Födelsedagsmiddag med världens allra bästa föräldrar
Mina kära föräldrar bjöd ut mig på lyxmiddag igår.
Valet föll på restaurang Victoria och det visade sig vara ett lyckokast!
Lokalen var härligt lugn och utan den annars så vanligt förekommande "bakgrundsmusiken", som är allt annat än i bakgrunden och som gör att man inte kan föra ett vanligt samtal, utan tvingas läsa på läppar och höja rösten för att göra sig hörd. Det var också lagom ljust -- mysigt dämpat ljus, men tillräckligt ljust för att även äldre ögon ska kunna hitta maten på tallriken.
Här har vi precis fått in förrätten -- en kanongod och fräsch tunnbrödskorg med skagenfyllning. Mamma och jag lyxar med starköl, medan stackars pappa, som kör, får nöja sig med en "folkis".
Mamma och jag valde Oxfilé Ceasar -- blodig oxfilé med grönpepparsås och bearnaise dito serverad med pommes stripes och grönsaker. Mumma!!! Visst syns det väl hur gott det var..???
Pappa valde Scampi Provencale med potatiskroketter. Inte alls lika gott som vårt, tyckte förstås mamma o jag, men det var ju heller inte vi som skulle äta den. ;o)
Pappa åt med, som synes, god aptit och var mycket nöjd med sitt val.
Mamma och jag kämpade tappert med våra mycket väl tilltagna portioner, men tvingades till sist ge tappt -- vi hade fått två riktigt stora köttbitar var och det var mer än vi mäktade med. Pappa fick förbarma sig över det sista av vårt kött och våra pommes stripes, för så himla god mat vore en skam att kasta bort.
Vi hade en mycket trevlig kväll med kanongod mat till ett bra pris -- och dessutom jättetrevlig och serviceminded personal!! Till restaurang Victoria går jag mycket gärna igen!!!
Efteråt åkte vi hem till mamma o pappa, för att dricka kaffe o äta den tårta som Ica Maxi gett mig som trogen kund i 50-årsgåva. Generöst och omtänksamt till tusen!! Egentligen var det en Princesstårta, men jag är ju laktosintolerant, så de gjorde en Bananza till mig istället. Eftersom laktosfri grädde inte funnits särskilt länge, har jag ju levt ett halvt liv utan att äta grädde -- som ovan gräddätare är det inte ett livsmedel jag uppskattar så där särskilt, måste jag säga... Princesstårta är därmed låååångt ifrån det självklara valet för mig, om jag köper en tårta -- den har så läskigt mycket grädde. Detta tog den vänliga Ica-personalen fasta på och specialgjorde en laktosfri Bananza åt mig. Är inte detta gulligt, så säg??!! Jag blev jätteglad!!
Ja, det var min lättsamt trevliga 50-årsdag det... och inte känner jag mig ett dugg äldre eller annorlunda. *skrattar*
Nu när jag är 50, är jag äntligen vuxen då...?
Förunderligt hur tiden rullar iväg, utan att man liksom märker det...
Vips är man 50 och det utan att man känner sig ett dugg annorlunda, än när man var 40...
eller 30 för den delen.
Jag kände mig lika ovuxen då som nu. Jag har inte förändrats ett dugg och är samtidigt en helt annan person.
Jag är i många avseenden mycket yngre nu, än för tio år sen. Knäppt, men så är det! Då var jag mycket mindre stark till både kropp och själ. Idag är jag lugnare, klokare, starkare, friskare än jag nånsin varit, mer vältränad, och full av härlig nyfikenhet och energi. :o)
Här är Sundsvalls Tidnings 50-årsreportage
- Fotograf: Tobias Welander
Åsa Melander är teckenspråksläraren som bara älskar att vara i klassrummet. Nu fyller hon 50 år.
Åsa Melander har alltid vetat att hon vill jobba med händerna och vara nära andra människor. Som teckenspråkslärare hittade hon ett sätt att kombinera de båda drömmarna. Möt 50-årsjubilaren som stortrivs i skolmiljö.
– Klassrumsluften är mitt livselixir, säger hon.
Åsa Melander är teckenspråksentusiasten, som älskar att vistas i skolan när hon inte tränar seniorer med tuffa fyspass. Nu fyller hon 50 år och firar med en släktfest.
