Fabian :(
Jag o mor var på Birsta en sväng igår, och när vi låg i köerna på väg därifrån, tvärnitade plötsligt en bil mitt framför mig. :(
På högra sidan om den bilen fanns inget utrymme att rädda sig undan, på vänstra sidan var den mötande filen och där fick jag möte. Bakom mig låg ett antal bilar tätt efter i kön. Bredvid mig på passagerarsätet satt mor. En svindlande tusendels sekund att besluta sig och agera.
Jag bromsade såklart så hårt jag nånsin vågade -- livrädd att bakomvarande bil skulle braka rakt in i mig -- samtidigt som jag väjde så mycket åt vänster som jag vågade och kunde, utan att komma ut i mötande körfält.
Jag lyckades undvika en direktkollision och rammade istället bilen framför mig på samma sätt som Titanic gjorde med isberget -- alltså, med en "glidning", istället för med en tvärstoppande duns. Men även en mindre kollision känns i nacke, skuldror, armar och rygg, så mamma och jag var stela och ömma efteråt.
Det går ju inte direkt fort nånstans inne på Birsta-området, för där är ju låg hastighetsgräns och utfarter åt alla håll, så där kryper man ju fram både sakta och försiktigt med ögonen öppna åt alla håll, men på den långa transportsträckan, som går bakom IKEA-huset kör man ju lite fortare, än inne på själva parkeringarna, och just bakom COOP-huset, där jag körde när det small, finns ju ingen utfart eller något annat att vara extra uppmärksam på, så jag tuffade lugnt på i ca 20-25 km/h bakom den där gröna bilen... och plötsligt stod den där bilen bara still i körfältet mitt framför mig!! Ingen normal inbromsning. Ingen blinkers. Den hade bara tvärnitat! Men varför? Inga fotgängare i närheten. Inget djur eller barn, som hoppat upp på vägen mitt framför honom. Ingen bil, som tvärnitat framför hans bil. Nej, absolut ingen som helst vettig orsak till tvärniten, alltså. Komplett oförutsägbart och utan nån som helst sund anledning.
Jag minns att jag under denna tusendelssekund hann tänka:
- Men va GÖR han????
Hade det varit vid bussgatan eller vid nån in/utfart nånstans, så hade jag haft garden uppe på ett annat sätt, men den hade vi ju passerat och inte ett levande väsen fanns längs högersidan. Här fanns sålunda ingen anledning att misstänka/tro, att bilen framför skulle behöva tvärbromsa, för det fanns ju ingenting i närheten.
Jag hade sålunda inte en chans att hinna stanna, utan tvingades istället bara försöka göra kollisionen så lindrig som möjligt.
Så här var min färdväg fram till kollisionen.
... och så här körde den gröna bilen, som plötsligt och utan synbar orsak bara tvärnitade.
Föraren hade, sa han då vi äntligen kom ikapp och hittade rätt på honom borta bland de parkerade bilarna vid ingången till COOP, plötsligt kommit på att han skulle svänga in där, och så råkade det stå en bil på väg ut (gul markering), precis där han skulle svänga in... och därför hade han tvärnitat.
Han hade helt enkelt alltför hög hastighet, för att hinna bromsa in på ett normalt sätt, så han kom för långt fram och nära den bil, som var på väg ut från parkeringsområdet.
Hade han gjort som man normalt gör -- alltså, kommit på att man ska svänga in på en parkering, och då blinka och bromsa in, för att sedan svänga av o köra dit man tänkt sig -- ja, då hade ju allt varit annorlunda.. Men den här karln tycktes inte ha en tanke på, att det fanns fler trafikanter ute, och följde därför varken trafikregler eller normalt trafikvett.
Han hade också, istället för att tvärnita, kunnat svänga in på parkeringen på dess nästa infart, som ligger bara ca 4 meter längre bort. Men nejdå, han kom bara på att "ja just ja, här skulle jag ju in" och så tvärnitade han, fast då var det för sent och han hade hunnit komma alltför långt fram och in i "korsningen", där han skulle svänga av, så infarten blockerades av en annan bil, som var på väg ut därifrån. Han hade liksom själv hamnat i vägen för den andra bilen, så när han släppt fram den andra bilen, gjorde han själv en yvig sväng in på parkeringsområdet -- först i vänstertrafik och sen över tillbaka på sin egen sida igen.
Det var vid tillfället helt tomt på bilar längs hela den yttre halvan av Coop-väggen, så han hade mycket gott om plats att stanna precis efter kollisionen. Men nejdå, han stannade inte alls -- tvärtom! Han saktade inte ens ner, utan rejsade iväg bortöver parkeringen, dit det stod en massa bilar parkerade vid ingången.
Jag rullade förbryllad efter, men det gick inte lika fort för mig, eftersom min bil betedde sig underligt och lät konstigt.
