Tidigare i livet fick jag inte för att jag bodde i eget hus med mina barn - detta TROTS att det var mycket billigare än en lägenhet. Och ändå levde vi flera tusen under existensminimum. Jag hade bostadsrättsboende väninnor som fick höga bostadsbidrag för sig och sina barn, och det kändes väldigt orättvist.

 

När barnen så småningom flyttade hemifrån down-sizade jag till en tvårumslägenhet (bostadsrätt). Medan jag fortfarande klarade att jobba, så klarade jag mig bra, trots min låga lön och trots att jag var ensamlevande. Men när jag blev sjukskriven och därefter tvingats att leva på ca 10500 kr per månad, så blev det väldigt svårt att klara ekonomin. Då borde det sociala regelsystemet ha omfattat mig anser jag, men nähädå...

 

Och när jag nu vid 61 år, efter flera års sjukskrivning och FK-trauman, slutligen knäar och känner mig redo att ge upp och gå i förtidspension, så omfattar inte reglerna mig nu heller.

 

Vilket jävla skitsystem vi har! Det är inte tänkt att skydda eller hjälpa. Tvärtom! 

Det är fullt av buggar som utesluter behövande människor.

 

Sååå orättvist och sååååå cyniskt!