Fotograf: Tobias Welander
Åsas uppväxt var allt annat än ordinär. Hennes familj bodde på Rönnlunda gård och där fanns alla möjliga djur - till och med påfåglar.
– Det var som i Emil i Lönneberga. Vi hade kokerska, dräng och piga, säger hon.
Släkten är stor och det fanns alltid någon att vända sig till hemma på gården. Dessutom är händigheten ett släktdrag, något som har märkts på senare tid. Åsa köpte en lägenhet som var helt inrökt och totalrenoverade den på egen hand med assistans av sin pappa och bror. De har dragit el, kaklat och lagt golv och resultatet är en ljus och harmonisk lägenhet med enstaka detaljer i färg.
Åsa har undervisat i teckenspråk, svenska och engelska. Karriären började med en tolkutbildning där hon hittade grundbulten till sin syn på hur man ska lära ut ett ämne.
– När man undervisar i teckenspråk måste man vara visuell och göra bort sig lite för att eleverna också ska våga ta ut rörelserna, berättar hon.
Just nu jobbar hon inte som lärare, men hon håller kontakten med flera av sina gamla elever. Dagarna är fyllda av olika uppdrag och aktiviteter. Bland annat leder hon en seniorgrupp på Helex som hon aldrig i livet skulle vilja släppa ifrån sig, är sekreterare i Centerpartiets kretsstyrelse i Västernorrland och sitter som ersättare i kyrkofullmäktige i Sköns församling.
– Jag är kristen, men det är svårt att balansera mot tanken om synd. Jag tror att man bara kan synda i hjärtat om man vill någon illa, säger hon.
Tanken om människans godhet är viktig för Åsa och nästa inredningsprojekt blir ett Gandhicitat på väggen.
– "Be the change in the world you want to see". Det är väldigt mycket "jag", säger hon.
Och här är DAGBLADETs 50-årsreportage
"För få kvinnor i min ålder syns"
”Varför får man inte vara den vackra blommande människa som man är på insidan”.
Det är dagens 50-årsjubilar, Åsa E Melander, som ställer sig den frågan som ett inlägg i debatten om dagens skönhetsideal.
Åsa är en tjej med högburet huvud och starkt rättvisepatos som aldrig har hukat för sanningen.
Hycklar inte
– Jag är brutalt uppriktig och har aldrig haft förmågan att hyckla, säger hon och berättar att hon som instruktör på Helex de senaste sex åren har kämpat för att, med sig själv som redskap, förändra det kvinnliga idealet.
– Man måste inte vara trådsmal med ”deffade” muskler för att vara okej. Nej, upp till kamp för normala kvinnor, säger Åsa, som själv försöker sätta värde på att våga ge mer uttryck för den person hon är på insidan.
Åsa har under sina yrkesår haft ett flertal olika arbeten, som kontorsbiträde, maskingravör, butiksbiträde, fritisledare och vårdbiträde, men hon har även varit studiecirkelledare och hon är utbildad teckentolk.
Lärde sig teckenspråk
– Det började i och med en granne som var cp-skadad. För att kunna kommunicera med henne behövde jag lära mig teckenspråk, säger Åsa, som började studera på ABF. Hon fortsatte sedan sina studier vid Västanviks folkhögskola i Leksand, som är de dövas egen folkhögskola.
Under några år, fram till 1991, var Åsa också körledare för en lite speciell kör.
– Det började med att jag satte mig ned och översatte svenska låtar till teckenspråk och så startade jag en teckenkör som jag drev i sex år, säger Åsa och förklarar att projektet syftade till att vara ett brobygge mellan hörande och döva.
Under de senaste åren har Åsa undervisat på högstadiet och gymnasiet som språklärare i svenska, engelska, men även i teckenspråk.
Förutom att hon ett par gånger i veckan extraknäcker som instruktör på Helex, så ägnar hon sig också åt politik.
Politiskt engagerad
– Jag är bl.a. kyrkopolitiker och det här är min andra mandatperiod i Skön, säger Åsa, som även sitter med i arbetsutskottet för Centern och som sekreterare i Sundsvallskretsens styrelse.
