redan förstått av alla mina inlägg o bilder av honom, otroligt fascinerad av bergsformationer -- och förstås då just denna i synnerhet! 
Här syns lilla Sound of Bute tydligt.
Om ni tittar riktigt noga, så ser ni att där finns en liten kyrka på Sound of Bute. Snacka om liten församling, va?
Här har jag lyckats fånga den till höger i bild. Det var verkligen inte lätt att zooma in och ändå lyckas få med det i bild, men skam den som ger sig. Digitala bilder kostar ju, som tur är, inget att knäppa. 
Här är nästan hela ön med den lilla kyrkan mitt i bild. 
En kyrka och ett hus -- kan det ha varit Sound of Bute's prästbostad eller var det den familj som utgjorde den totala församlingen, som bodde där?
Kan det ha varit ett hus till vänster också...? Är det ruinerna efter ett hus eller vad är det? Kanske fanns alltså fler än familj på ön..? 
Här lyckades jag till sist fånga hus och kyrka mitt i bild. *puuh*
Här följer en rad bilder från öns västsida. Jag knäpper ett antal under det att bussen vänder tillbaka mot Rothesay. 
En av öns berömda och välbesökta badstränder -- tydligen fantastisk sand och mycket långgrunt. Jag knäpper en bättre bild på närmare håll senare..... 
Ett par bilder bakåt i riktning mot The Sleeping Warrior.
Här syns stranden på lite närmare håll. Ser ni människorna som är på väg ned dit? 
The Sleeping Warrior ur en annan vinkel. 
Här syns han jätteväl, tycker jag... en annan vinkel, liksom från hjässan och nedåt. 
Och nu var bussturen slut, vilket var tur, för vi frös rätt rejält. Vi satt inomhus och tinade upp under färjturen tillbaka till fastlandet och klev sedan trötta och nöjda åter iland på Wemyss Bay. 
Och dessa bilder får avsluta detta långa inlägg om vår härliga utflyktsdag till Bute.
Greenock
- Där finns absolut ingenting att se eller göra!!! sa de.
- Ni kommer att vara färdiga med Greenock på mindre än fem minuter! Åk till Glasgow istället - det är ett mycket bättre utflyktsmål!!! utbrast ett par vi mötte på bussen dit.
Vi hade emellertid bestämt oss och jag hade ju länge haft en instinktiv känsla av att just till Greenock ville jag, så inte åkte vi till Glasgow inte. Nej, Greenock blev det!!
Här kommer några av bilderna från vår utflyktsdag, som faktiskt visade sig bli en riktig fullträff.
Härligt grå skotsk vy genom regnigt bussfönster -- det är gott att sitta inne och se regnet utanför, eller hur?
Ytterligare en vy genom bussfönstret
Vacker kyrka vid busstationen i Greenock -- och tro det eller ej, men kyrkan är faktiskt till salu!! Tänk att få köpa sig en egen kyrka? Jag tänker osökt på Lill Lindfors låt
"Om jag blir rik nån gång, så ska jag köpa mig en kyrka, där ljuset silar in från höga fönsters rad..." -- en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier. :o)
Om jag bara vetat hur man lägger in ljudfiler här i bloggen, skulle jag ha lagt in låten här, för den är kanonbra!!
Tyvärr, vet jag inte det, så tills nån av er datakluriga läsare informerat mig om hur jag får in en wma-fil här, får ni hålla tillgodo med texten.
Så här går den:
Om jag blir rik nån gång
så ska jag köpa mej en kyrka,
där ljuset faller ifrån höga fönsters ram,
och det ska vara orgeläktare och höga valv
och målningar att titta på
Det ska jag köpa mej
om jag blir rik nån gång.
Om jag blir rik nån gång
så ska jag köpa luftmadrassen
jag såg i fönstret till en sportaffär igår
för den e vilsam, vattenstötande med plastresår
och pump det lär visst följa med
Det ska jag köpa mej
om jag blir rik nån gång.
