I söndags var jag inbjuden att vara s.k. markör i en övning för Röda Korsets frivillig-arbetare.

Jag hade med mig en av mina elever - dels för att denne skulle få chans att både uppleva detta och öva svenska, dels för att övningen skulle innehålla människor med olika modersmål. 

 

Vi blev en mycket blandad grupp, som innehöll både barn, ungdomar, vuxna och äldre från olika länder och kulturer - något som förstås ställde extra höga krav på frivilligarbetarna. De behövde t.ex. vara extra lyhörda för tidigare trauman i kombination med svårigheten att kommunicera på svenska. 

 

 

Dagen inleddes med information om vår uppgift och våra "roller". Vi fick endera hitta på en egen roll eller få en förberedd sådan på ett papper. 

Utifrån våra påhittade roller sminkades vi med "skador". 

 

 

 

 

Några hade hoppat från balkongerna och stukat en fot eller en handled. Någon hade tagit sig ner med ett tunt rep från balkongen och repet hade slitit hål i handflatorna. Någon hade fallit i trappan och slagit upp ett sår på armen eller i huvudet. Många var sotiga och hade andats in rök. 

 

Min roll var lite annorlunda. Jag var inte skadad, men jag hade mycket svårt att kommunicera med frivilligarbetarna, eftersom jag var döv. Jag var mycket orolig för min dotter och mitt barnbarn, som bodde i porten intill min. Eftersom min dövhet gått i arv till min dotter, var jag jätterädd att hon fortfarande låg och sov tillsammans med mitt barnbarn. Mitt barnbarn var hörande - därför stängde min dotter alltid av ljudet på mobilen, när de skulle sova. Branden hade startat på förmiddagen, då mitt barnbarn skulle sova. Var de fortfarande i lägenheten? Hade man lyckats väcka dem? Det var alltså detta jag var så extremt orolig över. Jag visste heller inte om jag hade släppt ut min katt på morgonen eller inte, men jag visste att mitt vardagsrumsfönster stod öppet. 

 

Eftersom jag talar teckenspråk och har bott på en dövskola, så kunde jag spela min roll tämligen väl. Jag var noga med att inte uppfatta något som sas med bortvänt ansikte eller utanför mitt synfält. Jag var också noga med att inte "läppavläsa" för bra. 

Röda kors-arbetarna ansträngde sig jättemycket för att förstå hur de skulle kommunicera med mig. De var verkligen jättebra!! Vissa av dem förstod snabbt och intuitivt, att svenska inte var mitt modersmål och att de måste skriva tydligt med korta meningar.

Men de flesta är ju faktiskt inte vana vid att kommunicera med döva, och det märktes tydligt - speciellt som det ju var en upprörd situation fylld av rädsla och oro. Därför erbjöd jag dem vid dagens slut att jag kan komma på en av deras kurskvällar och informera lite. Jag anmälde mig på stående fot också som frivilligarbetare. Med den stora ström flyktingar som kommer, så lär Röda korset komma att behöva så många frivilliga som det bara är möjligt. 

 

Den här "olycksdagen" blev alltså väldigt positiv och lärorik för oss alla.

Röda korsets frivilligarbetare gjorde ett fantastiskt bra jobb och markörerna spelade sina roller utomordentligt väl.

Det blev en ofantligt givande och lärorik dag, som jag tror att alla deltagande kommer att minnas länge.  

Jag är mycket tacksam över att jag fick möjlighet att delta.  :D