Självklart har även de tre barnen en stor betydelse i hennes liv.
– De har vuxit upp med en mamma, mormor och morfar, säger Åsa, som själv står sina föräldrar väldigt nära.
– Jag har världens allra bästa föräldrar, säger hon.
– Jag och pappa har renoverat hela min lägenhet, säger hon och konstaterar att hon alltid har haft mycket och sprudlande energi.
I stället för en stor 50-årsbaluns i dag så kommer Åsa i stället att dra ihop en släktträff den kommande lördagen på Träffpunkten i Bosvedjan, där hon är bosatt.
Jubilaren har också hittat på en liten överraskning till besökarna.
– Jag ska försöka sätta ihop ett litet bildspel, säger Åsa hemlighetsfullt.
____________________________________________________
Det är lite läskigt att läsa texter om sig själv, som man inte själv fått utforma eller korrigera, men det är väl bara att vänja sig, antar jag... Jag tycker, trots att det finns saker jag skulle velat ha annorlunda eller helt tagit bort, att reportagen är positivt laddade och visar en klok, dynamisk och glad person -- alltså mig!
På lörda' ä're släktfestknytis
Festen hålls för alla släktingar, som stammar från
gammelmormor Ingeborg och gammelmorfar Theodor Svedlund.
Alla Svedlunds offspring med äkta hälfter, sambos, barn och övriga anhöriga ska alltså samlas, gammal som ung, för att ha en trivsam och rolig kväll tillsammans.
Vi ska träffas, lära känna varandra närmare och känna gemenskap inom den här falangen av släkten - det är därför jag anordnar den här lättsamma och annorlunda festkvällen.
Och för att ingen, oavsett ålder, ska behöva fundera över hur sjutton man ska klä sig till en sån här släktträff/släktfest, satte jag ett tema för kvällen. Alla ska alltså komma som om de vore på Gran Canaria nån gång i slutet av 70-talet eller början av 80-talet.
Själv ska jag vara gruppens reseledare och guida dem genom både trivsamheter på "resmålet" och diverse släktbundna skojigheter bakåt i tiden.
Vi ska samlas vid poolen för en välkomstdrink och sedan äta svenskt smörgåsbord
(läs: knytisbuffé), sjunga, prata, se uppträdanden, skratta åt gamla skojigheter och i övrigt ha en kul kväll.
För att ge en liten försmak av festens tema (speciellt för såna som inte sett filmen),
lägger jag här ut ett klipp ur filmen.
Se och låt er inspireras!!
Håll i solhatten alla Svedlundare, så ses vi på lördag! :o)
Lille Davids seger över den jättelike Goliat
Jag - den lilla människan - vann idag en stor seger över a-kassekolossen AEA!! :o)
På inrådan av en klok och kunnig vän i Centern, tog jag igår på nytt kontakt med AEA, trots att jag blivit anmodad att invänta deras handläggning och beslut.
Med artig, men myndig stämma krävde jag att få bli kopplad till min handläggares överordnande --- och det funkade!
Istället för att, som tidigare, fastna i växeln och bli vägrad att få prata med annan handläggare än min egen, kopplades jag nu raskt vidare till en mycket artig och belevad man, som är chef över a-kassehandläggarna.
Denne lyssnade tålmodigt, ställde några frågor och sa sedan att han omedelbart skulle kika på mitt ärende och återkomma till mig inom en timme. Inga 2-4 veckors väntetid, vilket jag fått acceptera tidigare -- nej, här var det omedelbar handläggning. Han höll dessutom vad han lovat och ringde upp efter 45 minuter. Han hade emellertid inget besked, utan ringde för att låta mig veta, att han behövde få prata med min handläggare och även läsa alla handlingar. Han skulle ringa mig före klockan nio i morse med ett besked....... och det gjorde han också.
Klockan 8:10 imorse ringde han och beskedet var följande:
- Mina två timmar i veckan klassas som bisyssla -- alla andra bedömningar är och var felaktiga.
- AEA kommer att återbetala de dagar man helt felaktigt dragit av.
- Han kommer att föra samtal med min a-kassehandläggare om hennes sätt att bemöta AEA:s medlemmar.