Om jag blir rik nån gång
så ska jag köpa en hel låda
av franskt bourgognevin för då, då har jag råd
och jag ska stå och välja länge där och hejda kön
och prata om nån konstig sort
Det ska jag köpa mej
om jag blir rik nån gång.
Om jag blir rik nån gång
så ska jag hyra mej en kantor,
sen tar jag luftmadrassen och min låda vin
och på mitt eget kyrkogolv där ska jag lägga mej
och lyssna på en skön musik
Det ska jag unna mej
om jag blir rik nån gång.
Här är nåt som inte längre finns här i Sverige -- jag vet inte vad de kallades här, så jag döper den till tvättomat. På engelska heter det, som synes, laundrette och hit går man alltså för att tvätta sina kläder. Alla har nämligen inte egen tvättmaskin.
Man stoppar i den angivna avgiften i mynt, lägger i sina kläder och kör igång tvättmaskinen. Sen sitter man där och umgås, läser, pluggar, löser korsord, fikar eller nåt annat tills tvätten är klar. Dessa tvättinrättningar har helt klart fyllt en enormt stor social funktion i de länder där de funnits. Tyvärr, ser man dem alltmer sällan, men här fanns alltså en kvar. 
Så här ska gångtunnlar se ut!!! Jättefint, tyckte jag!!! 
Nog är det mycket roligare när det är mönster och färg, än bara grå enfärgade, som de flesta tunnlar här i Sverige?
Visst har de rätt, alla de som sa att Greenock är en ful och smutsig stad. Men jag fann i alla fall en och annan liten sak, värd att beundra och förundras över -- t ex det här vackra gamla stenhuset som Subway ligger i. Jag tror inte det är många Subwayrestauranger i världen som är inhysta i så unika gamla stenhus som den här. 
Vackra bakverk och tårtor, va? Lite extra läckra och goda verkade de förstås, eftersom jag var lite småhungrig. 
I Greenock fanns faktiskt ett stort shoppingcenter, Oak Mall, med mängder av affärer.
Därinne fanns en liten "bar" ,där man kunde köpa smoothies och juice, som man själv fick välja innehåll i -- det borde verkligen nån här i Sundsvall ta fasta på, för oj va' gott det var!!! Och populärt verkade det också vara. 
Så kom solen fram och förgyllde vår utflyktsdag. 
Bredvid den här vackra kyrkan, som tyvärr inte fick plats i bild,... 
... och mittemot det här vackra gamla stenhuset.... 
... låg den mest fantastiska, ljuvliga, underbara bokhandel vi nånsin varit in i. Tänka sig att ingen tänkt på att berätta om dess existens för oss!!! Den gjorde ju att besöket i Greenock blev helt enormt! 
Så här ser bokhandeln ut inuti. Precis som en kyrka!
Bilden är tagen uppifrån en loftvåning, där man kan sitta och äta, fika, läsa och småprata. 
Och runt väggarna fanns hyllor fulla av härlig intressant litteratur, presentsaker, anteckningsböcker, kort, smycken och tusen andra saker. 
Tyvärr, råkade vi komma bara en kort stund innan stängningsdags, så vi hann inte titta så mycket och absolut inte äta, vilket vi jättegärna hade velat. Vi köpte några böcker och anteckningsböcker, innan vi var tvungna att gå, men vi lovade varandra dyrt och heligt, att hit skulle vi återvända. 
Dimitrie var väldigt sugen på den här cd-romversionen av Bibeln på engelska -- den kostade ju bara 10 pund, men han nöjde sig med att ta ett kort på den... Han tänkte försöka beställa den via nätet istället, för att slippa vikten i bagaget på hemresan. 
Ja, vi var ju som sagt hungriga och sökte desperat nånstans att äta, men det visade sig vara svårt.
