Tre gånger samma dag blev FÖR MYCKET
Igår hände det mig igen. Alltså det där som hänt mig sååååå generande många gånger genom åren... och som hänt så ofta att det har kommit att ses som nån slags "normal-grej" för mig.
Jag möter någon som hejar och jag har inte den blekaste aning om vem det är.
Det är okej, för det händer de allra flesta av oss och är inget unikt för just mig.
Men så stannar personen och börjar prata... vill göra klart för mig vem han/hon är, eftersom han/hon sett att igenkännandet saknas hos mig. Och det är då jag verkligen skäms och får panik, för hur de än försöker så händer ingenting i min hjärna. Det sker inga som helst kopplingar och inga minnesfragment poppar upp hur de än anstränger sig.
Jag står där och bara skäms och önskar mig till Grönland eller något annat avlägset ställe, där garanterat inte en enda människa kan känna igen mig.
Känslan är att jag faller... bara faller handlöst och kan inte ta emot mig eller hejda fallet på något enda sätt. Det finns ingenting som kan rädda mig. Jag tvingas stå där och säga den förfärliga sanningen - alltså att min hjärna dessvärre har slutat fungera och sålunda inte kan plocka fram något minne av vem personen är.
Igår hände det mig alltså igen. Och inte bara en gång utan tre gånger.
Dessutom tre gånger i rad inom loppet av nån timme, varav två av gångerna i entrén till samma butik innan jag ens hunnit in.
Det är på väg in genom dörrarna som jag möter den första kvinnan.
Hon hejar glatt på mig.
- Du känner inte igen mig va? säger hon glatt, när jag förvånat ser på henne.
Hon försöker med att hennes hår är längre och ljusare, och att det ju såklart är därför jag inte känt igen henne på en gång... men det händer ändå inget i mitt huvud.
Då kommer hon på att hon har solglasögon på sig. Hon tar av sig dem i akt och mening att detta ska göra det självklart för mig vem hon är.
Fortfarande händer ingenting alls i mitt huvud. Det är bara tomt och liksom vakuum. Och resten av mig är i escape mode.
Då säger hon förtydligande vilken arbetsplats vi känner varann ifrån. Jag jobbade där i flera år.
Det är fortfarande tomt och blankt i min hjärna. Nu är det dessutom väldigt rörigt och ostrukturerat i mitt huvud och mina känslor löper amok. Min hjärna känns som ett bibliotek som har tömt alla hyllor för att damma dem och samtliga böcker ligger i travar på golv och bord, och bland alla dessa försöker jag förtvivlat hitta rätt bok.
Nu försöker jag förtvivlat hitta rätt ord för att förklara vad som hänt med mig, min hälsa och min hjärna. Och jag nämner orsaken, som jag först senare inser till stor del är just hennes fel. Hon var nämligen min chef och hennes agerande bidrog starkt till det som hände mig.
När detta sakta går upp för mig, försöker jag släta över... prata om annat.
Jag tyckte ju om henne och hon gjorde ju inte som hon gjorde av elakhet.
Som en skänk från ovan kommer hennes man och de ska gå till bilen.
Jag önskar en trevlig sommar och flyr.
Mitt huvud är tomt och sprängfullt på samma gång.
Tankar, känslor och reaktioner skenar hejvilt.
Jag går mot ingången och försöker samla mig.
Då hör jag en glad röst säga:
- Men här ser jag nån jag känner igen.
En för mig helt obekant kvinna talar... och i mitt huvud blir det nu ännu trängre och tommare. En märklig och svårbegriplig paradox.
Hon presenterar sig och förklarar hur vi känner varann.
Fortfarande tomt i mitt huvud.
Men kvinnan har en röst som jag vagt känner igen och en otydlig svag minnesbild från ett ansikte från förr börjar vakna långt inne i mitt huvude. Jag känner — min kropp liksom minns — att det här är en person som jag stod nära och tyckte väldigt mycket om.
Det här lugnar mig lite. Men fortfarande finns ingen som helst koppling mellan den minnesbilden och den kvinna som står framför mig.
Jag förklarar vad som hänt mig och vad det lett till. Och hon förstår.
Det är så fint och ovanligt med någon som förstår och som tar det på rätt sätt.