Jag började nästan gråta igen -- men denna gång inte av kall och bottenlös förtvivlan, utan av en märklig blandning av lättnad och indignation.
Lättnad över att allt löst sig, att jag slipper återbetalningskravet, att jag åter tillåts jobba på gymmet och att jag nu slipper oroa mig mer....
Indignation över hur mycket den hemska a-kassemänskan förstört!! Alla dessa månader av väntan, brist på pengar, oro, sömnlöshet och magont. Alla dessa långa och många månaders fattigdom, under vilka jag inte kunnat unna mig det minsta lilla nöje -- ingen bio, inga pubbesök, ingen sushi, inga klädköp, en förjäklig julhelg och ständigt halvtom kyl utan möjlighet att handla med gott samvete. När det gäller pengar, hör det till sak att jag sedan augusti 2009 lyckats få blott tre utbetalningar från AEA -- resterande veckor ligger på is hos dem. Hårresande, eller hur?
Hur i allsindar har a-kassehandläggaren tänkt att jag skulle överleva?? Vilka medel skulle jag använda till att betala hyra och övriga räkningar? Eller har hon ens ägnat det en tanke???? Nej, jag skulle inte tro det -- för henne är jag blott ett papper på hennes skrivbord, en fil i hennes dator. Ett kryss här, ett klick där och så läggs ärendet på is i avvaktan på komplettering och begäran om fler ifyllda blanketter från min arbetsgivare och mig, ... för henne är jag bara "jobb". Hon tänker inte, ser inte, individen bakom personnumret och ärendet... och konsekvenserna av den många, många veckor långa handläggningen drabbar mig som individ hårt och obevekligt.
Jag hoppas ärligt att mänskan blir degraderad till arkivarbete, utan kontakt med andra människor än sina kollegor!! Låter jag bitter eller hämndgirig? Tja, det är möjligt, men då bjuder jag på det, för arbetslösa människor har det tillräckligt svårt, utan att behöva konfronteras med såna som hon. Det hon utsatt mig för är oförlåtligt!!
Nu har i alla fall min situation löst sig och för det är jag innerligt lättad och glad!!
Tack käre gode Gud för att jag slipper uthärda mer av det helvete, som jag levt i de senaste sex månaderna.
Nu kan jag andas ut... nu kan jag leva.
(Denna seger kommer att glädja arbetslösa gruppträningsinstruktörer över hela Sverige, för nu finns ett prejudicerande fall för dem att hänvisa till -- även om det inte gått genom nån domstol och det inte finns nåt domslut, så kan de använda mitt fall som exempel och argument, för att få sina bisysslor korrekt bedömda.)
Solbrända armar och bruna ben.... inte en rättighet för alla
Vintern har börjat släppa sitt grepp om oss. Vårsolen värmer alltmer och jag känner att nu - nu är sommaren inte långt borta... Utan att jag kan styra det, dras min längtande blick till resebyråannonser, vårens mode i skyltfönstren och veckotidningsreportage om årets bikinis och baddräkter.
Men -- mitt i detta finns sharialagar, kvinnor i burka och övriga mer eller mindre täckande slöjor... och min sommarlängtan svänger liksom av i 90 grader. Tankarna kretsar kring alla dessa kvinnor, som inte får njuta av sol och värme på samma sätt som vi. Kvinnor, som i olika grad tvingas skyla sig...
Hur är det möjligt att man i modernt 2000-tal, tvingar kvinnor att underkasta sig samhällslagar, som skapades före Jesu tid?? Hela mitt jag upprörs över hur generation efter generation av kvinnor i t ex Afghanistan, hålls kvar i ett dåtida samhällsmönster -- ett uråldrigt system, som får människor över hela världen att förfasa sig. Varför vägrar de följa med i tiden? Varför väljer de att ha en hel värld emot sig???
Det är förstås den gamla vanliga visan, med det urgamla patriarkatet som skälver i sina grundvalar. Om kvinnorna skulle tillåtas fungera som fullvärdiga medborgare, så skulle männen ju förlora makten över dem -- och utan den makten, fungerar det inte.... tror de. Åh, vad jag skulle vilja visa dem att det ju är precis tvärtom!!! Om de bara visste hur mycket bättre allt skulle bli, om de bara släppte den kvinnliga kraften fri... då skulle alla burkor och niqabs klippas upp till mattrasor och användas till något som någon har nån nytta av. 