Till sist fann vi en Fish'n Chips Bar, som också sålde indiskt och asiatiskt. Vi funderade en stund, men beslöt sedan att gå den sunda vägen och äta indiskt -- vi beställde Lamm Biriyani, men under tiden vi väntade på maten stod vi minsann och dreglade lite över det friterade. Kan ni gissa vad som gömmer sig i den knapriga frityrmassan? Svaret är:
Fish -- alltså stora, mjälla, vita fiskfiléer i knaprig, frasig, gyllenbrun frityrmassa. Skitgott!!!!!!!!! 
Från vänster räknat:
Big Sausage - ungefär som fläskkorv, fast friterad och i frasigt frityrskal.
Steak Pie - en ljuvligt god paj med fyllning av nötkött i strimlor.
Mince Pie - en mycket god paj med köttfärsfyllning. 
Fried Chicken - en halv friterad kyckling i det frasiga goda frityrtäcket.
Fried Sausage - som en tunnare slags fläskkorv, som friterats.
Fried Hamburger - vanliga hamburgare som friterats.
Det finns också nåt som heter Fritter och de ser likadana ut som hamburgarna, men innehållet är såklart annat. En fritter är en centimetertjock skiva av en stor rå bakpotatis, som doppats i frityrsmet och friterats. Oerhört gott!!! 
Vi hade ju emellertid valt den slankare linjen och köpt med oss indiskt. Tyvärr, bjöd Greenock inte på några parkbänkar eller lämpliga ställen att inta vår mat på och vi var lite i tidsnöd, eftersom vi bara hade en kvart innan bussen skulle gå... Jag valde därför helt sonika att, trots Dimitries "- But Åsa....", parkera oss vid en väggavsats på busstationen, för att där stående inta vår indiska måltid. 
Maten var jättegod och folk log överraskat, men vänligt mot oss när de såg oss stå där och äta. En rätt trivsam och annorlunda situation, tyckte jag. 
Gott, gott ris med både styrka och hetta. Lamm, grönsaker, ett slags frasigt "chips-bröd" och en härligt, hysteriskt röd stark sås med vitkålsbitar i. Ja, maten var sannerligen jättegod!! 
- Se så gott!! Men nu får vi skynda oss, för bussen går om tio minuter! 
Ett otroligt vackert kyrktorn, som jag knäppte genom det smutsiga bussfönstret -- därav den dåliga bildkvalitén. 
Vy genom bussfönstret
En båt som Dimitrie knäppte genom bussfönstret
Plötsligt fick vi, genom bussfönstret, syn på den här jättetankern, som lotsas av två små bogserbåtar runt Cumbrae. De drar dem den vägen, för att komma in åt rätt håll till kajen borta vid the eyesore, som vi kallar den miljöförfulande om/avlastningsanläggningen.
Vi upptäckte då vi stigit av bussen, att vi inte alls hade bråttom -- vi hade helt enkelt uppfattat tiden fel. Vi hade tänkt oss Brisbane Evangelical kl 18:30, men det visade sig när vi kom dit, att det inte började förrän 19:30, så vi hade gott om tid att ta oss en glass. Då satte vi förstås fart mot Nardini's.
För er som inte redan vet det, kan jag berätta att Daniella Nardini (bilderna nedan) tillhör den här familjen och kommer ifrån Largs -- ett faktum som alla Largsbor förstås är omåttligt stolta över. 
Nog känner ni igen henne ifrån brittiska tv-serier, va? En, i mitt tycke, mycket duktig skådespelerska!! 
Här på familjen Nardini's restaurang har de har den absolut läckraste, godaste Pink Grape Fruit Sorbet ni kan föreställa er!!! Den är fullständigt livsfarlig!!! Vanebildande!!!!!!!!!! 
Ifjol var här stängt och hade så varit i flera år, men nu är restaurangen färdigrenoverad och öppnad igen. Fint, va? 
Glassbaren -- ständigt lång kö, men det är verkligen väl värt väntan...