Vi samtalar en låååång stund om livet och annat, innan vi skiljs åt och går in för att handla.
För mig funkar det emellertid inte att handla. Det här är inte min vanliga butik.
Jag känner hur vilsenheten och hjärndimman ökar för varje steg jag tar.
Vad jag skulle handla minns jag inte. Det är bara några få av dessa saker som står på min lapp.
Två av dessa saker är orsaken till att jag valt just denna butik den här gången.
Jag söker och söker och söker... Går runt runt och försöker desperat få hjärnan att koppla.
Det visar sig att detta inte längre finns i deras sortiment, men då är jag redan utmattad, hjärntrött, svettig och har ont i huvudet och tinnitus.
Jag ger upp. Går till självbetjäningskassan. Tvingas be om hjälp av en kassörska, för nu kopplar det verkligen inte i min hjärna.
Jag betalar och åker till min vanliga lokala butik. Tänker att det ska gå lättare där.
En bit in i butiken möter jag då återigen en kvinna som hejar på mig.
Hon är för mig totalt obekant.
Hon kommer närmare och hejar igen.
Fortfarande ingen igenkänning i min hjärna.
Kvinnan tvekar och säger att hon nog kanske har misstagit sig. Hon börjar gå igen.
- Hur skulle vi vara bekanta? frågar jag.
Då vänder hon och kommer tillbaka.
- Nämen det är ju du!!! utbrister hon.
Jag står som ett fån. Vem i allsindar är den här kvinnan?
Hon verkar inte förstå att jag verkligen inte känner igen henne.
Jag känner mig ännu dummare... skäms ännu mer.
Hon säger sitt förnamn. Men det säger mig ingenting. Det är ett väldigt vanligt namn.
Då säger hon sitt efternamn och då förstår jag.
Hon var ju min allra närmaste vän. Som en nära och kär syster. Hon var ju i min familj. Då när allt det overkliga, hemska och dramatiskt livsförändrande uppdagades för 30 år sedan och mardrömmen började.
Hon, som skulle ha varit min vän och mitt stöd, svek mig.
Jag förstod varför - det var för att rädda sig själv och för att hon behövde de människor som kanske inte skulle ha accepterat att hon fortsatte vara min vän -- de människor som var "på den andra sidan"... de som ställde sig på förövarens sida. Men hon lämnade mig ensam och utsatt mitt i kaoset. Hon övergav mig när jag som allra mest i livet behövde henne.
Ensam och utsatt utan min allra närmaste vän - henne som jag delat allt i vått och torrt med. Som jag släppte allt för och fanns där för henne genom hennes unga makes plötsliga död.
Allt detta vällde upp inom mig då och där - mitt i butiken.
Det brusade i huvudet och tjöt i öronen. Hjärtat slog hårt och vilt.
Händerna skakade och jag kämpade för att samla mig.
Vi stod där en stund och pratade om vad som var orsaken till min ohälsa och mina sjukdomstillstånd, vilket är det som hände då för 30 år sedan. Hon verkade inte kunna ta in det. Verkade inte förstå. Eller ville hon inte? Frustrationen, sorgen och harmen sjöd inom mig.
Jag förklarade och berättade så kortfattat och samlat jag förmådde.
När jag äntligen tagit mig ut genom kassan och ska köra hem är det knappt att det går.
Jag sitter en stund bakom ratten med bilen igång.
Hur växlar man? Oj, så det låter! Hjärtat i halsgropen av förskräckelse.
Folk på parkeringen vänder sig och stirrar på mig.
Jaså, man måste trampa ner kopplingen.
Väl hemma stoppar jag in frys- och kylvaror, men lämnar allt annat framme på bänken.
Jag klarar inte längre att hålla mig på benen.
Huvudet värker och känns liksom för trångt.
Jag känner mig yr.
Det tjuter och värker i öronen.
Själva huvudsvålen liksom kokar och sticks.
Nacken är stel och öm.
Axlarna och skuldrorna stramar.
Käken ömmar och värker.
Högra höften och benet gör så ont att jag kvider.
Jag mår illa.
Utmattad och illamående lägger jag mig på soffan med ena handen på Alvin (min dotters lilla hund) och tvärslocknar.
#UMS
#PTSD
#fibromyalgi
Kommentarer
Trackback