För oss är det en självklar rättighet, att få klä av sig och njuta av värme, sol och bad. Dessa kvinnor har inte den rättigheten...
Många av dem hävdar, att de vill täcka över sina kroppar -- att de känner sig tryggare då.
När jag hör dylikt, blir jag ännu mer indignerad och upprörd!! Är det inte fantastiskt hur anpassningsbar människan är? Att man genom generationer av tvång, kan få dessa kvinnor att uppleva sig få trygghet av exakt samma förhållanden, som vi tycker kränker mänskliga rättigheter??!!
Generation efter generation lär dessa kvinnor sina barn, att det är helt okej att kvinnor underkastar sig detta vansinne -- för de har ju inget val. Så länge omvärlden tillåter dessa länder att ha lagar, som förtrycker kvinnor, kommer detta att fortsätta. 
Är inte detta vansinne, så säg?
Det var inte så här vår Herre tänkte det då han skapade människan, och hur de på fullaste allvar kan hävda, att deras gud var av en annan åsikt, är mer än jag begriper.
Vi måste våga säga ifrån!! Vi måste våga sticka ut hakan och hjälpa till med avskaffandet av lagar, som kränker mänskliga rättigheter och könsförtryck! Det är inte rätt, att vi sitter här i vår trygga lilla värld, medan sådant här får fortgå.
Jag väljer att citera reklamen: "Om man är stor, måste man vara snäll." Och Sverige är stort om man räknar i hur stor vikt andra länder lägger vid vad vi säger och står för.
Vi måste alltså orka och våga bry oss -- så är det bara!!
Jag har skrivit mer om hemskheterna på
http://asaemelander.centerpartiet.net/2010/03/12/acehs-inhumana-stenalderslagar/
asaemelander.centerpartiet.net/
Hur ska nån kunna läsa min blogg, om jag inte berättar att den finns..??? Bot och bättring, Åsa!!
Alltså -- jag har, som nyss nämnts, en politisk blogg på http://asaemelander.centerpartiet.net.
Min blogg heter Åsas ditt o datt. Där bloggar jag om just ditten o datten inom politiken, vardagen och livet.
Jag har också en grupp där, som heter Centerpartist och kvinna. Där skriver jag om allt möjligt mellan himmel och jord, fast ur ett genusperspektiv.
Emellanåt dyker det ju in nåt politiskt inlägg här också, för detta är ju min privata blogg och här får jag säga precis vad jag vill. På Centerpartiets sida försöker jag förhålla mig lite mer strikt och "hålla mig på mattan"... inte för att nån sagt att det förväntas av mig, utan bara för att det känns bäst så.
Ni är alla förstås jättevälkomna att dyka in där och läsa precis när och i vilken utsträckning ni vill. :o)
Lämna gärna en liten kommentar innan ni lämnar forumet! Det är alltid trevligt. ;o)
Obs! En liten nyordning här på min privata blogg är, att jag går in och godkänner era kommentarer innan de publiceras. Det är alltså inget fel på bloggen -- det är bara det att jag vill ha lite koll på vad som publiceras här.... i synnerhet nu, då jag genom listorna till valet 2010 blivit en lite mer "offentlig person". Jag hoppas och tror, att ni har förståelse och överseende med att jag valt att göra denna ändring.
Man vet ju aldrig vem som kan få för sig att gå in och skriva vad, menar jag...och det skulle ju kunna vara nåt olämpligt eller obehagligt.
Det finns, som jag brukar säga, många djur i vår Herres hage. ;o)
Ska man tvingas gå ut i media med eländet, för att lyckas få rätt mot AEA:s handläggare??
Tänk att a-kassans handläggare är så förbaskat styvnackade!! Min a-kassemänniska heter Marie och hon läser AEA:s egna regler lika illa, som fan läser Bibeln. Hon försvarar sin bedömning, genom att hänvisa till en regel, som inte ens existerar i regelverket på deras hemsida.
Jag känner mig uppgiven, men kan bara inte ge tappt.