Äta här är ingen hit -- i synnerhet inte pizzan, men det är väl för att vi svenskar är så vanvettigt bortskämda med god pizza. Maten var emellertid inte bara dålig, den var förfärligt dyr också! Det sved i både plånbok och snåltarm, då vi tog oss en pizza där -- vi önskade bägge att vi hade gjort nåt trevligare för så himla mycket pengar. Det var dyra lärpengar... 
Medan vi smaskar i oss vår glass och väntar på att klockan ska bli kvart över sju, vandrar vi, som så många andra, längs stranden -- vi tittar bl.a. på jättetankern, för så stora båtar kommer ju inte varje dag precis... 
Och flera timmar senare avslutade vi vår härliga dag på vår favoritpub (röd skylt på det vita huset).
Här har vi spenderat mången timme och druckit mången öl. Bl.a. har de Quiz varje tisdag kl. 21:30 och det är skitkul att vara med på. Vi har faktiskt visat framfötterna, tycker jag, för vi har haft allt mellan 19 och 26 poäng, och det är väldigt bra! Och på lördagarna har de levande musik i form av en äldre herre, som spelar dragspel. Då önskar gästerna låtar och sjunger med , eller så sitter man bara och lyssnar och njuter. Ja, detta är verkligen en härlig pub!!!
Fresh Farm Eggs
Halvvägs till Knock Hill började det alltså att blåsa, vina och vräka ned regn. Vinden vände och vred hela tiden och kastbyarna var så hårda att vi knappt kunde hålla i paraplyet. Vi gick tills vägen tog slut vid en stor vit gård / farm. Det var en märklig byggnad, som jag tyvärr inte i sin helhet lyckades fånga på bild. Den var emellertid vit, låg och bred med ett valv över ingången -- valvet var krönt av ett toppigt tak som på ett kyrktorn och tillika en klocka som visade tiden.
Vi insåg att vi skulle tvingas vända, eftersom vägen tog slut, men Dimitrie drog sig till minnes en skylt om färska ägg, så vi tänkte att vi skulle passa på att köpa några innan vi vände åter mot Largs. Sagt och gjort -- vi sökte oss in på gården och fick av dess ägarinna köpa tolv dagsfärska och vackra ägg i alla de färger, former och mönster. Gissa om de var goda till frukost dagen efter!!!
Av förklarliga skäl knäpptes inte många kort den dagen -- kameran är ju inte gjord för undervattensfotografering och det var tämligen blött. ;o) Här är emellertid de få bilder jag knäppte. Jag får knäppa bättre bilder på gården nästa år.
Som synes är gården ända sedan 1622.
Dinner At Ron And Betty's
Vi har spenderat många kvällar med Ron och Betty, och en kväll ville hon bjuda på middag. Hon hade lagat Chicken Tandoori med ris och färska grönsaker. Här är några bilder från den trevliga middagen. 
Det är varmt inne hos Ron och Betty -- i synnerhet en sån solig dag som denna -- och inte blir det bättre av rödvin, heta kryddor eller solbränna. 
Två kycklingfiléer (en för mig), ris, grönsaker, sås, chutney och några glas rödvin senare, sjunker vi proppmätta ned i soffan med varsin kopp kaffe.
Eftersom Dimitrie fått påtalat för sig av oss övriga, att han inte knäpper särskilt mycket bilder, låter han denna afton kameran gå röd, medan jag inte knäpper ett enda kort.
Här är en hel serie bilder på mig och Betty i soffan. 
Betty oroar sig för att hennes sneda nacke ska synas på bilden, men jag förklarar att den känns mer än den syns. 
Tja, vissa bilder är ju verkligen mindre lyckade, men what the heck... ;o)
Bönen "Fader vår" på latin -- Ron är förstås den förträfflige konstnären bakom verket. 
Betty i sin fåtölj
... och jag i soffan... 