- Men varför stannar han inte? Tänker han sticka? Vad är det för fel på honom? Har han inte märkt att han orsakade en olycka? Det måste ju va' nåt fel!! sa mamma och jag till varann, medan vi rullade efter honom inöver parkeringen.
Nästan borta vid ingången hittade vi honom. Där hade han kört in mellan två parkerade bilar och kört fram till den främre rutan, så att han stod mellan de redan parkerade bilarna.
Jag körde in på rutan bakom honom och klev ur på skakande ben. Föraren hade precis klivit ur sin bil, men han bevärdigade mig inte med en blick, utan var på väg att ta något ur framsätet på sin bil och gå därifrån. Han var inte ens intresserad av vilka skador hans egen bil fått (den hade nästan inga) eller vilka min bil fått (min var okörbar efteråt).
- Hörrudu, hur tänkte du, då du fick för dig att tvärbromsa utan nån som helst anledning? Och sen stannar du inte, utan kör iväg? frågade jag upprört.
- Om du kör på mig, är det väl ditt eget fel! svarade han.
- Men du kan ju inte bara tvärnita, utan någon som helst orsak! sa jag indignerat. Så får man faktiskt inte göra!
- Ja men det stod ju en bil, där jag tänkte köra in, så vad skulle jag göra då? försvarade han sig, och tyckte att det skulle vara en fullgod förklaring till varför han tvärnitat.
Eftersom vi uppenbarligen inte var överens om vem, som var skuld till kollisionen, så sa jag att vi skulle ringa polisen. Det tyckte han inte om, men jag tyckte dessutom, att det fanns mer, som talade för att vi borde ha dit polisen -- t ex att han försökt smita och att han såg opålitlig och ovårdad ut med grovporig hud, så där som man kan få av åratals hög alkoholkonsumtion, fast det sa jag förstås inte till honom.
Enligt Murphy's eländes-lag hade jag såklart nästan ingen laddning kvar i mobilens batteri, och mamma har aldrig sin mobil med sig. Mannen bar sig fortsatt konstigt åt -- han verkade vilja gå därifrån. Superstressad, skakig och vimsig försökte jag få igång mobilen och ringa 114 14. Efter en del knappande (ni vet hur det är innan man klickat igenom alla alternativ och kommit fram dit man ska) svarade en man. Jag försökte förklara situationen väldigt kort och frågade hur man skulle göra. Min tanke var att de skulle skicka en polisbil, men han svarade, att om det inte var några personskador, så brukar de inte åka ut, utan vi skulle vi fylla i våra skaderapporter och skicka in till våra respektive försäkringsbolag. Jag blev helt ställd, men jag vet ju väldigt lite om sånt här (jag har aldrig krockat), så jag tackade för informationen och la på.
Det visade sig att varken jag eller den andre föraren hade nån skaderapport i bilen.
- Jag trodde att jag hade en i handskfacket, men jag använde den nog förra gången, sa ägaren av den andra bilen.
- Va?? Vadå "förra gången"? Har du varit med om det här tidigare? frågade jag.
- Ja, men det var inne på IKEA-parkeringen och det var inte mitt fel då heller! svarade han.
Jag stod huttrande (det var jättekallt och jag hade ingen jacka), upprörd och förvirrad vid dörren till min bil och väntade, medan mamma fortsatte söka bland papperen i mitt handskfack... Under tiden stod mannen halvvägs mellan min och sin egen bil... och plötsligt sa han:
- Jaa, ni har ju rätt i att jag borde inte ha tvärbromsat och jag blinkade inte. Det har ni rätt i. Jag gjorde fel...
Jag svängde runt och tittade indignerat och förbluffat på honom.
- Hörru du, det där får du så lov att säga en gång till! Var så god och upprepa det där, så att min mamma hör det! sa jag -- och det gjorde han.
- Tack, nu har du sagt det i vittnes närvaro, sa jag. Jag önskade hett att jag hade haft mobilen laddad, så att jag hade kunnat spela in honom.
Situationen blev verkligen bara märkligare och märkligare, och jag kände mig yr och hade svårt att fokusera.
Jag använde det sista av mitt mobilbatteri till att ta bilder på hans och min bil, och skriva ner hans namn o mobilnummer, samt skicka ett meddelande till hans mobil, så att jag skulle vara säker på att ha etablerat kontakt mellan oss -- han var nämligen inte det minsta intresserad av att få mitt namn eller mitt telefonnummer, och inte antecknade han mitt registreringsnummer heller. Han hade inget som helst intresse av hur det gått för oss eller min skadade bil, utan gjorde flera gånger ansatser att gå därifrån.
Jag trodde och tyckte, att jag till slut gjort allt så rätt som det bara var möjligt.
Det är ju inte så att jag har nån direkt erfarenhet av såna här situationer och omtumlad som jag var, så kunde jag inte tänka klart.