Jag känner det som om jag sakta sjunker, men jag bara MÅSTE orka strida, så jag väljer att skjuta förtvivlan ifrån mig och istället politisera frågan.
Om jag gör som a-kassemänskan säger -- alltså, säger upp mig på Helex -- så får jag åter ersättning ifrån a-kassan. Men jag VILL INTE sluta som instruktör!!! Jag har ju haft pass där sen 2005 och jobbat oerhört hårt för att få till perfekta pass, som passar de deltagare jag har.
A-kasse-Marie vägrar se dessa två timmar i veckan, som den bisyssla det är och hon har ingen hållbar eller vettig förklaring till varför. För henne är de två timmarna en deltid och jag lyckas inte få henne att ta reson. Jag har läst deras eget regelverk högt för henne, men det är som att hälla vatten på en gås.
Den sista utvägen, som jag ser det, är att gå ut i media med hela eländet. Det är förnedrande och genant, att måsta ta till såna åtgärder, men nu får det bli så...
ST kommer nu att publicera en artikel om a-kassans obegripliga regler och deras trångsynta sätt att tolka o tillämpa dem. Jag och mitt fall, kommer att utgöra ett exempel på detta. Pinsamt, men va' sjutton ska jag ta mig till...? Nån måste våga sticka ut hakan och säga ifrån!!
Min förhoppning är att reporterns frågor och den publicerade artikeln ska ha nån slags effekt.
Jag ska orka, jag ska strida och jag ska rida ut den här kampen, för det här är bara alltför fel för att få fortgå!!!
Akta sig bara!!! Here I come!!!
Nu kallar jag in det grova artilleriet -- m.a.o. regeringen!!
Nu skriver jag till Maudan!!!
Nomineringarna klara inför kommunvalet
ST har publicerat delar av den. Varför i allsindar de inte la ut listan i sin helhet, är mig en gåta. Det verkar märkligt, men det kanske kommer senare. Så här såg det alltså ut i dagens ST.
Jag nöjer mig med att lägga ut det här klippet och avstår från att kommentera saken i övrigt.
Jag står som nummer 5 på listan och har därmed ett jättejobb framför mig.
Det är ingen idé att grubbla vidare, utan istället bara att spotta i nävarna och sätta igång.
Slutnomineringsstämma inför valet till riksdagen
Utan inbördes rangordning lägger jag här nu ut bilder ifrån den inspirerande och lärorika dagen.
Jenny Sellén och Sven-David underhöll oss en stund, innan stämmohandlingarna körde igång.
Härliga inspirerande starka Maud!!
Hennes engagerade tal till oss, blev en rejäl och välbehövlig vitamininjektion för mig! Plötsligt kände jag mig stark och fylld av energi och tillförsikt!
De första sex på listan.
... och den politiske redaktör, som intervjuade dem.
Allt som allt, en mycket bra --- fast låååång --- och lärorik dag. :o)
Tack-för-hjälp-med-renovering-och-flytt-fest
Efter många om och men lyckades vi slutligen hitta en lördag, då inte familjen var upptagen av annat --- och då blev Tack-för-hjälp-med-renovering-och-flytt-festen äntligen av.
Eftersom jag nu har en mycket liten bostad, fick jag planera en festkväll med assiettmat, istället för sittande vid dukat bord. Tyvärr, var dumkameran inte på sitt bästa eller mest samarbetsvilliga humör, men jag lyckades ändå få några bilder från kvällen. Håll tillgodo!
Mina mumsiga yoghurtpanacotta med frukt-o-bär-topping står färdiga i kylen.
Vackert, smalt och gott!
Söta systrar.
Tre apor: Blind, stum, döv.
Mätta till tusen sitter vi i soffan och dricker vin o drinkar.... och äter lite snask förstås...
Broder...
Moder...
Fader... och dotter...
Svägerska...
Fader igen...
Svägerska...
Moder...
Broder...
Broder...
Måg...
Dotter...
Måg...
Svägerska...
Och sötaste lilla brorsdottern på festen.
Tack kära familj, för den synneligen trevliga kvällen! Och MILJONER TACK för den underbara råsaftcentrifugen!!! Jag använder den i princip varenda dag och jag lovar -- juicen är alldeles vansinnigt god!!!