Jag förklarar för Ron hur mitt USB-minne funkar och att vi med hjälp av detta ska föra över alla våra tagna bilder till hans laptop. Han är fascinerad och häpen över hur mycket en sån liten manick kan rymma. 
Ron i motljus, så han syns inte särskilt tydligt, men utsikten från deras fönster syns desto tydligare. Härligt, va?
Ron o Betty har tidiga kvällsvanor, så efter nån stund tackar vi för oss och går vidare ner mot puben för en kall kvällsöl.
A Walk To The Prophet's Grave
Alltså: Klicka och läs den nedre halvan av sidan, som ni kommit till! :o)
Och här är en liten grej, som jag hittade på youtube om just The Prophet's Grave. Det är en liten informationsfilm med bild, musik och text.
Och här följer lite av våra egna bilder från den härliga dagen:
En urgullig och nyfiken kossa...
... som gärna vill veta vad det är för grön liten låda jag håller fram emot henne.
(Det är ju förstås min fina gröna kamera.)
När hon inser att den gröna lådan inte är till henne, så vill hon inte vara med på bild mer.
På vägen dit stannade vi vid en kyrkogård / gravplats.
- Här, berättade Ron, har jag och Betty bokat plats, så här ska vi ligga tillsammans när vi gått för att vara med vår frälsare.
Det kändes lite olustigt att höra honom säga det, för han är ju så full av liv och energi... men gravplatsen var verkligen vacker och jag förstår att han och Betty vill ha allt planerat, betalt och klart.
En vacker liten bäck med en bro över rinner till en liten damm vid en minneslund.
Dessa mindre och tätare satta stenar, sätts för dem som väljer att kremeras.
Ron knäpper några bilder, för att visa Betty hur vackert det är där just nu. P.g.a. smärtor och skam lämnar hon mycket sällan lägenheten -- hon går i princip bara till Morrison's, St Mary's och klostret. Så långt som hit skulle hon aldrig klara av att gå.
Som vanligt passar Ron på att knäppa några bilder av mig när jag inte märker det.
... och så här blev hans bild. Inte mycket att ha, eller hur? Men det var väl min putande rumpa, som lockade kameralinsen, antar jag.
Den här vägen vandrade vi....
Härliga vackra vägar att promenera på, men ooops så snabbt bilarna kommer runt kröken!
De hörs knappt p.g.a. häckar och buskage, så man får vara på sin vakt och beredd att dyka in i buskarna eller kliva ned i ett dike.
Här är grinden till Brisbane Lodge... som ni ser så är Largs fullt av kopplingar till namnet Brisbane.
Ron pinnar på bra med sin vandringsstav i högsta hugg
Som sagt: Fullt av kopplingar till namnet Brisbane.
Tydligen heter staden Brisbane i Australien så efter Lord Brisbane från Largs,
så förgreningarna sträcker sig långt ut i den engelsktalande världen.
Just denna dag hade vi inte tid att gå upp på Knock Hill, men vi tänker oss att göra det en annan dag.
Och här syns just Knock Hill... The Prophet's Grave ligger alldeles i närheten och på vägen dit.
Här har vi hittat en kanontjusig soptunna, som vi bara måste kika närmare på...
Har ni sett en så härlig soptunna nån gång?? Ägarna har satt självhäftande lövmönstrad plast över hela tunnan. Läckert, tyckte jag och knäppte kort på den.
- Låtsas att du kräks i den! uppmanar Ron, men Dimitrie vill inte gärna ställa upp med sånt på bild, så han intar en mer ordentlig pose.
Och just när vi håller på att larva oss som bäst, så kommer ägarna till tunnan åkande i sin bil.
Jag och Ron nästan dör av återhållet skratt och Dimitrie tycker att det är förfärligt genant. Han, som inte vrider sig av skratt, klarar emellertid att hålla kameran stadig nog för att få till en bild av oss, som ju skrattar så vi är lila i ansiktena och knappt kan stå upprätta.