Så försvann mannen därifrån och jag o mamma försökte köra iväg, men då gick det inte. Jag var tvungen att stanna efter en liten bit och kliva ur för att se vad som lät. Det visade sig att mitt högra framdäck var trasigt och platt, så jag fick rulla in på en ny p-ficka. Jag försökte förtvivlat komma ihåg om jag hade min mobilladdningskabel med mig eller om den var kvar på jobbet. Efter en del förvirrat letande hittade jag den i ett fack i väskan, och då kunde jag plugga i den i bilens tändaruttag och ringa efter hjälp.
Först ringde jag mitt försäkringsbolag i tanken att jag sannolikt har nån bärgarhjälp i min försäkring. Detta skulle dock kosta mig en självrisk på 1200 kr, så jag valde att försöka ordna med hjälp att byta däcket istället -- jag trodde att det skulle räcka, och jag trodde dessutom, att jag såklart hade ett sånt i bagageutrymmet...
Lillebror var lyckligtvis hemma och kom snabbt till undsättning.
Det visade sig, att min bil inte alls var utrustad med nåt extradäck, och att det skadade däcket var alldeles för skadat för att kunna räddas med nån liten pumpflaska -- det var ett stort uppskuret hål i det, och det kan ju ingen lagnings-sats i världen rå på.
Vi packade sålunda över våra saker i lillebrors bil och åkte med honom därifrån. Han skjutsade oss ner till Däckhuset, där jag har mina vinterdäck på däckhotell, och vi hade sån himla tur att där fanns folk.
Sålunda fick vi med oss mitt högra vinterdäck och åkte tillbaka ut till Birsta, där lillebror snabbt o geschwint bytte däck åt mig. Fabian gick att köra, men bara mycket långsamt och om jag undviker alla gupp -- annars skär skärmen ner i däcket.
Jag lyckades alltså få bilen med mig ifrån Birsta och slapp lämna den där över natten/helgen.
Så här sorgligt tillknycklad är Fabian. :(
Väl hemma igen skulle vi försöka berätta för pappsen om vår vådliga upplevelse. Då vi ritat o berättat klart sa han upprört:
- Men att smita från en krock är ju brottsligt!! Varför tog ni inte dit polisen?
Mamma och jag såg fånigt på varandra.
- Men vi ringde ju och han sa ju att detta inte var en sak för polisen, utan att vi skulle skriva till våra försäkringsbolag, svarade vi. Jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag hade berättat för polisen, som svarat. Det var så vimsigt och chockartat alltihop, och jag var så skakig och förvirrad. Förhoppningsvis spelar de in de samtal, som kommer in, så att informationen finns där ändå.
Så berättade mamma, att när hon satt i bilen och jag stod utanför o talade med föraren till den andra bilen, så hade hon tänkt:
- Usch så han ser ut... undrar just hur hans tandstatus ser ut? (Det är en sån där egenhet och "yrkesskada", som man får efter att ha arbetat ett helt liv inom psykiatrin.)
Med allt detta sammantaget, tyckte pappa bestämt, att vi skulle ringa polisen igen, så det gjorde jag.
Därefter ringde jag också 1177, för att få information om nackskador och symptom, samt få dokumenterat att vi inte mår bra efter kollisionen.
Ja, jisses, så det kan gå... och så vimsigt det kan bli. Varken mamma eller jag har ju nån erfarenhet av sånt här. Vi blev chockerade, rädda och omskakade, och var ömma, lite yra och stela hela kvällen.
Nu på morgonen är jag stel o öm, och min nacke knastrar betänkligt...
Det är tur att sånt här inte händer mig oftare än vart 38:e år -- jaa, jag tror faktiskt att det var så länge sen en sån här sak hände mig, och då var jag ju bara 15, så det var inte ens jag som körde.
Kommentarer
Postat av: sandra - 3 barns mamma <3
Men fy sjutton vilken dryg sitvation. Man ska alltid blinka innan man svänger. Det är ju själva grejen med blinkersena :/ Trist att du fick va med om en krock men skönt att det gick bättre än det kunde ha gjort.
Svar:
Åsa E Melander
Postat av: sandra - 3 barns mamma <3
Nej va jobbigt att nacken inte blivit bättre. Att det knastrar låter inge vidare. Hoppas att läkaren kan hitta felet och botta det.
Det lätt som en himla skum typ :( Håller värkligen tummarna för att han gör det rätta. För du ska då inte behöva bettalla för vad han orsakat.
Nej med a kassa räcker det tyvärr inte långt. Har sj haft det under en lång tid, så jag förstår dig.
*styrke kramar*
Svar:
Åsa E Melander
Postat av: sandra - 3 barns mamma <3
Det har du alldeles rätt i. Det finns aldrig några garantier så man får ta alla dagar och göra det bästa utav dem och leva till fullo :)
Kram!!!
Trackback