Här är det rara paret som äger tunnan. De hade bara varit in till Largs och handlat, och hade rullat ned tunnan för tömning. På hemvägen plockar de, som alltid, in den i bilen, för att slippa dra den uppför hela den långa branta backen. De tycker det är enormt roligt att vi gillar deras tunna och de skrattar förtjust då vi förklarar varför vi öppnade locket på tunnan. Ett mycket charmerande engelskt par, som numera bor i Largs.
Ja, här är stigen som leder ned till The Prophet's Grave.
Den vackra grinden med sitt smidda kors, har de typiskt keltiska "rundlar" som pryder det mesta här i Skottland.
Prästen William Smith verkade i Largs' Church från år 1644 fram till sin död tre år senare, då pesten skördade en hel del skotska liv.
1647, som det står på grinden, anger alltså det år han begravdes här. 1955 anger, som jag förstått det, det år då grinden smiddes.
Ron lät sig inspireras av vårt fotande -- han kom på att han faktiskt aldrig knäppt några bilder här, trots att han varit här så många gånger.
Ron tar täten och stegar muntert sjungande iväg ned mot gläntan, där graven finns.
En charmig liten stenbro leder oss över den lilla bäcken och vidare ned till graven.
Dimitrie läser inskriptionerna på metalltavlorna vid graven
1956 restaurerades graven och gravplatsen -- det var i samband med detta som grinden smiddes och sattes dit.
Reverend William Smith's grav
Ron och jag försöker tyda inskriptionerna ovanpå graven
En spontant lågmäld stämning lägrar sig medan vi rör oss runt graven
Trots att Reverend William Smith varit död och begraven i 350 år, känns det högtidligt och andäktigt att röra sig runt hans grav.
Vi tuggar på torkad frukt och en Power Bar, medan vi granskar Ron's karta för att finna nya intressanta promenadmål.
Ron visar på en lämplig väg att gå nästa gång...
Vi är rätt hungriga, men avhåller oss ifrån att äta oss mätta, eftersom vi planerar att äta en god middag senare.
Och nu är vår promenad slut för idag, för Ron har en tid att passa, så vi måste återvända in till Largs.
West Kilbride
Vi tog tåget ner till West Kilbride och promenerade sedan längs kusten tillbaka mot Largs.
Åtminstone var det tanken -- regnet och den hårda blåsten gjorde att vi tyvärr inte kunde gå hela vägen tillbaka.
Vi fick istället ta bussen från kärnkraftverket. Allt som allt skulle den ca 12 km långa promenaden tillbaka ha tagit 4-5 timmar inklusive fikapaus. Nu blev det "bara" dryga 3, men vi var frusna och blöta och jättenöjda med vår dag ändå.
Här följer lite bilder från vår härliga, regniga, blöta, blåsiga dag.
På väg längs en villagata -- vi tänker ta oss ner mot havet
Ön vid horisonten är Arran. Där finns ett fint destilleri, så vi har pratat om att ta oss dit, men det får vänta till nästa år.
Här har Ron stannat vid en mycket gammal "vattenstation" för hästar och hästskjutsar.
Här fanns ursprungligen en porlande vattenkälla, där man vattnade hästar och fyllde kärl.
Utsikt i nordlig riktning -- alltså, mot Largs.
Kära nån så höga träd! Vilka grenar och vilken grönska!!!
I förgrunden ett vackert exemplar av den skotska tisteln -- alltså Skottlands nationalblomma
Märkligt formade träd...
Ja, det är alltså ner mot Portencross vi tänker oss -- där finns Portencross Castle, vilket är vårt första delmål.
Tistlar och murar finns det gott om här -- och de är lika vackra överallt...
Här kommer min orgie i bilder av desamma:
Det blåser rätt rejält även om det inte syns på bilderna... faktum är att det
i princip alltid blåser i Skottland. Det syns i alla fall på naturen -- titta bara
på träden, så ser ni hur de formats av den ständiga vinden, som
dessutom nästan alltid kommer i från samma håll...
Och nu kom regnet som väderleksrapporten varnat om -- m.a.o. dags att plocka fram jackor och regnkläder.
Lustigkurrar, va?
Och här är spelevinkarna ute på nya upptåg. :o)
Utsikt i sydlig riktning -- alltså, mot West Kilbride.
Usch o fy! Våta skor är inget vidare. :o(
Det jag inte vet, vilket förmodligen är tur, är exakt hur våta de kommer
att bli innan den den här promenaden är slut... och
hur våt resten av mig kommer att vara.
Här har vi kommit fram till Portencross Castle -- det är ett privatägt slott, som
just nu renoveras med hjälp av bidrag och National Lottery Heritage Fund.
Med vinden i ryggen försöker Dimitrie skydda sig mot regnet genom att
försöka ha paraplyet över rygg och ryggsäck. Paraplyet var förresten
mycket viktigt att hålla mot vinden, så det inte vände sig ut-och-in... men
det tog starka nypor och armkraft att hålla emot i de värsta kastbyarna.
Ser ni mannen i den gula jackan till höger längst upp i ställningen?
Wee Cumbrae syns tydligt här -- ön ligger faktiskt inte särskilt långt ifrån
fastlandet, vilket var bra eftersom den utgjorde ett skydd (fästningen).
Portencross Castle's lilla privata hamn
Vattnet ser bedrägligt lugnt ut, men tro mig -- det blåste småspik!
Hit kommer folk för att fiska. Visst ser det härligt ut?
Vi tar oss lite frukt och en ostmacka, så att vi orkar vandra hela vägen hem.
Landskapet är så majestätiskt att man blir helt andäktig..
Nu är Ron varm och då åker regnbyxorna av. Om han bara hade vetat
hur mycket regn som skulle komma om bara en kvart, så hade han
definitivt behållit byxorna på, för oj, oj, oj så mycket regn det kom sen...
och oj, oj, oj så blöta och frusna vi blev, för väta och vind har ju liksom
den effekten på en. ;o)
Men är det här typiskt skotskt, eller vad...? Berget, det vita lilla huset
vid bergets fot, ängar, hav, en liten grusväg...
Men i det lilla huset skedde ett mord för ca hundra år sedan. Det löstes
aldrig och det fortsätter än idag att engagera och uppröra ortsborna.
Vackert, vackert, vackert....
Högt uppe på den branta klippväggen finns en grotta
Här har jag upptäckt den ... men håret blåser ju i ögonen hela tiden och
linserna gör också ögonen känsliga för blåsten, så det är svårt att se tydligt.
Lite läcker, va?
Skotsk blomsteräng
Och den fantastiskt vackra skotska nationalblomman - TISTELN
Nu har det börjat regna rejält -- blött och kallt, men vackert, vackert!
Dimitrie ställer sig, sin vana trogen, i sidovind när han fotograferar mig.
Det gör det svårt på grund av allt hår som klistrar sig i ansiktet på en....
Vy över vägen vi nyss vandrat -- i horisonten syns Portencross Castle.
Grått, vått, kallt, vackert..... :o)
En cattle gate -- listig konstruktion som gör att
får och kossor inte kan ta sig igenom
Ett par söta sniglar, som jag nästan råkade trampa på.
Också vy över vägen bort mot Portencross Castle
Här närmar vi oss the Power Plant -- alltså, kärnkraftverket.
Jag kan inte förstå hur någon vid sunda vätskor, kan få för sig
att lägga något så miljövidrigt som ett kärnkraftverk, i denna
så vidunderligt vackra miljö. Det förfular hela landskapet!!!
Se själva på följande bilder -- jag tror nog att ni kommer att
hålla med mig!
Det här är det gamla kärnkraftverket -- jaa, det finns ett nytt också! --
som håller på att avvecklas. Detta kommer emellertid att ta 75 år, så
det kommer att finnas kvar där länge än. Planen är att det ska täckas
med sand och göras så lika en naturlig kulle som möjligt, men först
måste det alltså gå 75 år... och så länge ska alltså detta asfula bygge
skämma den skotska kusten som i övrigt är så vacker.
Gräsligt fult med det spetsförsedda staketet,
som ska hålla alla obehöriga på avstånd.
Personalbaracker bakom höga taggtrådsförsedda staket
Till vänster syns det nya kärnkraftverket ... stort, grått och fult.
Kallt, kallt och vått, vått... och förstås fult, fult!!!
Som synes är detta ett engelsk - skotskt samarbete
Vinden kastar, stormar och sliter i allt och piskar regnet i
ögonen på en, så det är svårt att fotografera... kameran
gillar liksom inte att bli blöt.
Det vita som vildsint vitt bubblar upp ur havet, är returvattnet från
det vatten som kyler reaktorn.
För mig känns det märkligt att man tillåts spola ut det i havet igen,
men det ska visst vara "helt säkert".
Som ur en undervattensvulkan sprutar returvattnet upp ur havet
Här syns hela den nya fula anläggningen med betesmarkerna
i förgrunden. Och jaa, kossor och får går här och betar...
Här kikar en liten nyfiken rödbrun kossa upp ur buskarna och höggräset
Hon kikade länge, länge och undrade vad jag ville
"Utsikt" mot Fairlie -- samhället som ligger söder om Largs...
åtminstone så mycket som kan skönjas genom regnet
Regn och fukt gör att alla färger framträder mycket tydligare, tycker jag.
Vad tycker ni? Blir det inte vackrare färger när det regnar?
Skämtsamma Ron hittade en skylt att vänta vid, medan jag knäppte kort.
Min kamera börjar protestera mot regnet genom att "slöa" och inte starta
när jag öppnar den.
Ett stort och vackert gammalt hus
Uppfarten / allén in till Hunterston House, som var ett av
promenadens delmål. Tyvärr, tog vi oss aldrig fram till
det p.g.a. det häftiga regnet och blåsten. Vi var så blöta
och frös så vidunderligt, att vi till slut gav upp och vände.
Vi beslöt helt enkelt att återvända dit nästa år istället, då
vi kan välja en torrare och varmare dag för detta.
Ni får njuta av bilderna på den vackra allén istället.
Genom regnet syns här the eye-sore på nära håll. Det är den
"omlastningsbana" / det transportband, som går ända härifrån och
in till utkanten av Largs
Den sista biten ut till rondellen och den räddande busshållplatsen,
gick genom en fantastiskt vacker skog. Vi valde att ta bussen tillbaka
istället eftersom det regnade så ihärdigt och blåste så förfärligt hårt.
Och detta var den allra sista bild jag lyckades tvinga in i min kamera,
innan den gav upp för dagen. Blötan och det flitiga fotograferandet
gjorde att den till sist bara packade ihop och gav upp.
Väl hemma i Largs igen tinade Dimitrie upp i ett hett bad, medan
jag lagade middag och återfick värmen vid ugnen och spisen.
Vi hade bjudit in Ron och Betty på middag, så det var en del att göra.
På menyn stod ugnsstekta grönsaker, rotsaker, potatis, gröna bönor
och lax, med fruktsallad och vaniljyoghurt till efterrätt.
Här har vi ätit och sitter nu med efterrätten
Ronald Bisset
Betty Bisset
Ron skojar och härjar
Detta var enda gången vi hade Betty som gäst i vår lilla lya.
Hon har så besvärligt med sin nacke och rygg, att hon inte
klarar några längre stunder utan rejält stöd för huvudet.
Det var emellertid en mycket trevlig middag, som jag hoppas
vi får chans att upprepa nästa år, för allas vår förhoppning är
att hon ska bli bättre och slippa de svåra smärtorna.
